Naturens krafter må icke förringas!

Att jag och pojkvännen, F, brukar vara ute och promenera i naturen är väl inte obekant vid det här laget. Vi betar av en massa intressanta etapper på Skåneleden bland annat. Varje sträcka brukar dock bli dubbel, eftersom vi måste tillbaka till bilen ;-) Åt ena hållet går det ganska långsamt; näsan, ögonen, öronen ska upptäcka och memorera så mycket det går. Kameran ska försöka föreviga det hela. Fötterna ska helst undvika att snubbla på stenar och rötter och munnen ska ha sitt: Björnbären har börjat mogna nu. =)

Vägen tillbaka går mycket snabbare och rakare. Dels kan det bero på att vi redan har sett allt en gång, men det kan ju också bero på den hägrande kaffestunden vi brukar bjuda oss på efter en sån tur. Om vi inte har med oss egen fika, förstås.

I lördags var min syster med oss och vi körde till Rammsjö, som ligger söder om Båstad på Bjärehalvön. En väldigt gullig liten hamn mötte oss och sedan vandrade vi ut på fäladen, tillika naturskyddsområdet. Vi börjar alltid med att läsa på informationsskyltarna innan vi ger oss iväg. Man kan få en massa intressant bonusinfo på sådana. Till exempel kan man lära en massa om olika växter och djur som är unika för området, men även om gamla sten- eller bronsåldersgravar, Kung Dag och annat. 

Viss teknik underlättar också upplevelsen. Höron (hörapparat + CI) för att höra, mobiltelefon för kart-app, kamera för att föreviga, men som jag även använder som hjälp för att se saker och ting. Jag tar en bild och sedan förstorar jag till max för att se det jag inte kan se med blotta ögat. =)

I lördags hade vi kollat vädret extra noga. Inget regn i sikte enligt vare sig yr.no eller dmi.dk. Himlen var blå och fin när vi kom fram och solen värmde gott om kinderna. Vi bestämde oss för lätt packning och att ta doppet i havet när vi kom tillbaka efter vandringen. Därför hade vi också lämnat kvar saker i bilen som det visade sig att vi skulle ha haft nytta av senare... (Badlakan, plastfodral till elektroniken, extra kläder mm.)

En skarv breder ut och torkar sina vingar.

Fotograferna 

Vandringen gick längs med stranden. Vi fotograferade skarvarna som satt på stenar ute på havet och torkade sina vingar. Vi fotograferade Kullaberg som vi såg på andra sidan Skälderviken. Vi fotograferade hästar, kor, krabbor, stenar, växter, trätrappor, spångar, båtar, glittrande hav, regnmoln, åska och blixtar... Vänta nu! Regnmoln, åska och blixtar??? Var kom detta ifrån? Hela Kullahalvön doldes plötsligt i ett blåsvart mörker, hästarna började krypa ihop mot varandra, korna samlade sig i klungor, fåglarna betedde sig märkligt och flög i stora oroliga svärmar (se fenomenet svart sol = sort sol på danska). Djur har ofta ett sjätte sinne och förstod långt innan vi, vad som verkligen var på väg att ske.

Regnoväder över Kullaberg

Visst hade vi sett att det regnade några km bort, visst hade vi tänkt att det kanske kommer hitåt, visst hade vi fotograferat och förundrats över skådespelet långt där borta, men inte hade vi anat att det skulle bli så våldsamt och så långvarigt som det faktiskt blev!

Sista vackra fotot tog jag i Burensviks lilla
hamn minuten innan ovädret anföll  

Syrran var orolig för sin mobiltelefon när regndropparna blev allt större och jag tog av min hörapparat, som är långt mer fuktkänslig än CI:t som fick sitta kvar där under kepsen. Vi gömde vår elektronik i F:s "vattentäta" ryggsäck. Jag stoppade ner min systemkamera i min "vattentäta" ryggsäck. Min mobil låg i fickan på shortsen som ännu var torra. Vi sprang det snabbaste vi kunde mot en slags ruin som någotsånär skyddade mot vinden, men absolut icke mot vätan. Regnet slog som småspik mot kroppen och temperaturen sjönk genast från 25*C till 15*C, ungefär. Efter tio minuter insåg vi att regnet snarare tilltog än tvärtom och Rammsjö, där bilen var parkerad, låg två km bort. 

Vi stod kvar en stund till, men till slut klev vi ut i ovädret. Syrran först, jag tjugo meter efter och F tjugo meter efter mig. Med oro för mobilen i fickan sträckte jag ut mitt genomvåta linne så långt det gick, för att fungera som paraply. Med andra handen vred jag ur shortsen och linnet emellanåt, för att inte frysa så infernaliskt. Kepsen gjorde sitt för att skydda CI:t och glasögonen, men likväl såg jag inget i regnet. Efter ett tag var jag helt vilse och kände mig som en geting som lurats ner i en halvtom saftflaska. Ni vet, när den flyger och flyger mot glaset, men ramlar ner hela tiden... Vart jag än vände mig stod spöregnet som en svart vägg och spärrade min väg. Då kom F ifatt mig och tog mig i handen och ledde mig vidare mot vårt mål. Spångarna som vi nästan skrattat åt på ditvägen blev plötsligt som "broar över mörka vatten" och vi förstod helt klart deras syfte. Marken var så torr att den inte kunde ta emot vattnet och det kändes snarare som om vi sprang igenom en bäck än över en mossbevuxen fälad. Två kilometer kan plötsligt verka som en mil...

När blixten tog i så att himlen var som ett strålkastarljus och åskan small till i nästan samma sekund, då var jag faktiskt riktigt rädd! När blixten lyste upp hela himlen såg jag det utan problem, trots mitt tunnelseende. Det fanns absolut ingen del av himlen eller marken som inte var upplyst. Åskans muller hördes utan problem trots att hörapparaten låg nerpackad. Den frekvensen är jag definitivt inte döv på. Dessutom slog tryckvågen från åskknallen mig hårt mitt i solar plexus, så nej, det ovädret gick inte att komma undan på något sätt... 

Till sist kom vi alla fall fram till bilen och jag tackade min lyckliga stjärna för F:s "nödpackning" i bagaget. Det fanns filtar, badlakan, torra dynor och lite annat smått o gott. Ja, till och med lite myntskrammel som räckte till varsin kopp kaffe och chokladkaka i Rammsjös hamnkiosk. Det godaste kaffet på mycket, mycket länge! =)

På kvällen skrev en vän på Facebook om det mäktiga åskvädret som då rasade ute på Öresund och jag kunde inte låta bli att kommentera med tanke på hur liten man känner sig i en sådan stund: "Tänk känslan att springa i hällande ösregn, ja nästintill hagel, som slår emot dina bara armar och ben medan blixtarna lyser upp hela himlen och bländar dig samtidigt som åskan gör dig döv med sitt hemska muller. Hjärtat slår medan du i panik rusar längs med stranden och du inser att du är en levande måltavla för blixten vilken sekund som helst. Som tur är håller din käraste dig i handen och vederbörande lotsar dig igenom vattenpölarna där klafsandet runt fötterna kvittar, för det är ännu blötare inne i skorna. Det hände mig i eftermiddags och först nu, tio timmar senare, kan jag känna att hjärtrytmen börjat återgår till det normala. Mäktigt. Jo." 

Elektroniken då? Jo, det mesta klarade sig, förutom min systemkamera som dog. Den återfick dock livet efter en halvtimme intill min hårtork =) Höronen fick bo i sin speciella torklåda en stund och fungerar alldeles utmärkt.

En sak är saker: Aldrig mer att jag beger mig ut utan en eller ett par plastpåsar i packningen, hur fint vädret än verkar!!! Tekniken är alldeles för viktig och värdefull för det.