Gå vilse

Som tur är har jag faktiskt ett ganska gott lokalsinne. Jag gör små kartor i huvudet och jag lägger märke till saker såsom var solen befinner sig, åt vilket håll jag svängde osv.

Jag har också en förmåga att helt stänga av allt som sker runtomkring mig, vanligen när jag är trött och inte orkar koncentrera mig. Numera är det "fint" att ha den förmågan och den kallas i den moderna psykologin för "mindfulness". I lördags skulle jag kallat det att "gå vilse". 

För ibland rör jag till det något alldeles förfärligt och går vilse på de mest otänkbara ställen. Trots mitt goda lokalsinne...

Nu ska jag berätta hur jag lyckades virra till det i lördags. I lördags var jag nämligen och hälsade på Tobbe. T bor i en by som heter Viken. Som namnet antyder ligger byn väldigt vackert vid havet. Norr om Viken ligger den lilla staden Höganäs. Däremellan finns en annan by som heter Lerberget. I Lerberget bor en annan vän till mig, G.

Förra gången jag tog bussen till Viken för att hälsa på T passade jag på att kombinera med ett besök hos G. Jag frågade T hur lång tid det skulle ta att gå till Lerberget. "Äh, tjugo minuter." Ok, så jag gick och gick och gick längs med den ganska trafikerade och lite tråkiga vägen till Lerberget. Innan jag var hemma hos G hade det gått drygt 45 minuter och då hade jag nästan idkat power-walking. (Hur T, som ALDRIG skulle få för sig att springa, kan ta sig till fots till Lerberget på 20 minuter förtäljer inte historien...)

Efter den trevliga stunden hos T nu senast i lördags (Tack för god lunch, J!) visste jag att vandringen bort till Lerberget skulle ta minst tre kvart. Det gjorde mig absolut ingenting, solen strålade som på den allra finaste sommardag och jag tyckte det skulle bli härligt med promenad. Jag bestämde mig för att prova en annan väg än den vanliga lite tråkiga och ganska trafikerade vägen. Förvisso går den längs med havet, men idag ville jag ha omväxling, så jag tänkte att det borde gå en parallellväg inne bland villorna.

Sagt och gjort, jag gick bland villorna istället. Klockan var ett, så solen stod nästan rakt ovanför hjässan. Jag hade keps och solglasögon, så jag behövde inte bli särskilt bländad. Det var fullt av fågelkvitter överallt, på håll hördes gräsklippare och det blommade i varenda trädgård. Fruktträd, magnolia, tulpaner, forsythia, ja precis allt man kan tänka sig en vår- och försommardag. Löven på träden har nästan spruckit ut helt, så vitsipporna sjunger på sista versen. Jag är lika förundrad varje vår och gick helt upp i det jag hade framför mig. Längs en husvägg klättrade en fantastisk klematis och jag stod där länge och bara njöt innan jag gick vidare. De fyrtiofem minuterna till Lerberget skulle nog inte räcka, men det var ingen "ko på isen", lördagseftermiddagen var lång.

Plötsligt tog vägen slut i en återvändsgata. Istället fick jag syn på en skogsdunge där det fanns små upptrampade stigar. Långt borta i fjärran på andra sidan åkrarna såg jag den trafikerade vägen. Jag som fortfarande var inne i mig själv började vandra in bland träden och njuta av bofinkens vackra sång och de sista slokande vitsipporna innan jag insåg att jag nog borde försöka hitta ut ur den här återvändsgränden. Då fann jag att en liten stig fortsatte ut på ängen utanför och jag valde att följa den. Efter en stund var jag ute på en liten grusväg och det var långt till närmsta gård. Gård?! Vart tog villorna vägen? Jag vände mig om och insåg att jag vandrat i mina egna tankar och nu var långt ute på landet. Men jag såg ju den trafikerade vägen en bit bort och för att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att försöka ta mig bort till den, för att inte irra bort mig ännu mer. När jag kom fram till vägen insåg jag att jag VAR helt lost. Det var INTE den vägen jag letade efter.

Jag kikade upp mot himlen för att se var solen befann sig, kontrollerade mot klockan och förstod att jag, medan jag var i mina egna tankar, lyckats gå i en halvcirkel och nu befann mig på helt andra sidan byn. Men åt vilket håll hade jag Lerberget? Och hur skulle jag kunna ta mig dit? Då slog det mig! Mobilen! Jag tog upp mobilen som tack och lov hade täckning långt där ute på landet ;-) och letade upp en kart-app. Vägen jag såg framför mig var alltså den nya och ännu mer trafikerade vägen mot Höganäs. Den kan man inte gå längs med, den är som en motortrafikled. 100km/h och ingen trottoar eller cykelväg... Vad göra nu? Jag följde den grusväg jag redan befann mig på och som tur var övergick den så småningom i en "vångavej" = något bredare än trampad kostig och till slut hamnade jag på den "tråkiga" vägen ute vid vattnet. 

När jag till sist kom fram till G i Lerberget hade jag varit ute och gått i långt mer än fyrtiofem minuter, kan jag väl erkänna ;-) Hon bjöd på iskall flädersaft och DET VAR GUDAGOTT!

(G berättade sedan för mig att om jag hade fortsatt bort där si och så hade jag kommit till en grusväg på andra sidan om den stora jättetrafikerade vägen och den hade tagit mig bakvägen till Lerberget. Jo visst, allt är enkelt när man kan det! =D)