Känseln. Det taktila sinnet.

Taktil = https://sv.wikipedia.org/wiki/Taktil

Jag tänkte på en sak som hände igår morse: Jag kom in i spinningsalen tio minuter innan passet skulle börja. Några personer redan var på plats och lyset var nersläckt. Jag famlade mig framåt längs med cykelstyrena, räknade ett två tre fyra fem tills jag visste att det var dags att svänga höger och sedan stöta emot tårna i två trappsteg för att därefter vara framme vid "min" cykel. Då hände något märkligt men ändå fullständigt naturligt:

Jag höll fram min hand lite försiktigt så att jag skulle känna var "mitt" cykelstyre var. Då kände istället jag hur någon tog tag lite mjukt i min hand, förde den sakta framåt och placerade därefter min hand på styret. TACK! Jag förstod genast att det var L, som brukar sitta på cykeln snett framför mig. Vilken härlig känsla! =D (Helt tvärtemot det som hände förra veckan, skulle man kunna säga.)

Bara några dagar tidigare träffade jag min förra kollega E i träningssalen och hon gjorde också en sån där "naturlig" grej genom att ge mig sin arm och leda mig fram till hantlarna eftersom någon just då hade släckt ner till "mysbelysning".

På gymmet är ofta musiken är för hög för mitt CI. Då blir det många gånger så att jag stänger av ljudet och istället känner ljudvågorna vibrera i cykelstyret och jag kan trampa i rätt takt.

Förresten, jag provade att tända upp ordentligt en dag när jag trodde jag var ensam i lilla träningssalen. (Då när jag skulle boxas med Mr Usher.) Ett par röster höjdes från olika håll i rummet. "Oj, jag är synskadad, så jag visste inte att det var någon här. Gör det något att jag tänder lamporna?" sa jag. "Nej nej nej absolut inte" var de olika rösterna överens om "jag blev bara lite rädd." Så om man bara förklarar och frågar snällt är det alltså INGEN som är upprörd för att lamporna är tända.

Jag vaknar på morgonen av att min mobiltelefon vibrerar under kudden. Sedan för jag handen under kudden, hittar telefonen och trycker på en knapp på sidan av telefonen för att snooza. Detta brukar jag upprepa i en timmes tid ungefär. (!!!)

När jag så småningom får upp min lekamen från sängen stapplar jag ut till badrummet. Fyra steg från sängen finner vänster hand  dörrkarmen medan fingertopparna på höger hand förs längs väggen, vänster hand hittar alldeles strax dörrkarm två och rundar ett skåp i hallen, sedan lyfter höger hand toalocket (Toalocket är ALLTID stängt hos mig, för inte skulle jag se om något trillade ner däri!), vänster hand tar toapappret... Höger hand vrider på vattenkranen och vänster hand hittar tvålen, till höger hänger handdukarna. Hittills har jag inte behövt vare sig öppna ögonen eller tända lamporna.

Så småningom gör jag det ändå, men likväl känner jag mig framåt hela tiden.

Jag känner knapparna på Nespressobryggaren, jag känner på koppen så att handtaget är vänt åt höger, jag känner kaffekapselns flata sida, så att den är vänd emot mig när jag stoppar ner den i bryggaren. Sedan håller jag handen emot diskbänken så att jag känner när bryggaren slutar vibrera. Då är kaffet klart. Efter frukosten diskar jag så att det blir "blindrent" - ett ord jag lärde mig nyligen i en facebook-grupp - dvs man känner med fingrarna att det man diskat är slätt och rent.

Jag knyter mina kängor helt i blindo, men fingrarna hittar snabbt hakarna, ett två tre och för att sen knyta en rosett på skosnörena behöver man inte se. Eftersom jag avskyr att gå nerför trappor tar jag alltid hissen ner. Då vet jag att det är andra knappen från vänster jag ska trycka in. Vad det står på den minns jag knappt, men det är nog E för entré och inte BV för bottenvåning...

Framme på jobb känner jag efter vilken av nycklarna jag ska använda, det är den med rundad topp som inte har några taggar.

Så där fortsätter dagen. Vad jag än gör, är händerna och fingertopparna med mig. Mina kollegor knackar i skrivbordet så att jag känner när de vill ha min uppmärksamhet.

När jag hämtar kaffe från kaffeapparaten står jag - precis som hemma - kvar och håller handen mot bordet tills jag känner ett knäpp som talar om för mig att koppen är klar.

En brun keramikmugg förs mot ett brunt teakbord.
Handen som håller i muggen sträcker diskret
ut fingrarna för att känna var bordskanten är.

För att bli medveten om att jag verkligen använder mitt taktila sinne så mycket som jag gör, blir jag tvungen att koncentrerat gå igenom hur jag gör i varje detalj. För mig har det nämligen blivit så naturligt att jag inte ens tänker på att jag gör det. Bara en sån grej som att dricka ur en kopp och sedan sätta den ifrån sig på bordet. Jag har alltid koppen framför mig, lite till höger. Jag håller med fingrarna koll på var koppen är och dricker sedan (utan att kunna se koppen, vilket min kompis blev väldigt förvånad över när hon med hjälp av fingerad teknik provade på hur det var att ha dövblindhet.) "Men!? Jag ser ju inte koppen när jag dricker! Gör inte du det heller, Tina?" frågade P. "Ser koppen när man dricker?" svarade jag "Neeej, ska man kunna det?" Efter att jag druckit håller jag muggen fram mot bordskanten, men strax innan jag ska sätta ner den, håller jag ut två fingrar lite diskret för att känna var bordskanten är innan jag kan sätta ner koppen. Jag tror knappast att någon annan heller lägger märke till hur jag gör om de inte ingående studerar mig och mitt rörelsemönster.

Bortsett från känseln är näsan en ytterst viktig detalj för att informera mig om vad som händer runtomkring mig, men det berättar jag mer om en annan dag.