torsdag 21 mars 2013

Om vänner och om kalorifri cyberfika


För några veckor sen läste jag ett blogginlägg hos Anne-Maj, som handlade om vänner. Jag fick en sådan där "det-där-känner-jag-precis-igen"-känsla när jag läste det.

Med progredierande (avtagande) syn- och hörsel (fjärrsinnena) är det även så att det ibland börjar hända saker på vänskapsplanet...

Inte alls att vännerna drar sig undan, det är inte det jag vill säga. Även om jag i deppiga stunder kan inbilla mig det...

Men kanske är det så att JAG omedvetet är den som drar mig undan ibland. "Jag vill inte vara till besvär"-känslan. Vi brukar kanske träffas på ställen där ljud- och/eller ljusmiljön är extra jobbig för mig och numera undviker jag att gå dit. Ibland är jag på extra bra humör och då kanske jag har lite extra energireserver att ta till. Jag gör en balansräkning och kommer fram till att: "Ok, ikväll satsar jag. Så får jag sova bort morgondagen istället." En annan gång konstaterar jag att: "Nej, ryggen har bråkat med mig hela dagen och nu har jag absolut inga energireserver kvar. Det får vara tills en annan gång." 

Vännerna vill jag naturligtvis ha kvar i mitt liv, så långt det bara går. Både jag och de (hoppas jag) förstår det. Numera är det jobbigt med många personer samtidigt, mingelfester är förvisso trevliga, men i så fall får det vara utomhus i bra sommarbelysning. Att träffa vännerna en och en över en fika - gärna hemma i en tyst och ljusvänlig miljö - är egentligen det optimala. Eller varför inte ta en promenad i naturen tillsammans - en i taget. Fyra personer, där går nog den absoluta smärtgränsen för hur många vi kan vara för att jag ska ha en möjlighet att hänga med i samtal. 

Det finns några av de närmaste som fått mer information och som känt mig länge. De förstår oftast. Andra kanske inte gör det. Ytterligare andra förstår precis utan att ha känt mig särskilt länge. Jag som tidigare varit den där glada som helst vill vara i händelsernas centrum, har mer och mer hamnat i periferin där jag mest försöker iaktta vad som sker långt borta i händelsernas centrum.

Konstig utveckling, som känns allt svårare. Visst, det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. Hitta nya strategier. Acceptera andra sätt att umgås på. Vara finurlig och anamma nya tekniker.

Och visst, det faktum att jag numera inte hänger med på dans varenda helg (som jag gjorde förr) kan jag inte enbart beskylla Usher's för. Det har ju faktiskt inträffat andra normala förändringar i mitt liv också =D 

I samband med denna omställning träffade jag för några år sen F, min särbo. Han är lugn och sansad, ingen galen festprisse som vill vara precis överallt samtidigt. En som gärna käkar god mat i hemmets lugna vrå på tu man hand en lördag kväll. Ibland går vi på restaurang eller fik, men då vill han gå på de lite lugnare ställena där det inte är för mycket folk eller alltför stimmigt. Han, precis som jag, gillar att gå långa promenader i naturen. Vi passar varandra alldeles perfekt! Han kom in i mitt liv i precis rätt tid =) 

Sen har jag fått en hel del nya vänner, till stor del tack vare Internet och Facebook, men även tack vare DövBlindteamet i region Skåne. När vi har kontakt via mail och andra sociala medier märks ingenting av våra svårigheter att se eller höra. 

Just nu håller jag och Anne-Maj på att läsa samma böcker. Jag lånar hem dem från biblioteket och läser dem med inverterade färger på iPaden (paddan), Anne-Maj köper hem e-böcker som hon läser med iBook där hon har fler förstoringsmöjligheter, men hon kan även (rätta mig om jag har fel, Anne-Maj) via programmet VoiceOver konvertera texten till punktskrift. Det är det jag menar - tekniken är fantastiskt! Vi kommenterar innehållet böckerna: "Nu är jag i Åre, var är du?" Någon gång har vi fikat på varsin sida datorn. Jag i Skåne, hon i Dalarna. Fördelen med att bli bjuden på cyberkakor, är de inte sätter sig runt midjan ;-) Isoleringen blir, tack vare tekniken inte så svår.

Hur som helst, jag tvivlar på att det är lika kul att dansa salsa eller kizomba med en "padda"... 







1 kommentar:

  1. Hej!
    Kan känna igen lite av det du skriver, ibland ids man inte anstränga sej, och ibland går det av bara farten....vi har olika dagar ; ) och tur är ju det! Sköt om dej! / jämtland

    SvaraRadera