Men: HON är inte JAG. HON är någon slags varelse som kryper in i min kropp och tar över i vissa situationer när jag inte riktigt är på min vakt. Kanske är HON en alien, en cybervarelse? Jag menar, vem vet vad min inopererade CI-del har programmerats med? Den som sitter i huvudet, strax bakom örat...
F säger att HON beter sig upprört och stressat. HON glömmer att andas. HON använder ganska fula ord och är allmänt irriterad. Ibland är HON så ilsken att tårar stiger upp i ögonen på henne. När det händer blir även MINA ögon våta. Fastän HON inte är JAG!
Senast HON tog över, var igår förmiddag. Jag var på jobb, där jag bland annat har ansvar för att utföra viss daglig internkontroll. En av kollegorna hade inte hunnit sätta in föregående dags handlingar där de skulle vara och då tog HON över: "Men, de ska sitta i DEN HÄR pärmen och ingen annan stans!" Sen lämnade HON pärmen till den stackars stressade kollegan med orden: "Kom till mig med pärmen när du har fixat det."
Det var inte jag som gjorde detta. Det var HON! Efteråt blev jag pinsamt medveten om hur bryskt HON hade uttryckt sig och jag skämdes. För kollegan såg ju inte att det var HON... Kollegan såg och hörde faktiskt bara mig... Jag borde förstås ha bett om ursäkt, men när jag kom på hur HON hade uttryckt sig, var det redan eftermiddag. =/ Varför det blev då såhär? Jo, om jag inte kan få undan vissa saker direkt på morgonen blir papperna liggande på mitt skrivbord hela dagen. Med min taskiga syn vill jag ha ett rent skrivbord med så lite störande saker som möjligt för att kunna ha överblick, annars blir jag sådär stressad och irriterad. Och då är risken att HON kommer...
Förra veckan tog HON också över. Mitt internet hade strulat och jag hade kopplat och fixat och trixat i många många timmar innan jag till slut kunde konstatera att det var antingen 1) modemet eller 2) uppkopplingen det var fel på. Ringa kundservice vågar jag mig inte på via hemtelefonen, för jag hör ju inget.
Så, jag packade ihop modem, sladdar mm och gick ner till Telias butik nere i stan. Klockan två, då är där nog inget folk. Trodde jag. Förutom smockat av folk, stod där slumpvis utplacerade pallar, såna jag snubblar över. Det var TV-apparater med rörliga bluddriga bilder överallt, solens bländande strålar spred sig i butiken. Nummerlappen hittade jag faktiskt. Nummer 86 stod det, nummer 74 höll på att expedieras. För jag kom till slut på, att numret visades som en liten, liten ruta uppe i ena hörnet på de bluddriga TV-skärmarna. Ljudnivån var som man kan vänta sig med så mycket folk. De flesta var i sällskap med en eller flera personer. Slumpvis utplacerat fanns även fem-sex expeditionsdiskar där de unga Teliaanställda tog hand om kunderna.
Jag ställde mig med ryggen mot en pelare och försökte fixera blicken på sifferrutan i en av TV-skärmarna, så jag inte skulle missa mitt nummer. "Pet, pet, pet." Någon petade mig på axeln och när jag vände mig åt det hållet stod där en äldre kvinna som sa: "Du hör dåligt, va?" "Jaaa..." sa jag. Håret var uppsatt, så hon hade förstås sett mina "Höron". (Nu tappade jag fokus på den lilla rutan i TV-skärmen och var rädd att jag skulle missa min tur i kön, så viss irritation uppstod inom mig.) "Jo, alltså, din väska stöter emot mig när du vänder dig om." "Eeehh, ursäkta, men jag är synskadad, så jag har inte ens sett att du stod där bredvid mig." svarade jag. (Jag (HON) tänkte: "Men! Flytta dig en decimeter åt sidan, då. Tönt!")
Vände mig tillbaka och fokuserade på siffran. När 86 kom upp, visade det sig att det var tjejen vid disken precis intill där jag redan stod som skulle expediera mig. "Jag börjar med att berätta att jag är gravt syn- och hörselskadad, så du vet det." Jag förklarade också att det obehagliga ljuset och allt ljudet i lokalen gjorde det ännu svårare för mig att höra/se, samt berättade om mitt internetbekymmer. Tjejen frågade efter mitt personnummer som jag försökte viska, eftersom det stod folk bara ett par decimeter från mig. När mitt namn kom upp på hennes skärm läste hon högt och ljudligt upp mitt fullständiga namn för att få mig att bekräfta att jag var jag. Sekretess, vad är det? "Jag har med mig modemet, kan ni inte hjälpa mig att kontrollera om det är det som är problemet?" Men se nej, det gick inte, för jag skulle ringa kundservice och... "Jag började ju precis med att berätta att jag är gravt hörselskadad. Jag KAN inte ringa till er kundservice. Det är därför jag är här, och därför har jag även modemet med mig. Det är hos er jag är kund, och till er jag kommer för att få hjälp." Fina förslag om att jag skulle be någon vän komma hem till mig för att ringa kundtjänst osv gjorde mig väldigt irriterad. Jag höll masken så gott det gick men den svaga, förtvivlade och nästan ledsna Tina kröp fram. Till sist sa tjejen: "Jag ska höra med någon kollega, vänta här."
Medan jag väntade, klev "tanten" fram och knackade på min arm. "Om du är både syn- och hörselskadad, så vet jag vad du ska göra." "Vad? Ursäkta, men jag löser detta. (Här tar HON över:) STÖR MIG INTE! Jag försöker koncentrera mig på det här nu. Jag klarar bara av att fokusera på en person i taget!" "Ja, men alltså, jag försöker bara hjälpa dig här..." (HUR DÅ? Är du DövBlindtolk, eller???, tänkte jag (HON). Hade tanten varit det minsta insatt i hur det fungerar med DövBlindhet, hade hon INTE agerat som hon gjorde. Åh, vad jag avskyr när vissa ska lägga sig i och komma med "kloka ord". HON tycker inte heller om sådana typer.)
Teliatjejen kom tillbaka med en rutinerad Teliakille som snabbt och enkelt löste alltihop på mindre än en minut: "Om du köper med dig ett nytt modem här, kan du enkelt kontrollera om det fungerar där hemma. Skulle det inte vara modemet är du välkommen att lämna tillbaka det igen så får vi gå vidare därifrån i så fall." "Men, kan jag lämna tillbaka modemet om jag brutit förpackningen?" "Ja, det är klart du kan. Spara bara kvittot." "TACK!" svarade jag med ett STORT leende! Av HON syntes härefter inte ett spår...
Inte av tanten heller. Tanten flydde väl hellre än illa fäktade när hon insåg att denna ronden skulle HON ha vunnit ;-)
Visst är det förfärligt irriterande att HON tar över min kropp ibland. Det händer när jag blir stressad och inte längre har kontroll över situationen. Vilket i sin tur händer när jag har extra svårt att höra eller se. För att mota bort henne måste jag undvika att försätta mig i dylika situationer, men då får jag låsa in min i min lägenhet, och det vill jag ju inte... Så, tills jag kommit på tillräckligt många bra strategier lär ni nog få träffa på HON då och då. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för henne redan nu i förväg, ifall ni skulle råka stöta på varelsen.
Det var förresten modemet som var trasigt. Tack Telia, för att ni anställt folk som kan improvisera och tänka utanför lådan också! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar