I found my thrill on Blueberry Hill

Solen sticker i ögonen, jag drar ner kepsen lite till och vänder blicken ut över havet där det glittrar på vattenytan. Några skarvar sitter ute på stenarna och torkar sina vingar, det ser man tydligt på silhuetterna. Med vandringsstaven känner jag mig trevande fram längs med stigen. "Vilken väg ska jag välja nu?" frågar jag F när jag nått fram till en korsning. "Den högra, jag ser markeringen där framme på stolpen." Markeringen, det är de små orange rutorna som visar var Skåneleden går. De är ungefär 5 x 5 cm och väldigt svåra att upptäcka om man, som jag, har ett synfält på sisådär fem grader. 

Röda körsbär på en gren

Idag har vi startat i Svanshall och vandrar längs kusten på norra sidan av Kullahalvön. Längre bort kan den vane se konturen av Kullaberg. Eftersom vi vet att det här ska växa stora mängder blåbär, har vi tagit med oss skålar att plocka bären i, men först vill vi vandra en stund. "Oj titta, visst är det här ett körsbärsträd? Jo, här är körsbär!" säger jag och tvärstannar för att smaska i mig av bären som växer ovanför huvudet på mig vid stigen. F väntar tålmodigt på att jag ska bli färdig med att fotografera bären. Varför är det ännu INGEN som lyckats tillverka en mobiltelefonskärm som det går att se på i dagsljus??? "Men bara håll upp skärmen och tryck" säger F. "Vadå 'tryck'?! Det går ju inte att ser VAR på skärmen jag ska trycka!" svarar jag irriterat. En lång stund senare är jag klar och vi vandrar vidare. "Akta dig för stenar och rötter här till höger" varnar F som går före. "Stopp, håll dig långt till vänster och använd din stav, här är det ett brant stup rakt ner på höger sida!" säger han och fortsätter med: "Stanna där du är, jag ska bara gå fram här (och luta mig långt ut över det farliga stupet) och ta en bild." 

Blåbärsris med bär

Då får jag syn på blåbärsris. Blåbärsris i massor. Men några bär ser jag då rakt inte. Blå bär bland gröna blad funkar inte speciellt bra när man som jag har svårt med kontrastseende. Många färger flyter ihop också. Jag sätter mig på huk, lyfter på de små bladen och börjar känna mig för med fingrarna. DÅ hittar jag bären! Mums! Jag stoppar i mig vartenda bär jag hittar och är sedan alldeles blå såsom "Mors lilla Olle" om munnen och fingrarna. Bären växer ganska glest (här tål det att påpekas att blåbär i Skåne inte tillhör vanligheterna och att bären inte bara är sällsynta här, utan också ganska små) så det tar sin lilla tid. F blir lite rastlös och istället för att föreslå att vi ska vandra vidare säger han: "Akta dig, det kan finnas huggormar!" Jag har lärt mig läsa hans antydningar vid det här laget, rynkar ihop pannan åt honom och kisar med ögonen. "Jaja, jag kommer!" 

En stund senare känner jag en tydlig bajslukt och märker att jag håller på att halka ordentligt på en glidmina. (Glidmina = stor, nygjord och rykande varm hög av bajs som är extremt lätt att halka på.) FÅR! Massor av får möter oss med en kör av bräkande läten. Några följer nyfiket efter oss och jag stannar som vanligt och börjar snacka med dem. När jag försöker mig på att klappa dem skuttar de dock snabbt undan. Synd, lammen ser så MJUKA ut... 

Vandringen går vidare över blåbärsfälten på små knöliga stigar, havet och himlen är underbart blå. (Liksom min tunga.) Svetten kittlar när den rinner nerför pannan, på armarna och ryggen. Phu! Idag skulle man haft badkläderna med. Nästa stig går brant neråt och F går framför och erbjuder mig sin hand, för här är det halt i gruset. Inte lika brant som när vi vandrade på Färöarna i förra veckan, men brant nog. När vi är nere ser vi att vi nått en idyllisk liten hamn. Några få stugor och en hamn med plats för en fem - sex båtar. HÄR skulle jag vilja ha en sommarstuga och en segelbåt! Åh, så vackert! Hur i hela friden kan det vara att jag så totalt missat denna lilla oas, bara några mil hemifrån? (Senare får jag höra av mamma att min mormor tillbringade mycket tid här i Bökebäck i sin ungdom.) 

Bökebäck. Träd, röd stuga och blått hav. Idyll.

När vi etsat in synen på vår näthinna och bestämt oss för att hit ska vi definitivt komma tillbaka igen, traskar vi vidare genom blåbärsfälten. Jag hukar och plockar bär emellanåt men snart är jag inte bara svettig utan även i behov av "ett visst ställe". Och NEJ, jag tänker absolut inte krypa bakom några buskar, buskablyg som jag är. Dessutom vimlar det av mygg och DÄR vill jag helst inte ha några myggbett, tack! 

Vi möter några människor och bebyggelsen tätnar och snart har vi nått fram till Skäret och "Rut på Skäret" är fullsatt av folk som fikar. Detta är en riktig turistmagnet där det är smockfullt av folk i det fina vädret, så jag beblandar mig med folket och springer in och nyttjar bekvämligheterna. Fika här kan vi göra en annan dag när det inte är lika fullsatt. 

Nu är vi framme vid dagens slutmål och det är dags för samma vandring tillbaka till bilen. Jag tittar bedjande på F och påpekar att vi har ju tagit med skålar att plocka blåbär i. "Alltså, jag gitter inte", säger F och kläcker en i hans tankar fantastisk idé: "Vi kan göra såhär, att jag springer tillbaka till bilen så får jag dagens motion (som om vandringen hit inte varit det minsta jobbig) medan du stannar du här och plockar bär. Sen kommer jag med bilen och hämtar upp dig." "Eeehhh, okej..." säger jag som förstår att det är detta eller inget alls. Jag kommer inte att få F att sätta sig på huk och plocka bär i en timme... 

Vi fyller på våra vattenflaskor och därefter kliver jag in på en stig i skogen. Jag ser nya gröna blåbärsblad och i rätt motljus lyckas jag skönja skuggorna av bär på grenarna. Näsan anar hästskit och jag förstår att det är en ridstig jag klivit in på. Jag lägger undan vandringsstaven och hukar några meter ut ibland snåren. Hur jag än gör har jag solen bländande i ögonen. Jag blundar och fokuserar enbart på känseln istället och försöker samtidigt förtränga lukten av hästskit. Viker undan gren för gren och plockar bär efter bär som jag lägger i min skål. Inte ett enda bär äter jag. Efter hand flyttar jag mig någon meter och fortsätter plockandet. Svetten pärlar i pannan och jag känner myggen stickas. Viftar undan dem lite lätt och fokuserar på det jag ska. Plocka bär! Det enda som avbryter mig är när jag känner något kallt och blött mot mitt ben och jag rycker till. "Hej" hör jag och nu anar jag en matte och hunden med den blöta, kalla nosen. "Hej" svarar jag och bara fortsätter mitt bärplockande. "Avbryt mig inte nu när jag kommit igång så bra!" tänker jag.

Efter en längre stund försöker jag snegla på min mobil för att se vad klockan är. När F är framme lär han skicka ett sms och det kan jag känna med en vibration på mitt aktivitetsarmband. Plötsligt har det gått 45 minuter och jag lyfter skålen för att se hur full den blivit. Vad? Det är ju bara bär på botten i skålen? Så som jag jobbat! Skåne och blåbär är som sagt inte den ultimata kombinationen. Hoppas F springer långsamt, så jag hinner få ihop till en paj åtminstone. En kvart senare är F på plats och jag konstaterar att jag gjort mitt allra bästa och ska vara väldigt nöjd med det. 

BLÅBÄR

Liten blåbärspaj

Två deciliter bär fick jag ihop på den timmen - tacka fasiken för att blåbär är dyra ;-) Senare på kvällen njuter vi (ja, VI, för jag delade naturligtvis snällt med mig) av den minsta men absolut GODASTE blåbärspaj jag någonsin ätit.