Barn är som barn är, så det var inga problem att leka eller kommunicera trots att hon inte hörde och att jag inte kunde teckenspråk. Det tog dock inte lång tid innan hon lärde mig det ena efter det andra och till slut hade vi allt lättare att kommunicera. Jag minns speciellt en gång när jag sov över hos henne och att vi tragglade olika tecken hela natten istället för att sova. På morgonen var jag fullärd ;-)
Jodå, barn lär sig väldigt fort, men fullärd var jag förstås inte... Det insåg jag när jag var bjuden på en fest tillsammans med hennes döva kompisar. Jag var HELT "lost", tyckte jag. Då förstod jag verkligen hur hon kände sig bland mina hörande kompisar. För även om vi tolkade åt varandra uppfattade vi bara en bråkdel av det som sades.
Det jag lärde mig som liten och som jag idag talar med K är det "döva" teckenspråket. Mamma och jag gick en gång en teckenspråkskurs där vi fick lära oss "tecknad svenska" och numera tränar jag ibland på "tecken som stöd/TSS" tillsammans med DövBlindteamet. Eller nja, det blir nog mer "döv-teckenspråk" om jag ska vara ärlig... Man kan förstås undra vad jag menar med det: "Är det inte samma sak?", men det är det faktiskt INTE.
Döva tecknar för det första i en helt annan ordföljd än så som vi hörande talar. Det finns dessutom en massa smarta tecken som ersätter en hel mening, och de skippar minst hälften av alla onödiga småord. ...och mimiken, den får vi inte glömma, den kan ibland ersätta flera meningar ;-)
Min kompis K bor numera i den Kungliga Hufvudstaden och kommer på besök till Skåne några gånger om året. Förra sommaren sågs vi på en pub där det var så mörkt att jag inte flyttade mig från barstolen i onödan. Hon och min pojkvän skrev lappar till varandra, bartenderna fick små lappar, jag pratade vanligt med pojkvännen, men teckande till K, som i sin tur fick teckna taktilt till mig. Hon som gått på dövgymnasium i Örebro känner naturligtvis väldigt väl till Ushers Syndrom och det är himla skönt att hon förstår precis hur jag ser/inte ser =) Det funkade skitbra alltihop, men jag antar att någon kan ha höjt på ögonbrynen när vi gick därifrån och jag vecklade ut min vita käpp ;-) Den bjuder vi på! =)
Förr la jag alltid märke till hur folk tittade nyfiket när jag tecknade med K ute på stan, men idag tänker jag nästan inte längre på det. Däremot är jag väldigt stolt över att kunna behärska ett språk som tyvärr alldeles för få kan.
Förra veckan var K nere på besök i Skåne och vi träffades en sväng på stranden. Hennes son som är hörande var med och nu la jag faktiskt åter märke till att folk reagerade. Han tecknar förstås perfekt, han talar med stockholmsdialekt, jag talar skånska och gjorde mitt bästa för att hänga med i "handviftandet" ;-) Vi utgjorde nog en ovanlig konstellation och jag antar att mer än en person önskar att de kunnat lite teckenspråk, för det ÄR ett intressant språk!
Förresten, en kul grej jag minns; För många år sen, på den tiden jag hade körkort och var ute och körde upptäckte jag att K körde i bilen bakom mig. Vi kunde teckna till varandra genom att jag tittade i backspegeln... Väldigt smidigt!
Idag använder döva mobiltelefonen minst lika flitigt som hörande. Sms funkar ju ypperligt och döva tecknar till varandra i bildtelefon. Än en gång säger jag: Tackolov för teknikens framsteg!!!
I framtiden kanske det kommer tredimensionella telefoner? Hepp vad kul det ska bli när man kan kommunicera taktilt på avstånd! ;-)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar