Läkarvetenskapens under

I veckan som gick hände sig under exakt samma timmar tre saker som alla gör mig förundrad.

Min mamma, jag och M fick under nästan exakt samma timmar bedövning och skars, borrades eller sågades i. Några timmar senare var vi alla vakna och i viss mån i farten igen. 

Vad gjorde vi då? Jo, för egen del var det väl inget stort ingrepp. Jag har den dumma egenheten att jag biter itu mina egna tänder. På nätterna är det värst, för då blir jag inte påmind om hur jag pressar ihop käkarna. Min bettskena (sexigare attribut står nästan inte att finna ;-) ) använder jag periodvis väldigt flitigt men ibland "glömmer" jag bort den. Således fann jag mig sittandes med nästan en halv kindtand i handen förra helgen. Tandläkaren kunde ta emot mig redan i tisdags morse. Jag började inventera mina bankkonton och räknade kallt med att den här gången skulle det vara kört... Rotfyllning, titanskruv och krona på det, vad kan det gå lös på? 20.000:- eller nåt? 

När jag la mig i tandläkarstolen sa först tandsköterskan "oj, det var en stor bit som har gått av" innan hon tog lite röntgenbilder. Efter en stund kom min tandläkare in och sa "oj, det var en rejäl bit som fattas där" och jag kände att det var inte bara plånboken som skulle lida utan även jag själv. Tankarna snurrade kring hur ONT det skulle göra när hon skulle borra och hur jag sen skulle få gå runt utan tand innan kronan kom på och så vidare. "Jag lägger lite bedövning så ska vi se om det inte går att bygga upp den här tanden. Vi gör ett försök."

Så blev det. Istället för 20.000:- kom jag undan med 2.000:- vilket inkluderade den årliga undersökningen med tillhörande flour-gegga i melonsmak... Nu har jag fått respit ett tag till och försöker åtminstone använda bettskenan flitigt igen.

Bilder från perpix.se visar hur man byter ut höftleden.

Samtidigt låg min mamma på operationsbordet på ett lasarett där hon fick både ryggmärgsbedövning och narkos. Hon fick sin höftled utbytt. På eftermiddagen väcktes hon och på morgonen därpå var hon uppe och promenerade. Mindre än ett dygn efter operationen (på våffeldagen) stod hon hemma i sitt eget kök och gräddade våfflor till sina barnbarn! Idag har hon inte ont längre och för första gången på ett år kan hon ta flera steg utan att behöva stödja sig på kryckor! Visst är det fantastiskt! =) Jag vet en mamma som kommer att åka till havet och bada varje dag i sommar för att ta igen det hon missade förra sommaren.

Och exakt samtidigt i tisdags låg M sövd på ett operationsbord i en helt annan del av landet. Där skar läkaren med skalpell bakom örat och borrade lite i skallbenet för att kunna operera in en elektrod i örats snäcka, ett Cochlea Implantat. Dagen därpå var hon hemma igen och stod i sitt kök och bakade bröd. Om några veckor kommer M att, efter inkoppling och läkning, ha möjlighet att höra ljud igen på ett öra som i stort sett varit helt dövt i 25 år. 

Jag måste säga att det är fantastiskt vad man kan göra idag; saker som absolut inte gick att göra för etthundra år sedan eller knappt ens för femtio år sen. Den livskvalitet som därpå följer är ovärderlig. 

Jag är så tacksam för att jag lever NU och för att jag lever i landet Sverige där alla (tja, en sanning med viss modifikation, men ändå) har samma möjligheter till läkarvård.