Bollsport och synskada - går det ihop?

Lilla F, som också är syn- och hörselskadad, frågade för en månad sen på Facebook hur vi andra med dövblindhet upplevde fotboll och sport som barn.

Jag svarade som det var: Att jag spelade volleyboll i skollaget. Vi spelade i Skånes distriktsmästerskap. Min styrka var servarna; Jag var riktigt duktig på att serva och en del poäng vanns på att jag fintade motståndarlaget. Annars gick min speltaktik ut på att följa bollen med blicken hela tiden och inte släppa den ur sikte en sekund, för då försvann den för mig. I sådant fall tog det tid att få syn på den igen. Ibland sköt någon bollen väldigt högt i taket. Med blicken vänd uppåt mot taklamporna blev jag helt bländad och såg absolut ingenting. Alla skrek mitt namn för att det var min boll, men jag kunde inte få in bollen i mitt synfält, så det slutade nästan alltid med total förvirring och att jag fick bollen i huvudet istället. Sådant är extremt pinsamt för en tonåring. 

Jag har faktiskt spelat massor av volleyboll upp i vuxen ålder, men när det blev allt mer tydligt att min syn ställde till det la jag ner spelandet. 

I brännboll var jag klassens bästa tjej på att slå iväg bollen. Jag tog alltid det runda racket och slog iväg bollen jättelångt. Att fånga lyror var jag också bra på, men det gällde som sagt att aldrig förlora bollen ur sikte en sekund, för då var den putz weg. 

Minigolf/bangolf kan fungera. Då är jag ensam på banan och har en boll/klot och ett mål att sikta mot. Antingen får jag hole-in-one, eller också får jag maximalt antal slag... Samma sak med bowling. Antingen får jag ner alla tio käglorna eller också åker klotet ut i rännan. 
 

Syntolkning: Ungdomar med pappersstrutar 
framför ansiktet som gör att de bara ser 
genom ett litet hål. Bild lånad från Internet. 

Någon annan bollsport har jag absolut inte sysslat med. Fotboll och basket är sådant som jag alltid har undvikit. Där ska man inte bara försöka hålla koll på en boll, utan även kampera i närkontakt med de andra och det avskyr jag. Då går det ju inte att samtidigt hålla ögonen på bollen varje sekund. Tänk er "strutfotboll" - det är väl en sak om ALLA i lagen spelar utefter samma förutsättningar, men när det endast är en som har den där "struten" framför ansiktet och vederbörande inte ens är medveten om att de andra inte har en sådan, då kan ni ju gissa resultatet. 

Usch, nu fick jag upp ett hemskt boll-minne, som jag ska försöka berätta lite mer om...

När jag var barn var Björn Borg en stor stjärna. Alla barn ville spela tennis. Jag skaffade mig också ett tennisracket och en tennistrainer. En tennistrainer var en gul tung klump som ställdes på marken framför fötterna. I denna var en tennisboll fäst i ett långt gummiband. Med en tennistrainer kan man spela tennis med sig själv som motståndare. Där stod jag på gatan utanför huset och spelade timme efter timme. Bollen släppte jag inte ur sikte en sekund och på så sätt lyckades jag också träffa bollen gång på gång.

Syntolkning: En gul plastklump i vilken det är fäst en gul tennisboll från Tretorn i ett smalt gummiband.

Någon gång spelade jag tillsammans med G, min bästa kompis. Vi hade varsitt rack och slog vartannat slag. 

En vacker dag hände "det" - något av det värsta jag varit med om, faktiskt. G och jag stod bredvid varandra, bytte snabbt plats och slog vartannat slag. Jag slog, bollen for iväg, svingades tillbaka när gummibandet drogs ut, studsade och sedan slog G ett slag, bollen for iväg, svingades tillbaka när gummibandet drogs ut, studsade och hamnade av någon anledning för långt åt höger. Jag sträckte mig åt höger, bollen studsade och var nu långt till höger. "G, akta dig!" skrek jag, som inte visste exakt var hon befann sig, men jag slog likväl efter bollen, jag slog hårt på bollen men det ljud som lät när bollen träffades var inte ett mjukt "tjoff" utan mer ett hårt "klonk"...!!!

NEJ NEJ NEJ! Jag tittade på min kompis som höll händerna för ansiktet. Blodet rann, läppen var sprucken och... Och - det saknades en framtand! Den skräcken kan jag känna än idag. Det dåliga samvetet sliter i mig än idag.

Vi sprang genast hem till min mamma, båda storgråtandes. Hon grät förstås för att det gjorde så ont medan jag grät för att jag skadat min bästa vän så illa. Grannen, farbror L som såg oss på håll ropade till min mamma på bredaste nordvästskånska: "O! Di har slaeds, tösårna!" (Oj! De har slagits, töserna!) 

Det slutade med bilfärd till akuten. Tanden var inte av, den hade slagits upp i tandköttet, men var likväl såpass skadad att hon sedan dess har en stifttand där. En evig påminnelse om att bollsport och synskada är en urusel kombination.

FY FARAO! Även om jag på den tiden inte hade en aning om att jag var synskadad och att andra kunde se betydligt mer än vad jag kunde, så var det ändå något som gjorde att jag undvek bollsporter redan som barn. 

Idag händer det någon gång om året att jag spelar minigolf eller möjligen bowling - och jag är lika usel på båda sporterna. Idag är det enda runda jag sysslar med i sportväg, hjulen på spinningcykeln. Den står på sin plats och det är inga racketar eller okontrollerade rörelser inblandade. 

Ni undrar kanske, men tro det eller ej; G och jag är fortfarande de bästa vänner. Vi har varit det sedan vi var fem år gamla och sådana vänner växer inte på träd. 

Syntolkning: Ritade hjärtan 
mot röd bakgrundsbelysning.