Den rosa elefanten i rummet.

Bild på rosa elefant som trumpetar från
"Fem myror är fler än fyra elefanter"

Befinner mig inne i en sybehörsaffär. Det är trångt mellan hyllorna och prylar precis exakt överallt! Ägarinnan har för avsikt att gå i pension och en stor del av varorna säljs ut till halva priset. Jag är där för att köpa gamla hederliga pärlemorknappar till en kofta jag håller på att sticka. JA, du läste rätt: Jag håller faktiskt på att sticka en kofta! =D 

Enkronasstora grå pärlemorknappar ovanpå
en kofta som jag håller på att sticka i
ljust grå ylle/siden-garn.

Medan jag står där och väljer bland de hundratals vackra gamla knapparna hör jag hur ägarinnan pratar glatt på bredaste småländska bakom ryggen på mig. "Vilka roliga grejer du har där i väskan! Vad är det för något skojigt? Är det gåstavar, eller?" Jag funderar en stund på vad hon möjligen kan syfta på. Jag har en liten ryggsäck på ryggen och jag förstår om hon möjligen är orolig att jag ska råka riva ner något i hennes fullproppade butik, vilket på så sätt kan ha fått henne att studera min ryggsäck extra noga. Vad i hela friden menar hon? Gåstavar? Aha, NU vet jag vad det är! I ytterfacket på sidan har jag vikt ihop och stoppat ner min vita käpp! "Nej, det är min vita käpp. Jag är synskadad." svarar jag henne, varpå hon nervöst mumlar: "Eeehh, jaha, eeehh..." Därefter försvinner hon bakom disken illa kvickt och jag blir istället expedierad av hennes kollega...? 

Hallå! Jag har en vit käpp, det är inte böldpest vi pratar om. (Men nej, käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)



En regnig dag när jag stiger på bussen hem famlar jag efter ett ledigt säte. Det verkar inte finnas något sådant i första halvan av bussen, så jag lutar mig tätt intill väggen för att säkert ha stöd när bussen senare kränger. Då hör jag en svag kvinnoröst: "Vill du sitta här?" Jag letar mig omkring och ser en liten ynklig dam i åttiofemårsåldern som är beredd att resa sig för min skull. "Tack snälla, men NEJ tack, du är den sista som ska behöva resa dig för min skull." 

Nu har jag nämligen börjat kunna skönja hur folket ser ut i bussen. På vartenda säte sitter det någon som kvickt skyndar sig att se väldigt upptagen ut. Någon stirrar djupt ner i sin mobiltelefon, någon annan har blicken långt ut genom fönstret och andra är fullt fokuserade i djupa samtal med varandra. Inte någon (förutom den där äldre lilla skröpliga kvinnan som är i långt större behov av att få sitta än jag) har en tanke på att resa sig för en person med vit käpp. (Nejdå, ingen ser den vita käppen som återigen fått ikläda sig rollen som den rosa elefanten i rummet.)


Någon lördag senare är jag nere på stan för att träffa en kompis och när jag vandrar längs gågatan med min vita käpp rullandes fram och tillbaka framför mig dyker det plötsligt upp en person från sidan mellan mig och käppen. Jag hinner inte uppfatta detta förrän jag råkar trampa denna någon lite lätt på foten. "Oj ursäkta!" säger jag samtidigt som kvinnan säger något som låter som "Oj oj oj oj!" men i verkligheten inser jag att hon skriker "Oh oh oh oh!" samtidigt som hon kramar hårt om min arm och drar mig tillbaka. 

"Oh oh oh oh!" Jag tittar mot den fullsatta uteserveringen på det anrika caféet precis intill oss. Förmodligen har ylandet dragit allas blickar till oss vid det här laget. Inom mig tänker jag: "Vad är det med tanten?" (Japp, personen som visade sig vara en kvinna har nu blivit en tant och kommer alldeles strax att förvandlas till en kärring...) Så skriker hon: "Vet du vad du gjorde?!" (Tja, jag vet att jag råkade trampa dig lite nätt på foten, men det måste ha hänt något betydligt allvarligare som jag uppenbarligen har missat, tänker jag.) Istället säger jag: "Nej, vadå...?" "Du trampade på min fot!" (Men herregud!) "Jaha, men vet du vad du gjorde?" säger jag helt lugnt medan jag lyfter upp min vita käpp i luften så att hon och hennes man kan se den i närbild. "Du gick rakt framför en synskadad. Jag har bett om ursäkt. Det är inte mycket mer jag kan göra åt det." svarar jag och tittar på henne för att få någon slags reaktion. Inte ett ord kommer över hennes läppar, jag som trodde hon skulle säga något i stil med: "Hoppsan, inte såg jag att du hade vit käpp!" Jag rycker mentalt på mina axlar och går vidare. 

Lite senare ser jag att kärringen står bredvid sin gubbe och stirrar åt mitt håll. Undrar om hon skämdes för sitt tilltag att skälla ut en synskadad, speciellt som hon lyckades rikta hela uteserveringens uppmärksamhet mot oss, eller om hon fortfarande var upprörd över att jag trampat på hennes fot... (Käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)




Sen kan man fråga sig varför JAG har svårt att ta till mig den vita käppen...!