Köandets oskrivna regler

När jag var på Apoteket häromdagen insåg jag hur mycket jag avskyr att köa. Inte för att jag inte kan stå ut med att få vänta på min tur i några minuter, utan för den enorma stress jag känner av själva köandet.

Bilden har jag lånat från hd.se

Först ska jag leta efter nummerlapparna. Ibland hittar jag dem. Ibland händer det att jag inte hittar dem och tror att det inte finns kölappssystem. Först när jag väntat tills jag tror att NU är det min tur, hör jag en svag röst säga "femtiosju" och inser att man visst skulle ha tagit en nummerlapp och efter att jag frågat någon annan får jag reda på att dessa är gömda innanför dörren, ungefär en dm från där jag just letat. Bara att riva lapp och vänta en stund till. 

I vissa butiker hittar jag kölapparna men ingen nummertavla. Att det inte finns någon sådan inser inte jag förrän jag letat en bra stund. I andra butiker finns kölappar och förhoppnings vis hittar jag nummertavlan innan mitt nummer visats. Är det flera nummer före mig, gäller det att hålla koll på när det är nummer "72" och OM jag uppmärksammas på det i god tid, ska jag hitta vilken av kassorna som är nummer "5", och hinna fram till dem innan de tröttnar och trycker fram nästa turordningsnummer.

Det är väl sin sak om det fungerar såhär. Ibland är det kassor med långa köer som i matvaruhus. Då kan det hända att jag står i en kö där kassörskan plötsligt sätter upp en skylt med "Nästa kassa tack!" eftersom hon (eller han) strax ska gå på rast. Inte ser jag den förrän det är för sent. Sura kommentarer om att kassörskan faktiskt "SA att jag skulle stänga denna kassan" har jag väl fått. Bara att tiga och ställa sig sist i en annan kö.

I klädaffärer är det ofta klungbildning framför kassadisken som gäller. Där måste jag ha koll på VEM som ställde sig i klungan precis innan jag kom dit, för att veta när det är min tur... Jahapp, jo men lycka till! =/ Inte sällan dyker det upp en kollega till kassörskan och öppnar en kassa till vid disken. "Ni kan komma hit och betala också." viskar denne och halva klungan byter till klunga två. Jag står fortfarande kvar i klunga ett men har tappat bort "siste man i klungan" och därmed min plats i klungkön. Tappar man fokus i två sekunder kan man ge sig på att loppet är kört och att man får börja om från "scratch" igen. 

"Klungköer" är ett fenomen som ofta råder på en del dåligt upplysta cafér och restauranter. Där har det hänt mer än en gång att jag omedvetet råkat "tränga mig" och fått motta såväl hårda pekfingrar i ryggen som ilskna kommentarer.

Minns speciellt en incident en gång när jag och en kompis var på rea i en klädbutik. Jag hade hittat ett plagg och gick ner och ställde mig i kassakön. Det var kanske fem personer framför mig. Då knackade någon mig hårt i ryggen och sa något om "inte tränga dig". Min kompis som uppmärksammade det hela, berättade för mig att "DÄR är kön" och pekade åt en ungefär trettio personer lång kö. OJ! Den hade inte jag uppmärksammat. Troligen var det en lucka efter de första fem, som gjorde att jag trodde kön slutade där. När jag vände mig om uppmärksammades den som knackat mig i ryggen på att jag hade min vita käpp och sa: "Äsch, det gör inget. Bli du här." "Tack!" sa jag och stannade där jag var. ;-) (Ibland kan jag faktiskt utan dåligt samvete dra nytta av andras lite "dåliga samvete" - Hehe!)

På vissa ställen finns ingen köbildning alls, utan "vassast armbågar vinner". T.ex. är det den regeln som gäller på många ställen ute i Europa, Italien bland annat. Det är nog det värsta av allt. HUR ska jag ha en chans när jag varken hör eller ser som normalt folk? Tyvärr har detta så kallade kösystem spridit sig även till Sverige. Se bara hur det ser ut när man ska kliva på en buss eller ett tåg! 

Vi var på en restaurang nyligen och när vi var klara skulle pojkvännen bara "pudra näsan" och bad mig be om notan så länge. Jag satt där och följde servitriserna från bord till bord men aldrig att de lyfte blicken en sekund mot mitt håll. De lyckades däremot flera gånger smita förbi mitt bord innan jag hann få syn på dem och när pojkvännen efter en längre stunds "näspudringsköande" var tillbaka hade jag fortfarande inte fått notan. Han gjorde processen kort och lyckades naturligtvis betydligt bättre än jag. Hade jag däremot valt "springnota" är jag inte lika säker på att de fortsatt att nonchalera mig...

Förresten; på teckenspråk är tecknet för "kö" och "Ullared" likadant ;-)