Nyligen var jag i Stockholm några dagar. Via facebook har jag fått kontakt med folk inom döv-, dövblind- och CI-sfären och eftersom jag en längre tid velat hälsa på lite folk jag känner i Hufvudstaden tänkte jag att NU är det dags att sluta fundera och istället göra slag i saken.
 |
| Allergifri katt, sphynx |
För trettio år sen reste jag förresten helt ensam till London i fyra-fem dagar. På kvällarna satt jag instängd på hotellrummet, eftersom jag inte vågade röra mig ute när jag inte såg ett skit i mörkret. Det var långt före den vita käppens intåg i mitt liv och innan gps:ens intåg i var mans ficka. Att ha en mobil karta tillhands underlättar mer än någon kan förstå för oss med dövblindhet. Ett nödvändigt komplement till käppen eftersom gps:en talar om VAR jag befinner mig medan käppen talar om VAD jag trampar på samt hindrar mig rent fysiskt från att "gå in i väggen".
Flyget från Ängelholm blev på grund av tekniskt strul en timme försenat. Ledsagning var bokad och i Ängelholm var det inga problem ut till planet, men efter tjugo minuter ombads vi gå ut ur planet igen. För egen del blev allt först väldigt förvirrande när folk började resa sig och gå ur planet igen eftersom jag inte hade en aning om vad som var på gång, men tack vare vänliga och hjälpsamma medpassagerare fick jag både information och en armbåge att hålla i mellan planet och avgångshallen. När vi så småningom landade på Bromma hade ledsagarbeställningen försvunnit men det löste sig med annan markpersonal och min väninna K1 som mötte mig vid bagagebandet. I sådana här situationer är jag ytterst tacksam för mitt CI* och att jag är talspråklig. HUR skulle informationen kommit fram snabbt och tydligt till en teckenspråkig och synskadad person? Den vita käppen noteras oftast, men att en person med vit käpp dessutom är hörselskadad eller döv finns sällan ens - för att inte säga aldrig - i andra personers fantasi.
Jag fick följa med K1 hem till hennes urmysiga hem på det riktiga landet, bara en halvmil från myllret i Bromma. Vi gick en lång promenad i skogen med vovvarna och mötte bara något fåtal personer som alla hälsade och betedde sig precis som man gör här nere i Skåne så fort man lämnat de asfalterade vägarna. Jag och K1 var en gång klasskamrater i grundskolan och har genom alla år lyckats hålla kontakten. Nu var det närmre 20 år sen vi träffades sist och hade egentligen kunnat prata massor, massor mer om tiden räckt bara till. Kära K1, låt det inte ta så lång tid innan vi träffas igen!
Vi femtiden skjutsade K1 mig hem till M1 (vi har däremot aldrig träffats irl**) som mötte mig med stora kramen och strax därpå ett nästintill fullsatt hem. Det var kalas till min ära! =)
M1 har själv CI men är fullt teckenspråkig medan maken I är hörande. M2 som också har CI men som inte är teckenspråkig fick jag också träffa irl** för första gången. Jo förresten, M2 kan tre tecken, men då dessa tecken inte är riktigt rumsrena väljer jag att inte avslöja dem ;-) Min döva barndomskompis K2 var ditbjuden liksom M3, A och C som precis som jag dövblindhet, men är helt teckenspråkiga. Som tur var fanns det också två tolkar som gjorde det betydligt lättare för oss alla att kommunicera, för OJ vad det gick livligt till sedan!
M1 blev först imponerad av mina teckenspråkskunskaper, men att teckna med K2 som jag känt i nästan hela mitt liv var betydligt lättare än att försöka hinna med att avläsa M3, A eller C. Då var jag väldigt tacksam över att tolkarna fanns där, trots att det ibland var svårt att höra dem i sorlet. Ovanan vid tolkar är för mig stor, men ju fler jag lär känna inom döv- och dövblindsfären, desto fler tillfällen blir det. Någon gång i framtiden kanske jag själv inte längre klarar mig utan dövblindtolk/ledsagare och till slut blir det en vana och kommer inte längre att kännas konstigt. (Ärligt talat har några sådana tillfällen redan infunnit sig... Som på nämnda fest. Om inte jag och M2 varit där hade de andra klarat sig ypperligt utan tolkar.)
Kvällen blev fantastiskt trevlig och även här kände jag att tiden gått alldeles för fort! Det var så himla kul att få träffa er alla, men jag hann tyvärr inte prata med er så mycket som jag önskat, trots att det inte var en "tyst" stund på hela kvällen ;-) Sista gången jag tittade på klockan innan jag somnade var hon två...
Söndagen blev väldigt mycket lugnare då jag och M1 hamnade mitt i en högmässa i Engelbrektskyrkan, letade runt bland ambassaderna i Lärkstaden efter ramslök på Odengatans trottoarer (OBS! Internt skämt!), besökte Djurgården där vi fikade och lyssnade efter koltrastens sång. M1 ligger ett par år efter mig på CI-fronten och kan jag lära henne att urskilja ett par olika fågelläten har jag lyckats i min mission. Och det på skånska dessutom (stackars tös) ;-)
På måndagen sken solen och medan M1 gick till sitt jobb fortsatte jag att leka turist med systemkameran över axeln och den där mobila gps:en i handen. Att jag dessutom hade en vit käpp i den andra handen förstod jag rörde till det i en del huvuden. (Jag är inte helt blind, jag ser hur många rycker till när jag viker ihop käppen och istället tar fram kameran.)
På Södermalm hittade jag fastigheten på Folkungagatan som rymde min mammas gamla studentrum. Försökte mentalt att förflytta mig till femtiotalet och insåg att det inte var så svårt. Många hus här i centrala Stockholm är väldigt gamla och fanns med största säkerhet redan då. Ungefär som stadsdelen där jag själv bor i Helsingborg där det är väldigt många hus som har bortåt hundra år på nacken och endast ett fåtal har tillkommit efter andra världskriget.
Fika, det gjorde jag på ett anrikt café tillsammans med ytterligare en dövblind facebook-bekant, M4 (och ledarhunden A) som jag också fick träffa på riktigt för första gången. Två timmar rann iväg väldigt fort! =D Tack för trevlig pratstund och hoppas du inte kom försent till ditt jobb, M4!
 |
| Klotter i Mårten Trotzigs gränd :'( |
När jag nådde Kungsträdgården var körsbärsträden helt överblommade dessutom. Jag klev in på Handelsbankens kontor för att titta på tavlorna som Konstföreningen ställt ut. Pappa hade vunnit en tavla och jag skulle hämta den senare på kvällen, så jag ville passa på att se över utbudet. Där kom jag i samspråk med en bankkollega som också skulle hämta ut en vinst (nej, vi kände inte alls varandra innan) så vi gick och fikade tillsammans på NK där världens absolut trevligaste och mest omtänksamma servitör tog hand om oss. Jag och kollegan P pratade oavbrutet och hade sedan sällskap, inte bara under konstutlottningen utan även på tunnelbanan tillbaka med varsin tavla under armen. Tack snälla P, för att du bjöd på oväntad och trevlig fika- och pratstund och inte minst för att du ställde upp som "ledsagare"!
Väl tillbaka hos M1 stämde vi av de olika upplevelser vi haft under dagen innan jag packade min väska och hon följde mig till Centralstationen. Jag hade bokat nattåg med egen kupé hem, för att det kändes tryggast så. Och OJ säger jag bara: Vilken underbar lyx! Detta kan jag helt klart rekommendera. Så gott har jag sällan sovit, jag blev ju vaggad som ett barn. En halvtimme innan ankomst hoppade jag in i min alldeles egna duschkabin och när jag kom till Lund gick jag och njöt av hotellfrukosten som ingick i biljetten.
Kära M1, TACK för att du varit så otroligt generös mot mig under denna mysiga helg! Och tack för logi, ledsagning, guidning och party!
*CI = Cochleaimplantat
**irl = in real life, eller som man säger på skånska: pau riktitt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar