Samtal med Herr Koltrast =)

Min rygg bråkar som sagt, men inget ont som inte för något gott med sig. I mitt fall har jag nämligen kommit fram till att gå promenader underlättar en del. Så jag går och går och går. Jag har en stegräknare på min mobiltelefon och har utmanat mig själv att den INTE får visa under 10.000 steg någon dag. Detta gäller oavsett om jag varit på en timmes spinningpass...

I två veckor har jag lyckats hålla mig till denna regel och snittet ligger snarare på 13.000 steg. Masade mig långt om länge tillbaka till Viktväktarna i lördags och ÄNTLIGEN visade vågen siffror på rätt håll igen!

 

En annan god sak som följer på allt promenerandet är att jag nu träffat på både en och flera KOLTRASTAR! Första gången jag hörde honom (Visst är det hannarna som sjunger finast?) var förra måndagen när jag tog en extra sväng på väg hem från träningen. "Vissel vissel vissel kviddevitt". Märkligt ljud det där, det låter nästan som en människa som visslar, fast med en kviddevitt på slutet? Måste ringa mamma och fråga. Vilket jag förstås gjorde så fort jag kom hem. "Ja, det var alldeles säkert en koltrast." sa mamma. "Svarade den dig?" Hmmm här skall genast förtydligas; min mamma pratar nämligen med djur. Som om det vore den naturligaste sak i världen. Gör inte alla det? Pratar med djur, menar jag? ;-) 

När jag var liten skämdes jag något alldeles fruktansvärt när min mamma stod och pratade med alla möjliga varelser. Ja, hon är bra på att prata med människor också, förstås. Nu har jag kommit på mig själv mer än en gång med att lika självklart prata med djur. Delar förresten gärna med mig av mitt möte med tjurkalven Ferdinand på den Indiska stranden: Ferdinand

Mamma förklarade i alla fall för mig att koltrastar är duktiga på att härmas och att de gärna svarar när man visslar till dem. Det tyckte jag lät jätteintressant!

Lördagen bjöd på en helt underbar vårdag som tillbringades med en fyra timmars promenad på Kullaberg med massor av olika fågelkvitter och vackra vyer. Nu har fågelljud blivit som en slags tävling för mig. Jag lyssnar och lyssnar och njuter av det jag hör. Sent på kvällen efter en god middag frågade pojkvännen om jag kunde höra fåglarna där ute. "Där ute? Nej..." "Jo, men fönstret är öppet här i vardagsrummet" svarade han. Jag klev genast bort till fönstret och där var han igen! Koltrasten! Han visslade och jag visslade. Sen visslade han en trudelutt och jag visslade en trudelutt tillbaka. Sådär höll vi på en lång stund och jag hade så svårt att slita mig därifrån. Det var nästan som en slags övernaturlig känsla att få "connection" med ett vilt djur. Pojkvännen bara skrattade åt mig. Han tyckte säkert att jag var lika fånig, som jag tyckte om min mamma när jag var liten. Vänta bara, snart är det han själv som pratar med kråkor och kossor och annat! ;-)  

Dagen därpå gick vi en sväng kring Pålsjö Skog och en skarpt fågelläte hördes väldigt nära. Ljudet kom närmre och närmre, men jag visste inte från vilket håll så jag virrade mest runt. Jag lyckades aldrig lokalisera fågeln, och när jag frågade pojkvännen hur den såg ut, sa han: "Den hade vit kropp, svart huvud och lång näbb." "Stork?" frågade jag. "Nej!" blev svaret. "Sädesärla, då?" "Eeeh det vet jag inte..." Måste ta med mig min fågelbok hädanefter när jag är ute och går. Jag har ju faktiskt en sådan.

På vägen hem såg vi Koltrasten som satt högt upp på en avenbokshäck och tittade på oss. Så fin han är. Inte blyg alls =)

Nästa morgon började jag dagen med en trekvartspromenad innan jobb. Jag såg Herr Koltrast som hoppade runt i gräset och pickade med sin vackra orange näbb. "Hej Koltrasten" sa jag och började vissla åt honom. Han var bara någon meter från mig och tittade upp på mig. Sen fortsatte han picka i gräset. "Vissel vissel vissel" försökte jag med ett antal gånger. Herr Koltrast tittade upp på mig emellanåt men fortsatte picka i gräset. Han såg närmast förnärmad ut, som om han fnyste med sin vackra orange näbb; "Är du dum på riktigt eller? Det ser jag väl på lång väg att du inte är någon koltrastflicka. Du tror väl inte jag slösar bort min vackra sång på dig!" Sen vände han sig bort från mig och fortsatte picka med sin vackra orange näbb...

Lite snopet vandrade jag vidare och försökte låtsas som ingenting när jag upptäckte att några skolbarn tittade misstänksamt på mig...

Haha! Det bjuder jag på! En vacker dag ska jag minsann få Herr Koltrast med den vackra orange näbben att svara mig igen!

På tal om orange: I fredags fick jag min belöning från Sats för tolv veckors träning à minst två ggr/vecka: Jag fick välja mellan rosa, lila eller orange. Jag valde orange förstås! Det var ett svettband och en liten handduk i jättefin orange färg! Fast, vid närmare eftertanke, jag tror jag står över det där med orange CI som jag ville ha först. Det kanske blir för mycket? Som om jag försöker ställa in mig hos Herr Koltrast? ;-)



.