Såna som pratar med djur...

I helgen var jag och pojkvännen ute på en jättehärlig promenad på Hallandsåsen, närmare bestämt kring Finsbo, ovanför Båstad. Solen gassade, vinden fläktade lite och ett par pyttesmå regnstänk kom svischande förbi - ja det var helt enkelt en perfekt sommardag!


"Nä, men DÄR kan du väl inte ligga!"


Jag lyfte på ögonbrynen och tittade på pojkvännen? "Va? VEM pratar du med?"


"Men titta här, här är en daggmask som håller på att krypa ut på vägen. Tillbaka med dig, HÄR kan du inte va!"


Alltså, jag brukar oja mig och beklaga mig lite för att min mamma pratar med djur... Sen har jag upptäckt att det gör minsann jag också. Ofta och mycket. Men detta tar priset: Pojkvännen pratar med en daggmask!


Jag riste på huvudet, för vi hade precis passerat en stor fet snigel och den hade han minsann inga planer på att rädda. Jag gick vidare men när jag efter femtio meter vände mig om såg jag honom fortfarande prata med den där Dagge Mask. Till slut tog han upp en pinne och lyfte ut honom i gräset igen. (Brrr... Tur han inte tog i den med händerna!)


Tja, själv hade jag förresten precis haft en lång konversation med en fjäril, men jag är ju känd för att vara sådär lite konstig, så jag är ursäktad ;-)


Angående djurprat så gör det ju faktiskt inte så mycket att jag inte hör så bra, för även om djuren kanske ibland svarar så att jag hör dem, kan jag ändå inte riktigt förstå vad de säger. Eller, rättare sagt, när jag pratar lugnt och sansat så ”förstår” djuren och jag trots allt varandra, eftersom det uppstår någon slags ”connection” mellan mig och djuren - inbillar jag mig ;-)



Några km senare pratade vi båda två med familjen Höns och konstaterade att de hade det bra där i skuggan.




Efter ett par timmars promenad njöt vi av fika uppe på "Café Utsikten" - kan verkligen rekommenderas! Underbar utsikt och smarrig fika till ganska hyfsat pris. Tyvärr läste jag att stället är till salu. Nu vet man alltså inte vad det blir framöver, bäst att besöka stället ett par gånger till innan sommaren är slut!


När vi åkte tillbaka hem igen svängde pojkvännen plötsligt av vägen. "Men, vart ska du nu?" "Mmmmm... Ska hälsa på..." fick jag till svar. "Ja men, du känner väl ingen som bor här?" "Mmmmm... Vänta..." svarade han igen.  Så plötsligt såg jag: Vi var ju i Grevie vid platsen där vandringsleden genom "Sinarpsdalen" slutar/börjar. Vi  gick där tidigare i sommar, men då hade jag glömt min kamera hemma. Precis här finns en kohage med några "Rödkullor", en ko och sju ettårskalvar. När vi var här sist, pratade jag länge och väl med dem, de tom förföljde mig genom hagen, men den gången kunde jag ju inte fotografera dem =(


"Jag tänkte att förra gången hade du ju glömt din kamera, så nu ska du få gå in och prata med dina kalvar igen och få passa på att fotografera dem." Så vi klev in i hagen. Vi gick och vi gick och vi letade och vi letade. Efter en stund kom vi ner mot grinden på andra sidan, men de fanns ingenstans! Vi såg flera nygjorda "blagor" så de kunde inte vara långt borta, men uppenbarligen fann vi dem inte i hagen... 


Så det var bara att köra tillbaka igen och DÅ såg vi dem! Det fanns en liten hörna av hagen som vi missat och där låg de allihop. Klev tillbaka in i hagen och snackade länge och väl med mina kor. OBS! Jag är fullkomligt övertygad om att jag även hörde pojkvännen prata med dem! 


Visst é han snäll, min pojkvän! Såna som pratar med djur måste vara genomsnälla människor! 

.