tisdag 15 januari 2013

Nu är jag inte bara DövBlind, nu är jag även stum...


Jag läste något fruktansvärt tragiskt häromdagen: Ett par 45-åriga döva belgiska enäggstvillingar som höll på att bli blinda var så förtvivlade över sin situation att de ansökte om och beviljades dödshjälp! 

Här kan du läsa ABC news artikel

Här kan du läsa Yahoo's artikel


"They were very happy. It was a relief to see the end of their suffering," said Dr. David Dufour. "They had a cup of coffee in the hall. It went well and a rich conversation. Then the separation from their parents and brother was very serene and beautiful," he said. "At the last there was a little wave of their hands and then they were gone."

"De var väldigt lyckliga. Det var en lättnad att få se ett slut på deras lidande," sa Dr. David Dufour. "De drack en kopp kaffe i korridoren. Det gick fint och de hade en meningsfull konversation. Sedan tog de ett stillsamt och vackert adjö av sina föräldrar och sin bror," sa han. "Till sist vinkade de lite med sina händer och därefter var de borta."

Här känns det som om man befäster och bekräftar att dövblindhet är att jämställa med tex att ha en mycket svår cancer i sista stadiet. Man anser att dövblindhet är något av det värsta som kan drabba en människa och tycker att det är lika bra att sätta en dödande spruta i personen, för han eller hon har ju ändå inget att leva för... (!)

Det är illa nog att den som har dövblindhet kan känna så emellanåt, för det ska jag inte sticka under stol med: Dövblindheten har fått mig att känna mig som i ett svart vakuum mer än en gång, depression och hopplöshet är känslor som kommer då och då. Självmordsstatistiken bland dövblinda talar säkert för sig själv (säger jag utan att ha några siffror på det), men att man i Belgien står till tjänst med en dödande injektion i stället för att ställa upp med stöd till de som behöver hjälp gör mig väldigt illa till mods.


Faktum är, att jag kan tänka mig tusentals saker som är betydligt värre än dövblindhet. Att vara dövblind innebär förstås inskränkningar i vardagen. Jag får tulla på min självständighet, jag har svårt att hänga med i vad som sker, svårt att kommunicera med folk på "vanligt" vis. Men snälla nån, det finns alternativa kommunikationssätt, det finns hjälpmedel som underlättar för mig att bli självständig, det finns så mycket annat man kan göra än att ta livet av sig!

Det som gör mig extra ledsen i det belgiska fallet är, att de hade ju varandra! De hade en rik konversation med sin familj! Nu har jag inte alla fakta, men om det verkligen var enbart dövblindheten som fick dem att tappa livslusten så här, så räcker jag ett mycket fult finger åt de belgiska myndigheterna som inte kan ta hand om sina medmänniskor på ett bättre sätt.

Tack och lov för att jag bor i Sverige, där man inte tar den enklaste utvägen och ger dödliga sprutor så fort ett problem känns övermäktigt. Tack och lov för DövBlindteamet, som ger mig stöd på alla sätt, både med samtal, information, kontakt med andra dövblinda och med tekniska hjälpmedel. Tack och lov för Internet, där jag lärt känna så många underbara människor världen över med dövblindhet. Tack och lov för tekniken som underlättar för oss med dövblindhet.   

Jag lovar, att med rätt stöd och hjälp kan en dövblind person ha ett minst lika rikt liv som en fullt frisk person - om inte bättre, eftersom hon eller han har lärt sig att ta tillvara det som är viktigt här i livet. Och det, ska jag tala om för er, sitter inte i vare sig ögonen eller i öronen; det sitter i hjärtat! 




5 kommentarer:

  1. Det gör mig så ont i hjärtat när jag läser historien om tvillingarna...så ont.

    Men det värmer med att läsa att du Tina och jag har samma livssyn om att livet är värt att leva oavsett vad.
    Även om vi inte ser så bra eller hör något vidare så är livet oerhört viktigt att leva <3

    Kram //Tobbe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, Tobbe: Livet är värt att ta tillvara!

      Hoppas att tvillingarna blir bättre omhändertagna "uppe i himlen" för här nere var det inte många som verkade bry sig om dem. Inte i Belgien, i varje fall :'(

      Kram!

      Radera
  2. Tack för det du skrivit!! Jag ska spara det i mitt hjärta. Jag har användning för dína argument i mitt jobb ibland. ellem

    SvaraRadera
  3. Hej! Tråkig story det här, men det är tydligt att man har olika "tänk". Det sista som du skrivit är verkligen sant! Ha de gott! hälsningar fr Jämtland!

    SvaraRadera
  4. Som tur är verkar det finnas andra skäl till varför bröderna valde att avsluta sina liv, dock inte lika spektakulära för media att skriva om.

    http://tactiletheworld.wordpress.com/2013/01/21/the-real-story-behind-the-belgian-deafblind-twins-euthanasia/

    SvaraRadera