Utan mina nära och kära går det inte

Att leva med dövblindhet innebär automatiskt begränsningar i vardagen. Vare sig man vill eller inte. Vare sig man accepterar sin dövblindhet eller inte. 

Hur envis jag än är, så finns det saker som är nästintill omöjliga att genomföra om jag inte får hjälp. Hjälp via hjälpmedel där det räcker. Hjälp via andra personer som har ögon att se med och öron att höra med där mer måste till. 

För några veckor sen var jag tillsammans med ett gäng från Föreningen Sveriges Dövblinda i Skåne på en utflykt på Sofiero. Sofiero är det där lilla slottet strax norr om Helsingborg som vår Kung Gustav VI Adolf hade som sommarställe ända till sin död 1973 och som sedan testamenterades till Helsingborgs stad. Numera är det en park som alla har tillträde till och rhododendronbuskarna från "Gamle Kungens" tid har bevarats för framtiden.

Zoégas Kaffe
kalender anno dazumal

Vi var dryga tjugotalet dövblinda och de flesta hade bokat dövblindtolkar/ledsagare efter sina behov. Utom jag och M. Vi var varandras ledsagare - efter bästa förmåga... Tack vare att guiden talade i mikrofon och vår käre P hade tagit med sig hörselslingor åt oss alla, så hörde jag nästan allt som sades. Vår guide, Lucia, var helt fantastisk! Hon hade tagit fasta på att vi var just dövblinda, så under den timme vi hade tillgång till hennes expertis valde hon ut växter som doftade extra gott, växter som vi kunde ta på och hon valde en vandring som inte var alltför svårpromenerad och som ibland ledde oss fram till skulpturer som vi också fick lov att känna på. Tillsammans klarade jag och M av det utan ledsagare, men vi gick inte speciellt fort... Jag och M avslutade dagen med en sväng inom Zoéga's kaffebutik i Helsingborg dit vi bara var tvungna att sticka in våra sniffande näsor. Där fick vi som vanligt hjälp med kaffebrickan av den snälla personalen. Tack för en härlig dag, M!  

Ett par dagar senare gjorde jag om utflykten till Sofiero tillsammans med min syster. Dels för att hon ville se deras rhododendron i blom, men även för att jag ville se mer av parken än jag hunnit med sist. Vi promenerade dit från stan och den här gången passade jag på att forcera lite mer svårtillgänglig terräng i parken än förra gången. Jag kunde ju haka fast i armen på en alldeles egen fullt seende ledsagare, som höll koll på stenar och grenar år mig. När vi fikade inne på slottet var det hon som bar brickan och sånt där, ni vet. Tack kära syster Yster! =D 

Camilla Thulins
färgglada kaftaner

Så var det vernissage på Dunkers Kulturhus. Via mail fick jag reda på att mina vänner var där för att kolla in Camilla Thulins alster, så jag tog min käpp och vandrade ner till stan och beblandande mig med det kulturella folket, jag med. Väl innanför entrédörrarna var det vännerna som hittade mig, inte tvärtom. Stället var fullständigt knökat av folk! Men men, vi fick taget en selfie tillsammans med huvudpersonen ;-) Därefter turades mina vänner K, P, S och I om att hålla ut en arm åt mig som jag fick hålla i medan vi trängdes bland människor, klänningar och kostymer. Ensam hade jag ALDRIG klarat av detta! Tack, mina kära vänner! Jag ska bege mig dit en dag till senare i sommar och gå runt bland kläderna i lugn och ro när det inte är så mycket folk på plats och försöka se dem ordentligt.

Spiraltrappa utanpå kyrktornet

Midsommarafton tog jag och F tåget till Köpenhamn, eller rättare sagt Christianshavn. Jag har länge varit nyfiken på Christianshavn. (Förresten, knarktillhållet Christiania ligger också på Christianshavn, men där var vi inte!) Jag höll F i armen mest hela tiden och han höll snällt koll på biljettklippare, trottoarkanter, bar kaffekoppar och ölglas och inte minst: han ledsagade mig hela vägen upp i kyrktornet till "Vår Frelsers Kirke". Det var en klättring som hette duga! Den slutade med en spiraltrappa utanpå tornet så högt att man nästan kunde ta på guldkupolen i toppen. Därifrån hade vi en vidunderlig utsikt över hela Köpenhamn! Utan F:s hjälp hade jag varken kommit upp i eller ner från något kyrktorn och missat denna fantastiska upplevelse.

Vilken dag det var! Vi käkade jättegod Pariserböf på en restaurang vid kanalen (Förvisso inte på Guide Michelin-restaurangen noma som dock bara ligger ett stenkast därifrån.), vi satt i solskenet och njöt av att kika på små båtar som guppade runt, vi kollade på folk som dök i och simmade i havet utanför Knippelsbro och vi log åt alla de danska studenterna som badade mer eller mindre nakna i Storkespringvandet på Ströget. Varje gång vi besökte ett nytt ställe gick F före och rekognoserade så att jag visste hur stället såg ut och framför allt: Hur många trappsteg det var till toaletten. ;-) Tack käre F! 

Här var bara några exempel på saker som de flesta tar för givet att de kan göra när helst de känner för det. För egen del kan jag säga att utan hjälp och stöd av andra hade jag nog mest stannat hemma innanför mina fyra väggar eller möjligen tagit en promenad i närmaste park. 

Familj & vänner, nära & kära är verkligen guld värda!