tisdag 30 april 2013

Träffa Täppas


Det är ett bra tag sen nu som jag och Tobbe (som också har Usher II) var i Laholm och lyssnade på Täppas Fogelberg. Närmare bestämt sex veckor sen. Oj vad tiden går!

Täppas Fogelberg är, för den som inte vet, en svensk författare och journalist som också har RP (Reinitis Pigmentosa). Första minnet jag har av honom var nog ett TV-program där han reste runt i Europa. Sedan läste jag hans första bok, "Halli Hallå" och tyckte den var så bra att jag köpte nästa bok "Blindstyre" när den kom ut och DÄR förstod jag precis vad jag själv nyss hade fått veta av läkarna. Vad RP egentligen innebar för den som drabbats. Inte vad läkarboken säger. Det kändes emellanåt som att han i detalj beskrev mina upplevelser. Tack vare honom blev RP "känt" för omvärlden. Ungefär som Sixten Herrgård gjorde aids känt, som Louise Hoffsten gjort MS känt och som Ulla-Carin Lindquist gav ALS ett ansikte. Jag minns att jag då tog reda på Täppas adress någonstans i Stockholm och att jag ville skriva ett brev till honom och tacka för att han skrivit boken. Men jag vågade av någon fånig anledning aldrig skriva det där brevet. Varför inte, egentligen? Vem vill inte få uppskattning? 

På tågresan till Laholm hade jag och T tänkt att vi skulle sitta mittemot varandra, så att vi kunde använda teckenspråk, men det var fullt i vagnarna, så vi hamnade bredvid varandra istället. Svårare att teckna eftersom vi båda ju har tunnelseende och behöver lite avstånd för att få in något i synfältet, men vi fick koncentrera oss lite extra istället för att försöka höra genom andras röster och tågets brus. Det gick det med. Hans snälla föräldrar mötte upp på stationen och vi åkte till Laholms Bokhandel, där föreläsningen skulle hållas.

Det bjöds på linssoppa och vin och vi hade fått reserverade platser längst fram, samt HÖRSELSLINGA som var kopplad till en mikrofon som Täppas skulle tala i. Vilken service! TACK till Laholms Bokhandel! =) Medan vi satt där och väntade på huvudpersonen kom jag vid ett par tillfällen att vända mig mot T och prata lite. Då konstaterade jag att han inte reagerade alls. Han varken hörde eller såg att jag ville honom något. Jag fick knacka honom på armen. Det var en märklig känsla. För jag är van att ANDRA personer ser och hör mig. Att jag däremot inte ser eller uppmärksammar dem hör liksom till. Så slog det mig: Det är ju PRECIS så andra uppfattar mig. Det var som att betrakta sig själv, kan man säga. Nyttig aha-upplevelse, det med.

Så kom då kvällens huvudperson in på "scen". Han fick ett glas vin och en kopp kaffe och blev placerad framför oss i publiken. Som jag förstod det är det inte mycket synrester han har kvar, så vi kan säga att just där och då var han helt blind. Det jag la märke till var att han i motsats till hur jag rör mig i okända lokaler, var väldigt yvig i sina gester. Vinglaset och kaffemuggen höll på att åka i golvet ett par gånger. Sen gjorde han vilda viftningar med käppen så att jag nästan fick ducka vid något tillfälle. En stund senare stod han och pratade in mot bokhyllorna på sidan, och vi i publiken fick kalla på honom för att uppmärksamma honom på var vi satt. 

Lite kul mitt i alltihop, eller hur? Trots att han varit synskadad så länge, är han precis som den bild jag tycker mig ha fått av honom. Människan innerst inne har inte förändrats nämnvärt. Är man en impulsiv (och lite burdus) person upphör inte detta bara för att man drabbas av handikapp. Är man (som jag) en ganska slarvig person upphör inte detta bara för att man blivit tex synskadad. Gissa hur många gånger om dagen som jag letar efter mina glasögon? Varför inte ha ett och samma ställe där jag alltid lägger dem, kan man fråga sig... 
Den här bilden snodde jag från Täppas egen blogg.
 Det är jag som sitter längst fram till höger i bild och
som snart blir petad i ögat med käppen ;-) (OBS! Ironi.)

Ett par saker han sa, fick mig också att reflektera lite över hur man som handikappad ser på sig själv och sin omgivning. På tåget till Laholm hade han snubblat över en väska i gången på väg till kaffevagnen och när det skedde även på vägen tillbaka bad han ägaren till väskan att flytta den och fick till svar av en kvinnlig röst att han "skulle hålla käften". Min reaktion var: Säger man så till en synskadad person med vit käpp som inte kan komma fram på grund av det står en stor väska mitt i gången?! Säger man så till någon över huvud taget?! Naturligtvis inte, men det Täppas ville komma fram till var att han på något sätt var glad att han inte blev särbehandlad på grund av sitt handikapp. Något liknande hade hänt för några år sen när han och dottern var i Holland. Han hade blivit rånad på ett museum trots att det tydligt framgick att han var synskadad och ett lätt offer. Hans reaktion var då densamma: Han var trots allt bekymmer det medförde, ganska tacksam att han fick vara "som alla andra" och inte blivit positivt särbehandlad här heller. På ett sätt kan jag förstå hur han tänker, men på ett annat sätt inte...


Vi skrattade hejdlöst under hela kvällen - han var riktigt rolig och underhållande att lyssna på och jag tror att alla i publiken gärna hade suttit kvar ett par timmar till om det inte blivit så sent. Hans förmåga att beskriva situationer och berätta om saker så att det känns som om man är med där det händer, är fantastiskt. Efteråt fick vi böcker signerade samt fick både T och jag en pratstund med honom. Jag fick äntligen tillfället att tacka för att han skrivit "Blindstyre". Det visade sig att Täppas minsann också har hörapparater, så jag tycker att han borde kvala in i FSDB (Föreningen Sveriges DövBlinda). Kan han inte bli utsedd till någon slags hedersmedlem? ;-) 

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Intressant och läsa, hade inte det blekaste aning om Täppas! Kul och gå på sånt där och man känner igen sig hela tiden.... Jag kommer att låna dessa böcker nångång!
    Ha de gott!/fr Jämtland ;)

    SvaraRadera
  2. Vilken kväll vi hade!Håller med dig till fullo vad du skrivit! Kommer bära med mig de minnesbilderna länge :-) Jag hoppas verkligen att man kan få gå på en föreläsning som han håller i snart. Gärna här nere i trakterna :-)
    Kram! //Tobbe

    SvaraRadera