Tack och lov för avstängningsknappen!

Fredag eftermiddag efter jobbdagens slut. Kassan inne i min vanliga mataffär ringlar sig lång och någon har med sig ett litet skrikande barn. Barnet har ett sånt där skrik som går upp i ilsken falsett hela tiden. Jag lider. Alla runtomkring lider säkert också. Föräldern verkar inte ha det lätt. Antagligen lider barnet mest - trött och hungrig efter en hel dag på dagis och sen måste det följa med in i en affär med en massa folk och en massa lockande godis - godis som barnet säkerligen inte får äta... Så barnet protesterar genom att gallskrika. Kassörskorna lider säkert, de med - jag lovar att den ljudfrekvensen som barnet uppnår inte är att leka med. 2kHz, 130dB gissar jag. Knappast något som ens en operettsångerska skulle klara av. Jag skruvar på mig, jag biter plågsamt ihop käkarna, jag kniper ihop ögonen och rynkar pannan. Ljudet är riktigt riktigt plågsamt!

DÅ kommer jag på att jag har ju strömbrytare på både mitt CI och på min hörapparat. Knäpp. Knäpp. Och det blir knäpptyst. Jag LER igen. Jag ser siffrorna på displayen i kassan och vet precis hur mycket jag ska betala. Jag kan avläsa på kassörskans läppar de få orden hon säger: "Vill du ha kvittot? Varsågod. Trevlig helg."

När jag kommer ut ur affären knäpper jag på ljudet igen och LER ännu större. Vårsolen värmer. Nu är det helg.

Slutsats: Det finns faktiskt tillfällen då jag nästan är lite tacksam för att jag är hörselskadad. Men bara lite.




...och vi ska inte prata om ljudet av tallriken som gnisslar i den trasiga microvågsugnen!