Knack knack! Vem där?

Om man väljer den kortaste vägen till centrum från min bostad genar man igenom en park. Den sista sträckan är en lång och en oregelbunden trappa där man måste ta tre eller fyra steg mellan varje trappsteg beroende på skodon, steglängd eller rådande ljusförhållande. Nu i mörkaste vintertid är det "fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg..." Jag trodde att jag var ensam i denna arla morgonstund, så jag tog mig tid att i lugn och ro känna efter innan varje trappsteg, för trillat i trappor, DET har jag gjort vad jag ska! 

Då blir jag uppmärksam på ett "tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus"-ljud bakom mig. Jodå, Höronen återgav i detalj att någon gick PRECIS bakom mig hela vägen. Att denna någon (klackljudet informerade mig om att det var en kvinna) valde att gå i min långsamma takt, endast ett steg bakom mig kändes förfärligt obehagligt och fick mig att vilja stanna så att hon kunde passera mig.

Den där obehagskänslan infinner sig då och då i liknande sammanhang. Att inte veta vad som finns bakom ryggen. Att bli överrumplad. Att plötsligt bli uppmärksam på något som man förstår har varit uppenbart för de andra en längre stund. 

Ett alldeles tydligt exempel på detta är en grej som ofta sker på jobbet. Mitt skrivbord står i ett hörn av banklokalen med ljuddämpande skärmar runt min arbetsplats. Jag sitter vänd mot datorskärmen i hörnet av skrivbordet, i sin tur vänt mot öppningen mellan väggen och skärmen så att jag kan se när folk kommer till mig. 

Det fungerar inte längre. Jag ser inte när någon kommer om jag inte sitter och stirrar upp ovanför datorskärmen. Det vanligaste är förstås att jag är upptagen med något som sker på skärmen eller på skrivbordet. Såsom hörselskadad hör jag förvisso ljud från kunder och kollegor som befinner sig i banklokalen, men VAD de säger eller till vem de talar har jag ingen koll på. Att de eventuellt pratar med mig, måste jag först uppmärksammas på och först då kan jag vända all min koncentration och allt fokus på den som talar. 

Mina kollegor kommer gärna smygande och vill "inte störa", så de väntar tills jag "sett" dem. Ofta finner jag att de gått runt mitt skrivbord och står bakom ryggen på mig. HUR länge har de stått där?! En del sätter sig ner på kundplatsen mitt emot och väntar försynt tills jag upptäcker dem. Någon hojtar högt och ljudligt och det är ju bra, men då blir jag oftast skrämd istället ;-) För några veckor sen upptäckte jag en kollega först när jag kände mintdoften från hennes halstablett. "Jag ville inte störa, skriv du klart först." Men snälla lilla vän, där kunde du suttit väldigt väldigt länge innan jag reagerade om det inte varit för mintpastillen. 

Det är nämligen svårt att störa en som både hör och ser dåligt. Om du däremot distraherar en med DövBlindhet i trafiken eller på annan liknande plats kan det vara fullständigt förödande. På jobbet är det dock naturligt att vi behöver ta kontakt med varandra då och då, och där är det okej att "störa".

Jag fick av några tjejer med branschkännedom reda på att det fanns varseblivningssystem för just detta. En vibrator surrar när någon trampar på en viss matta eller bryter en ljusstråle. Jättebra! Innan jag går så långt som att köpa in en sån grej vill jag ändå prova mitt eget förslag. 

Kollegorna uppmanas härmed att knacka i skrivbordet och ställa sig precis framför datorskärmen. Det dova knackljudet kan jag oftast höra men inte minst känner jag vibrationerna av knackningen i skrivbordet. Genom att de ställer sig framför skärmen behöver jag inte heller leta efter den som söker mig. Då har jag tid att i lugn och ro förstå att någon vill mig något. Skulle jag vara upptagen just då, kan jag enkelt meddela detta med en nickning åt kollegan som står precis där jag tittar (ovanför datorskärmen).

Vilken toppenlösning jag har kommit på! Nu hoppas jag att detta anammas fullt ut av mina kära kollegor. Jag kan berätta att det hittills fungerat alldeles ypperligt!