onsdag 20 november 2013

Sinnena kompenserar/kompletterar




Väderleksrapporten aviserade en vacker och solig höstdag, så jag och pojkvännen F klädde oss för vandring och åkte iväg till Klåveröd där det finns utmärkta vandringsleder.

Stark sol på senhösten innebär att jag alltid har mycket svårt med bländning eftersom solen står väldigt lågt även vid middagstid. Det var med andra ord läge för mina färgade linser, men dem hade jag tydligen förlagt någonstans. (Japp, jag är en riktig slarver.) Solglasögonen och kepsen fick jag i varje fall med mig.

Jag tog också med mig en vandringsstav, som jag inte har enbart för att jag vill se ut som en äkta skogsmulle, utan för att jag ser så jäkla taskigt och har väldigt lätt för att trampa fel, snubbla och stuka fötterna. 

Redan när vi kom fram strax efter lunchtid hade solen svårt att nå över trädtopparna. Jag försökte fokusera lite mer på mina andra sinnen. Det lät emellanåt som om vi hade sällskap av en svårt förkyld och fruktansvärt överansträngd flodhäst, men det var bara jag som drog extra djupa andetag ibland för att riktigt insupa doften av löv- och granskog, mossa och svamp. Näsan fungerar ypperligt! 

Efter en kilometers vandring på grusväg såg vi vita markeringar på träden inåt skogen. "Vi följer den vita slingan och ser var vi hamnar!" sa vi unisont. Oj, vad mysigt det var! "Kschhh kschhh kschhh" lät det när fötterna drog fram i den djupa sjön av löv som stormen "Simone" vräkt ner för ett par veckor sedan. Det kändes mjukt och mysigt, men var väldigt förrädiskt, eftersom det fanns massvis av sten och hala trädrötter som gömde sig bland löven. Min vandringsstav skötte sin uppgift. "Tjoff klatsch ritsch" trädgrenar piskar mig över kepsen och i ansiktet. "AJ!" hörs det argt från mig med jämna mellanrum. "Klapp klapp klapp klapp" lät det sedan när vi gick över träspångarna som emellanåt var lagda över annars svårforcerad sankmark. 

"Tump tump tump tump" efter ett tag hade vi nått in i granskogen. Mjuk mossa täckte stigen. Det var en härligt grön matta som täckte hela skogsbotten. På de ställen där solen lyckades kämpa sig igenom lockade det mest att bara lägga sig ner och sluta ögonen en stund. När vi nådde grusvägen på andra sidan hörde vi "Karr karr karr" och F berättade att det var några fåglar som skrämts av oss och som nu lyfte med ljudliga skrän. Jag frågade om det var andfåglar och då svarade F mig, att det var det. (Tänk, det lyckades jag höra!) 

"Iiiii iiiii iiiii" ett ljud på ungefär samma frekvens som en gräshoppa fast hundrafalt värre informerade oss om att någonstans ovanför oss fanns en annan slags fågel som gjorde sin röst hörd. 


Vi fann vårt mål: Traneröds Mosse. Vid södra kanten av mossen fanns ett utkikstorn som vi klättrade upp i och det vi såg därifrån lockade oss att vandra vidare ut dit. Här var det inga träd, så solen var obehagligt skarp. Jag lyckades urskilja två blanka streck som vid närmare kontroll visade sig vara spångar halvt gömda under vattenytan. Varningsskyltar upplyste oss om att spångarna var i dåligt skick. "Vi provar och ser hur långt vi kommer" sa F. (Ok, men gå du först, tänkte jag. Hehehe!) "Klamp klamp klamp klafs" det kändes inte bra, så jag var ytterst tacksam för min vandringsstav. Det gällde verkligen att inte missa spången, för bredvid denna var det en halvmeter dynga. "Klamp klamp klafs klafs klafs slurp slurp". Nej, det lät verkligen inte bra. Men visst var naturen runtomkring oss underbart vacker. Jag stannade då och då och lyfte blicken för att kunna se mig omkring. Klafsandet tilltog dock rejält och rätt som det var hade F trampat ner sina skor i dyn. "Vi vänder." konstaterade han. "Klafs slurp sluuuurrrp". Vi kan väl konstatera att jag inte var särskilt svårövertalad på den punkten. ;-)


Någon kilometer senare vek vi av på rosa slinga och möttes av fler spångar. Denna gången helt nylagda sådana. "Akta, de kan vara hala!" ropade F och jag fixerade min blick neråt. Plötsligt försvann F. In i en skog. Puts väck. Borta. Solen sken från låg höjd in i skogen, och skuggorna förvillade så jag vet inte vad jag tyckte mig se därinne. Jag upplevde det som om det plötsligt blivit beckmörkt. Mitt synfält krympte genast till en bråkdel av det jag ser i vanliga fall. När jag tittade ner på marken såg jag kanske två gånger två centimeter. Inte ett dugg mer. I normalt dagsljus uppfattar jag tio gånger tio centimeter på det avståndet. Det kändes som att befinna sig i en tjock grön dimma. Även F tyckte att det var ett märkligt ljus. Dessutom stängdes allt ljud av så att det blev spöklikt tyst därinne. Jag tog små små små steg och vandringsstaven hade bytt skepnad till en vit käpp istället. F stannade till och fotograferade. Han berättade också att det var otroligt vackert därinne i skogen. "Men du, håll upp din kamera och ta kort, så kan du se på bilderna sen hur det ser ut härinne." sa han. Vad smart han är, min F! =D På kamerans LCD-skärm fick jag en mycket god uppfattning av omgivningen. 

Vi började få bråttom att komma tillbaka till vår väntande värme- och fikastund på vandrarhemmet där vi parkerat bilen. Solen försvann alltmer och när jag stod och fotograferade solnedgången in mot skogen hörde jag "Tadadap-tadadap-tadadap-tadadap", ett typiskt hästskoljud och vände mig om. Mycket riktigt kom det två töltande islandshästar. Åååhh, jag vill också rida islandshäst! 








Efter en mysig stund på vandrarhemmets café med jättegod varm matpaj och väldoftande kaffe kom vi ut till nattsvart mörker. Mitt inne i skogen finns inga ljusföroreningar, så natthimmeln med fantastisk fullmåne mot stjärnklar himmel var enastående! F kunde berätta att det var stjärnklart. Jag kan inte se stjärnor. Han såg både Stora Björn och en massa andra stjärnbilder. Själv såg jag månen och svart svart svart och var faktiskt ganska nöjd med det. Speciellt som månen var så otroligt klar. Jag har motvilligt accepterat att stjärnhimlar inte är ämnade för mig. Eller är det jag som inte är ämnad för stjärnhimlar? Hur som helst, F bestämde sig för att nog skulle jag kunna se DEN stjärnan där borta som var så otroligt mycket starkare än alla de andra. Han höll upp min arm och pekade ut en riktning. Jag letade och letade och letade men det var bara svart svart svart. När jag var färdig att ge upp såg jag plötsligt stjärnan! "JA! DÄR!"



Med ett stort stort STORT leende på våra läppar åkte vi hemåt i fullmånens sken. 




Och som brukligt, vid fullmåne, ryckte det i min hörntand! ;-)




5 kommentarer:

  1. Hej! Spännande tripp det här! Och jag tror vi har lite drag av varulven allihopa vid fullmåne! ; )

    SvaraRadera
  2. Jag tror du skulle trivas på fjällvandring! SRF Västerbotten och Friluftsfrämjandet brukar ha vandrarvecka/Sommarfjällskola i Norr-eller Västerbottensfjällen. Jag var med förr och det var trevliga veckor. Kolla med Friluftsfrämjandet i Umeå. L-M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åååhhh jaaa! Det har du alldeles rätt i, TACK för tips, det ska jag kolla upp! Jag var och fjällvandrade i Lunndörrsfjällen när jag var 25 (ett tag sen) och det var något av det bästa jag gjort! Sen har jag åkt Inlandsbanan med diverse avstickare samt njutit av skotska höglandet. Nästa sommar väntar Yellowstone national park, men året därpå kanske? Men usch, nu kom jag på: Knotten! Hur gör man med dem? De finns tack-o-lov inte här. ;-)

      Radera
  3. De blåser bort! ;-) Och så finns det medel. Och man klär sig. De är värst på försommaren, sen är det ingen större fara. L-M

    SvaraRadera