torsdag 4 oktober 2012

DövBlind & O-Glad


Livet är inte alltid på topp. Inte ens för "DövBlind & Glad". 

Man får lov att vara ledsen ibland, har jag hört. Jag försöker att alltid vara den "glada" men inom mig kan jag emellanåt känna mig helt annat än glad. Då tar jag fem djupa andetag och trycker undan den där känslan och så är jag "glad" igen. Det funkar inte alltid, kan jag väl erkänna ;-)

Just nu har jag nått kulmen på en väldigt jobbig period. (Jag hoppas det är kulmen, för då betyder det att jag snart är på rätt väg igen.) Det är nog oundvikligt att det kommer sådana här svackor när man har en så kallat "progredierande" (tilltagande) diagnos oavsett vilken... 

Att förlora syn- och hörsel gradvis ställer till det ganska mycket. Man tror sig ha hittat en nivå där man med vissa hjälpmedel och positiv inställning kan fixa det mesta. Så smyger sig förändringarna på med följd att man utsätts för allt fler situationer där de svaga sidorna i och med handikappet/-en blir allt mer påtagliga. Till sist rinner bägaren över. Det är där jag befinner mig nu. Jag vet att det kommer att kännas lättare så småningom, men just nu har det varit mycket.  

Sådana här svackor har jag haft förr och de kommer säkerligen att dyka upp igen. Tack-och-lov har jag märkt att återhämtningstiden har blivit kortare för varje gång! Vad tror jag då har varit den utlösande faktorn den här gången? Det är förstås inte bara en sak, utan många tillsammans... 

jobbet har jag mötesmikrofoner som mina kollegor tyvärr inte varit så flitiga med att vilja använda. Nu har jag cheferna på min sida, så förhoppningsvis sker det förändringar framöver, så jag också kan höra vad som sägs. Tack vare de nya cheferna finns det dessutom numera lysrör i det förut så mörka köket på jobb! =) Där har jag nämligen mer än en gång vält ut både våt kaffesump och fulla kaffemuggar, stött emot och krossat glas mm... Nyligen möblerades det om lite på arbetsplatsen, så jag känner inte lokalerna utantill längre. (Ge mig några månader, så ska jag nog ha lite mindre antal blåmärken.) Vi har urgamla skramliga plåtskåp placerade intill mitt skrivbord som, trots att jag fått akustikanpassad arbetsplats tydligen SKA stå vid min arbetsplats och med tanke på att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk så känns det som om hela den påkostade akustikanpassningen varit förgäves... Att dessa skåp inte förbättrar akustiken förstår en femåring, men... Tidigare har kollegorna haft ärenden till och dragit i de slamriga lådorna kanske fem-tio gånger per dag, men nu har man dessutom valt att flytta över saker i skåpen så att de numera används hundratalet gånger per dag med påföljande obehagliga ljudstörningar för mig. Visst, jag kan ju stänga av CI:t men då kan jag inte sköta mitt jobb... 

Hemma har jag drabbats av apati i form av totalt förfall... Jag orkar inte städa undan ordentligt. Kläder hamnar i högar över stolar och bord, om de ens kommer upp ur tvättkorgen, post hamnar i högar bredvid spisen, träningsväskan ligger uppslagen på golvet tills den ska packas nästa gång, den rena disken kommer aldrig från diskstället till skåpen. Tacka fasiken för att jag inte hittar mina saker! ;-)  Som det ser ut nu tillåter jag ingen komma på besök hos mig och det känns faktiskt fruktansvärt ledsamt. Det värsta är att jag inte vet var jag ska börja. Jag står och tittar ut över röran, lyfter i några saker, men hittar inget tomt ställe att flytta sakerna till och sen ger jag upp. Det känns som om det nästan är TUR att jag har ett så litet synfält som jag har, för hade jag kunnat se allt på en gång, hade jag väl emigrerat till en liten stuga uppe på kalfjället. Fast vem vet, kanske hade jag rent av sett VAR jag skulle börja om jag haft normal syn??? ;-) 

På min lediga tid försöker jag gå på Sats för att träna min TYVÄRR allt mer omfångsrika lekamen, men mitt gamla diskbråck (diskBRÅK, det hör man ju på ordet) bråkar med mig, liksom en gammal dansskada (en tjusig "dip" som slutade med whiplash) så jag tillbringar mer tid hos kiropraktorn och "plågomassören" (ont skall med ont fördrivas) än jag gör på Sats nuförtiden... 

