Hälsa och friskvård

Många som lever med dövblindhet har av naturliga skäl svårt att komma utanför sin egen dörr och att aktivera sig blir ibland väldigt svårt, ja faktiskt till och med en omöjlighet. 

För att råda viss bot på detta anordnas det aktivitetskurser för folk med dövblindhet, såväl utomhus som inomhus. Det kan vara skapande - att måla eller tillverka något i silversmide, det kan vara IT-kurser eller kurser i olika former av kommunikation, tex teckenspråk och taktilt teckenspråk. Det kan också vara en kurs på temat "hälsa och friskvård".

Det senare fick jag förmånen att själv delta på under en vecka i augusti. "Men vad då, du hittar väl på massor av saker!" tänker du då. Jo, förvisso har jag nära till gymmet där jag tränar några gånger i veckan. Visst brukar jag och pojkvännen gå ut på vandringar, det är sant. Visst har jag och pojkvännen paddlat någon gång och visst har vi cyklat på en tandemcykel nån gång. Visst hände det tills för några år sen att jag gav mig iväg ut på dans. Vad som troligen ingen har märkt mer än jag själv, är att mycket av detta inte alls sker så ofta som förr. Mycket av detta sker definitivt inte om jag inte har något sällskap. 

Kursen hölls på Mullsjö, en liten mysig ort några mil utanför Jönköping med mycket sport- och friluftsliv kring. Dit måste man åka tåg och som tur är hade jag sällskap av min goda vän M, som är en van tågresenär och som har full koll på hur man följer vilket spår man ska ta sig till, vilken perrong tåget stannar vid och om det är tågbyten, eventuella tågförseningar eller annat via olika appar i mobiltelefonen. 

Den här resan hade vi tur som slapp oväntade incidenter och hamnade i Mullsjö på utsatt tid. Där möttes vi av några ur kursledningen som skjutsade oss och bagaget till Mullsjö folkhögskola. 

Då vi kom fram tilldelades vi varsin egen tolk/ledsagare som skulle hjälpa oss under veckan och därefter fick vi våra rum. Snabbt dumpade vi väskorna och begav oss ner till första samlingsmötet. 

Vi var åtta deltagare med olika grader av dövblindhet från spridda delar av landet. Två personer hade ledarhundar med sig. Slingor till hörapparater, teckenspråkstolkar och vad som var och en kunde behöva fanns också på plats. Programmet för veckan var högst varierande: Vi cyklade tandemcykel, vi kastade varpa, vi var ute på riktig långvandring i skog och mark där några passade på att plocka svamp medan jag tryckte i mig tonvis med lingon, det var frågesporter av olika slag, några paddlade storkanot (Jäklar vad roligt det var - tänk er själva: En sitter längst bak med rodret och försöker styra medan de övriga tolv frenetiskt paddlar åt varsitt håll!), några red på islandshäst, vi tränade vattengympa och vi dansade bugg! 

Röda lingon i det gröna

En träbrygga i Mullsjö-sjön under gråblå moln

En röd och vit trästuga speglas i vattnet

Tretton personer försöker paddla samma kanot

Nu har jag inte räknat upp mer än en bråkdel av allt vi hittade på, men OJ så SKOJ! En annan väl så viktig sak med veckan var att vi med hjälp av några tolkar satt i samlingsrummet på kvällarna och diskuterade olika ämnen. Eftersom några av oss är helt döva och teckenspråkiga samt synskadade, några är mycket gravt hörselskadade men också synskadade, några är blinda men även gravt hörselskadade osv, så kommunicerar vi alla på olika sätt. De flesta talar med rösten, medan några endast använder teckenspråk. Några har tillräckligt fungerande hörsel med sina hörapparater eller cochlea implantat (jag) att de kan föra ett normalt talat samtal i optimal miljö, men här var vi alla så väldigt olika. 

Dock möttes vi här som jämbördiga individer eftersom vi alla fick den hjälp från tolkarna som behövdes för att kunna delta i konversationen. Något som var väldigt viktigt var också att vi kunde diskutera våra olika livssituationer med andra personer som visste precis vad vi pratade om. Det var skratt och nickanden, det var pepp och det var aha-upplevelser. Vi utbytte erfarenheter och vi tog till oss av råd och idéer från varandra. Sådant som ingen av våra närmaste, familj, vänner eller arbetskamrater där hemma som inte lever med dövblindhet kan förstå. 

Det här var första gången någonsin som jag hade en egen tolk/ledsagare och jag ska vara ärlig: Utan tolken hade jag inte haft lika mycket behållning av veckan. Man ÄR beroende av att få veta mer om sin omgivning, både visuellt, men också att få veta vad som sägs, för att kunna vara fullt delaktig. Det vet jag förstås sedan tidigare, men jag har alltid varit en envis person med mycket "kan själv" i mig så jag har hängt med så länge jag kunnat och sedan "stängt av", dragit mig undan eller helt avstått när det inte längre har fungerat. 

Jag fick verkligen tillfälle att öva upp mina teckenspråkskunskaper, och min tolk/ledsagare var jätteduktig på att låta mig prova på det där med att ha ledsagarhjälp i min egen takt. Vi provade taktilt teckenspråk, som är svårt, men i kombination med läppavläsning och haptiska signaler*** får man väldigt mycket information utan att varken höra eller se... För mig som är ny på detta var det emellanåt ALLDELES för mycket information. Tolken meddelade det hon såg och hörde och jag som inte vare sig ser eller hör ens en tiondel av vad en normalhörande ser och hör var helt överväldigad över hur mycket information jag missar bara vid ett enkelt middagsbord.

*** Haptiska signaler är ganska enkla tecken som utförs taktilt på arm, ben eller rygg. Det kan tex vara en rumsbeskrivning eller det som sker "vid sidan om talet" tex att den man talar med nickar "ja" "nej" "ok, jag nickar och har uppfattat vad du sagt" "den du talar med gäspar stort" eller också ersätter det smidigt något man snabbt vill säga utan att störa, tex "vill du ha kaffe" "X reser sig och går iväg nu". JA! Det där sista: Det är jätteviktigt att berätta när någon kommer men även när någon går iväg! Eftersom den dövblinde inte kan uppfatta det, så är det inte snällt att låta denne fortsätta att tala med ingen alls.

I normala fall består min värld av ett tunnelseende på cirka fem grader, dvs som om en normalseende skulle kika genom några sugrör. Hörseln beror på situationen, men en person kan jag nästan obehindrat tala med i optimal ljudmiljö. Är det flera personer som pratar missar jag hela samtalet, likadant om det tex är musik eller trafikljud i bakgrunden. 

Går jag ut och äter buffé blir jag först jättestressad över hur jag ska lyckas ta mig fram till buffén utan att krocka med alla människor som springer kors och tvärs, sedan går det åt massor av energi och tid åt att försöka få en uppfattning om vad som finns på buffén och bara en sån sak som att få reda på vad maten innehåller, eftersom jag har några allergier känns som en omöjlighet. Ibland finns det små skyltar som det står skrivet på vad det är men texten brukar vara pytteliten och svårläst. (När jag väl lyckats få mat på tallriken brukar jag få syn på något annat någon annan stans som hade varit godare och som jag hellre velat ha...) Därefter kommer nästa bekymmer - balansera en tallrik med mat på och kanske även ett glas dricka tillbaka till bordet utan att krocka eller spilla maten på golvet. Och sen gärna hitta tillbaka till min egen plats.

Här i Mullsjö fick jag stöd av tolken som började med att berätta vilka som satt vid bordet och var de satt, hur bordet var dukat och hur rummet såg ut runt omkring oss. Sedan fick jag haka fast i tolkens arm för att på smidigaste sätt ta mig till buffébordet. Tolken gav mig en snabb överblick över vad det fanns för mat att välja på och jag kunde fokusera enbart på det som lät gott. Därefter hakade jag åter fast i tolkens arm och vi kom snabbt tillbaka till bordet. Medan vi sedan åt återgav tolken att A och B som satt mittemot mig pratade om svamparna de funnit under dagens utflykt och att C som satt två steg bort berättade för D om sin fruktskörd i kolonin samtidigt som hon upplyste mig om att E, F och G på min andra sida pratade om träningskläder och att H och J satt och kände på äpplena och löven som ingick i bordsdekorationerna. Jag blev HELT MATT! Är det såhär mycket en normalhörande och normalseende uppfattar vid ett middagsbord?! Samtidigt?! Dessutom kan en normalhörande/-seende uppfatta allt detta utan att spilla maten i knäet eller stöta till vattenglaset så att det välter ut över bordet?! 

"Snälla låt mig fokusera på att hitta kycklingfilén på tallriken med gaffeln och på att undvika att välta dricksglaset. Min hjärna har banne mig inte plats för allt det här andra också samtidigt..." 

Men JODÅ, visst KUNDE jag också hänga med så som alla ni andra gör tack vare tolken. Naturligtvis följer ingen av er hörande och seende alla de där fyra pågående samtalen runt middagsbordet SAMTIDIGT. Ni väljer ut ett av dem, det som ni finner intressant, och deltar i det. Det gjorde även jag efter ett tag när tolken gett mig "menyn" över de olika pågående samtalen. Att kunna titta ner i tallriken samtidigt som man lyssnar, det kan man förvisso göra om man hör normalt. Här tog vi alla lite fler pauser i ätandet, så att vi kunde lyfta blicken och avläsa teckenspråket eller lägga ner gaffeln en stund för att teckna taktilt. 

En annan sak som jag blev varse, var hur smidigt det kan vara med ledsagning om personen som ledsagar vet hur man ska göra. Små, små försiktiga signaler och jag förstår genast hur jag ska gå, om det är en trappa eller om jag ska ta ett steg åt sidan för att undvika något. Inte ett ord behöver sägas för att jag snabbt ska förstå och inga konstiga stopp eller snubblingar förekommer. Tänk om det kunde anordnas en enkel liten ledsagarkurs för våra närmaste en kväll? DET hade säkert uppskattats vida omkring. 

Summa summarum har det varit det en väldigt givande vecka på många plan, där hälsa och friskvård inneburit mycket, mycket mer än det rent fysiska. Ett stort TACK riktar jag nu till alla som såg till att jag fick uppleva den här veckan! Tack P, tack M, tack J och alla de andra tolkarna, tack till kursledningen och alla deltagarna! Jag citerar "Terminator": "I'll be back!"  

Planera! Eller acceptera att saker blir som de blir...

Idag är det den sista dagen i maj 2018, den soligaste maj månad jag kan minnas. 

Tror faktiskt inte det regnat mer än tjugo minuter under hela månaden. Dessa tjugo minuters ihållande ösregn inträffade tio minuter in i grillningen i lördags kväll. F stod nere vid grillen och hade precis placerat havskatten på fiskhalstret. De flesta grönsakerna var grillade och nypotatisen kokt. Det var alltså bara tio minuter till fisken som fattades. DÅ öppnade sig himlen och det ÖSTE NER! F blev dyngsur inom några sekunder medan jag rusade upp på balkongen och skrattande tittade ner på spektaklet som utspelades på innergården. Till min förtret missade jag fotografera eländet. =D När fisken var färdig, F bytt om till torra kläder och vi satt oss vid balkongbordet för att äta slutade regnet tvärt.

Haha, som det kan bli när saker och ting inte blir som man planerat.



På tal om planerat så ska jag nu berätta om hur det kan bli när saker blir precis som man planerat: 
Min vän Tobbe har nu genomfört "Deafblind Challenge", paddlingen över Öresund som han planerat i ett års tid. Det projektet måste han vara otroligt nöjd med; i mitt tycke lyckades det över förväntan! I fredags eftermiddag var jag och trehundra andra personer nere i Helsingborgs småbåtshamn för att stötta projektet och möta upp honom. Syftet med projektet "Deafblind Challenge" var att visa att vi med dövblindhet faktiskt finns och att vi är precis som alla andra. Med rätt stöd och hjälp kan man som dövblind göra precis allt det som alla andra kan. Tobbe är frånskild med två små barn och har svårt att få umgås med sina barn så mycket som han önskar eftersom han behöver ha med sig ett par välfungerande ögon och öron när han är med barnen. Åtminstone så länge barnen är såpass små som de är nu. Genom att genomföra projektet med Öresundspaddlingen hoppas han få beslutsfattarna att tänka igenom ärendet en gång till innan de återigen avslår en dövblind persons ansökan om stöd. 

Här paddlar Tobbe utanför Helsingör.
I bakgrunden syns Kronborgs slott.
(Fotograf: Marie Walther)

Paddlingen skedde med havskajak och eftersom Öresund är såpass trafikerat som det är hade han två följebåtar. En kajak fungerade som LOTS och en kajak paddlades av en dövblindtolk som fungerade som Tobbes ÖGON och ÖRON. 

Själva paddlingen är kanske inte det jag mest imponerades av, det är faktiskt bara drygt fyra kilometer mellan Helsingör och Helsingborg, även om både trafikfartyg, vind och strömmar kan ställa till det. (Tiden: En timme, två minuter och 36 sekunder var fyra minuter och 38 sekunder längre än den tid jag själv satsat mina pengar på, så jag är lite sur på dig, Tobbe ;-) ) Nej, det som gjort starkast intryck på mig är att Tobbe ensam dragit hela detta projekt i land! För det VAR ett jätteprojekt! 

Tre kanotister fotograferade
bakifrån. Framför dem syns
Kärnan, Helsingborgs tydligaste
riktmärke. (Fotograf: Marie Walther) 

Först det svåraste: Att skaffa sponsorer till allt runtomkring, sedan att få uppmärksamhet och bli intervjuad av radio, tidningar och TV. Därtill var det massor av folk runtomkring som hade sin lilla roll i det stora pusslet och allt klaffade! Hela paddlingen filmades, det bjöds på korv, dricka, godis mm av sponsrande företag. Syn- och hörselhjälpmedel visades upp av olika företag, det fanns underhållning med musik på plats. Förbundet Sveriges Dövblinda hade tagit med sig fingerad optik för att besökarna skulle kunna prova på hur det är att orientera sig med begränsad syn och hörsel med hjälp av bland annat personer från Nkcdb (Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor). Helsingborgs kanotister var där och fixade och donade. På den danska sidan av sundet samlades Föreningen Danske Dövblinde och bjöd på champagne och kransekager (dansk delikatess) innan avfärd. Ja, nu har jag inte ens nämnt häften av allt kringarrangemang, men stort och välarrangerat var det. Dessutom lyckades Tobbe pricka in en av Helsingborgs allra soligaste dagar!

Tobbe sitter i sin kanot och sträcker
glädjestrålande upp armar och paddel i luften
efter genomfört lopp. (Fotograf: Totalt misslyckad, Tina)

Vad gäller min egen planering inför "Deafblind Challenge" var den inte så lyckad... Jag trodde jag tagit många fina bilder med min systemkamera. När jag kom hem kopplade jag minneskortet till min dator med stor skärm för att se de fantastiska bilderna på Tobbe i sin röda torrdräkt sittandes i en illgrön kajak på blått glittrigt hav med blå himmel i bakgrunden. Trodde jag... För någonstans på vägen hade jag tydligen lyckats komma åt inställningarna på kameran och i stort sett varenda bild var extremt överexponerad och totalt misslyckad. Nuförtiden styrs ju alla inställningar på kameror via en LCD-skärm som är omöjligt för mig att se, särskilt i vackert solljus.

Hädanefter får jag planera fotograferingen bättre, hur det nu ska gå till. Någon som har ett vettigt förslag?

Bollsport och synskada - går det ihop?

Lilla F, som också är syn- och hörselskadad, frågade för en månad sen på Facebook hur vi andra med dövblindhet upplevde fotboll och sport som barn.

Jag svarade som det var: Att jag spelade volleyboll i skollaget. Vi spelade i Skånes distriktsmästerskap. Min styrka var servarna; Jag var riktigt duktig på att serva och en del poäng vanns på att jag fintade motståndarlaget. Annars gick min speltaktik ut på att följa bollen med blicken hela tiden och inte släppa den ur sikte en sekund, för då försvann den för mig. I sådant fall tog det tid att få syn på den igen. Ibland sköt någon bollen väldigt högt i taket. Med blicken vänd uppåt mot taklamporna blev jag helt bländad och såg absolut ingenting. Alla skrek mitt namn för att det var min boll, men jag kunde inte få in bollen i mitt synfält, så det slutade nästan alltid med total förvirring och att jag fick bollen i huvudet istället. Sådant är extremt pinsamt för en tonåring. 

Jag har faktiskt spelat massor av volleyboll upp i vuxen ålder, men när det blev allt mer tydligt att min syn ställde till det la jag ner spelandet. 

I brännboll var jag klassens bästa tjej på att slå iväg bollen. Jag tog alltid det runda racket och slog iväg bollen jättelångt. Att fånga lyror var jag också bra på, men det gällde som sagt att aldrig förlora bollen ur sikte en sekund, för då var den putz weg. 

Minigolf/bangolf kan fungera. Då är jag ensam på banan och har en boll/klot och ett mål att sikta mot. Antingen får jag hole-in-one, eller också får jag maximalt antal slag... Samma sak med bowling. Antingen får jag ner alla tio käglorna eller också åker klotet ut i rännan. 
 

Syntolkning: Ungdomar med pappersstrutar 
framför ansiktet som gör att de bara ser 
genom ett litet hål. Bild lånad från Internet. 

Någon annan bollsport har jag absolut inte sysslat med. Fotboll och basket är sådant som jag alltid har undvikit. Där ska man inte bara försöka hålla koll på en boll, utan även kampera i närkontakt med de andra och det avskyr jag. Då går det ju inte att samtidigt hålla ögonen på bollen varje sekund. Tänk er "strutfotboll" - det är väl en sak om ALLA i lagen spelar utefter samma förutsättningar, men när det endast är en som har den där "struten" framför ansiktet och vederbörande inte ens är medveten om att de andra inte har en sådan, då kan ni ju gissa resultatet. 

Usch, nu fick jag upp ett hemskt boll-minne, som jag ska försöka berätta lite mer om...

När jag var barn var Björn Borg en stor stjärna. Alla barn ville spela tennis. Jag skaffade mig också ett tennisracket och en tennistrainer. En tennistrainer var en gul tung klump som ställdes på marken framför fötterna. I denna var en tennisboll fäst i ett långt gummiband. Med en tennistrainer kan man spela tennis med sig själv som motståndare. Där stod jag på gatan utanför huset och spelade timme efter timme. Bollen släppte jag inte ur sikte en sekund och på så sätt lyckades jag också träffa bollen gång på gång.

Syntolkning: En gul plastklump i vilken det är fäst en gul tennisboll från Tretorn i ett smalt gummiband.

Någon gång spelade jag tillsammans med G, min bästa kompis. Vi hade varsitt rack och slog vartannat slag. 

En vacker dag hände "det" - något av det värsta jag varit med om, faktiskt. G och jag stod bredvid varandra, bytte snabbt plats och slog vartannat slag. Jag slog, bollen for iväg, svingades tillbaka när gummibandet drogs ut, studsade och sedan slog G ett slag, bollen for iväg, svingades tillbaka när gummibandet drogs ut, studsade och hamnade av någon anledning för långt åt höger. Jag sträckte mig åt höger, bollen studsade och var nu långt till höger. "G, akta dig!" skrek jag, som inte visste exakt var hon befann sig, men jag slog likväl efter bollen, jag slog hårt på bollen men det ljud som lät när bollen träffades var inte ett mjukt "tjoff" utan mer ett hårt "klonk"...!!!

NEJ NEJ NEJ! Jag tittade på min kompis som höll händerna för ansiktet. Blodet rann, läppen var sprucken och... Och - det saknades en framtand! Den skräcken kan jag känna än idag. Det dåliga samvetet sliter i mig än idag.

Vi sprang genast hem till min mamma, båda storgråtandes. Hon grät förstås för att det gjorde så ont medan jag grät för att jag skadat min bästa vän så illa. Grannen, farbror L som såg oss på håll ropade till min mamma på bredaste nordvästskånska: "O! Di har slaeds, tösårna!" (Oj! De har slagits, töserna!) 

Det slutade med bilfärd till akuten. Tanden var inte av, den hade slagits upp i tandköttet, men var likväl såpass skadad att hon sedan dess har en stifttand där. En evig påminnelse om att bollsport och synskada är en urusel kombination.

FY FARAO! Även om jag på den tiden inte hade en aning om att jag var synskadad och att andra kunde se betydligt mer än vad jag kunde, så var det ändå något som gjorde att jag undvek bollsporter redan som barn. 

Idag händer det någon gång om året att jag spelar minigolf eller möjligen bowling - och jag är lika usel på båda sporterna. Idag är det enda runda jag sysslar med i sportväg, hjulen på spinningcykeln. Den står på sin plats och det är inga racketar eller okontrollerade rörelser inblandade. 

Ni undrar kanske, men tro det eller ej; G och jag är fortfarande de bästa vänner. Vi har varit det sedan vi var fem år gamla och sådana vänner växer inte på träd. 

Syntolkning: Ritade hjärtan 
mot röd bakgrundsbelysning. 

 

Se till att vara pedagogisk när du informerar...

Men åh! Varför kunde jag inte hålla mig till min plan A? Nu blev det liksom inte alls som jag hade planerat...

Nu undrar du säkert vad jag svamlar om? 

Jo, det här med att man som syn- och hörselskadad alltid ska behöva upplysa sin omgivning om de allra mest banala och självklara ting; som att ledstråk för synskadade är just avsett som ledstråk för synskadade och inget annat. Det är INTE någon slags dekoration. Det är INTE en markering för cyklister även om sådana skulle behövas. Det är inte en markering för där bänkar och blomkrukor skall placeras eller där gatumusiker ska sitta. Det är inte en markering för placering av betongsuggor (Jag har ramlat över en sån och det gör nåt så fruktansvärt ont!) och DET ÄR HELLER INTE EN MARKERING för var man ska ställa såna där förhatliga gatupratare! Vad hjälper det att kommunen märker ut ledstråk när folk i gemen inte ens vet vad det är eller vad de är till för?

Min arbetsplats ligger vägg i vägg med en butik vid ett torg i staden. Butiken intill måste passeras för att jag ska komma fram till mitt kontor. Förra året behövde jag inte passera nämnda butik eftersom vårt kontor då låg på andra sidan torget. Nu i höst och vinter har jag i mörkret förlitat mig till det där ledstråket eftersom det faktiskt finns ett sådant. I stort sett VARJE morgon har butiken intill hunnit sätta ut sin gatupratare MITT PÅ LEDSTRÅKET. Eller en decimeter till höger om det. Eller en decimeter till vänster om det. Man vet aldrig så noga. Varje morgon har jag lyft bort skylten och ställt den intill husväggen och tänkt att en morgon när jag är i god tid ska jag gå in och prata med dem och informera på ett pedagogiskt sätt så att de slutar ställa skylten där. (Det var detta som var min plan A.) I ett halvårs tid har detta pågått men inte en enda gång har jag varit så tidig till jobb att jag ansett mig hinna inom och ta det där pedagogiska informationssamtalet med dem. Jag inbillade mig dock i min enfald att det var ganska tydligt ändå i och med att deras skylt var flyttad intill husväggen varje dag och fick stå kvar där orörd till kvällen såvitt jag förstått.

Men så kom det sig att någon annan synskadad la ut en bild på en betongsugga som var alldeles urbota dumt placerad mitt på ett ledstråk på en station någonstans i landet och kommentarerna haglade på Facebook. Någon lyckades då kontakta stationen och redan dagen efter var betongsuggan flyttad. (Se bild före och efter flytt.) 

Vänster bild visar en betongsugga placerad mitt på
ledstråket för synskadade. I höger bild har man flyttat
den en meter, intill baksidan av en soptunna istället. 

En gatupratare intill butikens vägg
efter att jag förpassat den dit. 

Nästa dag var jag ganska tidig till jobb och som vanligt stod skylten mitt på ledstråket. Jag lyfte bort skylten och vände näsan in mot butiken med käppen i högsta hugg. Så tidigt att inga kunder ens fanns i butiken. Ingen i kassan heller. Jag gick runt och letade en stund. Fanns det verkligen ingen där? Då hörde jag en röst någonstans som frågade mig om hon kunde hjälpa till. Vid det laget hade mina goda föresatser aka min pedagogiska plan A, förvandlats till en obehärskad och ganska stressig plan B (eller nej, vi kan kalla den plan Q, för det visade sig att det var ingen logik alls i den).  

Jag vände mig mot den rörliga gestalten som rösten måste kommit från: 

"Den där skylten ni har där ute..."

"Ja...? Eller vilken menar du?"

"Den som står på ledstråket varje dag. Ni fattar väl att ni inte kan sätta den mitt på ledstråket!"

"Ledstråket?"

"Ja. Ledstråket! Ledstråket för synskadade. Ni kan ju inte sätta skylten där! Jag flyttar den varje morgon men likväl ställer ni den där nästa dag i alla fall!"

"Men, du behöver väl inte bli så arg? Du kunde ju kommit in och talat om det för oss, så hade vi flyttat den." 

"Ja, det är ju det jag gör nu. Och vadå arg? Försök sätta dig in i min och andra synskadades situation istället. Och du behöver inte gå ut och flytta den nu, för det jag har redan gjort. Enligt information på kommunens hemsida får man sätta varor och skyltar max 75cm från husväggen." (Detta hade jag kollat upp noga innan.)

"???"

"Har ni tillstånd för skylten egentligen?"

"Ja det är klart att vi har tillstånd!"

"Jaha, kan du visa mig det då?"

"Nej, chefen är inte är nu."

"Nähä, men max 75 cm från husväggen får den stå."

Sen vände jag om och gick in till min egen arbetsplats för att inte bli försenad.

Måste kolla med kommunen (eller om det är polisen som utfärdar tillstånd) om de verkligen har något tillstånd för den där skylten och vad det står om den exakta placeringen för den i det deras tillstånd. Kanske är det så illa att den som skrivit tillståndet (om det nu finns ett sådant) missat att förtydliga reglerna för skyltens placering? 

Nästa dag stod skylten hela tjugo
centimeter till vänster om ledstråket.
Oftast står den en centimeter höger om 
och ibland någon helt annan stans...

Polletten trillade antagligen ner, för sedan dess har skylten i varje fall inte stått exakt mitt på ledstråket. Oftast står den någon centimeter till höger om. Eller någon centimeter till vänster om. Man kan aldrig så noga veta. Men snälla ni! En synskadad person kan behöva lite mer än 25 centimeter av trottoaren för att kunna svepa med käppen... Visst inser jag att min taktik blev HELT fel även om jag åtminstone tyckte att jag lät mer sårad än arg. Min plan A med den pedagogiska och informativa metoden skulle ha gått fram på ett HELT annat sätt. Nu kommer det att fortsätta så här bara för att jag inte förklarade tillräckligt tydligt. Och det drabbar ju inte bara mig utan även alla andra synskadade. 

Vad lärde jag mig nu av detta, då? Jo, att ALDRIG agera oförberedd eller i affekt. Plan A på ett lugnt och pedagogiskt sätt hade troligen givit önskat resultat. Nästa gång: Andas. Avvakta. Använd Plan A. 

Annat ljud i skällan

En kväll för två veckor sen när jag satt i min soffa började plötsligt ljudvolymen på min tinnitus öka från "fruktansvärt jobbigt, men den här ljudnivån kan jag väl leva med" till en volym i nivå med att "stå med örat tätt tryckt intill en dammsugare av äldre modell utan ljuddämpning, alternativt intill en lastbil som drar på gasreglaget". Jag fick nästan panik för värre har det nog aldrig varit och jag sms:ade genast pojkvännen F:
"Du, jag fick nyss en fruktansvärd tinnitus som inte ger med sig. Jag hoppas jag inte har fått hjärtinfarkt eller stroke eller nåt. Tänk om jag har en propp på gång?" För nu hade jag googlat orden "stroke + tinnitus" och fått flera träffar. Troligen blev F också bekymrad, för han började också googla på både det ena och det andra medan jag samtidigt själv satt med min Ipad och googlade. 

"Muskel... tensor... tympani... kan orsaka ljud. Muskel i innerörat. Kan orsaka klickande eller pulserande ljud. Kan vara hörselnerven som kläms åt av blodkärl..." skriver F. Allt medan vi skriver till varandra känner jag mig i alla fall lite lugnare. Bara det att han svarar mig och finns till när något sådant här händer gör det hela lite avdramatiserat.

Vi avslutar och jag säger att jag ska försöka sova. Det går sådär... Sovandet blir någon slags halvdvala en halvtimme i taget. Nästa dag är tinnitusen kvar i oförminskad styrka. Idag, två veckor senare kan jag konstatera att den så sakteliga minskat lite i styrka även om den inte ännu inte är tillbaka på "fruktansvärt jobbig, men kanske uthärdlig" nivå. Sovandet har fått stryka på foten. Det blir någon halvtimme eller en timme, sedan vaknar jag. I snitt får jag kanske fyra timmars sömn per natt och jag inser förstås att det inte håller över tid. Med mitt CI påslaget kan jag höra andra ljud som kamouflerar tinnitusen lite, men när den låter så högt som nu är det svårt att överrösta den. Under tiden har jag utvecklat en överlevnadsstrategi - jag försöker låtsas som att det är ljud som hör till; att det står en stor grävmaskin utanför huset dygnet runt och att det är den jag hör... 

Det senaste halvåret har jag haft flera sådana här tinnitusanfall av värre sort än tidigare även om det nog var värst, då för två veckor sen. Jag vet inte vad som triggar igång det alltid, men att utsättas för höga ljud gör det definitivt. Och migrän. Och stress, förstås. Bettskena har jag redan och den används flitigt varje natt. 

På sistone har jag dessutom börjat höra mycket sämre med mitt CI. Det är mycket mer "Vad sa du?" igen. Nyligen började jag höra ett eko i mitt CI-öra, ungefär som om jag satt inne i en plåtburk och pratade. Jag skrev till Audiologen i Lund och förklarade problemet och fick en tid till besök idag.

Kvart i sju hade vi tolv minusgrader, så när jag klev på bussen immade mina glasögon igen. Min vita käpp var verkligen rätt attribut, för just då var jag helt blind. Jag la direkt handen på första sätet till vänster (handikapplatsen) för att känna om det var ledigt. Det var det inte, däremot kände jag ett par mjuka lår. Okej, då vände jag mig om och la handen på det högra sätet (också handikapplats) och kände efter. Nope, ett annat mjukt lår där. "Ojdå, det är visst upptaget här också", sa jag högt. På sätet bakom var det likadant - ännu ett lår, och först DÅ var det en person som sa. "Du kan sitta här", och lämnade en plats åt mig på det fjärde sätet. Vad är det för fel på folk, egentligen? Om det kommer en person med vit käpp och trevar efter ett säte, så ska det väl inte behöva ta två minuter och fyra säten innan någon reagerar? 

Tjugo minuter försenat rullade tåget in på Lunds Central. I Lund var allt vitt till skillnad från i Helsingborg, som inte hade en snöflinga. Det var inte bara vitt på marken utan även vitt uppe i luften som snöstorm. I Skåne är det nämligen så, att det på grund av den eviga blåsten alltid snöar sidledes, på snedden. "Snestorm" kallas det i Danmark, det är lite samma sak som sne'storm på skånska. ;-) Två steg fram och ett bakåt dansade jag mig så småningom fram till lasarettet. 

Audionomen konstaterade snabbt att ljudet på mitt CI var riktigt dåligt. Det var något fel på processorn (själva datordelen av Cochlea Implantatet), så den skickas på reparation. Den har klarat drygt sju år utan service, så det var väl dags. Batteridelen var också trasig, så jag får en ny sådan. Den här gången valde jag en vit, som matchar min vita hörapparat. Dessutom byttes samtliga andra smådelar ut. Så snart jag fick låneprocessorn på mig hörde jag skillnad. Nu hör jag mycket bättre igen! VÅRstädning av CI kan helt klart rekommenderas. 

Att jag hörde bättre fick jag ytterligare bevis på så fort jag kom ut därifrån. Jag var tvungen att ta upp mobilkameran för att föreviga snön i parken och plötsligt stod en man bredvid mig med en systemkamera och gjorde precis samma sak. Vi skrattade gott åt varandra och fick oss en liten pratstund om väder och vind. Inga problem att höra honom, inte. Lite senare när jag stod på perrongen och väntade på tåget var det en tjej som noterade min vita käpp och som undrade om jag behövde hjälp. "Tack, jag uppskattar verkligen att du frågade, men nej, det behöver jag inte. Det är helt okej." sa jag och log tacksamt. Henne hörde jag också utan problem. 

Det är mycket det här med synen och hörseln. Hela tiden är det något nytt. Är det inte en försämring (min diagnos är ju progredierande) så är det något annat som ställer till det. Tekniken och omvärlden är ett par andra saker som måste tas itu med. Jag känner att jag alltid måste vara på "hugget", får liksom aldrig slappna av ordentligt. Jag måste vara påläst och ha skinn på näsan. Ibland är jag kanske överdrivet hispig och en annan gång missar jag något viktigt. Det är faktiskt inte alldeles lätt att leva med dövblindhet. Ofta känns det som ett obetalt heltidsjobb som skall utföras ovanpå allt det andra. Hittills har jag dock hittat lösningar på det mesta och det positiva i livet överväger helt klart.

I förgrunden syns en mås, bakom
den ett blått hav med fler måsar
och längst bak en pir med en fyr.

Okej, nu lovar jag att det är slut på gnällandet för den här gången. Nu HÖR jag bättre igen och SOLEN har visat sig från bästa sidan hemma i Helsingborg. Kanske är VÅREN på gång trots allt? :-) 

Livet är det som pågår medan du väntar...

Den senaste tiden har varit turbulent och enormt stressig. En tung bit har varit att någon i min närhet blivit sjuk. Vi inom familjen har försökt ta hand om detta på ett så bra sätt som möjligt där var och en tagit ansvar för det som den är bäst på. 

Nu är det så att jag är den som kan vara ganska bestämd när det krävs. Jag har ju (tack vare dövblindheten) viss vana vid att behöva fightas med myndigheter, så den biten tog jag självmant på mig. Jag må både höra och se taskigt, men hjärnan och truten har jag med mig. Och behövs det, så kan jag nog att få ner det på pränt också.

Den anhörige har varit sjuk ett tag, men i julas insåg jag att situationen började bli svår, så jag kontaktade berörd myndighet på kommunen, som bokade möte en månad senare. En månad kändes som en väldigt lång tid. Vilket det också visade sig vara. Diverse incidenter inträffade under tiden och andra personer i familjen tog tag i det så gott det gick. Tyvärr råkade personen som vi kan kalla för X ut för en olycka i hemmet och hamnade på sjukhus. Nu sa vi till på skarpen att kommunen måste lösa situationen. 

Så X fick bli kvar på sjukhuset trots att det egentligen var fel plats för X. En i familjen satt som förste telefonsvarare eftersom jag är döv och hade sedan kontakt med personen Y via telefon och med mig via sms, en annan tog hand om marktjänsten, jag lovade vara med på möten med kommunens biståndshandläggare tillsammans med Y som inte kan vårda X. Eller rättare sagt, jag SKULLE varit med på mötena, men TVÅ gånger blev inte mötena av eftersom representanterna från kommunen helt enkelt inte dök upp. Varje gång mötena blev inställda byggdes stressen och oron upp hos oss alla, främst hos Y, men även hos mig och troligen även hos sjukhuspersonalen som behövde sängplatsen. Kommunen kan väl ändå inte förvänta sig att en som har dövblindhet och är halvt sjukpensionerad ska vara anhörigvårdare? Jag pratade med vänner som varit i liknande situationer och förstod att när man har med kommunen att göra kan de mycket väl göra sådana antaganden och att det gäller att ha på fötterna och stå på sig.

Jag insåg att det skulle bli svårt för mig att kunna höra vad som sades på mötet och hade först planer på att boka skrivtolkar, men hur pinsamt skulle det inte vara när mötena bara blev inställda gång på gång? Tredje gången blev Y uppringd kl 21 på kvällen och fick order om att inställa sig på mötet kl 8 nästa morgon. Där kan vi prata om framförhållning! (OBS! Ironi.) Det hade helt enkelt inte gått att boka skrivtolk så sent. 

Tredje gången gillt! Som tur var blev inte mötet inställd en tredje gång, utan den här gången fanns faktiskt två personer från kommunen på plats. Jag började med att informera om att jag har dövblindhet och om de inte talade en och en i mikrofonen som jag tagit med mig så skulle jag helt enkelt inte kunna höra vad de pratade om. Tack vare att X nu befunnit sig på sjukhuset en dryg vecka hade de kunnat bilda sig en uppfattning och den redogörelse som sköterskan från sjukhuset gav gjorde att både jag och Y kände oss oerhört lättade. Vi var laddade till tusen med argument, men vi behövde inte använda dem eftersom det löste sig oväntat bra. Och jag hörde allt vad de sa i mikrofonen eftersom de inte tvekade att tala i den. 

Just nu befinner sig X på ett korttidsboende i väntan på ett mer permanent ställe. Som vi alla ser det, så kunde det inte blivit bättre.

Detta får såklart mig att fundera på min framtid även om jag inte kan eller ska ta ut någonting i förskott. För vad händer när jag blir gammal och sjuk och måste ha hjälp av andra? VEM ser till exempel till att mitt Cochlea Implantat har fulladdade batterier och hjälper mig att sätta på det så att jag kan höra? Vem ser till att hjälpa mig om jag blir förvirrad och inte vet var jag är eller ens vem jag är? 

När jag var och besökte X igår kom det en dam i en rullstol som hon sakta sköt framåt. Hon rullade runt runt runt. Till slut stannade hon framför mig: 
"Du har varit ute ser jag. Hur är vädret?" 
"Jo, solen skiner, men det är väldigt blåsigt. Och kallt." svarade jag. 
"Jaja, jag kommer inte ut nu. Men det gör inget om det är så kallt. Fy vad tiden är långsam här inne. Jaja, de är väldigt snälla, men det är så långsamt här." 
"Ja, det kan jag förstå. Du har inte en TV eller några tidningar du kan sysselsätta dig med?" 
"Jo, men det är inget kul på TV:n och tidningarna har jag läst nu." 
"Ja, då det är förstås lättare för X, som jag har hälsat på nu. X upplever inte att livet är så långtråkigt. X är glad och nöjd så länge det finns en TV." 
"Själv har jag fyllt nittio år, men jag har huvudet på skaft!" svarade damen bestämt. 
"Ja du, det hör jag!" skrattade jag. "Det kanske finns något korsord i någon av dina tidningar som du kan sysselsätta dig med en stund?" 
"Ja, det har du rätt i. Jag ska genast titta efter. Hejdå!" sa den lilla damen och rullade iväg. 

En SÅDAN gullig och alert dam vill jag bli när jag är nittio år! 

Syntolkning: Tuff dam sitter i rullstol
men sedan reser sig den tuffa damen
och åker iväg på en skateboard.

Är nyorden för 2017 så nya egentligen?

Nu är vi snart där igen: Årsbokslut.

Varje år när julstressen lagt sig och det nya året närmar sig kommer tankarna... Hur har det här året varit? Vad ska nästa år bjuda på? Vad vill jag genomföra och vill jag ändra på något?

Innan jul tog jag ut några dagars semester och tömde en massa ur mina skåp och garderober. Långt ifrån allt det som jag vill bli av med, men en hel del förpassades till soptunnorna och till återvinningstunnorna. En del hamnade i klädinsamlingen och en del riktigt fina saker kommer jag att ta foton på och erbjuda närmaste familjen och vännerna som så önskar att komma och hämta. Nästa år fortsätter utrensningen.

Jag läste en artikel om 2017 års "nyord" och där fann jag bland annat ordet "döstäda" vilket jag kom att tänka på när jag grävde i mina gömmor. Stackars mina efterlevande som ska behöva ta hand om allt detta när jag faller ifrån. Förvisso har jag inga planer på att gå och dö inom de närmaste femtio åren, men det kan ju faktisk hända ändå. Jaja, testamente finns i alla fall i mitt bankfack, bara så ni vet det, kära arvingar. ;-) 

Ordet "framtidsfullmakt" anses också tillhöra 2017 års nyord, även om jag hört talas om det under betydligt längre tid än så. Nu har man tydligen rent juridiskt försökt formulera en fullmakt som ska gälla för framtiden, när man kanske inte längre är förmögen att själv bestämma hur man vill ha det med saker och ting eller kanske inte kan ta hand om sin egen ekonomi. Men OM man nu har skrivit en fullmakt som skall gälla för framtiden, när anses då "framtiden" infalla? Vem är det som bestämmer att: NU har framtiden infallit och nu gäller det som står i den fullmakt som du skrev för femton år sen?! Jag menar, den som skrivit framtidsfullmakten har kanske drabbats av en minnessjukdom och vill inte alls längre att det som står i framtidsfullmakten skall gälla. Anses jag - trots att jag drabbats av tex alzheimers - ha befogenhet att dra tillbaka min fullmakt, eller är det det som står i fullmakten som gäller, nu när framtiden inträtt? 

Fast tanken är väldigt god: Nog borde alla prata om - och skriva ner - vad man önskar ska gälla inför den dagen som man kanske inte längre klarar sig själv. Ungefär som ett testamente, fast innan man gått vidare till "andra sidan". För då behöver inte de närmaste ta de tunga besluten och känna dåligt samvete. Jag vet vad jag talar om, för just nu har vi i familjen någon som inte riktigt är så som vederbörande var förut. Vi har alla till mans dåligt samvete, några drar orimligt tunga lass medan andra kanske fortfarande försöker förstå vad som händer. Den som drabbats är sjuk och därmed inte själv särskilt medveten. En mycket svår situation, som alla borde planera lite för i god tid. Prata med era närmaste kring hur ni skulle vilja ha det om det var ni som drabbades av sjukdom eller annat. Det kan drabba vem som helst och en vacker dag kan det vara försent att skriva den där fullmakten. Och tro nu inte att det bara kan gälla äldre personer, även en väldigt ung person kan drabbas av olycka eller sjukdom. 

Ett annat nyord för 2017 är "#metoo", vilket jag själv skrev ett inlägg om för ett par månader sen. Något jag önskar att INGEN ska kunna komma på något att skriva någonting om i en nära förestående framtid.

Hahaha! Nu ser jag ordet "snubbelsten" på listan! Det ordet har F använt så länge vi känt varandra när vi varit ute på våra vandringar och "skogsbadat" *. Oftast går han framför mig när vi går på skogsvandringar och allt som oftast varnar han mig för snubbelstenar som jag då vet att jag ska se upp för och ta extra höga kliv över, eller gå runt. Så nej, ordet snubbelsten är inte från 2017, snarare från 2009. 
* "Skogsbad", det är väl när man idkar "Carpe Diem" i skogen, eller hur?

"Spetspatient"... Det skulle ju kunna vara när jag, som lever med dövblindhet och fortfarande har behov av stöd och hjälp från dövblindteamet och andra, håller ett föredrag och informerar folk inom professionen (tex dövblindkuratorer) om hur det kan vara att ha dövblindhet. Så att de får vägledning och tips inför sina möten med andra dövblinda? Jepp, så måste det vara: Jag är en spetspatient. 

Syntolkning: En metallfärgad "fidget spinner".
Det är en stressavlösande trekantig pryl
som är tänkt att snurras mellan fingrarna. 

En "fidget spinner" fick jag nöjet att låna en stund av brorsdottern i julhelgen. "Nöje och nöje", förresten, det var väl mest att det var kul att få känna på den och prova snurra lite, så att jag slipper känna mig så "gammal och ute". Men vi kan säga såhär: Efter fem minuter var det inte dugg roligt längre. Så jag ÄR nog både gammal och ute... :-) Jag håller mig till att vara en inomhuscykel-spinner. (Oj, ytterligare ett bevis på att jag är gammal och ute: Jag glömde särskriva det långa ordet. In om hus cykel spinner menar jag förstås!) 

Gott Slut på 2017 & 
ett Gott Nytt År 2018 önskar jag er alla! 

Att våga tro på mig själv x 3.

Först och främst vill jag säga: STORT TACK alla ni rara och vänliga människor! En sten har fallit från mitt bröst. Efter att jag skrev mitt förra inlägg, #MeToo, har jag fått massor av stöttande kommentarer och reaktioner från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. Jag är så otroligt tacksam, ja ärligt talat rörd över detta enorma stöd. Jag kan äntligen släppa ner den där vidriga varelsen i ett slukhål och gå vidare i livet med betydligt lättare steg. 

Därefter till ett helt annat ämne: Torsdagen för två veckor sedan blev jag tillfrågad av Hrf Skåne (Hörselskadades Riksförbund) om jag kunde hoppa in akut tre dagar senare och ersätta en föredragshållare som blivit sjuk. Eftersom det var en träff på temat cochleaimpantat tyckte jag det skulle bli riktigt roligt. Förvisso kunde jag ju inte prata om hörselteknik som den som blev sjuk skulle gjort, men något på temat cohleaimplantat var givet. Min särbo, F, följde med mig till Sundsgården. (Eller ja, det var egentligen jag som följde med honom eftersom det var han som körde bilen.) Sundsgården är en folkhögskola tillika ett konferenscentrum som ligger väldigt vackert vid kusten strax söder om Helsingborg. 

Det första jag gjorde när jag kom in i rummet var att dra för gardinerna så att ingen kunde se den vackra utsikten mot Danmark och ön Hven. Solen sken in genom fönstret och nu under vintertid när den står så lågt bländar den mig förfärligt. Tyvärr, även jag gillade ju den vackra utsikten. 

Till en början strulade tekniken lite. Mikrofonen som jag skulle ha på mig hade jag svårt att få på mig, men den fick jag hjälp med. Alla i salen var hörselskadade och det var såklart viktigt att de skulle få möjlighet att höra mig. Dessutom fanns det skrivtolkar på plats så att publiken skulle kunna ta hjälp av text på skärm om de ändå inte kunde hänga med. Därtill hade det blivit missförstånd mellan mig och min kontakt kring vilket datamedia som skull användas. Som tur var löste min käre F det hela genom att springa ner i receptionen och låna en laptop. En sådan liten skärm kan jag däremot inte se på, så F hjälpte mig att få igång den och öppna upp mitt USB-minne där jag hade min powerpoint-presentation. Jag behövde bara veta var höger- och vänsterpilarna fanns. Därefter var jag redo att berätta för det trettiotalet personerna i publiken om hur jag blev en "Dövblind fågelskådare". 

Dövblind fågelskådare - en utopi? Bild på
en lunnefågel samt på mig med en kamera. 

Det mest fantastiska var att jag aldrig hann bli nervös trots strulet som inledde föredraget. Jag kände mig både säker och lugn medan jag pratade och var riktigt nöjd med mig själv efteråt. F har aldrig hört något föredrag av mig tidigare och när till och med han gav mig beröm blev jag jätteglad! Vi stannade kvar och blev bjudna på brunch och då var det många som kom fram och pratade med mig, vilket jag tyckte var helt underbart roligt!  

Så till ett tredje ämne: Igår efter jobbet hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Vi har sedan förra året blivit nästan dubbelt så många på kontoret och ovanpå allt har vi haft stor personalomsättning på kontoret. Många av de nya känner inte till mina syn- och hörselhandikapp särskilt bra, så jag har undvikit att delta i våra gemensamma kontorsmöten. Det är extremt jobbigt för mig att hela tiden behöva påminna om att de ska använda mötesmikrofonerna och de tycker att det är jobbigt att behöva prata i en mikrofon. 

Igår bestämde jag mig för att inte ge mig. Jag skulle minsann också vara med och höra vad som sades. Därför kopplade jag bort den stora bordsmikrofonen för att slippa störas av pappersprassel, skrammel av kaffekoppar på bordet, småsnack mellan kollegorna osv. Jag hade enbart de små mikrofonerna påslagna, vilket gjorde att inget annat än rösten på den som talade i mikrofonen hördes. Vilken enorm skillnad det blev, VARFÖR har jag inte använt denna lösning tidigare? Troligen betedde jag mig som en mikrofonpolis den första halvtimmen med ständiga påminnelser, men sedan flöt det i stort sett utan problem resten av kvällen. Mikrofonerna skickades runt bordet i snabb takt och när någon ville prata som inte hade mikrofon var man snabb att efterlysa en. 

Nu är två mikrofoner på femton personer vid ett långbord lite i minsta laget, pauserna blir lite väl långa emellanåt när mikrofonen skall skickas runt. Fast om kollegorna kan tänka sig att vara lika disciplinerade, hänsynsfulla och inkluderande i framtiden, så kanske jag kan våga ansöka om en mikrofon till. Det är nämligen FK (Försäkringskassan) som håller i plånboken... 

Känslan av att vara delaktig var i alla fall jättehärlig! Nu börjar jag äntligen känna att jag kommer att kunna trivas allt bättre med mina nya arbetssituation. Det senaste året har varit kaotiskt, men det löser sig, en sak i taget. Det måste jag tro på.

Jag måste helt enkelt våga tro lite mer på mig själv.   

#MeToo

Under de senaste veckorna har internet flödat av diverse #MeToo-inlägg. Min första reaktion var att "jag skulle minsann inte skriva om något sånt trams", som att någon klappat mig på rumpan ute på krogen (för just det har förstås hänt mig också), men sen insåg jag att det är inte det det här handlar om. Det handlar istället om hur vissa (oftast män i överordnad position) behandlar andra (oftast kvinnor) med någon slags könsmakt. 

NU är det kanske äntligen dags att göra upp med det värsta jag själv upplevt i denna genre för att kunna lägga det åt historien. Genom att ta upp det i ljuset en gång för alla, mentalt skjuta det äckliga svinet i pannan och därefter begrava honom två meter ner under jord så kanske, kanske jag äntligen kan komma över det. För det som hände mig har påverkat mig långt mer än jag någonsin kunnat tro. Det är väldigt tydligt när jag tänker tillbaka. Under långa perioder tänker jag inte på det alls, medan det under andra perioder kommer över mig och jag får åter tillbaka den där känslan av att inte kunna andas. Många, alldeles för många av mina yngre år försvann i ett slags vacuum där jag bara "överlevde". Det kan låta fånigt, men det tog många många många år innan jag vågade lita på en man igen.

Vi går tillbaka i tiden, det måste ha varit -91 eller -92, jag tillhörde de unga i banken. Vi hade ganska nyligen fått en ny kontorschef och hela gänget var ute på "After Work". Minns svagt att jag drack några klunkar av en öl, vilket jag normalt inte gör, men det kan ha varit så att vi bjöds på mat och dricka på restaurang i stan. Vi kanske till och med var inom ett dansställe? Som sagt, den tidigare delen av kvällen minns jag inte så noga.

Den senare delen av kvällen minns jag däremot oroväckande detaljerat. Jag, som redan på den tiden hade nedsatt syn och saknade mörkerseende, tyckte det var lite kusligt att gå hemåt i mörkret när vi skulle bryta upp. Det var innan jag hade min vita käpp. Jag bor på promenadavstånd från centrum i en upplyst stad, så jag var inte alls främmande för att promenera hem. Buss eller taxi känns fånigt när det tar en kvart att gå. När chefen snabbt sa: "Jag har ju min övernattningslägenhet ovanför backen, vi kan ha sällskap", så tänkte jag inte så mycket på det mer än att det var tryggt att som synskadad ha någon att hålla i armen. 

När vi kommit upp för backen och det var dags för mig att korsa övergångsstället och chefen skulle fortsätta framåt sa jag: "Tack, vi ses på banken imorgon". 

"Du kan väl följa med och se hur min lägenhet ser ut?" föreslog chefen då. 

"Njae, klockan är mycket, vi ska jobba imorgon. Och dessutom, varför skulle jag följa med dig dit? Det kan ju misstolkas."

"Hahaha, nej herregud, vad tror du? Jag är ju din chef! Jag tänkte bara att det kunde vara kul att få visa någon hur fint jag har fått det i min lägenhet. Jag följer dig hem sen, så att du kommer säkert hem."

Åh, vad pinsam jag är! Så dumt! Givetvis hade han inga såna tankar, han är ju betydligt äldre, gift och har tre halvvuxna söner. Självklart kan jag lita på honom, vi jobbar ju ihop. Han är ju min chef. 

"Okej... Men bara en liten sväng, det är redan sent och jag ska orka stiga upp tidigt imorgon"

Ett par hundra meter bort ligger så huset där övernattningslägenheten är. Chefen är allmänt trevlig och vi pratar jobbrelaterade frågor. Han frågar vad jag är intresserad av och jag berättar att jag hoppas få lära mig mer om kredithantering. Så kommer vi fram till lägenheten och jag som inte vill stöta mig med min nye chef förbereder mig på en snabb sväng inom hallen och köket så att jag kan säga "Vad fint du har det" för sen vill jag bara hem. Det hela börjar kännas väldigt fel, trots att han själv tydligt påpekat att "Herregud, vad tror du? Jag är ju din chef!" 

Han låser upp dörren, föser in mig, stänger dörren om sig, låser med nyckeln och stoppar nyckeln i fickan. Vad i hela... Varför låser han? Vi ska ju bege oss ut igen alldeles strax! vet jag att jag hinner tänka innan han trycker upp mig mot väggen med hela sin tyngd. Han trycker sin mun mot min och hans händer har, innan jag hunnit förstå vad som hänt, letat sig in under min tröja, under min BH och famlar över mina bröst. 

Helvete helvete helvete! Vad gör han? Jag fryser till is och både känner och hör hur pulsen slår hårt hårt hårt. På något konstigt sätt blir jag helt paralyserad. Synfältet krymper till ett absolut minimum och jag vet inte hur många sekunder eller minuter det tar innan jag får upp armarna, trycker dem mot hans bröst för att försöka få honom bort ifrån mig. 

"Men vad...Neeej... Du är ju min chef..." lyckas jag få ur mig medan jag förtvivlat försöker fösa bort honom. Vad gör jag? jag måste ut härifrån NU! NEJ, jag vill inte vara här! Få ut mig! Tänk om han... NEEEJ!

"Nej men alltså... Ikväll är jag inte din chef", säger han medan han trycker sitt skrev mot mig. "Ikväll är jag Svin."

(Här säger han alltså sitt förnamn som jag fortfarande, drygt 25 år senare har väldigt svårt att uttala. Vi kan därför låtsas att han heter just "Svin".)

Åååhhh, nej! Helsickes skit! Hur kunde jag vara så dum att jag följde med! Hur kunde jag vara så dum! Vilken idiot jag är. Ja, jag har bara mig själv att skylla om jag blir våldtagen nu.

"Eeeehhh, vadå? Du heter visserligen Svin, men du är faktiskt min chef." Nu försöker jag låta så övertygande jag bara kan och tar till någon slags bestämd strategi, men min rädsla lyser tydligen igenom, vilket jag förstår av hans nästa replik.

"Du tror väl inte att jag tänker våldta dig?" 

Satan satan satan! Bara det att han ens tar upp ämnet "våldtäkt" gör att jag blir ännu mer skräckslagen. Nu får jag försöka ta till en annan strategi igen. Det här fungerade tydligen inte.

"Eehhh, nej det är klart att jag inte tror, men... Hjälp! Jag hade rätt - han har planer på att våldta mig! Alltså, jag... Jag är inte sån... Jag... Jag vill inte... hhrrmm... med nån som jag inte är kär i." försöker jag. Jag hoppas på att kunna prata mig ur det hela.

"Du ska bara veta att jag har hanterat den här situationen förr. Med framgång!" säger Svin då med en min som avslöjar ett stort ego.

"Med framgång?!" Framgång för vem?! Åååhhh, nej nej nej! Få bort mig härifrån NUUUUU! Hoppas verkligen att jag kan snacka mig ur detta...

"Ehhh, nej, men det kvittar. Det här skulle inte jag..." Så kommer jag på det! "Du är ju gift!" säger jag triumferande som om det skulle göra honom immun mot tankar på andra kvinnor.

"Hahaha! Det min fru inte vet har hon inte ont av." säger han då med ett överlägset flin i ansiktet. "Jag har som sagt hanterat den här situationen förr." Stackars fru! Och vilka är de andra stackarna som råkat ut för honom? Och som inte kommit undan? Shit! Jag måste härifrån innan...!

När jag äntligen lyckas vrida mig ur greppet flyr jag bort till en stol och fortsätter mina desperata försök att prata mig ur situationen. På något otroligt sätt lyckas jag genom mitt prat med att trötta ut honom och en eller två timmar senare har jag äntligen fått honom att låsa upp dörren och släppa ut mig därifrån. 

Vid det laget var jag så fruktansvärt skärrad att jag reagerade ytterst irrationellt, tänk: "Stockholmssyndromet". Jag visste att jag skulle få svårt att ta mig hem ensam i mörkret; dels kunde jag råka ut för någon annan "våldtäktsman" och dels hade jag ju väldigt svårt att se i mörkret. Pest eller kolera? Hur märkligt det än kan låta, så lät jag därför Svin ledsaga mig hem till min port så som han lovat mig tidigt på kvällen innan allt hände - men inte en meter längre! 

Första tiden efter den här händelsen - som jag kom undan med blotta förskräckelsen - mådde jag väldigt, väldigt dåligt. Jag kunde ju inte anmäla honom heller eftersom jag insåg att jag var i verkligt underläge på många punkter: 

1) Han var chef.

2) Han var man.

3) Jag hade mig själv att skylla. 

4) Det fanns inga vittnen.

5) Svin tyckte väl att det hela var "okej" eftersom jag låtit honom ledsaga mig hem.

6) Vem skulle få byta arbetsplats om jag anmälde? Inte chefen, utan jag. Och som synskadad var det inte läge att börja pendla till arbetet i en annan stad när jag bodde på gångavstånd från arbetsplatsen.

7) Jag hade ju nobbat denne "guds gåva till kvinnorna", så därefter behandlade han mig taskigt på jobbet genom att se till att jag absolut inte fick någon chans att förkovra mig i mitt arbete. Det gjorde i sin tur det ännu svårare att berätta för någon vad jag upplevt, för vem skulle tro mig om jag skvallrade nu? Det kunde ju snarast tolkas som en missnöjesyttring.

Jag teg och stretade på. Som tur var försvann han därifrån efter ett par år och jag har tack och lov själv aldrig behövt råka ut för fler "Svin" av denna rang. 

Vid ett tillfälle ganska snart efter att det hänt berättade jag faktiskt för en kvinnlig facklig företrädare vad som hänt för att få ett råd om hur jag skulle agera. I mitt upprörda tillstånd avslutade jag med kommentaren: "Den äckliga gubben!" Det enda svar jag fick från henne var: "Hade det varit okej om han hade varit yngre?" Jag blev helt stum och insåg att från facket skulle jag inte vänta mig något stöd. 

Det är alldeles givet att sådant här - och betydligt värre saker - förekommer i mycket större utsträckning än någon kan tro. Det som äcklar mig är att dessa personer kan få fortsätta år ut och år in. Och att folk som skall företräda de utsatta vänder sig emot dem. Får denna snedvridna kultur fortsätta råda så kommer vi aldrig att kunna vända skutan rätt.

Nej, det är NU eller aldrig! Ska det någonsin råda jämlikhet och respekt mellan könen är det hög tid att höja rösterna. #MeToo-kampanjen är så välkommen! (Måtte det bara inte bli en tillfällig fluga...)