Nej, folk förstår inte sånt.

Jag har känt mig tvungen att tacka nej till en födelsedagsfest. Inte för att jag inte vill gå, utan för att jag känner att jag inte kommer att orka. Inte orka på grund av den där Usher. Jag har räknat ut att festen kommer att hållas inomhus och att de flesta som är där är mer eller mindre okända för mig. Festen är på lördag kväll och om jag går dit kommer jag att behöva minst två-tre dagar på mig att samla ihop ork till att jobba på måndag. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop. Så tänkte jag inte alls för några år sen...

Några personer i taget. Jag vill förstås gärna gratulera födelsedagsbarnet och hoppas vi kan ses över en fika eller en bit mat vid ett senare tillfälle istället. 

Syrran sa till mig när jag berättade om min festångest: "Men du kan väl förklara varför du inte kan gå på festen, hon kommer ju att undra." "Nej, det kan jag inte. Folk förstår inte sånt." 

Fast, nu är det säkerligen JAG som är fördomsfull!

När jag läste Tobbes inlägg om Strategi och om Trötthet kände jag igen ganska mycket. Jag måste också alltid vara ett eller två steg före. På en fest, sammankomst, möte, tillställning vill jag alltid veta i detalj VAR, NÄR, HUR ser det ut osv i god tid så att jag vet vad som ska ske och hur jag kan vara förberedd på bästa möjliga sätt. Det handlar om var jag kan sitta, hur jag ska kunna se och höra så bra som möjligt. Hur är ljuset, var är fönsterna osv. För att finna vägen dit söker jag på kartor o dyl för att få en uppfattning och vara väl förberedd. Appar i mobilen som fungerar som kartor är också bra att ha! =)

Förr förstod jag ingenting om varför jag inte kände mig lika glad och pigg som alla andra på en tillställning. Nu vet jag att varje gång jag hamnar på tillställningar med nya personer är jag tvungen att anstränga mig till bristningsgränsen för att kunna uppfatta något av det som sägs eller sker. Dvs ännu mer än normalt. Till slut tar all energin slut och mer än en gång har jag gömt mig i ett kök eller på en toalett och försökt andas långsamt och försökt samla ork. Ibland har tårarna brutit fram av total utmattning. Numera väljer jag att antingen avstå helt eller - om jag trots allt valt att delta - bege mig hem så fort jag börjar ana den där paniskt ledsna och trötta känslan. 

Jag älskar egentligen tillställningar och att träffa folk men om jag får välja, vill jag att det ska vara utomhus i bra sommarljus. Både ljud och ljus fungerar bäst utomhus för mig. Helst vill jag också ha någon med mig som får mig att känna mig trygg. Någon som vet hur jag har det med syn och hörsel och som jag kan "hålla i hand" när jag känner att det blir för mycket. Pojkvännen, familjen och några nära "gamla" vänner är jättebra på detta. Tilläggas ska att då har jag alltid fantastiskt trevligt! =D

Personalsammankomster undviker jag helst numera. Vi var dock på Dyrehavsbakken tidigt i sommar och förra året var vi på Hven. Det fungerade toppen eftersom vi var utomhus och det var på ljus dagtid. Min pojkvän var med mig den ena gången och syrran vid andra tillfället. De jobbigaste grejerna under dessa tillfällen var faktiskt bufféluncherna inomhus, där vi satt vid långbord. Julfester eller mingelsammankomster tror jag däremot att jag skippar helt framöver...

Nu när jag skummar igenom min text här ovan känner jag mig som världens tråkigaste =( Jag hoppas verkligen att ingen tycker så, och att jag fortsatt får möjlighet att välja tillfällena efter hur min dagsform ser ut. 

Att jag ska våga tacka NEJ utan att bli dömd och att kunna tacka JA när jag har välfyllda energireserver.