Bio och Buss - två B:n med en massa hinder...

Jag och biografer är inte kompatibla. Mina kompisar har alltid retats med mig för att jag ALLTID somnar när jag går på bio. De känner INGEN annan som betalar för att sova på bio, säger de. De förstår inte vilken ansträngning som krävs för att jag dels ska hinna se vad som sker på filmduken, men även vad som krävs av mig för att hinna med att läsa texten. Jag har fram tills nyligen inte heller själv förstått varför jag alltid somnade på bio... (Sen kan jag ju förstås erkänna att när jag väl somnat så sover jag riktigt gott på bion, så det är kanske inte HELT bortkastade pengar ;-) )


De senaste femton åren har mina biobesök således varit i det närmaste obefintliga. Mången gång har jag fått en biocheck av någon välvillig rar person, men dessa har jag fått skänka vidare till någon annan.


Ljudet i en biograf är antingen skränigt högt eller viskande tyst. Allt för att man ska känna av filmen ända in i blodomloppet, det begriper jag väl. Ljudvolymen kan iofs kvitta, jag ser ändå bara textade filmer. Alltså kan jag aldrig se en svensk film =( För att jag ska kunna få in något av filmduken i mitt synfält måste jag sitta på bakersta raden. För att höra ljuden via teleslingan i hörapparaterna måste man sitta på någon av de mittersta raderna. Där har vi ett sånt där välkänt "Moment 22" igen...


Så OM jag skulle gå på bio, då ska det vara en lugn film. Helst en romantisk komedi, ett drama eller något annat där inte scenerna växlar alltför snabbt. Jag måste ju scanna fram och tillbaka över bioduken flera gånger för att uppfatta vad som sker. Sen måste jag flytta ner blicken till textraden och helst hinna läsa den innan scenen ändras igen. Jobbigt, och inte något jag njuter speciellt av numera. 


När jag var liten var det på bio man såg filmer, inte var man bortskämd med sånt på TV som idag. En stor grej var på juldagen då vi gick och såg Djungelboken, Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, Dunderklumpen och allt vad de hette. När jag sen blev tonåring var det stort att själv åka buss in till stan och se Elvis, James Bond och Saturday Night Fever med Travolta! Those were the days! Jag längtar ofta tillbaka till den tiden och när jag tänker "bio" så är det den känslan jag får. Med en påse "Fox-kolor" i knät. 


För några månader sen hade jag glädjen och turen att vinna två biobiljetter i en tävling på AdLibris. Jag tävlade för att jag hade en film i tankarna som jag gärna ville se. Den skulle ha premiär senare i höst. När jag fick hem biljetterna visade det sig att jag endast hade två veckor på mig att nyttja dem. Snabbt som attan loggade jag in med datorn på sf.se för att kolla biografutbudet i stan. Fanns det över huvud taget någon film jag kunde ha behållning av eller skulle biljetterna än en gång överlåtas till någon annan? 

Julia Roberts och Tom Hanks i "Det är aldrig försent Larry Crowne"

Jodå, jag hittade en sån där snäll romantisk komedi med inte alltför mycket action och röriga bilder. Jag fick också lillsyrran att följa med mig =) Vi valde en dag mitt i veckan, då inte biografen är alltför välbesökt. Jag ville vara ute i extra god tid för att säkert få platser på bakersta raden. Solen sken och jag njöt av promenaden till andra sidan stan. När jag sen kom in på biografen höll jag på att vända och gå ut igen. Biljettluckorna som jag i vanliga fall hittar till, var stängda! Jag lyckades slutligen få klart för mig att man skulle köpa biljetter i godiskassan istället. Var är nu den? Jo, nerför en trappa. Där var fullt med folk, stimmigt, dålig belysning och en lång kö som ringlade sig längs med trapporna. Hjälp! Jag som tyckte det var så fint väder idag hade inte tänkt på att jag borde tagit med mig käppen!!! Hur som, biljetterna införskaffades och sedan gick jag ut och fönstershoppade medan jag väntade på syrran, som inte skulle komma förrän senare.


Syrran lotsade mig in till vårt säte och vi såg filmen. Den var sådär lite hjärndöd som romantiska komedier kan vara, men det var rätt kul ändå. Därefter blev jag lotsad ut ur biosalongen och vi kom ut på baksidan av biografen. Det hade blivit beckmörkt och det regnade!!! Jag hade alldeles glömt bort att jag skulle vara borta flera timmar och att det nu (i mitten av september) börjat mörkna långt tidigare än jag var van vid. 


Vad göra nu? Jag kunde inte promenera hem som jag först tänkt, jag måste ta bussen - HU! Syrran följde mig till busshållplatsen och jag lyckades tackolov med en vänlig busschaufförs hjälp klura ut var den där grejen var som man ska hålla Jojokortet mot (förköpskort på buss i Skåne). MEN det var fullt i bussen och jag höll mig krampaktigt i en stolpe.


Vi åkte och åkte och med viss känsla för svängarna hit och dit förstod jag ungefär var jag befann mig. (Tur jag var i min egen hemstad!) Förvisso finns det en röst som läser upp nästa station, men i en stimmig buss, kan jag inte urskilja den rösten... Nu börjar vi nog närma oss Hälsobacken och snart ska jag av! Jag famlade och kände på alla stolpar jag kunde komma åt för att hitta någon "STOP-knapp" men förgäves. Attans, vad ska jag göra nu? Så knackade någon mig på axeln och sa: "Där är en knapp!" "Tack vad snällt! Jag är synskadad, skulle du kunna trycka på knappen, du som vet vart du pekar?" Och det gjorde vederbörande. Bussen stannade på min hållplats. 


Nu hade jag även lyckats urskilja personen som tilltalat och hjälpt mig och jag måste säga att jag var ytterst förvånad! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att en sådan person skulle vara så hjälpsam och vänlig! FY på mig att ha sådana fördomar!!! (Titta inte på utsidan och tro att du kan säga allt om insidan, Tina!)


Jag stod ganska långt fram i bussen och för att slippa krångla mig till bakdörrarna frågade jag chauffören: "Ursäkta mig men jag är synskadad. Jag skulle inte kunna få lov att hoppa av här framme?" Och JO, det fick jag, eftersom det trots allt var en snäll busschaufför. Sen var det en långsam och försiktig promenad de sista hundra metrarna hem. 








.