Att galenskaper kan visa sig i många olika skepnader, har jag bittert fått erfara den senaste veckan... Den ena sortens galningar lämpar sig inte för det skrivna ordet medan den andra sortens galningar ska få ett tappert försök här nedan:
Den senaste veckan har södra Sverige drabbats av enorma mängder insekter, vilket inte alls är ovanligt under den varma sommarperioden. I år har det varit en, för mig, ny sorts plågoandar som sätter sig precis överallt och helt enkelt, bara kryper. Kryper på din kropp, kryper ner under dina kläder, ja kryper till och med ner i dina underkläder, kryper ner och gömmer sig i ditt hår (speciellt om det är lockigt som mitt), kryper på dina armar, kryper på dina ben, kryper över dina kläder, kryper ner i din väska, kryper över hela ditt badlakan, kryper över din mat och simmar i din dricka. Om de åtminstone hade haft vett att drunkna i den!
(Bilden visar en "blygrå rapsvivel" i mycket stor förstoring. Som man kan se, har den utrustats med något som liknar en snabel. Denna "snabel" är jag övertygad om att den kan använda som en snorkel, vilket väl förklarar varför den inte drunknar.)Träffade väninnan M i tisdags när jag hade en ledig dag. Vi hade packat ner badkläder och handduk och begav oss ner mot stadens fina strand. Nu bör nämnas att M också har dövblindhet, och alltså - precis som jag - utrustats med ett extra känsligt taktilt sinne.
Väl där började vi alltså skutta omkring som de värsta duracellkaniner. Vi kan beskriva det så här: Jag gjorde av med energi motsvarande fem spinningpass under den knappa timme vi satt där. Eller "sitta" gjorde vi väl knappast, jag ska istället vara ärlig och säga att vi hoppade, skuttade, sprang omkring, krafsade, hojtade och skrek okvädesord. "Gaah! Kan man inte anmäla de här odjuren för förargelseväckande beteende?!" var något av det snällare som kom över mina läppar just då. M spann vidare på idén, men vände då istället det hela mot MIG och det beteende varelserna fått MIG att uppvisa...
Och det ska jag säga, dessa obehagliga små kryp (som om det inte var nog förra veckan) fick därmed i sin tur MIG att riskera anklagas för förargelseväckande beteende. Vad som hände var nämligen att de gjorde skäl för sitt öknamn "rövspringare" genom att krypa ner i mina trosor och göra just det. De kröp ner i min BH och lekte "pigtittare" och det ska jag säga, att DET gör ingen, jag förtydligar INGEN ostraffat!
Som om okvädesorden inte var nog, blottade jag även (Det var dock av misstag, jag lovar!) en och annan o-solad kroppsdel lite för mycket i min iver att få dessa mångbenta - och i mina gråstarrsfyllda RP-ögon - nästan osynliga parasiter att försvinna till sällare jaktmarker.
Ooops! Nu höll det verkligen på att gå för långt. Jag såg för mig hur vuxna personer i vår närmaste omgivning höll för sin barns öron och ögon, som för att göra de små stackarna dövblinda, för att de då skulle slippa uppfatta att det skuttade runt en halvnaken tant som skrek svordomar åt höger och åt vänster. Jag såg för mig hur farbror polisen skulle köra ner på stranden i full utryckning och såg ambulanspersonalen farande efter dem med tvångströjan i högsta hugg, så jag virade istället in mig i både handduk och sarong för att försöka komma undan allas blickar och de små äckliga, grå irritationsmomenten.
M försökte locka både med valium, mat och kaffe. Jag tittade på henne och LYSSNADE.
Vi klädde på oss, packade ihop våra persedlar och fann ett fik där vi åt en väldigt god laxsallad med en massa grovmalen svartpeppar på. Jag tänkte som så, att OM någon av de där "rövspringarna" hittat ner i salladen, så kamouflerades de av pepparkornen... Kaffet drack vi sedan inomhus. Det kändes lugnast så ;-)
PS: Tack kära M för en annars mycket trevlig dag! ...och för inspirationen till den här berättelsen =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar