Se till att vara pedagogisk när du informerar...

Men åh! Varför kunde jag inte hålla mig till min plan A? Nu blev det liksom inte alls som jag hade planerat...

Nu undrar du säkert vad jag svamlar om? 

Jo, det här med att man som syn- och hörselskadad alltid ska behöva upplysa sin omgivning om de allra mest banala och självklara ting; som att ledstråk för synskadade är just avsett som ledstråk för synskadade och inget annat. Det är INTE någon slags dekoration. Det är INTE en markering för cyklister även om sådana skulle behövas. Det är inte en markering för där bänkar och blomkrukor skall placeras eller där gatumusiker ska sitta. Det är inte en markering för placering av betongsuggor (Jag har ramlat över en sån och det gör nåt så fruktansvärt ont!) och DET ÄR HELLER INTE EN MARKERING för var man ska ställa såna där förhatliga gatupratare! Vad hjälper det att kommunen märker ut ledstråk när folk i gemen inte ens vet vad det är eller vad de är till för?

Min arbetsplats ligger vägg i vägg med en butik vid ett torg i staden. Butiken intill måste passeras för att jag ska komma fram till mitt kontor. Förra året behövde jag inte passera nämnda butik eftersom vårt kontor då låg på andra sidan torget. Nu i höst och vinter har jag i mörkret förlitat mig till det där ledstråket eftersom det faktiskt finns ett sådant. I stort sett VARJE morgon har butiken intill hunnit sätta ut sin gatupratare MITT PÅ LEDSTRÅKET. Eller en decimeter till höger om det. Eller en decimeter till vänster om det. Man vet aldrig så noga. Varje morgon har jag lyft bort skylten och ställt den intill husväggen och tänkt att en morgon när jag är i god tid ska jag gå in och prata med dem och informera på ett pedagogiskt sätt så att de slutar ställa skylten där. (Det var detta som var min plan A.) I ett halvårs tid har detta pågått men inte en enda gång har jag varit så tidig till jobb att jag ansett mig hinna inom och ta det där pedagogiska informationssamtalet med dem. Jag inbillade mig dock i min enfald att det var ganska tydligt ändå i och med att deras skylt var flyttad intill husväggen varje dag och fick stå kvar där orörd till kvällen såvitt jag förstått.

Men så kom det sig att någon annan synskadad la ut en bild på en betongsugga som var alldeles urbota dumt placerad mitt på ett ledstråk på en station någonstans i landet och kommentarerna haglade på Facebook. Någon lyckades då kontakta stationen och redan dagen efter var betongsuggan flyttad. (Se bild före och efter flytt.) 

Vänster bild visar en betongsugga placerad mitt på
ledstråket för synskadade. I höger bild har man flyttat
den en meter, intill baksidan av en soptunna istället. 

En gatupratare intill butikens vägg
efter att jag förpassat den dit. 

Nästa dag var jag ganska tidig till jobb och som vanligt stod skylten mitt på ledstråket. Jag lyfte bort skylten och vände näsan in mot butiken med käppen i högsta hugg. Så tidigt att inga kunder ens fanns i butiken. Ingen i kassan heller. Jag gick runt och letade en stund. Fanns det verkligen ingen där? Då hörde jag en röst någonstans som frågade mig om hon kunde hjälpa till. Vid det laget hade mina goda föresatser aka min pedagogiska plan A, förvandlats till en obehärskad och ganska stressig plan B (eller nej, vi kan kalla den plan Q, för det visade sig att det var ingen logik alls i den).  

Jag vände mig mot den rörliga gestalten som rösten måste kommit från: 

"Den där skylten ni har där ute..."

"Ja...? Eller vilken menar du?"

"Den som står på ledstråket varje dag. Ni fattar väl att ni inte kan sätta den mitt på ledstråket!"

"Ledstråket?"

"Ja. Ledstråket! Ledstråket för synskadade. Ni kan ju inte sätta skylten där! Jag flyttar den varje morgon men likväl ställer ni den där nästa dag i alla fall!"

"Men, du behöver väl inte bli så arg? Du kunde ju kommit in och talat om det för oss, så hade vi flyttat den." 

"Ja, det är ju det jag gör nu. Och vadå arg? Försök sätta dig in i min och andra synskadades situation istället. Och du behöver inte gå ut och flytta den nu, för det jag har redan gjort. Enligt information på kommunens hemsida får man sätta varor och skyltar max 75cm från husväggen." (Detta hade jag kollat upp noga innan.)

"???"

"Har ni tillstånd för skylten egentligen?"

"Ja det är klart att vi har tillstånd!"

"Jaha, kan du visa mig det då?"

"Nej, chefen är inte är nu."

"Nähä, men max 75 cm från husväggen får den stå."

Sen vände jag om och gick in till min egen arbetsplats för att inte bli försenad.

Måste kolla med kommunen (eller om det är polisen som utfärdar tillstånd) om de verkligen har något tillstånd för den där skylten och vad det står om den exakta placeringen för den i det deras tillstånd. Kanske är det så illa att den som skrivit tillståndet (om det nu finns ett sådant) missat att förtydliga reglerna för skyltens placering? 

Nästa dag stod skylten hela tjugo
centimeter till vänster om ledstråket.
Oftast står den en centimeter höger om 
och ibland någon helt annan stans...

Polletten trillade antagligen ner, för sedan dess har skylten i varje fall inte stått exakt mitt på ledstråket. Oftast står den någon centimeter till höger om. Eller någon centimeter till vänster om. Man kan aldrig så noga veta. Men snälla ni! En synskadad person kan behöva lite mer än 25 centimeter av trottoaren för att kunna svepa med käppen... Visst inser jag att min taktik blev HELT fel även om jag åtminstone tyckte att jag lät mer sårad än arg. Min plan A med den pedagogiska och informativa metoden skulle ha gått fram på ett HELT annat sätt. Nu kommer det att fortsätta så här bara för att jag inte förklarade tillräckligt tydligt. Och det drabbar ju inte bara mig utan även alla andra synskadade. 

Vad lärde jag mig nu av detta, då? Jo, att ALDRIG agera oförberedd eller i affekt. Plan A på ett lugnt och pedagogiskt sätt hade troligen givit önskat resultat. Nästa gång: Andas. Avvakta. Använd Plan A. 

Annat ljud i skällan

En kväll för två veckor sen när jag satt i min soffa började plötsligt ljudvolymen på min tinnitus öka från "fruktansvärt jobbigt, men den här ljudnivån kan jag väl leva med" till en volym i nivå med att "stå med örat tätt tryckt intill en dammsugare av äldre modell utan ljuddämpning, alternativt intill en lastbil som drar på gasreglaget". Jag fick nästan panik för värre har det nog aldrig varit och jag sms:ade genast pojkvännen F:
"Du, jag fick nyss en fruktansvärd tinnitus som inte ger med sig. Jag hoppas jag inte har fått hjärtinfarkt eller stroke eller nåt. Tänk om jag har en propp på gång?" För nu hade jag googlat orden "stroke + tinnitus" och fått flera träffar. Troligen blev F också bekymrad, för han började också googla på både det ena och det andra medan jag samtidigt själv satt med min Ipad och googlade. 

"Muskel... tensor... tympani... kan orsaka ljud. Muskel i innerörat. Kan orsaka klickande eller pulserande ljud. Kan vara hörselnerven som kläms åt av blodkärl..." skriver F. Allt medan vi skriver till varandra känner jag mig i alla fall lite lugnare. Bara det att han svarar mig och finns till när något sådant här händer gör det hela lite avdramatiserat.

