Eddie, Marc och jag

Efter mitt förra blogginlägg om de två belgiska tvillingarna har jag känt mig lite "blogg-paralyserad". Kanske kan jag påstå att jag var paralyserad i största allmänhet ett tag där. Jag fick för mig att hela samhället var beredda att sticka dödande injektioner i alla oss "värdelösa och resurskrävande" dövblinda...

Faran med att läsa media som alltid vill skapa rubriker och sälja lösnummer är att vi sällan får hela sanningen - och det visste jag väl i och för sig från början - att här är något som ingen berättar - men VAD är det som inte kommer fram?

Inom dövblindvärlden har förstås denna historia diskuterats fram och tillbaka. Hur känner vi själva inför dödshjälp oavsett orsak, hur känner vi inför att det var just dövblindheten som togs fram i historian när det egentligen var så mycket annat och hur känner vi själva inför det här med dövblindhet - innerst inne? 

Debatten kommer säkerligen att diskuteras på forum på ett eller annat sätt framöver också.

Hur som helst, nu ska jag försöka lägga denna berättelse åt sidan och ta fram lite av den glada och positiva Tina igen.

Emma tipsade om en blogg där det finns lite mer research kring de belgiska männen. Coco, som är en kanadensisk 33-årig tjej med Ushers syndrom skriver på ett väldigt intressant sätt och verkar helt otroligt aktiv. Jag förstår att jag i hennes blogg har en hel bok framför mig att läsa vid tillfälle ;-) 

Förresten, männen har för mig blivit gestalter och är inte längre bara "de belgiska tvillingarna". De hette Eddie och Marc, och till dem skänker jag en varm tanke och varsin kram <3