Mullvadssyn

Det har börjat bli allt jobbigare att se och under det senaste året tycker jag att det eskalerat. Men det är klart, om du ser 100% och förlorar 1% av denna syn, då är det väl inget du märker - du har ju 99% kvar. Ser du i gengäld 5% och förlorar 1%, så blir ju denna procent så mycket mer märkbar, då har du bara 4% kvar. Även om själva försämringen är densamma. Nu har jag inga exakta procenttal på min syn, men jag ville förtydliga hur jag menar.

Förra veckan, kväll, på väg till spinningen. Ska gena genom parken som jag brukat göra nu när det varit snö. Med snö är nämligen allt ljusare och till och med jag kan gena igenom en park. Det går till så, att man följer det lite mörkare partiet där folk trampat upp en stig. =) (Oftast går det jättebra men ibland går det så här.) När jag kom till parken denna kväll blev det tvärstopp. Som att gå in i en svart vägg. Det var bara att vända ut igen och gå den längre omvägen på trottoaren. 

Usch för skånsk lervällingsvinter! Mörkt och kladdigt. 

Det är lördag kväll och jag har ärende i kvarterets Ica-butik. Jag viker snyggt ihop min vita käpp och stoppar i korgen när jag kommit innanför dörren till butiken. Går förbi frukten och stoppar ner en klase bananer och ett par grapefrukter. Sen ska jag ha mjölk eller vad det kallas när det är utan laktos eller när det är havredryck. Ställer mig på lagom avstånd framför glasdörrarna så att jag får in någonting i synfältet. Blanka, obehagligt bländande glasdörrar. Letar hylla upp och hylla ner. Så kommer någon och ska förbi mig. Någon annan knuffar undan min korg. En tredje ska öppna precis den dörren där jag står och letar. Varje gång jag blir störd får jag börja om eftersom jag tappat bort mig i mjölkletandet. Till sist får jag panik och tar det första bästa jag kan hitta som någotsånär stämmer in på vad jag letade efter.

Därefter ska jag bort till frysdisken och hitta wokgrönsaker. Det är samma sak där, nästan värre. Glaslocken ovanpå frysarna reflekterar lamporna i taket. När jag hittat woken återstår att läsa på innehållsförteckningen, minimal text på blanka plastpåsar, det får nämligen INTE finnas vitlök i den.

I kassan ser jag inte siffrorna på kortmaskinen eftersom ljuset är felriktat, sedan får jag problem att packa ihop mina varor snabbt nog innan nästa kund eftersom jag måste scanna över hela varubandet så att jag är säker på att jag får med mig allt. Därefter krånglar dragkedjan i kappan och jag lyckas på något märkligt vis klämma läppen i dragkedjan så att blodvite uppstår. Med blodet rinnande från läppen och väskan på ryggen fäller jag ut min käpp och går ut genom dörren. Personen framför mig släpper igen dörren mitt över min vita käpp och när jag väl kommer ut på gatan i totalmörker och regn forsar tårarna nerför mina kinder. 

Idag har jag besökt doktor Sten i Lund för att kolla mina ögon. Jag fick "bella donna-droppar" i ögonen. De gör att pupillerna blir stora som på en förrymd knarkare och man måste ha mörka solglasögon på inomhus resten av dagen... Efter en titt i ögonen konstaterade doktorn att trycket var bra, det han kunde se i ögonen av RP:n var inte märkbart försämrat, starren var lite värre. Troligen berodde bländningen på en kombination av ökad grå starr och min synskada. Starroperation ville han vänta med eftersom han tyckte att jag såg för bra på tavlan (det centrala synfältet) och en operation kan försämra detta. Han föreslog färgade linser eller glasögon så länge och sedan skulle han kalla mig till en stor undersökning om ett år istället. 

Efter detta besök vandrar jag ner till Lunds centralstation där jag lyckas måtta fel med min vita käpp och missar att det är ytterligare ett trappsteg kvar. Jag faller handlöst nerför trappan och smäller i min knäskål (den är lila nu). Efter en stunds "aj aj aj" och grimaserande lyckas jag ta mig upp med mitt smärtande knä och därefter haltar jag vidare till spåret där Helsingborgståget så småningom ska komma. Det var en hel del folk på stationen denna förmiddag och många som passerade mig när det hände, men inte en enda person erbjöd mig hjälp eller frågade hur det gick! Inte en enda! 

Fan fan fan! Förlåt jag vill inte svära, men ibland rinner bägaren över. 

På tåget fanns jag tack och lov en helt underbart trevlig tågvärd som skrev biljett till mig utan krångel och som sedan berättade att jag skulle vara försiktig i Helsingborg, för rampen mellan tåget och perrongen gick inte ända ut. "Säg bara till om du vill ha hjälp med något!" (Han blåste inte på mitt onda knä, men han hade säkert gjort det om jag hade bett honom snällt. ;-) )

Min planerade fikastund med T och lilla A blev tyvärr inställd eftersom de var sjuka, men det var precis som om J hade telepatisk förmåga, för en timme efter deras avbokning fick jag ett sms där J frågade om jag ville luncha med henne. Det passade mig jättebra! En klädbutik intill lunchrestaurangen hade rea och dit gick vi förstås efteråt. Expedition var otroligt rar, trevlig och serviceminded utöver det mesta. Jag tyckte att jag var värd en rejält prispressad och skitsnygg trenchcoat. Färgen lyckades jag dock inte reda ut: "Vad är det för färg på den? Är det mullvad?" "Njae," sa expediten, "jag skulle nog säga grå." "Jaså" sa J "jag tycker den ser lite grön ut." "Jaaa, eller brunaktig", sa expediten då. "Men vänta, jag ska läsa på lappen här i nacken. Mullvad står det, du hade rätt." 

Jag hade rätt om färgen! Trenchcoaten bor hos mig nu! Den mullvadsfärgade. =) 

Inte för att jag någonsin sett en levande mullvad, men här ska ni få höra: "Deras syn är dålig och örat saknar ytteröra. Det taktila sinnet är välutvecklat." Det är lite som att den är en av oss DövBlinda, ju.