Färdtjänsten är ett stressmoment för sig och jag bävar för när jag blir tvungen att anlita dem nästa gång. Länk till artiklar på Helsingborgs Dagblad HÄR

Några plus finns det förstås i mitt liv just nu, där massage är ett av orden. "Taktil massage" har jag fått förmånen att uppleva några gånger genom ett projekt hos DövBlindteamet (ska inte skriva mer om det just nu, eftersom det är på utvärderingsstadiet) men det ligger (precis som kökslampan på jobb och "plågomassagen") på stora PLUS-sidan hos mig just nu. Skönt att kunna hämta energi någonstans för just nu behöver jag det verkligen!  

Nu ska jag ta mig i kragen, trotsa hällregnet och gå ner på stan för att köpa svankkudde till jobb. Min chef sa att jag fick köpa en ny, för den gamla som har mer än tio år på nacken har helt gett upp... 

Fram tills för någon månad sen var jag och pojkvännen ute och gick långa promenader jämt och ständigt, men de har i och med arbetsbelastning (han) och mörkare dagar (jag) tyvärr runnit ut i sanden på sistone, så om jag ändå är ute och blir blöt kan jag lika gärna ta en extra sväng längs havet. Yes! Det får blir dagens utmaning! Sova på soffan kan jag göra när jag kommit hem... 


.


6 kommentarer:

  1. Jag lider med dig! Jag brottas med samma jobbiga känslor när det gäller mitt Usher syndrom, då det hela tiden försämrar min syn. En mardröm ibland att utstå, särskilt när man vet vad som väntar :-(
    Men mellan regnskurarna tittar solen fram ju också ;-) Jag har lärt mig att sörja ordentligt då det är jobbigt för att lättare kunna vara glad när det är lite lättare.
    Jag kom att tänka på din arbetssituation, du tror inte att du kan få din chef att testa sådana goggles med din syn och hörselkåpor (vi håller på med just det för mina närmsta Anhöriginfo), för att lättare få förståelse för din situation? Bara en idé liksom :-)
    Och det där med oredan fixar du när du mår lite bättre igen. Låt det vara så länge, än har ingen dött av det :-P
    Fortsätt att skriva här på bloggen, jag är inne och kollar varje dag efter nya inlägg. Du skriver riktigt bra och är en inspiratiob för oss som är i samma situation som dig. Värdefullt!
    Ha en skön helg! //tobbe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Tobbe, för dina vänliga ord! Jag följer med stort intresse din blogg också, har lagt upp bevakning så jag kan läsa så fort du lagt upp nåt nytt ;-)

      Du, det där med goggles och hörselkåpor hade vi på jobbet för ett antal år sen, men det har varit en del personalomsättning sedan dess, så den 23:e oktober är det faktiskt tänkt att bli av! =) Själv sitter jag o småskrattar åt dem när de fumlar, famlar och talar väldigt högljutt - skönt att kunna se på det med lite distans och humor. Har haft samma info för vänner och familj och det var väldigt uppskattat; det har varit den metod som gett mest förståelse hos dem.

      På tal om oredan, så är det lite av en ond cirkel... Hade jag haft lite mer ordning så hade jag inte behövt leta så väldigt efter saker också hade annat blivit lättare på köpet ;-) Men jag tar dig på orden och låter röran vara ett tag till =)

      Önskar dig en bra helg du också, kan vi hoppas på torrväder? =) // Tina

      Radera
    2. :-) kul att höra :-) skall försöka skriva mera :-)

      Ah vad bra, då hoppas jag att det ger resultat så du kan få en dräglig arbetssituation :-) ...och du, jag har också riktigt roligt när vi har AnhörigInfo med goggles o kåpor. Senast gick min ena bror in i en cykel :-P Man måste ha humor för att orka leva :-)

      Tack! Hoppas inte för mkt med vädret, haha, såg nyheterna innan och storm på sydkusten inatt samt regn :-P Svenskt väder i sitt esse! Jag stannar nog inomhus hela helgen och sover ;-)

      //tobbe

      Radera
  2. Jag läser din blogg med stor behållning, både dina humoristiska inlägg men framförallt de inlägg om de tyngre delarna. Tror precis som Tobbe att det är viktigt att ge sig tid att få sörja, att få bli förbannad över orättvisan i att just du drabbats. Kunde det inte hänt någon hemsk, elak, ond människa istället? Känner likadant inför sonens hörselskada ibland, vad har han gjort för att förtjäna en grav hörselskada? Sörjer ett tag, oroar mig massor (förskola, skola, tal, tsp) och släpper det sedan för att bara förundras över vilken fantastisk nästanettåring jag har. Och sen sörjer jag en stund igen.

    Vad jag försöker säga är skrik, svär och gråt ett tag, det brukar rensa upp bra :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jadu, tack Emma, jag ska göra mitt bästa! ;-)

      Radera
  3. Stor styrkekram till dig! L-M

    SvaraRadera