Snälle pojkvännen skjutsade mig igår morse till det stora lasarettet i Lund, Audiologiska avdelningen. Anmälde mig i expeditionen men då jag inte kunde uppfatta vad kvinnan där viskade så nästan kröp jag in genom luckan till henne."Har ni slinga här", frågade jag medan jag förtvivlat försökte knappa in T-läget på mina hörapparater som bara svarade med surr. "Det vet jag inte" blev svaret. "VA!? Vet inte? Du sitter i receptionen på Audiologiska mottagningen på Skånes Universitetssjukhus och vet inte om ni har slinga? Det måste väl du, om någon, kunna svara på!" for det ur mig. Ilsken som ett bi var jag. Varenda biograf i landet har krav på sig att ha teleslinga, där den kanske används en gång i veckan, men på Audiologmottagningen på Universitetssjukhuset i Lund som besöks av 100-tals hörselskadade i veckan finns ingen teleslinga!!! Bedrövligt! Vilket parti ska man rösta på imorgon för att sjukvården ska få mer resurser? (Inte vidare påläst där, vet ni...)
Jaja, jag blev lugn till slut. Pia kom och hämtade mig kl åtta för att ta ett audiogram. Visade sig att jag tappat ytterligare några dB på vä öra sedan sist =(
Kl nio fick jag träffa docent Jan. "Ja, vi vet inte riktigt vilken apparat vi ska välja. Det står nu och väger mellan en apparat från Australien och en från Österrike..." "Hurså? Är det bara olika fabrikat eller? Vilken har ni mest erfarenhet av?" undrade jag. "Ja, det är ju den från Australien. Den andra fungerar lite annorlunda. Där behåller man en del av din hörsel..." "EAS?!" sa jag med en gång. "Jaaaa, just det..." Sen såg han ut som om han tänkte: Hur i hela friden visste hon det? (Påläst, vet ni!)
Där ser man... För två år sen la jag själv fram förslaget om EAS och då fick jag till svar att det inte var aktuellt för mig. Nu har man konsulterat experter i övriga landet och i Österrike och kommit fram till att det förmodligen blir det i alla fall... EAS är en hybrid mellan CI och vanlig hörapparat. Anledningen är, att man konstaterat att jag verkar ha ganska stabil hörsel i bastonerna och med EAS får jag höra bastonerna den vanliga vägen via örat och övriga toner via CI. Man kan bli påläst på http://www.medel.com/.
Koll av blodtrycket visade sig dock vara högre än förra gången. "Haha! Ja, alla får högt blodtryck när de sitter här hos mig", sa Jan. (Hur ville han att jag skulle tolka det?)
Kl tio träffade jag ingenjören Anders, som visade mig apparaten. (EAS-apparaten, såklart - tro inget annat!) Han förklarade hur allt funkar, rent tekniskt. Jag ställde följdfrågor och Anders sa: "Du verkar veta rätt mycket om det här." "Ja det är klart att jag har tagit reda på som mycket som möjligt." (Påläst, vet ni!) Var det något att vara förvånad över? Eller är det verkligen så, att folk kommer dit och skall opereras och vet i princip ingenting? Herregud, man blir ju nervös. Visst är det bra om man kan lita på läkarna, men man har faktiskt en hel del ansvar själv! Den här tekniken har aldrig utförts i Lund. så jag blir lite försökskanin... De tröstade mig med att det kommer en tekniker från Österrike samt en läkare från Stockholm som gjort detta förr, för att bistå under operationen. De måste vara extremt försiktiga när de lägger in elektroden i snäckan så att inte flimmerhåren förstörs. Idag lyckas nästan 90% men en del av dessa förlorar sin vanliga hörsel ganska snart därefter ändå... Skulle så ske, har man alltså ändå CI-alternativet kvar. Tekniken är såpass ny, att man idag inte vet hur snäckan kommer att reagera efter några år. CI har iaf använts i 20 år.
Något som förvånade mig var, att Anders sa att folk alltid har så höga förväntningar och kan bli väldigt besvikna efteråt, för de tror att de ska kunna höra som vanligt efter operationen. Hur kan folk ha så höga förväntningar, undrar jag? Är de inte pålästa? Vet de inte hur mycket arbete som krävs av dem själva för att lära sig höra om på nytt? Enligt Anders tar det ett år innan folk lärt sig höra, men de tror att jag ska kunna fixa det snabbare. Dels på grund av att EAS bibehåller basljuden, dels på grund av min goda språkförmåga/kognitiva förmåga. Tack för det, Anders, men ETT ÅR? Där trodde tom jag, som är väldans försiktig, att det skulle gå fortare... (Lite påläst och lite inte-så-påläst...)
Strax efter kl elva fick jag träffa kirurgen Sven, som förklarade hur själva operationen genomförs. Den beräknas ta fem timmar. Efs EAS-elektroden måste läggas in mycket försiktigare än CI-elektroden tar detta längre tid. Jag lär få stanna två nätter på sjukhuset. Om allt går bra åker jag alltså hem på lördag. Sedan har jag ett sår på c.a 7 cm bakom örat nånstans och "det är inte så farligt, det räcker med några Alvedon". Jag kan får problem med yrsel och "nej du kan inte gå och handla och sånt - fyll frysen - säg till din pojkvän att han får ta hand om dig". Låter som om jag äntligen kan bli av med mina förhatliga överflödskilon. Min pojkvän är nämligen inget kockämne. Förlåt mig F, men det vet du att du inte är ;-) Vilket jag egentligen är ganska glad över, för plötsligt framstår mina halvdana försök i köket som rena gourmetmaten och jag får chansen att briljera. Å då trivs jag, som ju lider av falsk blygsamhet - hehe ,-)
Efter fyra uttröttande timmar, massor av information att bearbeta samt en broschyr på engelska från Med-El ang EAS under armen vandrade jag ner till tåget. Vid det här laget hade hvdvrkn dessutom utvecklats till full migrän, så det blev till att snorta en Imigran (nässpray). Det glädjande i det hela - eller hur man ser det - var att när jag på tåget bad om hjälp att få köpa biljett efs jag är synskadad, sa konduktören att hon skulle komma tillbaka till mig senare. Det glömde hon (eller hann helt enkelt inte) så jag fick åka gratis... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar