Glaset i örat?

Jag fullständig avskyr lappar i kläder! Alltså, såna där stora fula kliande äckliga lappar med fabrikantens varumärke och storlek som sitter i nacken på blusar, i ryggslutet på trosor i sidan på tröjor eller var det nu må vara. Sen sitter det förstås en större lapp någon annanstans med tvättråd. Alltför ofta usla dito: "vit bomullströja, tvättas i handtvätt" - eller ännu värre - "vit bomullströja, kemtvätt rekommenderas". Nej förresten, av princip köper jag inte kläder med så dåliga tvättrekommendationer. Tror inte tillverkaren själv på kvaliten i sina kläder, så varför ska jag göra det? Nu svävade jag visst ut lite i texten här... Vad jag ville komma till var att dessa obehagliga lappar ofta är fastsydda med en tunn, närmast osynlig nylontråd som kliar utav h**vete! Jag blir alldeles galen av dem! Försöker man klippa bort dem, så kan man ge sig fasiken på att man i nio fall av tio lyckas klippa hål i kläderna också =( En del gnäller på att ylle kliar, det störs dock inte jag av. Däremot är lappar i kläderna, för mig, som naglar på en griffeltavla.

Så hände det sig då, att jag hade köpt en ny blus. I den satt såklart en rälig lapp. Gick ut i köket, tände alla lampor: En PH-lampa med 200W glödlampa (tänder inte denna så ofta, 200W lyser förvisso upp väldigt bra, men kostar mycket ström + att jag hamstrat på mig ett antal 200W glödlampor som jag snålar lite med, eftersom de ju inte finns att få tag på längre), tände även lysröret i taket, glödlampan över spisen samt lysröret över diskbänken. Med förstoringsglas och sax var jag beredd vid diskbänken. Koncentrerat klippte och trixade jag efter bästa förmåga när "Krasch!" hördes. Jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var. Lät ungefär som om jag tappat en sax på diskbänken från en halvmeters håll, men jag höll ju fortfarande i saxen. Tittade mig omkring och kunde inte se något märkligt, mer än en sked som låg på diskbänken. Hade jag möjligen kunnat komma åt den, så att det var den som fallit ner? Bestämde mig för att det nog var så och lät det hela bero.

På kvällen när jag gick ut i köket för att koka en kopp te kände jag att jag trampade på något som liksom krasade till. En glasbit! Var kom den ifrån??? Hårdhudad som jag är, hade jag turen att det inte gick hål och blödde, men...? Jag hämtade dammsugaren och städade upp (glaset klirrade liksom när det passerade metallröret i dammsugaren - intressant ljud) men varifrån kom allt glaset? Fanns det mer? Hämtade ficklampan och lyste på golvet där jag fann ännu mer glaskross. Bäst jag tänder min PH-lampa. Här krävs riktigt ljus. Not! Den funkade inte. Shit, är det från den glaset kommer? Jodå, mycket riktigt var köksbordet översållat med glasskärvor och mer hade spritt sig lite här- och varstans. Iiiihhh! Jag smög ut ur köket igen och tog på mig ett par tofflor. Skaka mattan skaka duken skaka allt som fanns där dammsuga leta med ficklampa hoppas verkligen jag fått upp allt nu! Jag dammsög glaskross för glatta livet, fortsatte ut i hallen och sög även upp gruset som följt med skorna in. Det hördes när jag dammsög upp gruset också! För mig med mitt CI lät det som om det var singel och inte smågrus.

Tog ner lampan och som väl var fanns det mesta av glödlampan kvar därinne. Tror att jag fick fatt i allt. Så, det var DET jag hade hört tidigare på dan. Lampan som exploderade. Jag hade som sagt hört det, men ljud som man inte är van att höra är ju inte så lätta att gissa sig till vad de föreställer.

Råkade faktiskt ut för en liknande grej för något år sen när jag klev in i badrummet en morgon. När jag satte foten på badrumsmattan kändes den inte mjuk som den brukar vara. Det var som om det var en massa grus på den. Nejdå, den gången var det glaskupan på badrumslampan som ramlat ner från taket och gått i tusen bitar. Där hade jag också en salig tur att mina fötter höll!

Som synskadad finns det ett antal saker som är värre än andra. Jag fasar för glas- och porslinskross. Jag brukar ofta själv vara orsaken till en hel del skärvor i mitt hem. Lätt hänt att jag ställer muggen en cm för långt åt sidan, jag missar hyllkanten, jag ställer ett glas ovanpå något annat jag inte ser och genast är olyckan framme. Det är ju inte så kul sen när man inte ser var skärvorna finns, för vem vill känna sig fram med fingrarna?

En annan grej jag är rädd för, är trappor eller hål som plötsligt kan dyka upp framför mig. Minns speciellt för några år sen när jag var i Malmö och skulle besöka ett café jag aldrig varit på förr. Jag tittade in och såg folk som satt på stolar vid en massa bord där innanför. Öppnade dörren, tog ett steg in och marken bara försvann under mig. Ett handlöst fall nerför några osynliga trappsteg och knäskålarna hårt i marmorgolvet. Det kunde gått riktigt illa, men jag klarade mig undan med att halta i några dagar. Det visade sig nämligen att de som satt innanför i "vanligt stolshöjd" i verkligheten satt på barstolar, allihop. Utifrån syntes ju inte det...

Trappor och hål kan lätt dyka upp lite varsomhelst. Hål grävs och sen sätts det upp en orange tråd runtomkring. En tunn liten nylonlina, som är hur lätt som helst att missa om man inte ser. Med käppen kan man ju inte heller känna nylonlinan som sitter i brösthöjd. Läste i Täppas Fogelbergs bok "Blindstyre" att han trillat ner i en sån grop en kväll på väg hem från krogen. Han har samma ögonsjukdom som jag, så jag förstår honom, men man kan ju gissa vad folk tänkte: "Fyllo..."  

Åka tåg är en pärs... Först ska man hitta till rätt spår. Bara det är en utmaning, kanske inte så farligt i Helsingborg som i Lund... Sen ska man undvika att snubbla för nära spåret och framför allt, när man ska gå på/av tåget ska man försöka att INTE råka sätta foten mellan tåget och perrongen. Folk är otroliga, det kvittar att jag har vit käpp för de ska fram först, till varje pris. Många, många gånger har jag blivit undanknuffad, käppen trampar de på osv. Kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och ansöka om färdtjänst?

Trappor är väl ok när man ska gå uppför dem, men nerför - fy attans! Jag har en vana (ovana?) att alltid räkna det jag gör, speciellt då trappsteg. Från min lgh ner i källaren är det 10 10 10 10 8 12. Ner till stan genom parken är det 6 7 7. Tar jag trapporna ner till Hälsovägen är det 25 23 osv. Om jag blir avbruten eller distraherad och tappar räkningen är det nästan givet att jag snubblar till och inte vet hur långt jag kommit i trappan.

Förutom att ha itu saker är jag mästare på att bli av med saker. Sätter jag något ifrån mig bör jag helst alltid ha en bestämd plats för det, men så fungerar jag tyvärr inte. Jag är en slarvmaja av födsel och ohejdad vana och vissa saker går bara inte att ändra på. Det gäller att ha ett jäkligt bra minne/närminne - allt måste ju hållas i huvudet. Men nej, det fungerar inte heller. Ofta händer det att jag fumlar med mina smycken, framför allt med små örhängen. Det ena trillar i golvet och sen hittar jag det bara inte. Jag har massor av ensamma örhängen, eftersom det jag tappat troligen åkt in i dammsugaren så småningom.

Tänk att städning kan vara pest trots en sådan här fin städkompis??? ;-)

Men vänta nu! Nu kom jag ju på att nu sen jag fått CI kan jag ju HÖRA om jag dammsuger upp saker - även örhängen! Från och med nu skall det inte behöva bli fler singelörhängen i detta hemmet! =)))