torsdag 11 juli 2013

Hur klantig får man vara? Jag bara frågar...


Förra veckan skulle målaren komma för att måla fönster. "Jag tar mig in med huvudnyckeln." "Eeehhh, du kommer INTE innan klockan halvnio, väl?!" Jag antog att målaren skulle ringa på dörrklockan och när han inte fick någon respons skulle han låsa upp och helt enkelt kliva in. Jag som inte hör någon dörrklocka ville inte riskera att han helt sonika skulle öppna och gå in i lägenheten medan jag stod i duschen endast iförd paradisdräkten. Jag har nämligen inte gått kurs i hjärt- lungräddning och hade inte lust att ta något ansvar för en avsvimmad målare. 

Kvällen innan fick jag brått att tömma fönsterkarmar från blommor, gardiner och persienner. Alla möbler som stod för nära fönsterna flyttades också in i rummen. För att hinna med allt tog jag ner de mörkläggande gardinerna i sovrummet redan kvällen innan och vaknade således av att solen gassade in i rummet klockan fyra på morgonen... =/ Inte kul alls! 

Målaren kom tillbaka dagen därpå och avslutade arbetet och jag kunde bära tillbaka möbler och växter till sin ursprungliga platser. På kvällen hade jag tvättid och passade förstås på att tvätta gardinerna. Det blev ganska sent innan jag tog upp dem ur torkskåpet och då jag redan vaknat av solgasset två morgnar klockan fyra beslöt jag mig för att genast hänga upp gardinerna. 

Jag tog fram min lilla stege och klättrade upp. Nu visade det sig att det stod en massa saker på golvet som gjorde att jag inte riktigt kunde nå och jag var för lat för att flytta dem igen. Sträckte mig så långt jag kunde, men... "Om jag sätter den ena foten i fönsterkarmen så kanske...?" Nej, det gick inte det heller. "Men om jag kliver upp och ställer mig med båda benen på fönsterkarmen, då?" Väl DÄR tappade jag balansen och eftersom jag inte riktigt kunde se var stegen stod missade jag första trappsteget. Jag föll neråt men fick fatt i en lampa och benet slank in mellan trappsteg ett och trappsteg två. Det gjorde ofantligt ont. Med den ena foten fast i fönsterkarmen, armarna kramandes om golvlampan och andra benet inkilat i stegen där jag höll på att glida allt längre ner hann jag tänka både en och två saker om min egen intelligens. Eller snarare, om avsaknaden av densamma. På något märkligt sätt lyckades jag till slut vrida runt benet som var inkilat i stegen så att jag låg på knä i stegen istället. Benet som var sträckt med foten i fönsterkarmen fick jag ner genom att ta tag med armarna mot fönsterkarmen i nån slags armhävning. Inte visste jag att jag var så vig! ;-) 

Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen och ett ENORMT blåmärke från knäet ner till foten på mitt högra ben. Som sagt; Jag är nog den störste konsumenten av Hirudiod-salva, som hjälper mot blåmärken. OCH det är inte alltid på grund av min synskada som jag får blåmärken. Ibland är det på grund av ren DUMHET. 

En annan grej jag lärt mig senaste veckan är att KOR inte alltid är så gulliga och snälla som jag trott. Vi var på Bjärehalvön och handlade lite kött och korv hos bönderna i Sinarp inför söndagens grillkväll. De föder bland annat upp den gammaldags bruna korasen "Rödkulla". Dessa tycker jag är SÅ GULLIGA! Bland annat finns det ett litet gäng bestående av en ko och sex ettårstjurar som betar på ett naturreservat i Grevie. Vi gick en vandringstur och hälsade på hos dem för några veckor sen och när vi sedan fikade i det gröna kom de allt närmre och började snusa på oss, nyfikna som de är. Vi tyckte de var lite väl närgångna men vi pratade snällt med dem som vi brukar och när vi gick därifrån började de springa efter oss till en början. Som väl var tröttnade de på oss. Så i lördags frågade F om jag inte ville gå in och hälsa på dem igen när vi var på väg hem från köttbutiken. "Jo, det är klart jag vill!" sa jag. F valde att sitta kvar i bilen men vevade ner rutan för att ta några kort på dem. 

Jag klev in genom grinden och vandrade sakta fram trettio-fyrtio meter till de utspridda djuren i hagen och snackade lite. "Hej på er, hur har ni det?" Kossan som stod under ett träd iakttog mig när jag fotograferade henne och en av kalvarna. Plötsligt började hon vandra fram mot mig. Inte sådär långsamt och nyfiket som de brukar utan ganska resolut. Jag blev lite vaksam och undrade vad som skulle hända. Hon stannade en knapp meter framför mig och gjorde en konstig rörelse som om hon tog sats och jag sa "Jag är rädd. Det känns inte alls bra det här!" 

Sen gjorde jag en 180 graders helomvändning och bara SPRANG! F som satt i bilen skrek "HÖGER" och jag hann tänka att "jag måste finta henne men varför säger han 'höger'? Grinden borde ju vara till vänster." Mitt synfält var mindre än någonsin och på något sätt fick jag syn på en trästolpe när jag tittade åt vänster och tänkte att "jag springer bakom den som skydd". Gjorde en 90 graders tvärgir åt vänster istället och upptäckte grinden någon meter bakom som jag snabbt som attan lyckades springa igenom. 

Med en puls på ungefär 220 bpm vände jag mig mot hagen och såg att kon och en av tjurkalvarna som tydligen hade galopperat efter kossan och mig (!) stod någon meter från staketet och stirrade ut mig med en bister min utan så mycket som en blinkning. F misstänkte att kon blivit sur för att jag fotograferade. Hon kanske uppfattade kameran som ett hot? För inte kunde hon väl känna doften av sina släktingars kött som jag hade i kylväskan i bilen?!

Jag har nog ALDRIG sprungit så fort i hela mitt liv och först när jag satte mig i bilen kände jag att jag hade bränt mina båda smalben på nässlor. Fem minuter senare släppte chocken hos F och han bröt ut i ett gapskratt så att tårarna sprutade på honom...

Nu är jag SUR! Både på F och på kossan... 
OCH på mig själv! ;-)

9 kommentarer:

  1. Hej!
    Storyn påminner om när jag hade hund och var på en promenad och korna var utspridda i hagen, och när vi gick tillbaka stod alla i hörnet vänd mot oss och glodde stort ,0ch jag vart livrädd! Då liftade vi med en granne förbi hagen : ) Kram / annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar verkligen inte vara rädd för dem, trots att de är ganska stora djur. Men den här gången... // Kram tebaks!

      Radera
    2. Hej! En liten fråga: Kan Du jamska? :0 Kram/Annelie

      Radera
    3. Haha! Näedu, det kan jag inte =) Men jag tycker det är förbaskat kul med gamla svenska dialekter och är en ivrig påhejare för att de ska bevaras. Liksom den skånska rödgula flaggan ;-) För gammelskånska och lite gammelsmåländska begriper jag mig på rätt hyfsat ;-)

      Radera
    4. Hej! Okej, vi säger nämligen "tebaks" till "tillbaka", det var det som jag gjorde mig nyfiken och var tvungen att fråga dig....
      Jag gillar också dialekter, bara i byarna runtomkring kan det vara stora skillnader!!
      Det är lite kul! ; )

      Radera
  2. Min bror brukar säga till mig: - För ett dumt huvud får kroppen lida! kan passa i mpnga sammanhang :)) L-M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han har så rätt så, din bror. Och jag känner mig fortfarande som en idiot. Fast det bjuder jag på ;-)

      Radera
  3. KO-llosalt roligt! :-) Att läsa menar jag, tror inte det hade varit så värst roligt att vara i dina sKOr i det ögonblicket ;-)
    Och jag är väldigt glad över att du inte bröt något när du fixade gardinerna, för usch vad det hade kunnat gå illa! Kram till dig och tack för att du skriver så underhållande att man aldrig kan sluta läsa :-)
    //Tobbe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Tack Tobbe!

      Ja det var verkligen tur att det inte blev mer fiasKO än så här, för då hade jag kanske inte kunna KOmponera fler KOmiska historier. KOntentan av det hela är väl att jag lärt mig något av mina dumheter. Att KOlla först, så att det finns en snabb reträttväg där man kan KOmma fort ut ur hagen, tex. Eller att KOrt och gott tänka efter innan jag klättrar upp på stegar på KOnstiga ställen...

      KOmmer säkert att råka ut för många fler dråpliga tokerier. Annars vore kanske livet för tråkigt, trots allt ;-)

      Radera