Vi avslutar och jag säger att jag ska försöka sova. Det går sådär... Sovandet blir någon slags halvdvala en halvtimme i taget. Nästa dag är tinnitusen kvar i oförminskad styrka. Idag, två veckor senare kan jag konstatera att den så sakteliga minskat lite i styrka även om den inte ännu inte är tillbaka på "fruktansvärt jobbig, men kanske uthärdlig" nivå. Sovandet har fått stryka på foten. Det blir någon halvtimme eller en timme, sedan vaknar jag. I snitt får jag kanske fyra timmars sömn per natt och jag inser förstås att det inte håller över tid. Med mitt CI påslaget kan jag höra andra ljud som kamouflerar tinnitusen lite, men när den låter så högt som nu är det svårt att överrösta den. Under tiden har jag utvecklat en överlevnadsstrategi - jag försöker låtsas som att det är ljud som hör till; att det står en stor grävmaskin utanför huset dygnet runt och att det är den jag hör... 

Det senaste halvåret har jag haft flera sådana här tinnitusanfall av värre sort än tidigare även om det nog var värst, då för två veckor sen. Jag vet inte vad som triggar igång det alltid, men att utsättas för höga ljud gör det definitivt. Och migrän. Och stress, förstås. Bettskena har jag redan och den används flitigt varje natt. 

På sistone har jag dessutom börjat höra mycket sämre med mitt CI. Det är mycket mer "Vad sa du?" igen. Nyligen började jag höra ett eko i mitt CI-öra, ungefär som om jag satt inne i en plåtburk och pratade. Jag skrev till Audiologen i Lund och förklarade problemet och fick en tid till besök idag.

Kvart i sju hade vi tolv minusgrader, så när jag klev på bussen immade mina glasögon igen. Min vita käpp var verkligen rätt attribut, för just då var jag helt blind. Jag la direkt handen på första sätet till vänster (handikapplatsen) för att känna om det var ledigt. Det var det inte, däremot kände jag ett par mjuka lår. Okej, då vände jag mig om och la handen på det högra sätet (också handikapplats) och kände efter. Nope, ett annat mjukt lår där. "Ojdå, det är visst upptaget här också", sa jag högt. På sätet bakom var det likadant - ännu ett lår, och först DÅ var det en person som sa. "Du kan sitta här", och lämnade en plats åt mig på det fjärde sätet. Vad är det för fel på folk, egentligen? Om det kommer en person med vit käpp och trevar efter ett säte, så ska det väl inte behöva ta två minuter och fyra säten innan någon reagerar? 

Tjugo minuter försenat rullade tåget in på Lunds Central. I Lund var allt vitt till skillnad från i Helsingborg, som inte hade en snöflinga. Det var inte bara vitt på marken utan även vitt uppe i luften som snöstorm. I Skåne är det nämligen så, att det på grund av den eviga blåsten alltid snöar sidledes, på snedden. "Snestorm" kallas det i Danmark, det är lite samma sak som sne'storm på skånska. ;-) Två steg fram och ett bakåt dansade jag mig så småningom fram till lasarettet. 

Audionomen konstaterade snabbt att ljudet på mitt CI var riktigt dåligt. Det var något fel på processorn (själva datordelen av Cochlea Implantatet), så den skickas på reparation. Den har klarat drygt sju år utan service, så det var väl dags. Batteridelen var också trasig, så jag får en ny sådan. Den här gången valde jag en vit, som matchar min vita hörapparat. Dessutom byttes samtliga andra smådelar ut. Så snart jag fick låneprocessorn på mig hörde jag skillnad. Nu hör jag mycket bättre igen! VÅRstädning av CI kan helt klart rekommenderas. 

Att jag hörde bättre fick jag ytterligare bevis på så fort jag kom ut därifrån. Jag var tvungen att ta upp mobilkameran för att föreviga snön i parken och plötsligt stod en man bredvid mig med en systemkamera och gjorde precis samma sak. Vi skrattade gott åt varandra och fick oss en liten pratstund om väder och vind. Inga problem att höra honom, inte. Lite senare när jag stod på perrongen och väntade på tåget var det en tjej som noterade min vita käpp och som undrade om jag behövde hjälp. "Tack, jag uppskattar verkligen att du frågade, men nej, det behöver jag inte. Det är helt okej." sa jag och log tacksamt. Henne hörde jag också utan problem. 

Det är mycket det här med synen och hörseln. Hela tiden är det något nytt. Är det inte en försämring (min diagnos är ju progredierande) så är det något annat som ställer till det. Tekniken och omvärlden är ett par andra saker som måste tas itu med. Jag känner att jag alltid måste vara på "hugget", får liksom aldrig slappna av ordentligt. Jag måste vara påläst och ha skinn på näsan. Ibland är jag kanske överdrivet hispig och en annan gång missar jag något viktigt. Det är faktiskt inte alldeles lätt att leva med dövblindhet. Ofta känns det som ett obetalt heltidsjobb som skall utföras ovanpå allt det andra. Hittills har jag dock hittat lösningar på det mesta och det positiva i livet överväger helt klart.

I förgrunden syns en mås, bakom
den ett blått hav med fler måsar
och längst bak en pir med en fyr.

Okej, nu lovar jag att det är slut på gnällandet för den här gången. Nu HÖR jag bättre igen och SOLEN har visat sig från bästa sidan hemma i Helsingborg. Kanske är VÅREN på gång trots allt? :-) 

Livet är det som pågår medan du väntar...

Den senaste tiden har varit turbulent och enormt stressig. En tung bit har varit att någon i min närhet blivit sjuk. Vi inom familjen har försökt ta hand om detta på ett så bra sätt som möjligt där var och en tagit ansvar för det som den är bäst på. 

Nu är det så att jag är den som kan vara ganska bestämd när det krävs. Jag har ju (tack vare dövblindheten) viss vana vid att behöva fightas med myndigheter, så den biten tog jag självmant på mig. Jag må både höra och se taskigt, men hjärnan och truten har jag med mig. Och behövs det, så kan jag nog att få ner det på pränt också.

Den anhörige har varit sjuk ett tag, men i julas insåg jag att situationen började bli svår, så jag kontaktade berörd myndighet på kommunen, som bokade möte en månad senare. En månad kändes som en väldigt lång tid. Vilket det också visade sig vara. Diverse incidenter inträffade under tiden och andra personer i familjen tog tag i det så gott det gick. Tyvärr råkade personen som vi kan kalla för X ut för en olycka i hemmet och hamnade på sjukhus. Nu sa vi till på skarpen att kommunen måste lösa situationen. 

Så X fick bli kvar på sjukhuset trots att det egentligen var fel plats för X. En i familjen satt som förste telefonsvarare eftersom jag är döv och hade sedan kontakt med personen Y via telefon och med mig via sms, en annan tog hand om marktjänsten, jag lovade vara med på möten med kommunens biståndshandläggare tillsammans med Y som inte kan vårda X. Eller rättare sagt, jag SKULLE varit med på mötena, men TVÅ gånger blev inte mötena av eftersom representanterna från kommunen helt enkelt inte dök upp. Varje gång mötena blev inställda byggdes stressen och oron upp hos oss alla, främst hos Y, men även hos mig och troligen även hos sjukhuspersonalen som behövde sängplatsen. Kommunen kan väl ändå inte förvänta sig att en som har dövblindhet och är halvt sjukpensionerad ska vara anhörigvårdare? Jag pratade med vänner som varit i liknande situationer och förstod att när man har med kommunen att göra kan de mycket väl göra sådana antaganden och att det gäller att ha på fötterna och stå på sig.

Jag insåg att det skulle bli svårt för mig att kunna höra vad som sades på mötet och hade först planer på att boka skrivtolkar, men hur pinsamt skulle det inte vara när mötena bara blev inställda gång på gång? Tredje gången blev Y uppringd kl 21 på kvällen och fick order om att inställa sig på mötet kl 8 nästa morgon. Där kan vi prata om framförhållning! (OBS! Ironi.) Det hade helt enkelt inte gått att boka skrivtolk så sent. 

