Ur barns synvinkel

Brorsonen K, fem år, ville att vi skulle spela "Toy story"-spelet och som den snälla faster jag är, ställde jag förstås upp. Det är bara sånt man gör =) Reglerna fick jag snabbt förklarat (inte för att de riktigt överensstämde med vad som stod innanför locket på asken, men vad gör väl det) ;-) Man skulle ha två tärningar, en med glad/sur gubbe och en med prickar (det antal steg man fick hoppa). På femåringars vis kastade K tärningarna så de for över halva rummet och varje gång det var min tur att slå fick jag (med ett synfält på 5x5 cm ungefär) ett jäkla sjå att hitta dem igen. K skrattade åt mina virriga försök att leta efter tärningar som, enligt hans sätt att se, tydligen låg PRECIS framför mig. Då sa E, hans sjuåriga syster till honom: "Men K, du vet väl att Tina inte ser så bra!" "Jaaa..." svarade K, som om han precis kommit på att så var det ju och samlade kvickt ihop tärningarna och gav dem till mig. 


I samma sekund kom han på nåt annat med faster Tina: Han for upp och började rufsa mig i håret. Så hittade han magneten till mitt CI, lyfte på den och kände sedan försiktigt med fingret över den inopererade magneten. "Du har en magnet där, för att du inte kan höra så bra." "Just det, K. Nu får du sätta tillbaka magneten, så jag kan höra dig igen." "Men, hur funkar det egentligen?" frågade sjuåriga E. Så förklarade jag för dem, på en femårings nivå (för det är den enda nivå jag själv kan förklara och begripa det på) hur det fungerar med ljudet som går från CI-apparaten via magneten till en liten dator som finns inopererad i huvudet och som sen fortsätter in till snäckan som finns i örat där allt omvandlas till ljud som man kan höra inne i hjärnan. 

"Jaha, vad konstigt" fnissade E och K, och sen fortsatte vi spela "Toy Story"-spelet som om ingenting hade hänt.

Ett par dagar senare var jag med E, K och deras mamma J på Zoo i Köpenhamn. E och K fick varsin lapp i fickan med sin mammas telefonnummer så att de -OM de kom bort- kunde be någon vuxen om hjälp att ringa efter mamma. Jag hade med kameran och fastnade fascinerat framför nästan vartenda djur för att fotografera. Med kameran lyckades jag i varje fall fånga en hel del djur som jag sen kunde se på ordentligt här hemma på min dator =)

Plötsligt hade jag tappat bort de andra vid kamelerna. När vi fann varann igen bad jag, till barnens förtjusning, att J skulle lägga en lapp i min ficka också...

Därefter var det i alla fall inte många steg jag kom ifrån de andra förrän K eller E kom och tog mig i handen. (De hade snabbt uppsnappat läget och förstått att det var så de skulle göra, eftersom jag inte hade så bra koll.) Inne i aphuset var det mörkt, inne bland ödlorna och ormarna var det mörkt, hos flodhästarna och nere under vattenytan hos sjölejonen var det mörkt och när jag stod där och famlade mig framåt kunde jag emellanåt känna en liten hand smyga sig in i min och sedan lotsa mig fram bland folket. Fladdermössens tillhåll brydde jag min inte ens om att gå in i. Vet ärligt talat inte om jag gjort det ens om jag KUNNAT se ;-)

.