Se till att vara pedagogisk när du informerar...

Men åh! Varför kunde jag inte hålla mig till min plan A? Nu blev det liksom inte alls som jag hade planerat...

Nu undrar du säkert vad jag svamlar om? 

Jo, det här med att man som syn- och hörselskadad alltid ska behöva upplysa sin omgivning om de allra mest banala och självklara ting; som att ledstråk för synskadade är just avsett som ledstråk för synskadade och inget annat. Det är INTE någon slags dekoration. Det är INTE en markering för cyklister även om sådana skulle behövas. Det är inte en markering för där bänkar och blomkrukor skall placeras eller där gatumusiker ska sitta. Det är inte en markering för placering av betongsuggor (Jag har ramlat över en sån och det gör nåt så fruktansvärt ont!) och DET ÄR HELLER INTE EN MARKERING för var man ska ställa såna där förhatliga gatupratare! Vad hjälper det att kommunen märker ut ledstråk när folk i gemen inte ens vet vad det är eller vad de är till för?

Min arbetsplats ligger vägg i vägg med en butik vid ett torg i staden. Butiken intill måste passeras för att jag ska komma fram till mitt kontor. Förra året behövde jag inte passera nämnda butik eftersom vårt kontor då låg på andra sidan torget. Nu i höst och vinter har jag i mörkret förlitat mig till det där ledstråket eftersom det faktiskt finns ett sådant. I stort sett VARJE morgon har butiken intill hunnit sätta ut sin gatupratare MITT PÅ LEDSTRÅKET. Eller en decimeter till höger om det. Eller en decimeter till vänster om det. Man vet aldrig så noga. Varje morgon har jag lyft bort skylten och ställt den intill husväggen och tänkt att en morgon när jag är i god tid ska jag gå in och prata med dem och informera på ett pedagogiskt sätt så att de slutar ställa skylten där. (Det var detta som var min plan A.) I ett halvårs tid har detta pågått men inte en enda gång har jag varit så tidig till jobb att jag ansett mig hinna inom och ta det där pedagogiska informationssamtalet med dem. Jag inbillade mig dock i min enfald att det var ganska tydligt ändå i och med att deras skylt var flyttad intill husväggen varje dag och fick stå kvar där orörd till kvällen såvitt jag förstått.

Men så kom det sig att någon annan synskadad la ut en bild på en betongsugga som var alldeles urbota dumt placerad mitt på ett ledstråk på en station någonstans i landet och kommentarerna haglade på Facebook. Någon lyckades då kontakta stationen och redan dagen efter var betongsuggan flyttad. (Se bild före och efter flytt.) 

Vänster bild visar en betongsugga placerad mitt på
ledstråket för synskadade. I höger bild har man flyttat
den en meter, intill baksidan av en soptunna istället. 

En gatupratare intill butikens vägg
efter att jag förpassat den dit. 

Nästa dag var jag ganska tidig till jobb och som vanligt stod skylten mitt på ledstråket. Jag lyfte bort skylten och vände näsan in mot butiken med käppen i högsta hugg. Så tidigt att inga kunder ens fanns i butiken. Ingen i kassan heller. Jag gick runt och letade en stund. Fanns det verkligen ingen där? Då hörde jag en röst någonstans som frågade mig om hon kunde hjälpa till. Vid det laget hade mina goda föresatser aka min pedagogiska plan A, förvandlats till en obehärskad och ganska stressig plan B (eller nej, vi kan kalla den plan Q, för det visade sig att det var ingen logik alls i den).  

Jag vände mig mot den rörliga gestalten som rösten måste kommit från: 

"Den där skylten ni har där ute..."

"Ja...? Eller vilken menar du?"

"Den som står på ledstråket varje dag. Ni fattar väl att ni inte kan sätta den mitt på ledstråket!"

"Ledstråket?"

"Ja. Ledstråket! Ledstråket för synskadade. Ni kan ju inte sätta skylten där! Jag flyttar den varje morgon men likväl ställer ni den där nästa dag i alla fall!"

"Men, du behöver väl inte bli så arg? Du kunde ju kommit in och talat om det för oss, så hade vi flyttat den." 

"Ja, det är ju det jag gör nu. Och vadå arg? Försök sätta dig in i min och andra synskadades situation istället. Och du behöver inte gå ut och flytta den nu, för det jag har redan gjort. Enligt information på kommunens hemsida får man sätta varor och skyltar max 75cm från husväggen." (Detta hade jag kollat upp noga innan.)

"???"

"Har ni tillstånd för skylten egentligen?"

"Ja det är klart att vi har tillstånd!"

"Jaha, kan du visa mig det då?"

"Nej, chefen är inte är nu."

"Nähä, men max 75 cm från husväggen får den stå."

Sen vände jag om och gick in till min egen arbetsplats för att inte bli försenad.

Måste kolla med kommunen (eller om det är polisen som utfärdar tillstånd) om de verkligen har något tillstånd för den där skylten och vad det står om den exakta placeringen för den i det deras tillstånd. Kanske är det så illa att den som skrivit tillståndet (om det nu finns ett sådant) missat att förtydliga reglerna för skyltens placering? 

Nästa dag stod skylten hela tjugo
centimeter till vänster om ledstråket.
Oftast står den en centimeter höger om 
och ibland någon helt annan stans...

Polletten trillade antagligen ner, för sedan dess har skylten i varje fall inte stått exakt mitt på ledstråket. Oftast står den någon centimeter till höger om. Eller någon centimeter till vänster om. Man kan aldrig så noga veta. Men snälla ni! En synskadad person kan behöva lite mer än 25 centimeter av trottoaren för att kunna svepa med käppen... Visst inser jag att min taktik blev HELT fel även om jag åtminstone tyckte att jag lät mer sårad än arg. Min plan A med den pedagogiska och informativa metoden skulle ha gått fram på ett HELT annat sätt. Nu kommer det att fortsätta så här bara för att jag inte förklarade tillräckligt tydligt. Och det drabbar ju inte bara mig utan även alla andra synskadade. 

Vad lärde jag mig nu av detta, då? Jo, att ALDRIG agera oförberedd eller i affekt. Plan A på ett lugnt och pedagogiskt sätt hade troligen givit önskat resultat. Nästa gång: Andas. Avvakta. Använd Plan A.