Tredje gången gillt! Som tur var blev inte mötet inställd en tredje gång, utan den här gången fanns faktiskt två personer från kommunen på plats. Jag började med att informera om att jag har dövblindhet och om de inte talade en och en i mikrofonen som jag tagit med mig så skulle jag helt enkelt inte kunna höra vad de pratade om. Tack vare att X nu befunnit sig på sjukhuset en dryg vecka hade de kunnat bilda sig en uppfattning och den redogörelse som sköterskan från sjukhuset gav gjorde att både jag och Y kände oss oerhört lättade. Vi var laddade till tusen med argument, men vi behövde inte använda dem eftersom det löste sig oväntat bra. Och jag hörde allt vad de sa i mikrofonen eftersom de inte tvekade att tala i den. 

Just nu befinner sig X på ett korttidsboende i väntan på ett mer permanent ställe. Som vi alla ser det, så kunde det inte blivit bättre.

Detta får såklart mig att fundera på min framtid även om jag inte kan eller ska ta ut någonting i förskott. För vad händer när jag blir gammal och sjuk och måste ha hjälp av andra? VEM ser till exempel till att mitt Cochlea Implantat har fulladdade batterier och hjälper mig att sätta på det så att jag kan höra? Vem ser till att hjälpa mig om jag blir förvirrad och inte vet var jag är eller ens vem jag är? 

När jag var och besökte X igår kom det en dam i en rullstol som hon sakta sköt framåt. Hon rullade runt runt runt. Till slut stannade hon framför mig: 
"Du har varit ute ser jag. Hur är vädret?" 
"Jo, solen skiner, men det är väldigt blåsigt. Och kallt." svarade jag. 
"Jaja, jag kommer inte ut nu. Men det gör inget om det är så kallt. Fy vad tiden är långsam här inne. Jaja, de är väldigt snälla, men det är så långsamt här." 
"Ja, det kan jag förstå. Du har inte en TV eller några tidningar du kan sysselsätta dig med?" 
"Jo, men det är inget kul på TV:n och tidningarna har jag läst nu." 
"Ja, då det är förstås lättare för X, som jag har hälsat på nu. X upplever inte att livet är så långtråkigt. X är glad och nöjd så länge det finns en TV." 
"Själv har jag fyllt nittio år, men jag har huvudet på skaft!" svarade damen bestämt. 
"Ja du, det hör jag!" skrattade jag. "Det kanske finns något korsord i någon av dina tidningar som du kan sysselsätta dig med en stund?" 
"Ja, det har du rätt i. Jag ska genast titta efter. Hejdå!" sa den lilla damen och rullade iväg. 

En SÅDAN gullig och alert dam vill jag bli när jag är nittio år! 

Syntolkning: Tuff dam sitter i rullstol
men sedan reser sig den tuffa damen
och åker iväg på en skateboard.

Är nyorden för 2017 så nya egentligen?

Nu är vi snart där igen: Årsbokslut.

Varje år när julstressen lagt sig och det nya året närmar sig kommer tankarna... Hur har det här året varit? Vad ska nästa år bjuda på? Vad vill jag genomföra och vill jag ändra på något?

Innan jul tog jag ut några dagars semester och tömde en massa ur mina skåp och garderober. Långt ifrån allt det som jag vill bli av med, men en hel del förpassades till soptunnorna och till återvinningstunnorna. En del hamnade i klädinsamlingen och en del riktigt fina saker kommer jag att ta foton på och erbjuda närmaste familjen och vännerna som så önskar att komma och hämta. Nästa år fortsätter utrensningen.

Jag läste en artikel om 2017 års "nyord" och där fann jag bland annat ordet "döstäda" vilket jag kom att tänka på när jag grävde i mina gömmor. Stackars mina efterlevande som ska behöva ta hand om allt detta när jag faller ifrån. Förvisso har jag inga planer på att gå och dö inom de närmaste femtio åren, men det kan ju faktisk hända ändå. Jaja, testamente finns i alla fall i mitt bankfack, bara så ni vet det, kära arvingar. ;-) 

Ordet "framtidsfullmakt" anses också tillhöra 2017 års nyord, även om jag hört talas om det under betydligt längre tid än så. Nu har man tydligen rent juridiskt försökt formulera en fullmakt som ska gälla för framtiden, när man kanske inte längre är förmögen att själv bestämma hur man vill ha det med saker och ting eller kanske inte kan ta hand om sin egen ekonomi. Men OM man nu har skrivit en fullmakt som skall gälla för framtiden, när anses då "framtiden" infalla? Vem är det som bestämmer att: NU har framtiden infallit och nu gäller det som står i den fullmakt som du skrev för femton år sen?! Jag menar, den som skrivit framtidsfullmakten har kanske drabbats av en minnessjukdom och vill inte alls längre att det som står i framtidsfullmakten skall gälla. Anses jag - trots att jag drabbats av tex alzheimers - ha befogenhet att dra tillbaka min fullmakt, eller är det det som står i fullmakten som gäller, nu när framtiden inträtt? 

Fast tanken är väldigt god: Nog borde alla prata om - och skriva ner - vad man önskar ska gälla inför den dagen som man kanske inte längre klarar sig själv. Ungefär som ett testamente, fast innan man gått vidare till "andra sidan". För då behöver inte de närmaste ta de tunga besluten och känna dåligt samvete. Jag vet vad jag talar om, för just nu har vi i familjen någon som inte riktigt är så som vederbörande var förut. Vi har alla till mans dåligt samvete, några drar orimligt tunga lass medan andra kanske fortfarande försöker förstå vad som händer. Den som drabbats är sjuk och därmed inte själv särskilt medveten. En mycket svår situation, som alla borde planera lite för i god tid. Prata med era närmaste kring hur ni skulle vilja ha det om det var ni som drabbades av sjukdom eller annat. Det kan drabba vem som helst och en vacker dag kan det vara försent att skriva den där fullmakten. Och tro nu inte att det bara kan gälla äldre personer, även en väldigt ung person kan drabbas av olycka eller sjukdom. 

Ett annat nyord för 2017 är "#metoo", vilket jag själv skrev ett inlägg om för ett par månader sen. Något jag önskar att INGEN ska kunna komma på något att skriva någonting om i en nära förestående framtid.

Hahaha! Nu ser jag ordet "snubbelsten" på listan! Det ordet har F använt så länge vi känt varandra när vi varit ute på våra vandringar och "skogsbadat" *. Oftast går han framför mig när vi går på skogsvandringar och allt som oftast varnar han mig för snubbelstenar som jag då vet att jag ska se upp för och ta extra höga kliv över, eller gå runt. Så nej, ordet snubbelsten är inte från 2017, snarare från 2009. 
* "Skogsbad", det är väl när man idkar "Carpe Diem" i skogen, eller hur?

"Spetspatient"... Det skulle ju kunna vara när jag, som lever med dövblindhet och fortfarande har behov av stöd och hjälp från dövblindteamet och andra, håller ett föredrag och informerar folk inom professionen (tex dövblindkuratorer) om hur det kan vara att ha dövblindhet. Så att de får vägledning och tips inför sina möten med andra dövblinda? Jepp, så måste det vara: Jag är en spetspatient. 

Syntolkning: En metallfärgad "fidget spinner".
Det är en stressavlösande trekantig pryl
som är tänkt att snurras mellan fingrarna. 

En "fidget spinner" fick jag nöjet att låna en stund av brorsdottern i julhelgen. "Nöje och nöje", förresten, det var väl mest att det var kul att få känna på den och prova snurra lite, så att jag slipper känna mig så "gammal och ute". Men vi kan säga såhär: Efter fem minuter var det inte dugg roligt längre. Så jag ÄR nog både gammal och ute... :-) Jag håller mig till att vara en inomhuscykel-spinner. (Oj, ytterligare ett bevis på att jag är gammal och ute: Jag glömde särskriva det långa ordet. In om hus cykel spinner menar jag förstås!) 

Gott Slut på 2017 & 
ett Gott Nytt År 2018 önskar jag er alla! 

Att våga tro på mig själv x 3.

Först och främst vill jag säga: STORT TACK alla ni rara och vänliga människor! En sten har fallit från mitt bröst. Efter att jag skrev mitt förra inlägg, #MeToo, har jag fått massor av stöttande kommentarer och reaktioner från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. Jag är så otroligt tacksam, ja ärligt talat rörd över detta enorma stöd. Jag kan äntligen släppa ner den där vidriga varelsen i ett slukhål och gå vidare i livet med betydligt lättare steg. 

Därefter till ett helt annat ämne: Torsdagen för två veckor sedan blev jag tillfrågad av Hrf Skåne (Hörselskadades Riksförbund) om jag kunde hoppa in akut tre dagar senare och ersätta en föredragshållare som blivit sjuk. Eftersom det var en träff på temat cochleaimpantat tyckte jag det skulle bli riktigt roligt. Förvisso kunde jag ju inte prata om hörselteknik som den som blev sjuk skulle gjort, men något på temat cohleaimplantat var givet. Min särbo, F, följde med mig till Sundsgården. (Eller ja, det var egentligen jag som följde med honom eftersom det var han som körde bilen.) Sundsgården är en folkhögskola tillika ett konferenscentrum som ligger väldigt vackert vid kusten strax söder om Helsingborg. 

Det första jag gjorde när jag kom in i rummet var att dra för gardinerna så att ingen kunde se den vackra utsikten mot Danmark och ön Hven. Solen sken in genom fönstret och nu under vintertid när den står så lågt bländar den mig förfärligt. Tyvärr, även jag gillade ju den vackra utsikten. 

Till en början strulade tekniken lite. Mikrofonen som jag skulle ha på mig hade jag svårt att få på mig, men den fick jag hjälp med. Alla i salen var hörselskadade och det var såklart viktigt att de skulle få möjlighet att höra mig. Dessutom fanns det skrivtolkar på plats så att publiken skulle kunna ta hjälp av text på skärm om de ändå inte kunde hänga med. Därtill hade det blivit missförstånd mellan mig och min kontakt kring vilket datamedia som skull användas. Som tur var löste min käre F det hela genom att springa ner i receptionen och låna en laptop. En sådan liten skärm kan jag däremot inte se på, så F hjälpte mig att få igång den och öppna upp mitt USB-minne där jag hade min powerpoint-presentation. Jag behövde bara veta var höger- och vänsterpilarna fanns. Därefter var jag redo att berätta för det trettiotalet personerna i publiken om hur jag blev en "Dövblind fågelskådare". 

Dövblind fågelskådare - en utopi? Bild på
en lunnefågel samt på mig med en kamera. 

Det mest fantastiska var att jag aldrig hann bli nervös trots strulet som inledde föredraget. Jag kände mig både säker och lugn medan jag pratade och var riktigt nöjd med mig själv efteråt. F har aldrig hört något föredrag av mig tidigare och när till och med han gav mig beröm blev jag jätteglad! Vi stannade kvar och blev bjudna på brunch och då var det många som kom fram och pratade med mig, vilket jag tyckte var helt underbart roligt!  

Så till ett tredje ämne: Igår efter jobbet hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Vi har sedan förra året blivit nästan dubbelt så många på kontoret och ovanpå allt har vi haft stor personalomsättning på kontoret. Många av de nya känner inte till mina syn- och hörselhandikapp särskilt bra, så jag har undvikit att delta i våra gemensamma kontorsmöten. Det är extremt jobbigt för mig att hela tiden behöva påminna om att de ska använda mötesmikrofonerna och de tycker att det är jobbigt att behöva prata i en mikrofon. 

Igår bestämde jag mig för att inte ge mig. Jag skulle minsann också vara med och höra vad som sades. Därför kopplade jag bort den stora bordsmikrofonen för att slippa störas av pappersprassel, skrammel av kaffekoppar på bordet, småsnack mellan kollegorna osv. Jag hade enbart de små mikrofonerna påslagna, vilket gjorde att inget annat än rösten på den som talade i mikrofonen hördes. Vilken enorm skillnad det blev, VARFÖR har jag inte använt denna lösning tidigare? Troligen betedde jag mig som en mikrofonpolis den första halvtimmen med ständiga påminnelser, men sedan flöt det i stort sett utan problem resten av kvällen. Mikrofonerna skickades runt bordet i snabb takt och när någon ville prata som inte hade mikrofon var man snabb att efterlysa en. 

Nu är två mikrofoner på femton personer vid ett långbord lite i minsta laget, pauserna blir lite väl långa emellanåt när mikrofonen skall skickas runt. Fast om kollegorna kan tänka sig att vara lika disciplinerade, hänsynsfulla och inkluderande i framtiden, så kanske jag kan våga ansöka om en mikrofon till. Det är nämligen FK (Försäkringskassan) som håller i plånboken... 

Känslan av att vara delaktig var i alla fall jättehärlig! Nu börjar jag äntligen känna att jag kommer att kunna trivas allt bättre med mina nya arbetssituation. Det senaste året har varit kaotiskt, men det löser sig, en sak i taget. Det måste jag tro på.

Jag måste helt enkelt våga tro lite mer på mig själv.   

#MeToo

Under de senaste veckorna har internet flödat av diverse #MeToo-inlägg. Min första reaktion var att "jag skulle minsann inte skriva om något sånt trams", som att någon klappat mig på rumpan ute på krogen (för just det har förstås hänt mig också), men sen insåg jag att det är inte det det här handlar om. Det handlar istället om hur vissa (oftast män i överordnad position) behandlar andra (oftast kvinnor) med någon slags könsmakt. 

NU är det kanske äntligen dags att göra upp med det värsta jag själv upplevt i denna genre för att kunna lägga det åt historien. Genom att ta upp det i ljuset en gång för alla, mentalt skjuta det äckliga svinet i pannan och därefter begrava honom två meter ner under jord så kanske, kanske jag äntligen kan komma över det. För det som hände mig har påverkat mig långt mer än jag någonsin kunnat tro. Det är väldigt tydligt när jag tänker tillbaka. Under långa perioder tänker jag inte på det alls, medan det under andra perioder kommer över mig och jag får åter tillbaka den där känslan av att inte kunna andas. Många, alldeles för många av mina yngre år försvann i ett slags vacuum där jag bara "överlevde". Det kan låta fånigt, men det tog många många många år innan jag vågade lita på en man igen.

Vi går tillbaka i tiden, det måste ha varit -91 eller -92, jag tillhörde de unga i banken. Vi hade ganska nyligen fått en ny kontorschef och hela gänget var ute på "After Work". Minns svagt att jag drack några klunkar av en öl, vilket jag normalt inte gör, men det kan ha varit så att vi bjöds på mat och dricka på restaurang i stan. Vi kanske till och med var inom ett dansställe? Som sagt, den tidigare delen av kvällen minns jag inte så noga.

Den senare delen av kvällen minns jag däremot oroväckande detaljerat. Jag, som redan på den tiden hade nedsatt syn och saknade mörkerseende, tyckte det var lite kusligt att gå hemåt i mörkret när vi skulle bryta upp. Det var innan jag hade min vita käpp. Jag bor på promenadavstånd från centrum i en upplyst stad, så jag var inte alls främmande för att promenera hem. Buss eller taxi känns fånigt när det tar en kvart att gå. När chefen snabbt sa: "Jag har ju min övernattningslägenhet ovanför backen, vi kan ha sällskap", så tänkte jag inte så mycket på det mer än att det var tryggt att som synskadad ha någon att hålla i armen. 

När vi kommit upp för backen och det var dags för mig att korsa övergångsstället och chefen skulle fortsätta framåt sa jag: "Tack, vi ses på banken imorgon". 

"Du kan väl följa med och se hur min lägenhet ser ut?" föreslog chefen då. 

"Njae, klockan är mycket, vi ska jobba imorgon. Och dessutom, varför skulle jag följa med dig dit? Det kan ju misstolkas."

"Hahaha, nej herregud, vad tror du? Jag är ju din chef! Jag tänkte bara att det kunde vara kul att få visa någon hur fint jag har fått det i min lägenhet. Jag följer dig hem sen, så att du kommer säkert hem."

Åh, vad pinsam jag är! Så dumt! Givetvis hade han inga såna tankar, han är ju betydligt äldre, gift och har tre halvvuxna söner. Självklart kan jag lita på honom, vi jobbar ju ihop. Han är ju min chef. 

"Okej... Men bara en liten sväng, det är redan sent och jag ska orka stiga upp tidigt imorgon"

Ett par hundra meter bort ligger så huset där övernattningslägenheten är. Chefen är allmänt trevlig och vi pratar jobbrelaterade frågor. Han frågar vad jag är intresserad av och jag berättar att jag hoppas få lära mig mer om kredithantering. Så kommer vi fram till lägenheten och jag som inte vill stöta mig med min nye chef förbereder mig på en snabb sväng inom hallen och köket så att jag kan säga "Vad fint du har det" för sen vill jag bara hem. Det hela börjar kännas väldigt fel, trots att han själv tydligt påpekat att "Herregud, vad tror du? Jag är ju din chef!" 

Han låser upp dörren, föser in mig, stänger dörren om sig, låser med nyckeln och stoppar nyckeln i fickan. Vad i hela... Varför låser han? Vi ska ju bege oss ut igen alldeles strax! vet jag att jag hinner tänka innan han trycker upp mig mot väggen med hela sin tyngd. Han trycker sin mun mot min och hans händer har, innan jag hunnit förstå vad som hänt, letat sig in under min tröja, under min BH och famlar över mina bröst. 

Helvete helvete helvete! Vad gör han? Jag fryser till is och både känner och hör hur pulsen slår hårt hårt hårt. På något konstigt sätt blir jag helt paralyserad. Synfältet krymper till ett absolut minimum och jag vet inte hur många sekunder eller minuter det tar innan jag får upp armarna, trycker dem mot hans bröst för att försöka få honom bort ifrån mig. 

"Men vad...Neeej... Du är ju min chef..." lyckas jag få ur mig medan jag förtvivlat försöker fösa bort honom. Vad gör jag? jag måste ut härifrån NU! NEJ, jag vill inte vara här! Få ut mig! Tänk om han... NEEEJ!

"Nej men alltså... Ikväll är jag inte din chef", säger han medan han trycker sitt skrev mot mig. "Ikväll är jag Svin."

(Här säger han alltså sitt förnamn som jag fortfarande, drygt 25 år senare har väldigt svårt att uttala. Vi kan därför låtsas att han heter just "Svin".)

Åååhhh, nej! Helsickes skit! Hur kunde jag vara så dum att jag följde med! Hur kunde jag vara så dum! Vilken idiot jag är. Ja, jag har bara mig själv att skylla om jag blir våldtagen nu.

"Eeeehhh, vadå? Du heter visserligen Svin, men du är faktiskt min chef." Nu försöker jag låta så övertygande jag bara kan och tar till någon slags bestämd strategi, men min rädsla lyser tydligen igenom, vilket jag förstår av hans nästa replik.

"Du tror väl inte att jag tänker våldta dig?" 

Satan satan satan! Bara det att han ens tar upp ämnet "våldtäkt" gör att jag blir ännu mer skräckslagen. Nu får jag försöka ta till en annan strategi igen. Det här fungerade tydligen inte.

"Eehhh, nej det är klart att jag inte tror, men... Hjälp! Jag hade rätt - han har planer på att våldta mig! Alltså, jag... Jag är inte sån... Jag... Jag vill inte... hhrrmm... med nån som jag inte är kär i." försöker jag. Jag hoppas på att kunna prata mig ur det hela.

"Du ska bara veta att jag har hanterat den här situationen förr. Med framgång!" säger Svin då med en min som avslöjar ett stort ego.

"Med framgång?!" Framgång för vem?! Åååhhh, nej nej nej! Få bort mig härifrån NUUUUU! Hoppas verkligen att jag kan snacka mig ur detta...

"Ehhh, nej, men det kvittar. Det här skulle inte jag..." Så kommer jag på det! "Du är ju gift!" säger jag triumferande som om det skulle göra honom immun mot tankar på andra kvinnor.

"Hahaha! Det min fru inte vet har hon inte ont av." säger han då med ett överlägset flin i ansiktet. "Jag har som sagt hanterat den här situationen förr." Stackars fru! Och vilka är de andra stackarna som råkat ut för honom? Och som inte kommit undan? Shit! Jag måste härifrån innan...!

När jag äntligen lyckas vrida mig ur greppet flyr jag bort till en stol och fortsätter mina desperata försök att prata mig ur situationen. På något otroligt sätt lyckas jag genom mitt prat med att trötta ut honom och en eller två timmar senare har jag äntligen fått honom att låsa upp dörren och släppa ut mig därifrån. 

Vid det laget var jag så fruktansvärt skärrad att jag reagerade ytterst irrationellt, tänk: "Stockholmssyndromet". Jag visste att jag skulle få svårt att ta mig hem ensam i mörkret; dels kunde jag råka ut för någon annan "våldtäktsman" och dels hade jag ju väldigt svårt att se i mörkret. Pest eller kolera? Hur märkligt det än kan låta, så lät jag därför Svin ledsaga mig hem till min port så som han lovat mig tidigt på kvällen innan allt hände - men inte en meter längre! 

Första tiden efter den här händelsen - som jag kom undan med blotta förskräckelsen - mådde jag väldigt, väldigt dåligt. Jag kunde ju inte anmäla honom heller eftersom jag insåg att jag var i verkligt underläge på många punkter: 

1) Han var chef.

2) Han var man.

3) Jag hade mig själv att skylla. 

4) Det fanns inga vittnen.

5) Svin tyckte väl att det hela var "okej" eftersom jag låtit honom ledsaga mig hem.

6) Vem skulle få byta arbetsplats om jag anmälde? Inte chefen, utan jag. Och som synskadad var det inte läge att börja pendla till arbetet i en annan stad när jag bodde på gångavstånd från arbetsplatsen.

7) Jag hade ju nobbat denne "guds gåva till kvinnorna", så därefter behandlade han mig taskigt på jobbet genom att se till att jag absolut inte fick någon chans att förkovra mig i mitt arbete. Det gjorde i sin tur det ännu svårare att berätta för någon vad jag upplevt, för vem skulle tro mig om jag skvallrade nu? Det kunde ju snarast tolkas som en missnöjesyttring.

Jag teg och stretade på. Som tur var försvann han därifrån efter ett par år och jag har tack och lov själv aldrig behövt råka ut för fler "Svin" av denna rang. 

Vid ett tillfälle ganska snart efter att det hänt berättade jag faktiskt för en kvinnlig facklig företrädare vad som hänt för att få ett råd om hur jag skulle agera. I mitt upprörda tillstånd avslutade jag med kommentaren: "Den äckliga gubben!" Det enda svar jag fick från henne var: "Hade det varit okej om han hade varit yngre?" Jag blev helt stum och insåg att från facket skulle jag inte vänta mig något stöd. 

