Handlar detta om vett & etikett...?

Fick ett telefonsamtal häromdagen. En kvinna ringde från syncentralen och undrade om jag ville vara med i en nystartad samtalsgrupp för "unga synskadade". Tanken var att gruppen skulle träffas fyra gånger och utbyta erfarenheter kring att vara synskadad.

"Alltså..." började jag "...vet du hur gammal jag är?" Jodå, det visste hon. "Jamen räknar du mig som UNG?" blev min nästa fråga. "Jadå, i det här sammanhanget är du ung." Tja, det var ju trevligt att hon ansåg mig UNG, men nu var det ju inte riktigt tävlingen 'ungochsynskadad' jag ville vinna... =/

Samtalet slutade med att jag förvisso var väldigt tacksam för att hon tänkt på mig, men att jag nog inte riktigt tyckte att jag kunde ha så mycket utbyte av det, eftersom jag även är gravt hörselskadad. Hon var jätterar och förstod precis hur jag menade. Samtidigt är jag väldigt tacksam över att man tänker på och tar kontakt med folk i min situation. Det är inte så lätt att själv tänka på något sådant och att utbyta erfarenheter med folk i liknande situation är många gånger guld värt. Problemet är snarare att få kontakt med likasinnade.

Som väl är, har jag fått väldigt god hjälp av, och kontakt med DövBlindteamet som på ett fantastiskt bra sätt förstår mina specifika behov av stöd och hjälp. Hjälpmedel för en DövBlind är ju inte riktigt desamma som för en synskadad med fullgod hörsel, som väl alla kan förstå.

Sen finns det förstås Internet. Där har jag hittat många i min situation, både via olika grupper på tex FaceBook, men även via bloggar och annat. Nyligen har jag gått med i FSDB (Föreningen Sveriges Dövblinda). Det har tagit emot i mååånga år, ska jag erkänna, men nu är det gjort.

Hrf (Hörselskadades RiksFörbund) i Helsingborg försöker också dra ihop grupper för "hörselskadade i yrkeslivet" som de kallar det. Det är ju sant, de ALLRA flesta syn- och/eller hörselskadade är äldre personer. Sådana som drabbats av åldersrelaterade handikapp/sjukdomar. Jag lär nog kallas för UNG ända tills jag går i "riktig" pension... ;-)

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade ut receptbelagd medicin. Apotekaren satte klisteretiketten på framsidan av förpackningen och jag sa: "Men varför sätter du etiketten över blindskriften?" "Tja... Det tänkte jag inte på" svarade hon. "Jag brukar inte göra det när jag har någon synskadad kund. Vill du att jag ska flytta etiketten?" "Nej, det behöver du inte göra, för jag kan inte läsa blindskrift idag. Men hur vet du vilka kunder som kan det? Jag är synskadad även om du inte ser det, eftersom käppen ligger i väskan just nu."

Jag sa det till henne i all vänlighet, eftersom jag noterat detta tidigare när jag hämtat ut medicin. Förpackningen kan vara hur stor som helst, men etiketten sätter de i nio fall av tio över blindskriften och jag har många gånger undrat VARFÖR??? Det är väl lika bra att de vänjer sig vid att ALLTID klistra etiketten någon annanstans på paketet.

Kanske väckte jag en tanke hos henne och KANSKE tar hon upp detta med sina kollegor under nästa fikarast? I så fall har det fått verkan =)

Snart ska förresten Kullagatan byggas om. Kullagatan är Helsingborgs (och Sveriges) första gågata. Den invigdes 1 oktober 1961 och tanken är att den ska få ny beläggning till femtioårsdagen. Så då frågar jag mig: Hur har de tänkt för de handikappade? Det där med "tillgänglighet för alla" verkar (som jag uppfattar det) i första hand handla om att rullstolar och barnvagnar ska kunna komma fram. Visserligen har det lagts en del plattor för synskadade på en hel del ställen i stan. Såna där räfflade som har en avvikande färg (kontrast) och som är lättare att följa med käppen. Problemet på Kullagatan idag, är att dessa plattor ligger PRECIS framför bänkarna där folk sitter och de har således fötterna över plattorna.

Ibland har något café i stan fått tillstånd för uteservering och denna byggs rätt över markeringen för synskadade. Papperskorgar och "gatupratare" (jag HATAR dem) är nästan lika ofta parkerade över markeringarna. Detta för att folk helt enkelt inte är upplysta och inte förstår vad plattorna är till för.

Höga kanter och markeringar för synskadade kan ju faktiskt ställa till det för rullstolsburna och så får det självklart inte bli. Det är mycket att tänka på för plattläggarna. Och jag inser såklart att detta är inget de har minsta insikt i. HUR ska de kunna ha det? Man får helt enkelt hoppas att det finns något generellt handikappombud som får säga sitt innan plattläggarna börjar arbeta.

På tal om "gatupratare": Det har varit långa, många och segdragna diskussioner om dessa förhatliga "gatupratare" och butiksägarna har absolut NOLL förståelse. "Gatupratare" är förresten sådana där stora uppochnervända V-formade skyltar som är som gjorda för att bryta benen av sig på. Käppen går under dem och plöstlig bara ramlar man över dem.

På torget utanför mitt jobb har man ganska nyligen lagt om plattorna och underlättat för folk med olika handikapp. Butiken Hemköp, Netto, Sats, en mobiltelefonbutik och inte minst ett café har förmågan att sätta ut sina monster både här och där. Tyvärr ställs de inte på exakt samma plats varje dag, så att "lära sig" var de finns går inte.

Skräckexemplet är cafét, som satt sin skylt precis nedanför en trappa. Gå nerför trappan och du ramlar rätt över skylten. Visst, det är en bred trappa och om du ser bra kan du ta ett par steg åt sidan. Men HUR tänker de??? En vacker dag ska jag fotografera eländet...

Det var det jag ville komma till; Ingen tänker på något sådant förrän de måste. Inte jag, inte du och absolut inte de.

Någon som förstår vad jag menar?