torsdag 3 april 2014

Leg lic cert Snubblare med svart bälte


För att komma upp sig i snubbelhierarkin och till sist nå den högsta graden, svart bälte i snubblingens ädla konst, krävs många års träning.

Det rekommenderas att man tidigt bekantar sig med förbandsmaterial av olika slag, såsom elastisk binda och plåster av olika sort och storlek. Det finns tex plast-, textil- och olika non-woven-plåster. Plåster finns inte bara i olika storlekar utan även för olika ändamål såsom fingertoppsplåster och skavsårsditon, tex Compeed. Gasbindor och tejp av olika slag kan också vara bra att känna till. 

Det är också av yttersta vikt att man känner till olika liniment och salvor: Hurudiod för blåmärken, Reparil för stukningar och Voltaren för inflammatoriska skador är bara några exempel. En rutinerad snubblare äger naturligtvis ett eller flera elastisk stödförband just för stukade fötter.

Ett annat tecken på att man är en kvalificerad snubblare är att man i princip alltid uppnår gränsen för högkostnadsskydd och alltså har ett frikort hos sjukvården i plånboken. Ett besök hos syncentralen, ett på hörselvården, kanske ett besök på vårdcentralen och innan man vet ordet av ligger det lilla gula kortet där och blänker. NU gäller det förstås att nyttja frikortet till fullo innan året gått till ända och man måste börja betala för ny period! 

En snubblare kan snubbla på många olika sätt, såklart. Det bästa är om man kan snubbla på ett sofistikerat och vackert sätt. Detta kräver mycken och flitig övning och medan man tränar gäller det att åtminstone snubbla med viss värdighet. Och skulle det av någon anledning inte heller fungera, råder jag er snubblare att försöka göra det med glimten i ögat. 

Själv har jag stor vana av snubblande och har naturligtvis laddat upp med plåster och annat hemma. Att komma ihåg att ta med sig förbandspaketet i väskan ingår såklart i grundkurs ett. Denna lilla petitess brukar jag dock själv missa, men servietter eller tröjärmen att torka av smuts och blod med fungerar temporärt som alternativ. Nöden är som sagt uppfinningarnas moder.

I fredags övade jag till exempel på lite snubbelkonst. Jag och H var på Kastrup (Köpenhamns flygplats) och väntade på tåget hem till Skåne. Vi hade bokade sittplatser och när det långa tåget rullade in på stationen upptäckte H att vår vagn befann sig nästan längst fram. Vi småsprang för att hinna dit. Dvs jag svängde min käpp fram och tillbaka framför mig i förhoppningen att bilda en sån där "Röda Havet-öppning", men det lyckades inte riktigt. Till sist hoppade vi på tåget och började vandra mellan vagnarna. VARFÖR försökte jag stressa mig fram till en FÖRBOKAD plats??? Det är ju bara att visa upp sin biljett och köra bort den person som eventuellt satt sig där...

Jag har en förmåga att ibland lita för mycket till min syn och käppen viftar jag mest med lite sådär "för syns skull" nere på marken. Så även denna gång. Efter ett tryck på knappen mellan vagnsnummer 12 och 11 öppnades dörren och jag klev in. Då märker jag att käppen inte når ner till golvet. Jag som redan tagit ett stort kliv inser att det inte finns något att sätta foten på. Jag faller handlöst nerför ett par trappsteg. Fallet dämpas dock - och HÄR kommer den sofistikerade delen av snubblandet - av käppen som viker sig sakta, sakta under mig. Nästan som i slow-motion. Allt för att publiken ska hinna med att registrera. Sofistikerat, eller hur? Nästan inte en krusning på Richterskalan, men käppen ser förstås inte så glad ut. Jag tar i och försöker lite obekymrat böja tillbaka käppen. "Knäck!" Och där står jag med en käpp i två delar. Nu gäller det att inte låtsas alltför mycket om det utan leende vandra vidare mellan sätena tills vi når våra platser. Spjäla käppen med glasspinnar? Sätta en liten blompinne inuti den och tejpa? Vi är båda väldigt förslagna, och har således många förslag på hur detta brott skall kunna lösas.   

Brottet löstes något fantasilöst ett par dagar senare på syncentralen där jag fjäskade till mig en ny käpp. Därifrån tänkte jag vandra hem till en väns nybakta kanelbullar och på vägen dit var det dags för veckans första snubbelövning på en nyasfalterad gångväg. Jag såg den, jag hade käppen i handen, men lyckades likväl trampa för nära gräskanten och innan jag hann fatta vad som hände låg jag där på rygg med ryggsäcken under mig. Tänk: Synskadad skalbagge! Käppen var fäst med ett gummiband runt ena handleden och spretade uppåt som en lång antenn mot yttre rymden ("Mork calling Orson!"), handen var klämd mot asfalten under mig och rumpan tillika benen låg ute i den leriga gräsmattan. Foten ömmade nåt GRÄSligt där i gräset. Kepsen hade hamnat på sniskan men solglasögonen räddade mig från att avslöja min plågade uppsyn. Jag kikade mig försiktigt runt. INGEN inom synhåll. Ok, då kan jag ligga här en stund till och samla krafter. Solen skiner, så jag kan ju låtsas att jag bara solar mig ;-) 

Efter ett par minuters solande tyckte jag det räckte. Jag ville ju inte bränna min näsa ovanpå allt. En röd näsa kan ju få folk att tro att jag tullat på whiskyn redan före lunch. Det hade förvisso varit en bra förklaring till varför jag valt att ligga just där och sola, men: Nej... Istället kravlade jag mig - (OBS!) med värdighet (OBS!) - upp från marken och haltade så snabbt jag kunde hem till väninnans kaffekanna. 

Sällan har väl kanelbullar och kaffe varit så gott!

6 kommentarer:

  1. "Det är hårda bud" sa Mose när han tappade stentavlorna på tårna! ; )
    L-M

    SvaraRadera
  2. Du får verkligen krångla! Kram! : )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmmm... Jo... Så har jag inte tänkt på det, faktiskt!

      Kram tebaks!

      Radera
  3. Hej!
    Fy fan. Jag har också kommit till Syncentralen med en trasig käpp. Gummibandet inuti röret var avslitet och gick inte att laga. :/ Men jag fick en ny!
    //Sarah

    PS. Kolla gärna vår nya blogg Punkter i livet (punkterilivet.blogg.se) och du får gärna göra gästinlägg någon gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sarah! Jo, det där gummibandet är käppens absolut svagaste punkt! Jag har verkligen försökt att leta mig fram till en öppning för att själv laga och byta ut gummibandet. (Vad kostar ett gummiband? Tio kronor?) Men, det finns bara ingenstans att komma åt! Så jag får byta ut käppen lite då och då. Doppskor slits på löpande band, de med. Tack-o-lov är de väldigt trevliga och hjälpsamma på syncentralen här i Helsingborg =D

      Var inne och kikade på er blogg - jättekul att läsa. Jag länkar till den från min sida, så klart! Nu ser jag fram emot inlägg under kategorin "Jävla DövBlindhet!" ;-) // Tina

      Radera