Det är alldeles givet att sådant här - och betydligt värre saker - förekommer i mycket större utsträckning än någon kan tro. Det som äcklar mig är att dessa personer kan få fortsätta år ut och år in. Och att folk som skall företräda de utsatta vänder sig emot dem. Får denna snedvridna kultur fortsätta råda så kommer vi aldrig att kunna vända skutan rätt.

Nej, det är NU eller aldrig! Ska det någonsin råda jämlikhet och respekt mellan könen är det hög tid att höja rösterna. #MeToo-kampanjen är så välkommen! (Måtte det bara inte bli en tillfällig fluga...) 

Nostalgi

En dag i somras hade vi en väldigt spontan liten träff med några tjejer från grundskoleklassen i samband med att en av tjejerna som emigrerat var hemma på besök. Det blev ett par fantastiskt roliga timmar och vi hann förstås inte avhandla allt vi ville, så om ett par veckor ska vi träffas igen och den här gången hoppas vi förstås att de flesta (helst alla) tjejerna från klassen kommer. 

I våras gick en av våra kära klasskamrater hastigt bort och då börjar man inse att man inte kommer att få leva för evigt. Man inser att man inte heller längre tillhör de ungas skara. Man börjar tänka tillbaka lite på sitt liv och blir lätt lite nostalgisk.

Det är en väldigt märklig känsla det där med att träffa personer som man umgicks med som barn men som man sen kanske inte följts åt med och blivit vuxen tillsammans med. Man förflyttas på något sätt automatiskt tillbaka till tiden då man var tio, tolv, kanske fjorton år. Trots att många idag har egna barn och någon till och med hunnit få barnbarn så har vi inga problem med att känna oss som tonåringar för en stund.

Man talar om lärare, dråpliga saker som hände på lektionerna eller på rasterna, vem som var kär i vem och ställer sig ibland frågan vart de andra har tagit vägen idag? Märkligt nog kommer det inte upp så mycket om nutid utan man frossar lite i tonårstiden. På något sätt dyker den där känslan av förväntan upp som man hade då: Ingen visste vad som skulle hända i framtiden, var vi skulle bo, om vi skulle bilda familj, vad vi skulle utbilda oss till eller vad vi skulle komma att arbeta med.

Trots att vi mycket väl ser att någon har en liten rynka och någon annan har grå stänk i håret och naturligtvis ingen kan tas för en fjortonåring ens i nattsvart mörker, så ser vi varandra som vi såg ut då. Vi till och med talar till varandra som vi gjorde då. Vi benämner varandra med smeknamn som ingen längre använder. De vi kände i de andra klasserna talar vi också om vid sina gamla smeknamn. Alla i samlingen vet tex vem "Sågen" är, nästan ingen kommer ihåg att han egentligen hette "Nils Nilsson". I bästa fall (men ofta inte) vet åtminstone de som var med då varför denne "Nils" egentligen kallades "Sågen".  Ingen i "Nils" bekantskap använder däremot "Sågen" som tilltalsnamn till honom idag.

De flesta av mina klasskamrater kände jag redan när jag var fem - sex år eftersom vi bodde i samma lilla by. De vet att jag är hörselskadad och även om vi kanske känner oss som fjortonåringar igen när vi ses, så är det den vuxna versionen som förstår och anpassar sitt sätt att prata med mig så att jag ska höra så bra som möjligt. Det är den vuxna versionen av klasskamraterna som frågar och försöker förstå hur jag ser (eller rättare sagt INTE ser) idag. De som känt mig i stort sett hela mitt liv är inte rädda för att fråga HUR de ska göra eller hur jag vill ha det för att jag ska kunna vara så delaktig som möjligt. Jag har inte heller några problem med att förklara för dem - herregud, de är nästan som syskon allihop! Vi satt i samma klassrum varje skoldag upp till nionde klass. Vissa av oss hade sällskap redan i "lekskolan", som det hette på den tiden. Det är givetvis en stor anledning till att jag har så goda möjligheter att hänga med i samtalen när vi träffas. Jag lärde mig deras röster och sätt att prata på redan som barn och - tro mig eller ej - de låter exakt likadant idag som de gjorde för många tiotals år sen! 

Visst är det lätt att man faller in i sina gamla roller ändå - på gott och ont. Spelevinken fortsätter busa och dra skämt, den blyga är fortfarande lite tystare än de andra men när man träffas många år senare, så luckras de gamla rollerna upp lite och hos var och en syns att åren har gått och format oss alla till unika individer. 

Nu talar jag förstås för just min klass där de allra flesta var del av en stor gemenskap. Visst fanns det kanske någon som kände sig lite utanför ibland, men jag vill inte tro att någon var mobbad eller att vi var utstuderat elaka. Normalt bus förekom förstås. Själv fick jag ta emot elaka ord både för att jag var en "tjockis" och för att jag var "hörselskadad", men det var elever i andra klasser som stod för de uttrycken.


Jag förstår att det är långt ifrån alla människor som ser fram emot en återförening med sin gamla klass, men jag kan personligen inte tycka annat än att det ska bli så roligt!!!  

Livet som "Blindstyre"...

"Vad har du gjort där?" 
"Var?"
"Där på armen?" säger vännen P och petar mig på vänster arm, så att jag ska förstå var hon menar.
Jag kikar ner mot min armbåge och ser att där är ett stort rött märke och ett halvläkt sår.
"Ingen aning!" svarar jag. 
(Senare på kvällen kom jag på att det var ju när jag sprang in i den halvöppna toalettdörren hemma hos Mr F. Det var jag själv som inte hade stängt den ordentligt, så jag kunde inte skylla på någon annan.)

På mitt ena knä har jag haft ett rejält skrubbsår i en månads tid. Jag trampade snett på en kantsten jag inte såg trots att jag försökte vara väldigt försiktig just då och skrapade därför upp knät rejält på stenplattorna.

En morgon fann jag ett enormt blåmärke i brösthöjd när jag skulle hoppa in i duschen och tänkte: "VAR i hela friden kommer det där ifrån?" Det gjorde lite ont, så jag måste ha slagit i någonstans. Fråga mig inte var...

I morse när jag steg ur sängen haltade jag lite med högerfoten och det gjorde ont. "Måste ha stukat den, men NÄR hände det?"

Konstaterar att det där är vardag för mig. Jag kan inte skryta om att jag är en extremt försiktig person som smyger fram genom tillvaron, utan jag kliver på i ganska rask takt. Därtill "luras" mina ögon eftersom jag faktiskt KAN se när jag tittar rakt fram. Att jag missar precis allt som befinner sig en centimeter bredvid, över eller under de få kvadratcentimeter lilla synfält jag har (och där jag faktisk KAN se) glömmer jag konstigt nog bort många gånger. När jag är pigg och utvilad flackar jag runt med blicken och scannar av omgivningen och sedan får hjärnan och minnet fylla i det som fattas. Är jag det minsta trött, stressad, oförberedd eller om ljusförhållandena är "fel" funkar inte den strategin.

Alltså händer det flera gånger dagligen att jag gör något av detta: Snubblar på saker - cyklar, barnvagnar, stolar, bord, slarvigt placerade vikter på gymmet. Går in i saker - dörrar, bord, glasdörrar eller stora fönster, dörrkarmar, öppna skåpluckor (AJ!), nedfällda diskmaskinsluckor (AJ som f-n!), träningsmaskiner på gymmet, speglar, lustiga små skyltar där det står "varning för halt golv" (och eftersom jag missar DEN skylten händer det sig förstås att jag halkar på nämnda golv). Trillar handlöst - nerför trappor (Usch och fy!), på trottoarkanter, över kantstenar, över betongsuggor (Ger hemska blåmärken!), över idiotiskt utplacerade affärsskyltar (så kallade "gatupratare"), över blomkrukor, över cyklar (Gör fruktansvärt ont!).

