Suddiga kontraster

Kom just hem från en tvåtimmars härlig powerwalk i skogen härintill. Det är ett par minusgrader ute och det har snöat hela natten och har fortsatt att göra så under förmiddagen. Solen kämpar förtvivlat med att försöka ta sig fram genom molntäcket. Det går sådär.

Jag har solglasögon ovanpå mina vanliga glasögon och de immar igen lite. Ser en joggande mansperson kämpa sig uppför en backe och hör honom säga "Hej"! "Hej" svarar jag tillbaka... "Men HEJ! Det är ju DU!" Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var min egen pojkvän jag höll på att krocka med där i korsningen. ;-)

Igår på jobbet när jag kom från köket med en kaffekopp hörde jag en röst som sa: "Ursäkta, men har inte vi gått i samma skola?" Jag vände mig åt sidan och såg en suddig man med grånade tinningar. "Vänta ska jag hämta mina andra glasögon", sa jag först och med de rätta glasen på näsan såg jag vem det var. Jodå, vi kommer från samma lilla håla och har gått i grundskolan samtidigt men har knappt setts sedan vi var femton år. Kommer ihåg att vi tjejer då tyckte att han var otroligt snygg och det var han minsann fortfarande. Detta bekräftades efteråt av mina kvinnliga kollegors drömmande blickar, saliga leenden och kommentarer: "Oj, så du känner honom? Ooo... Suck..." Haha! 

Åter till skogen: I och med den nyfallna snön var bara de största stigarna upptrampade så det var väldigt svårt att hitta var jag skulle gå. Jag travade fel då och då, för allt var vitt vitt vitt. Inga kontraster alls. Jag var nära att trampa ner i en liten bäck en gång, men det upptäckte jag i sista stund. Dagens skogsrunda gick även förbi dammen vid Pålsjö Mölla där jag matade ankor som barn. Möllan är från 1600-talet och folk har nog matat ankor där långt innan jag var barn och de lär göra så under många generationer framåt också antar jag. När jag närmade mig dammen hörde jag ett evinnerligt tjattrande och ett rejält gäng ankor flockades runt mig, men det hjälpte inte för jag hade inget till dem. Stigen gick runt dammen men här fick jag vara väldigt försiktig, så att jag inte råkade kliva ner i den. Den var frusen och snötäcket var lika högt på dammen som på marken intill, så allt flöt liksom ihop. Jag kände inte för att vara förste "is-testare" dessutom låg isdubbarna där hemma...

Bländning samt avsaknaden av tydliga kontraster är det som för närvarande känns mest påtagligt när det gäller min syn. Nu har jag kommit på att jag kan ju vända färgen på hela texten på min datorskärm, gult på svart, både här och på jobb tack vare mitt "Zoom-Text"-program. De flesta program funkar tillsammans med den inverterade färgen, fast bilder på leende människor blir väldigt supspekta när de får gula läppar och svarta tänder ;-) 

Skogspromenaderna får bitvis gå lite långsammare så att jag slipper bli blöt om fötterna, jag kikar gärna två gånger extra på snygga män och har inga allvarliga problem med att folk har svarta tänder, så länge mina egna är vita ;-) Jag är tacksam att jag kan fortsätta med det jag alltid har gjort, även om det ibland sker på nya och lite annorlunda sätt. Fast, det där med att kika ett par gånger extra på en snygg karl, det ska jag erkänna, att det gjorde jag redan innan min syn blev såhär dålig ;-)