tisdag 29 december 2015

Julklappsöppning i slow motion



Syntolkning: Fönster på
gammalt hus i omålat trä.
Innanför fönstret syns ett tänt
vitt stearinljus, ett lerkrus
med en knippe lingonris och
tre röda äpplen.
På julafton i vår familj brukar vi vara ganska många, närmare bestämt fjorton stycken om man räknar med polisen som jobbade under eftermiddagen/kvällen men som dök upp när det närmade sig midnatt.

Det är, som brukligt, min närmaste släkt mellan 9-79 år; föräldrar syskon respektive och barn, så alla känner naturligtvis till varandra utan och innan. På gott och ont. Vi har också hyfsad koll på varandras tillkortakommanden. (Om man nu kan räkna dövblindhet till kategorin "tillkortakommanden"...)

Hur som haver så finns det i det här gänget goda möjligheter att få lov att säga "Va-sa-du?" eller att se förvirrad ut när någon säger ens namn för att man inte har en aning om VEM som sa det eller var vederbörande befinner sig någonstans. Ljuset är oftast lite "mysigt" men inte utan att den som har dålig syn först har blivit tillfrågad ifall det går att ha levande ljus på bordet eller helst inte? Vi har tålamod och väntar eller tar till annan taktik för att alla ska hänga med. Skämt kan till exempel upprepas några gånger utan att folk pustar och stånkar för att de "ska behöva säga om det där IGEN"! Den som är generationen äldre förstår kanske inte barnbarnens prat om senaste dataspelen men å andra sidan är det inte i första hand barnbarnen som sitter klistrade vid TV:n när det är "Kalle Ankas julafton".

När Tomten kommit och delat ut några av julklapparna vill de yngsta genast fortsätta med julklappsöppnandet men se det går inte för sig, för DÅ serveras maten. De yngsta äter fortast och står sedan ivrigt och stirrar ut oss andra medan vi äter om en gång till av den goda sillen, laxen, Jansson, skinkan, köttbullarna mm. Därefter dukar vi av i lugn och ro. Vi vill ha städat och fint och därtill vill vi dra ut på julstämningen så långt det går. Männen (ja, snacka om genusfälla) sätter sig oftast i soffan och börjar knäcka nötter medan vi kvinnor röjer upp i köket.

Vi dukar fram hemlagat godis, julmust och clementiner och SEN får vi äntligen börja med julklappsutdelandet! 

De yngsta barnen (nio och elva år) har tomteluvor på sig och springer ivrigt fram och tillbaka mellan granen och soffbordet för att dela ut paket till höger och till vänster.

När alla klappar är utdelade (några pakethögar består av två klappar medan andra pakethögar kan bestå av femton julklappar) brukar det vara dags att öppna dem. I vanliga fall sliter var och en upp pappret och folk har dåligt koll på vad de andra fått. "Vad tyckte syrran om den där tröjan jag köpte?" "Vem gav dig den boken?" "Vem fick jag det här halsbandet av?"

I år kom syrran (värdinnan) på en fantastiskt finurlig idè: Var och en öppnar EN julklapp medan de andra tittar på, sen går bollen över till nästa person som får öppna ett av sina paket osv. Det tog ganska mycket längre tid än vanligt men OJ vad det var trevligt! Alla kunde hänga med och alla var delaktiga på ett helt annat sätt än vanligt. Jag som har dövblindhet kan fortfarande tänka tillbaka på den här kvällen när jag fick känna en helt annan delaktighet än vad som tidigare varit en realitet. Faktum är att vi har pratat om det efteråt och det verkar som att alla tycker att detta är en himla bra tradition som vi ska ta till oss framöver. Till och med de ivriga barnen tyckte att det var roligare såhär. 

Så stort TACK till syrran för nya goda traditioner! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar