söndag 30 december 2012

Sånt där vanligt som andra inte ens tänker på att det kan vara jobbigt...


...och inte jag heller. Inte förrän det var ett faktum.

Vi tog först en promenad längs stranden i Domsten. Kallt och blåsigt var det, men ändå härligt! Utsikten mot Kronborg på andra sidan sundet går inte av för hackor.

Sedan åkte vi vidare till Viken för att fika på "Konditori Öresund", som vi nyligen upptäckt. Varsin kanelbulle och kaffe blev det. "Jag passar på att gå på 'hemlighuset' medan du hämtar kaffet. Håll koll på min väska är du snäll." Öppnar en dörr dit jag tror att jag ska gå. Det visade sig vara beckmörkt innanför dörren och någon sa: "Du ska gå nerför trappan." 

Trappan?! Vilken trappa? Jag ser ingen trappa! Då vände jag tillbaka och plockade upp min käpp ur väskan. Här gås minsann inte i några beckmörka trappor hur som helst. Utan käppen kan vi konstatera att det hade kunnat gå riktigt illa, för det saknades räcken och trappan var inte symmetrisk. Väl innanför dörren letade jag strömbrytare. Som vanligt sitter den inte där den ska sitta. I detta fall tog det bara en minut att finna den. Till vänster en decimeter ovanför kaklet, på cirka 1,80 meters höjd...


Tillbaka vid vårt bord på det mysiga gamla konditoriet (gissningsvis femtiotal, antagligen äldre) hör jag min pojkvän (F) säga:

"Är du rädd för spindlar?"

"??? Nej, inte precis. Hurså?"

"Jag bara undrar, för det kryper en där på väggen bredvid dig nu." (Egentligen ganska tokigt av honom att fråga för tänk om jag varit livrädd för spindlar! Med min taskiga syn hade jag egentligen kunnat sitta där hela eftermiddagen helt ovetandes ;-) Det man inte vet, har man ju inte ont av - sägs det... Dessutom satt det ett par i åttiofemårsåldern vid bordet bredvid oss. De kunde ju blivit vettskrämda och fått hjärtstillestånd om jag börjat springa runt och skrika. Vilket jag definitivt hade gjort om det nu varit en l-rv istället...)

Vänder mig mot väggen och ser ingenting. Absolut ingenting. Han lutar sig fram och pekar. Jag ser fortfarande bara väggen. Letar och letar och NU ser jag den. Den är en sån där tunn en, med jättelånga (jaja 3-4cm, då) smala ben och ganska liten kropp. Den kryper upp och ner och trillar ibland några centimeter. Jag är inte på långa vägar så rädd för spindlar som för l-rver (L-rver ska vi bara inte nämna!) men jag ger mig inte precis på att klappa spindlar heller...


Då och då tittar jag upp mot väggen för att ha någon sorts kontroll över var den är. Jag vill inte att den ska krypa på mig, eller ner i min väska. Var gång får jag leta, eftersom jag hela tiden tappar bort den. Faktum är, att det räcker med att jag tittar 2cm vid sidan om den, så är den borta ur mitt synfält. 

Sen går vi ut ur fiket, det har blivit riktigt mörkt och jag stapplar försiktigt fram medan F säger utan att jag hunnit fråga: "Det är bara att gå, här är inga trappor."

Imorgon ska vi fira nyår tillsammans med ett annat par och vi åker bara snabbt inom Ica Maxi. Tydligen hade halva norra Helsingborg samma tanke just precis då!!! Jag ber F att han ska köra kundvagnen så att jag kan hålla fast i den medan vi går runt och letar varor. URK! Utan honom hade jag fått fullständig panik där inne. Att vettskrämd passera gången mellan potatisen och morötterna med skräck i blicken därför att folk korsar min väg från alla möjliga håll gjorde mig helt slut, så till sist stod jag bara klämd mot vagnen som i sin tur var uppklämd mot chipshyllorna, mot köttdisken eller mot potatisen medan han sprang runt och plockade saker. "Maizena!" "Ok, är det en gul förpackning?" "Tror det." Han såg ut som ett barn på julafton när han kom tillbaka för han hade hört en kvinna säga: "Såja, nu ska jag bara ha Maizena också." Smart som min F är, tog han genast rygg på henne och sparade tio minuter ;-) 

När vi kom ut i regnet på den galna parkeringen höll jag krampaktigt i vagnen. En så enkel och sak som att passera en parkering för att gå till bilen och lasta in varorna kostar mig en halv dags energi och så mycket kändes det inte som jag hade kvar just då. Nu är jag glad att jag är hemma och att köttet ligger i mitt kylskåp.

Att städa köket och tvätta golven blir en 'baggis' efter detta dagsverke. 

3 kommentarer:

  1. Vi gör precis tvärtom när det gäller kundvagnen. Min synskadade make håller i handtaget och "kör". Jag håller i på sidan och styr!Trappor kan vara verkligen farliga. Känner en synskadad man som blev avlämnad vid fel port av taxi. Han vek till höger för att ta trappan upp till sin lägenhet.Men entrén var spegelvänd, så till höger var trappan till källaren! Han gjorde sig lite illa, kan man säga! Dessutom fick han ligga ett tag innan någon hittade honom. Så du var klok som hämtade käppen! ellem

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej ellem!

      En bra teknik, men hos oss funkar det inte riktigt ännu... Det är bättre F får "köra" så han inte plötsligt bara släpper vagnen och går iväg ;-)

      Usch för trappor! Numera väljer jag tom hissen här hemma när jag ska ner. Upp är däremot inga problem.

      Tack för att du sa att jag var "klok" ;-) // Tina

      Radera
  2. Jag måste säga att jag vet precis vilket fik du menar och jag AVSKYR att fika där inne. Dunkelt, trångt och nivåskillnader! :-P
    Imponerad att du överlevde toabesöket, jag själv håller mig hellre än försöker mig på det :-)


    Kram!

    SvaraRadera