Oftast händer detta liksom "i farten" och jag har inte tid att känna efter vad som hände. Ibland hejdas jag en stund och grimaserar eller fäller en liten tår, men allra oftast skakar jag av mig det med en liten svordom inombords och fortsätter som om inget hänt. Senare påminns jag av ett blåmärke, av att blodet rinner från ett sår, av att jag känner en smärta någonstans och många gånger har jag ingen aning om vad som hänt. Det är inte heller ovanligt att jag har fula fläckar eller hål på mina kläder och jag kan inte för mitt liv påminna mig om när det hände eller vad det är för fläck. Det är tråkigt när nyaste tröjan har en stort hål mitt fram eller när favoritkjolen har fått en fläck som inte går bort. 

Rosa tröja med en lila och en rosa
blomma över ett par små hål.

Vit tygblomma över en fläck på en beige kjol.

          På senare tid har jag börjat sy på små tygmärken över fläckarna/hålen för att slippa övertrassera mitt redan ansträngda klädkonto. Vilket får mig att känna mig som en klumpig treåring emellanåt med plåster på knäna och färgglada lagningslappar på kläderna...

Å andra sidan: Om jag alltid satt inomhus och inte vågade röra mig ur fläcken av rädsla för att "tänk om det händer något obehagligt", vilket liv vore det? ;-) 

Lyckan i vardagen

Igår hämtade jag upp brorsbarnen, K 11 år och E 13 år. Först fick förstås vovven W - som är en basset - gå ut på en kiss- och sniffrunda innan vi lämnade honom att vakta hemmet. Vi började med att lyxa till det med en frukost i lugn och ro på ett närliggande konditori. Där bestämde vi oss för att vi skulle spela minigolf.

Minigolfbanan ligger 3-4 km norrut och efter tio minuters promenad längs havet konstaterade både K och E med förvåning: "Oj vad långt vi har hunnit gå på den här korta tiden. Hade W varit med hade vi inte ens varit halvvägs."

Två barn sitter på en stor
färgglad kudde. Mellan dem 
och havet syns en mur.

Vi valde dock att ta några pauser emellanåt även om vi inte var bassethundar. Det finns ett antal jättestora fyllda kuddar utplacerade längs hela strandpromenaden och de inbjuder till små mikropauser där man kan ligga och filosofera eller varför inte göra tjusiga svanhopp på dem medan en filmar i slow motion och alla tre skrattar gemensamt åt hur lustig det ser ut. Japp, faster hoppade också på kuddarna.

Medan vi promenerade blev vädret allt bättre och någon timme senare sken solen. När vi väl kom fram till minigolfbanan - var den stängd! =(

En pojke med ryggen mot fotografen
på väg att kliva nerför en stege i havet.
I horisonten syns den danska kusten,
i förgrunden står pojkens sandaler.

"Ååhhh, har vi gått hela den här långa vägen i onödan?" sa vi i kör medan vi gick ner till närmsta brygga och kikade mot det inbjudande vattnet. "Jag vill bada." konstaterade K krasst och tog av sig kläderna och hoppade i. Så enkelt det är att vara elva år och helt obekymrad om saker och ting. Jag och E diskuterade såna saker som en nybliven tonårsflicka diskuterar med en vuxen som inte är vare sig mamma eller pappa. Allt från att färga håret till mindre pinsamheter/hemligheter. 

En flicka med vind i håret, shorts
och mörk t-shirt står på en stenmur.
Bakom henne syns havet och en
ljus himmel med uppsprickande moln. 

Jag och K vid samma mur. Bakom oss syns havet, en
ljus himmel och fem vimplar i regnbågens färger som
vajar i vinden. Ännu längre bort kan man skönja
Pålsjöbadens gula badhytter ute i vattnet.

Efter K.s dopp vände vi inåt stan igen medan vi tog flera pauser på vägen. Både E och K har full koll på min taskiga syn och tog mig i handen så snart de förstod att jag hade problem att se. Jag behövde inte ens säga något. En sån härlig känsla!

Snart närmade vi oss civilisationen och vi som blivit törstiga köpte varsin dricka i strandkiosken. W kom lufsandes med sin matte som var hemma på lunchrast och vi slog följe resten av vägen mot hemmet. Nu var det väldigt tydligt vad barnen menade tidigare: Basseten W har stor kropp, långa öron som han snubblar på, en nos som är väldigt aktiv och korta, trötta ben. Efter var 25:e meter lägger han sig platt på marken och vill inte gå en meter till. Hmmm... Vänta nu, det där känner jag igen! Stor kropp och korta ben, snubblar lätt, näsan är viktigare som informatör än vad både öron och ögon är och man vill helst bara lägga sig platt på marken och vila var 25:e meter... Det där är ju jag! En väldigt bra beskrivning av mig! ;-)

Därefter gick barnen och jag vidare för att äta en enkel lunch och när jag sedan lämnat dem hemma hos sig vandrade jag hemåt och satte mig på min balkong en stund för att njuta i min oas av växter. Jag har fokuserat på sådant som doftar; där finns mycket örter såsom mynta, basilika, oregano, fransk dragon mm, men även jordgubbar (som dock aldrig mognar) och massor av lavendel. Jag har planterat pelargoner, bacopa, lobelia, klöver och daggkåpa. Det är lummigt och skönt med en färgglad plastmatta på golvet. Därtill finns flera olika ljuskällor i en hylla - både levande och batteridrivna - samt en ljusslinga runt balkongräcket. Lite här och var har jag placerat solcellslampor som tänds när det mörknar. Detta är mitt lilla extra rum som tyvärr nyttjas alldeles för sällan. Det saknas nämligen både tak och väggar och förutsätter alltså - för att det skall vara en njutning - att det inte vare sig regnar eller blåser. Idag var en sådan eftermiddag.

Ethel (Gunilla Poppe) och
Bill (Thomas Poppe) in action.

På kvällen var jag och Mr F inbjudna till en teaterföreställning på Poppegården i Domsten, strax norr om stan. Pjäsen spelas på innergården till Nils Poppes skånelänga, där det hålls en teaterföreställning varje sommar. Normalt går jag aldrig på teater, men eftersom F är granne med en av skådespelarna ville jag väldigt gärna se pjäsen. Jag var först lite orolig att jag skulle få problem med att höra/se föreställningen men är jätteglad att jag gav det en chans. Det var en liten intim föreställning med dryga hundratalet åskådare och endast sex skådespelare på en scen. Scenen var väl upplyst av dagsljuset samt av strålkastare från trädet bakom oss, så det var det inga problem att se. Man kände sig som om man satt mitt ibland skådespelarna och liksom deltog i pjäsen.

Norman (Per Holmberg) och Bill (Thomas Poppe)
sitter på varsin sida om ett vitt bord
framför ett korsvirekshus med vasstak.

Ljudet var alldeles ypperligt! Varje skådespelare hade varsin mini-mic och ljudkvaliteten var fantastik. Jag hörde säkert 75% av det som sades och kunde med lätthet fylla i resten. Pjäsen - "Sista sommaren" av Ernest Thompson var perfekt både i trädgårdsmiljön, men även som den intima förställning den var. Publiken skrattade, nickade igenkännande och nästan grät emellanåt. Tänk att författaren skrev denna pjäs redan vid 28 års ålder, en pjäs som kräver ett helt livs erfarenheter att få på pränt. (För trettiofem år sen fick filmen med Fonda/Hepburn flera Oscars.)

Efteråt tackade vi skådespelarna för en fin insats och promenerade ner till havet för att beundra solnedgången en liten stund. 

En brinnande solnedgång över havet i Domsten.

"Carpe Diem" - ett uttryck som passar alldeles perfekt för en sådan här underbar dag! 

Preikestolen - en plats som är nära Gud på mer än ett sätt.

Ett av målen med Norgeresan var att komma upp till utsiktsplatsen "Preikestolen", en klippa som reser sig rakt upp 604 m över Lysefjord öster om Stavanger. 

Innan resan rekognoserade jag på internet för att få en uppfattning om hur man tar sig dit på bästa sätt. 3,8 km / 2 timmars vandring enkel väg. "Äh, det är ju en baggis", tänkte jag. 

"Det är väl smart om vi startar tidigt, så att vi hinner med att göra mer än det imorgon" sa jag till F.

"Ja, jag ställer klockan på halvsex, blir det bra?" 

"Japp. Din termos håller värmen så bra, så jag föreslår att vi värmer kaffevatten redan nu ikväll - det sparar vi tid på." 

Sagt och gjort, vi var uppe och duschade innan någon annan på campingen ens funderat på att öppna ögonen, vi fällde ihop vårt tält och rullade ihop våra liggunderlag i ett nafs och vi var iväg innan någon tältgranne ens börjat gnugga sig i ögonen.

När vi kom fram till parkeringen vid Preikestolen visade det sig att den första parkeringen redan var full. Vi hänvisades till den nedre parkeringen. Vad? Finns det flera parkeringar här? Ett par tjejer viftade in bilar till parkeringen men först efter att de tagit betalt för parkeringen. F satt och höll i 30:- som han trodde skulle vara lagom. 

"200:-" sa parkeringsflickan. Visserligen sa hon det på norska, men det låter exakt lika otroligt som om hon sagt det på svenska. "TVÅHUNDRA KRONOR???" För att ställa bilen på en grusplan i en skogsdunge i några timmar... Jaja, norrmännen vet hur man ökar exportinkomsterna och får balans i landets ekonomi. Inte är det väl någon som har åkt så här långt som vänder om igen för 200:-? 

Vi var väl förberedda med rejäla vandrarkängor, keps, solglasögon, vatten, energibars, jackor, regnskydd i ryggsäckarna och jag hade mina vandringsstavar tillhands. Vid en informationstavla fanns tydliga bilder på vilka skodon man INTE skulle ha och vilka som rekommenderades. Check, vi var med utmärkt beröm godkända.

Som väl var hade vi en väldig tur med vädret; det var torrt och lite soligt, men inte hett. Ibland dök det upp ett moln som släppte några droppar regn, men aldrig så mycket att vi blev våta.

Okej, då börjar vi väl gå. Vi sällskapades av alla sorters människor, små barn, äldre personer och flertalet hundar. Och kineser. Kineser kineser kineser i stora busslaster. Många av dem var väldigt dåligt klädda med tunna sommarskor. 

"Men herregud, ska det vara såhär mycket folk?" minns jag att jag tänkte. Tja, jag hade ju själv läst listan "Norges 7 häftigaste platser" och varför skulle jag vara den enda som fallit i turistfällan? "Norges 7 häftigaste platser" är givetvis översatt till kinesiska också. 

Vi mötte folk som var på väg ner från toppen, de måste ha startat i soluppgången? Vi blev omsprungna av hurtiga tjugoåringar i joggingställ, vi gick själv om personer som var långsammare än vi själva var. Vi fick vänta för att släppa förbi folk mest hela tiden. Den där "stigen" som det hade talats om bestod till största delen av trappor som tillverkats av stenblock i olika storlekar. Ibland gick det ganska bra att hitta smidigaste vägen upp, men ibland fastnade man bakom andra eller var tvungen släppa förbi folk som var på väg neråt och trappstegen man klev på kändes meterhöga. Det jobbigaste var ändå att som synskadad försöka dels hitta VAR jag skulle sätta foten, vilken väg jag skulle välja för att inte krocka med andra, hur jag skulle undvika att inte trampa snett eller falla i trapporna. 

Uppåt gick det ändå ganska hyfsat, även om de där utlovade två timmarna snarare blev till drygt tre timmar innan vi nådde toppen. 

På toppen var det massvis av folk - massvis! Utsikten var dock vidunderlig och vädret härligt, så jag ska inte klaga. Det var absolut värt mödan! Värt varje svettdroppe och värt varje tillstymmelse till träningsvärk! 

Mitt i bild står jag och Mr F på en klippa med Lysefjord
i bakgrunden. Det är mycket folk omkring oss.

Däruppe tog vi en paus med både dricka och energi. Fotograferade gjorde vi förstås också, fast vi var inte i närheten av de där våghalsiga experimenten som många av de yngre gav sig på. Sitta och dingla med fötterna 600 meter upp i luften - man kan nästan tro att de hade bråttom att få träffa sin Gud! Visst ångrar jag lite att jag inte kröp fram till kanten och tittade ner, men jag är rädd att jag hade fått svindel och inte kunnat ta mig därifrån om jag gjort det. 

Problemet var att jag nästan blev fast däruppe i alla fall. Jag slog upp skadan i mitt knä från vandringen på Färöarna förra sommaren och var nära att inte kunna gå ner. Att gå nerför är tio gånger värre än uppför. När man går uppåt kan man först scanna av marken och vet ungefär vad man sätter fötterna på. När man går neråt sätter man fötterna först och har ingen aning om vad man trampar på. Har man dessutom min taskiga syn, så är det tusenfalt värre. Jag ser inte vad som är skuggor, vad som är ojämnheter eller kan avgöra avstånd. Min käre F var världens gulligaste som lät mig hålla i hans hand och som guidade mig hela vägen ner. I andra handen höll jag vandringsstaven som jag mest fick använda som krycka för att avlasta det onda knäet. 

Det blev en lång färd ner. Flera gånger var jag nära att ge upp men det blev jag snart varse att jag kunde glömma. "Du SKA gå ner, det finns inget alternativ!" Jag stukade min andra fot, jag trillade när jag skulle över en bäck och blodet rann från både knä, höft och hand (jag hade mig själv att skylla, för jag påstod att jag fixade bäcken utan hjälp), ögonen tårades ibland när jag svor ilsket över knäet och jag kunde inte se något annat än sten sten sten. Stackars F gjorde allt som stod i hans makt - jag hoppas verkligen att jag inte förstörde upplevelsen för honom! (Han säger i alla fall att det gjorde jag INTE alls.) 

Karta över området inklusive höjdgraderingar.

Vi pausade ett par gånger extra för att dricka vatten, men aldrig så länge så att vi stelnade till. "Såja, nu har vi bara 3.200 meter kvar, 2.150 meter kvar, 1.800 meter kvar, 1.150 meter kvar!" F stöttade mig hela tiden och guidade mig tålmodigt i närapå 3,5 timmar. "Så. Ta nu ett stort steg till höger och sätt den andra foten här, ta ett litet steg till vänster och sen höger fot på den här stenen som jag står på nu. Ja, men jag flyttar mig." Det märkliga var att vi hela tiden mötte nya människor som var på väg upp mot toppen. Ta till exempel tonårspojken som höll sin farmor i ena handen och som hade en vattenflaska i andra handen och som precis påbörjat vandringen uppåt vid fyratiden på eftermiddagen? Förvisso är sommarkvällarna ljusa i Norge, men informationen till turisterna skulle nog behöva justeras något... Till slut nådde vi ner till den första parkeringen. Där kunde man köpa Coca Cola. Vet inte om Coca Cola någonsin smakat så gott? 

På den där listan "Norges 7..." fanns INTE "Trolltunga" uppräknad och tur var väl det. När jag hörde att det var elva kilometers KRÄVANDE vandring enkel väg för att nå dit strök jag omedelbart det utflyktsmålet från listan. Norrmännens sätt att gradera sina vandringar ser lite annorlunda ut än på övriga ställen i världen. Deras söndagsutflykter med småbarnen börjar på den nivån där vi övriga benämner vandringarna som "krävande".