Så långt det går vill man använda de sinnen man har och göra det man kan - själv - eller hur?! Även om man bara hör mummel försöker man få det till ord - man pusslar och gissar i det längsta så det står härliga till. Likadant med synen. Det som går att urskilja försöker man få till någonting verkligt. För egen del sätter i första hand mörkret mig i sådana gissningssituationer. Om det så ska ta all must, kraft och energi ur en med allt detta gissande, så slutar man inte försöka använda det man har.
Träffade för några år sen en underbar kvinna. Hon hade genom födelseskador haft svårt med både syn och hörsel i hela sitt liv. De sista åren var hennes syn väldigt dålig och till sist försvann den helt för henne. När hon berättade detta, sa hon något som jag funderat på om och om igen, men som för mig först långt senare blivit förståeligt: Hon sa att "det var en lättnad för henne den dagen hennes syn försvann helt, eftersom hon nu inte längre behövde lägga energi på att försöka gissa vad det var hon (inte) såg. Nu kunde hon helt lita till känsel, lukt och koncentrera sig på att försöka höra istället."
Idag kan jag som sagt förstå hur hon menade, eftersom jag vet att det tar väldigt mycket energi att gissa hela tiden. Själv kan jag tex välja att blunda när jag dansar i en mörk lokal, för där ser jag ändå inget och allt snurrande och alla blinkande lampor gör inte den saken bättre.
Men jag vill ju helst klara allt själv! Och för att kunna det, måste jag acceptera och använda min käpp och mina **Höron. Höronen är det förstås lättare med, utan dem är jag i stort sett tvärdöv. Ja, förutom i morse klockan SJU när grävarbetarna på gatan började jobba. Försökte i det längsta att sova, men det smög sig. DET mullret hörde jag! Och ovanpå allt, när de väl fått upp mig och jag satt med mitt morgonkaffe, då tystnade de! Jag är säker på att de tog sin förmiddagsfika och satt och skrattade hånfullt åt alla sjusovare de lyckats väcka. Morr...
**Höron = Ett CI och en hörapparat.
Var nere på stan för någon månad sen, det började bli kväll och käppen hade jag framme. Solen höll på att gå ner och jag ville skynda ner till havet för att se det sista av en vacker solnedgång. Stannade vid ett övergångsställe för rött ljus, när någon plötsligt tog armen ganska hårt om mig och började dra mig bakåt. Jag hörde att denna någon sa nåt, men VEM i hela friden var det? Var det någon jag kände? Vad sa personen i fråga? Jag blev först ganska rädd. Helt överrumplad och nästan lite förskräckt vände jag mig mot det hållet och fick klart för mig att en kvinna och hennes väninna stod där och hade tydligen oroat sig för att jag stod så nära gatan. "Det kommer stora bussar och de kör jättefort och akta dig, kom lite längre hit, det ser så farligt ut!" "Tack så mycket, det var snällt av er, men jo alltså jag har förvisso käpp, men jag är inte helt blind och jag känner ju markeringarna i stenläggningen här", försökte jag. "Oh, ja men vi blev så oroliga för dig!" De hade tydligen först pratat med mig, men det hade jag uppenbarligen inte hört genom trafikbruset... (Men jag kan fälv!) Jag vet, kvinnorna var väldigt snälla och de ville ju inte bevittna någon trafikolycka.
En annan gång, närmare bestämt för två veckor sen, kom jag ut på gatan en morgon och fann gatan full med diverse grävjobbare. Hålet de grävt var större än stort och jag tänkte trixa mig över till trottoaren på andra sidan när jag blev ifattsprungen av en andfådd grävgubbe: "Ooo, akta dig, där ligger stora plåtar där. Akta dig, där är ett stort hål. Ska jag hjälpa dig? Kom här!" Jag som haft full koncentration på var jag skulle sätta mina fötter och att undvika att hamna i det stora hålet blev lite förvirrad. Plötsligt skulle jag lägga min uppmärksamhet på att höra också. "Stör mig inte nu när jag har fullt upp här!", ville jag säga. Då anslöt grävgubbe nummer två: "Vi håller på här och... Vänta här så ska jag hjälpa dig. Kan du se nåt?" Någonstans i periferin fick jag en glimt av grävgubbe nummer tre och då började det kännas löjligt, alltihop. (Jag kan fälv!!!) "Ja, jo, jag kan se lite, jag har tunnelseende. Det verkar vara en gång där, kan jag gå där?", sa jag och pekade mot en liten gångbro de hade satt ut. Det fick jag. Jag vet, de var jättegulliga, de ville mig ju faktiskt bara väl... Tänk om jag trillat i hålet, då hade det ju varit en person mindre att väcka i morse? ;-)
För ett tag sen blev jag remitterad till akuten efter att ha haft migrän som vägrade ge med sig efter fyra dagar, trots flertalet doser Imigran (migränmedicin). Jag käppade mig fram till luckan med kisande ögon och såg nog väldigt dålig ut också. När jag har migrän eller om något annat inte är bra, då ser jag sämre också. (Nej, jag gör nog inte det egentligen, men det yttrar sig så, eftersom jag då inte orkar kompensera det minsta.) Tjejen bakom luckan sa något om "gå till vänster, sen går du - äh vänta ska jag hjälpa dig", sa hon då, klev ut ur buren och lät mig hålla henne under armen. Jag märkte att hon var höggravid och vaggade fram, men här fanns inte minsta "Kan fälv!" i mig och jag skämdes inte det minsta för att ta emot någon hjälp. Jag bara gjorde det och jag var samtidigt ytterst tacksam!
Nej, det kan verkligen inte vara lätt för andra att förstå NÄR jag "Kan fälv!" och när jag önskar hjälp. Men - och detta gäller nog ALLA personer med någon slags funktionshinder - fråga gärna, så kan han, hon eller jag tacka JA eller NEJ beroende på dagsformen.
.
**Höron = Ett CI och en hörapparat.
Var nere på stan för någon månad sen, det började bli kväll och käppen hade jag framme. Solen höll på att gå ner och jag ville skynda ner till havet för att se det sista av en vacker solnedgång. Stannade vid ett övergångsställe för rött ljus, när någon plötsligt tog armen ganska hårt om mig och började dra mig bakåt. Jag hörde att denna någon sa nåt, men VEM i hela friden var det? Var det någon jag kände? Vad sa personen i fråga? Jag blev först ganska rädd. Helt överrumplad och nästan lite förskräckt vände jag mig mot det hållet och fick klart för mig att en kvinna och hennes väninna stod där och hade tydligen oroat sig för att jag stod så nära gatan. "Det kommer stora bussar och de kör jättefort och akta dig, kom lite längre hit, det ser så farligt ut!" "Tack så mycket, det var snällt av er, men jo alltså jag har förvisso käpp, men jag är inte helt blind och jag känner ju markeringarna i stenläggningen här", försökte jag. "Oh, ja men vi blev så oroliga för dig!" De hade tydligen först pratat med mig, men det hade jag uppenbarligen inte hört genom trafikbruset... (Men jag kan fälv!) Jag vet, kvinnorna var väldigt snälla och de ville ju inte bevittna någon trafikolycka.
En annan gång, närmare bestämt för två veckor sen, kom jag ut på gatan en morgon och fann gatan full med diverse grävjobbare. Hålet de grävt var större än stort och jag tänkte trixa mig över till trottoaren på andra sidan när jag blev ifattsprungen av en andfådd grävgubbe: "Ooo, akta dig, där ligger stora plåtar där. Akta dig, där är ett stort hål. Ska jag hjälpa dig? Kom här!" Jag som haft full koncentration på var jag skulle sätta mina fötter och att undvika att hamna i det stora hålet blev lite förvirrad. Plötsligt skulle jag lägga min uppmärksamhet på att höra också. "Stör mig inte nu när jag har fullt upp här!", ville jag säga. Då anslöt grävgubbe nummer två: "Vi håller på här och... Vänta här så ska jag hjälpa dig. Kan du se nåt?" Någonstans i periferin fick jag en glimt av grävgubbe nummer tre och då började det kännas löjligt, alltihop. (Jag kan fälv!!!) "Ja, jo, jag kan se lite, jag har tunnelseende. Det verkar vara en gång där, kan jag gå där?", sa jag och pekade mot en liten gångbro de hade satt ut. Det fick jag. Jag vet, de var jättegulliga, de ville mig ju faktiskt bara väl... Tänk om jag trillat i hålet, då hade det ju varit en person mindre att väcka i morse? ;-) För ett tag sen blev jag remitterad till akuten efter att ha haft migrän som vägrade ge med sig efter fyra dagar, trots flertalet doser Imigran (migränmedicin). Jag käppade mig fram till luckan med kisande ögon och såg nog väldigt dålig ut också. När jag har migrän eller om något annat inte är bra, då ser jag sämre också. (Nej, jag gör nog inte det egentligen, men det yttrar sig så, eftersom jag då inte orkar kompensera det minsta.) Tjejen bakom luckan sa något om "gå till vänster, sen går du - äh vänta ska jag hjälpa dig", sa hon då, klev ut ur buren och lät mig hålla henne under armen. Jag märkte att hon var höggravid och vaggade fram, men här fanns inte minsta "Kan fälv!" i mig och jag skämdes inte det minsta för att ta emot någon hjälp. Jag bara gjorde det och jag var samtidigt ytterst tacksam!
Nej, det kan verkligen inte vara lätt för andra att förstå NÄR jag "Kan fälv!" och när jag önskar hjälp. Men - och detta gäller nog ALLA personer med någon slags funktionshinder - fråga gärna, så kan han, hon eller jag tacka JA eller NEJ beroende på dagsformen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar