CI - ett litet fönster mot den stora hörande världen

Min sista arbetsdag innan jul var väldigt hektisk! I sådan där stress triggas min tinnitus alltid lite extra, men tack vare mitt Cochlea Implantat kan jag ändå hålla ut lite längre. Och icke att förglömma: Tack vare mitt CI har jag fortfarande möjlighet att utföra mitt roliga arbete!

Efter jobb gick jag inom Sats för att träna veckans styrketräning innan jag gick hem för dagen. Jag hälsade på en bekant i foajén där vi drog på blå plastöverdrag för att skydda golvet från smutsiga ytterskor. Jag kunde trots hans sydeuropeiska språkbrytning föra ett litet samtal med honom utan läppavläsning. I receptionen möttes jag av dunka-dunka-musik som lät ett snäpp högre än det brukar låta. Nere i gymmet var volymen ytterligare tre snäpp högre. 

I omklädningsrummet hördes ett hurtigt "hej" och jag förstod att någon som jag inte sett just hade klivit in genom dörren. "Hej! Dags att göra sig förtjänt av julmaten nu, eller hur?" slängde jag ur mig och vi var båda rörande överens på den punkten.

Benpressen lät "njeek njeek njeek" och behövde onekligen servas. Grabbarna som lyfter hantlar har en förmåga att släppa dem i golvet från hög höjd när de inte orkar längre, till ackompanjemang av åskknallar. Nu lät det mer som om någon utlöste bomber i lokalen. Jag ryckte till och tittade bort mot grabbarna som lyfte på ögonbrynen och log lite generat mot mig.

Efter att jag gått igenom mitt vanliga program med fokus på stora muskler och armar avslutade jag med den kära "plankan" i det nersläckta avslappningsrummet. Där brukar jag få famla mig fram efter bästa förmåga och hoppas på det bästa. Inte ens där inne var det tyst, så jag stängde av Höronen helt för att kunna koncentrera mig. Det fick till följd att jag inte hörde att någon tydligen försökte prata med mig. Jag hade en vag känsla, men ignorerade det fullständigt. Jag insåg att så varit fallet först senare, när jag gick ut därifrån och upptäckte att under min träningsmatta låg någon annans matta... Svart matta på svart matta på svart gummigolv i nedsläckt rum. 

Efter en snabb dusch passerade jag kaffemaskinen som högljutt protesterade med ett "krkrkrkr" när den malde bönorna och sedan "sscchhhhh" när kaffet fylldes upp i muggen. Med koppen i handen satte jag mig ner en kort stund vid ett av borden och bytte ett par artiga ord med en annan nyduschad kaffedrickare. 

Därefter klev jag ut ur gymmet för att istället svänga inom Hemköp. Jag behövde fylla på förrådet av livets nödtorft. "Swish swish swish" lät det när jag gick. "Det var ett märkligt ljud. Vad kan det vara?" Inne på Hemköp vände sig folk mot mig och jag följde deras leende blickar neråt. Hoppsan! På mina skor satt fortfarande de där fina blå plastöverdragen kvar. Jag fann det smartast att dra brett på smilbanden jag med, innan jag böjde mig ner och tog av dem. Haha! Nåja, det bjuder jag på!

Strax därpå hörde jag ett förfärligt gnisslande "iiiiii iiiiii iiiiii" vid ägghyllan och knep hårt ihop ögonen med ett plågat ansiktsuttryck. En tjej som stod intill mig noterade det tydligen, för hon sa: "Ja, jag hörs i alla fall när jag kommer!" Den stackaren hade råkat få tag på en kundkorg med osmorda hjul. "Haha, ja, onekligen!" svarade jag och tänkte att nu var det hennes tur att dra på smilbanden och bjuda på sig själv. 

När jag betalt och lastat varorna i ryggsäcken fällde jag ut min vita käpp och började vandringen hemåt i vintermörker och ösregn. (Ja, kring jul i Skåne är det mer regel än undantag att vi har åtta plusgrader och ihållande regnskurar.) På min käpp har jag rullande doppsko, så jag för käppen fram och tillbaka framför mig. "Kkkrrr kkkrrr kkkrrr" låter det när käppen rullar från höger till vänster och från vänster till höger. På slät asfalt låter det på ett ganska snällt sätt, men på stenbelagd trottoar eller kullerstenar låter det på ett helt annat sätt. Då låter det väldigt MYCKET om mig och käppen, det kan jag intyga. 

I mörker och regn går det inte att se speciellt mycket och gatubelysning gör ingen vidare nytta den heller eftersom det mesta bara blänker. Plötsligt bytte käppen ljud samtidigt som den kändes allt tyngre att rulla och lät: "Swosh swosh swosh, blubb blubb blubb" och jag förstod att jag nu höll på att plöja mig igenom en väldigt djup vattenpöl, kanske rentav en mindre insjö. Min ovana - som jag är ganska känd för bland mina vänner - är att jag för det mesta går väldigt FORT och naturligtvis saktade jag ner alldeles försent för att hinna leta mig runt den där pölen. Jag fann mig själv stående upp till anklarna i något vått som snabbt trängde in i mina skor. Gore-Tex är gjort för att hålla vätan ute. Om man nu är så dum som jag, att man ger sig ut på för djupt vatten, då kan jag berätta att Gore-Tex även fungerar åt andra hållet. Det håller vätan inne... Kanske skulle jag behållit de blå plastskydden och satt dem på fötterna inne i skorna istället?

Nåja, jag skrattade mest för mig själv. Det blev till att vända skorna upp och ner och fylla dem med papper när jag kom hem. 

Visst är det fantastiskt att CI finns! Utan mitt CI hade jag i bästa fall kunnat höra gymgrabbarna släppa hantlarna i golvet, men för övrigt hade det varit nästan helt tyst omkring mig. Och tänk så många kontakter jag får med andra människor tack vare mitt CI. Jag är OTROLIGT TACKSAM för mitt CI och för att det fungerar såpass bra som det gör för mig!

(Noteras bör, att alla tyvärr inte har haft lika stor tur att få CI att fungera för dem. En del hör bättre än jag gör med CI, medan andra har fått kämpa tusenfalt värre och kanske ändå tvingats ge upp. Det är lite av ett lotteri det där och jag tackar än en gång å det allra ödmjukaste.)