Efter operationen

...blev väckt av pojkvännen men jag var irriterad och ville snooza. Han väckte mig igen och när jag tittade upp var det en kvinnlig sköterska som pratade med mig och inte alls någon pojkvän. (Det stämde, det/den sista man tänkte på innan man somnade var detsamma som man tänkte på när man vaknade efter narkosen.)

Jag hörde inte sköterskan, men hon var snäll och skrev lappar till mig. "Har du ont?" Ja, bandaget runt huvudet var lindat nåt alldeles fruktansvärt hårt... Sov lite halvdant men vaknade jämt o ständigt av blodtrycksmanschetten som klämde åt rätt hårt emellanåt. Efter en stund ansåg de väl att jag var pigg nog att åka upp på avdelningen. "Vill du upp på avdelningen?" stod det på lappen. "Ja, om du tror att de kan ta lika bra hand om mig där så", svarade jag. Hon skrattade och berättade vad jag sagt för kollegorna. Den kommentaren ledde tydligen till allmän munterhet... =/ 

Vid fyratiden kom en kille från avdelningen som skulle rulla upp min säng via källaren. Nere i kulvertarna är det ett märkligt liv. Det är full aktivitet med en massa folk som far hit och dit. Sängar med sjuklingar, rullstolar, cyklar, små transportband, tvättvagnar mm. Killen som körde sängen frågade mig ett antal gånger om jag inte tyckte han körde för fort. Det var ingen fara, men jag lovar, hade jag gett honom "fri fart" hade han halverat tiden för sjukhusrekordet.  

Väl uppe på avdelningen ville jag hålla mig vaken tills pojkvännen (F) hälsat på. Ganska svårt när huvudet sprängvärkte så. Inte såret, inte operationen, men bandaget! Sven, läkaren som opererat, kom förbi och berättade att allt gått bra, men att jag skulle röntgas imorgon fm igen för att kolla så att allt verkligen låg rätt. "Men vad gör du om det inte ligger rätt då?" frågade jag. "Hrmpf!", fick jag till svar ;-) Jag förstår, det var bara inte att tänka på...

F kom förbi en stund och jag var pigg och pratade glatt med honom. Han fick fotografera mitt mumiehuvud:

Tyvärr höll inte det pigga i sig, då MIGRÄNEN tilltog allt mer. Lyckades sova en halvtimme i taget och av sköterskan fick jag Panodil och Diklofenak. (Det enda som hjälper mot min migrän är Imigran...) Kl två på natten fick jag äntligen tillstånd att ta en Imigran, sköterskan klippte upp lite i bandaget och därefter var allt bara frid och fröjd!

Fredag morgon hade jag inte längre dropp och åt då underbart god havregrynsgröt och drack "rälit" kaffe till. Brrrr... Ja, vaknade gjorde man iaf av det! Därefter var jag uppe och provgick lite. Inga problem alls med yrseln!

Rullades upp på röntgen i rullstol och när jag kom tillbaka tog jag en efterlängtad dusch. Kom fram till att jag mådde alldeles oförskämt bra! Jag fick antibiotika intravenöst med jämna mellanrum, men behövde inget smärtstillande. Ingenjören Anders kom förbi och tittade till mig. När han insåg att jag hörde lite ljud på opererade örat (jag hörde hur det skrapade när man drog nageln över bandaget) sken hela hans ansikte upp. Det var ju precis som det var tänkt.

Efter lunch togs bandaget bort och jag fick ett litet skyddande plåster över såret som skall tas bort om tio dagar. Stygnen är såna där som försvinner av sig själv. Att få dra kammen genom håret var härligt, även om det fattas lite bakom örat. Efs jag mådde så bra beslutades att jag skulle flytta över till Patienthotellet igen. Fick skjuts i rullstol till dit.. Sköterskan på hotellet skulle ge nästa dos antibiotika men fö klarade jag mig alldeles utmärkt. Var inom sjukhusapoteket för att hämta ut pillerantibiotika och sedan kom F och hälsade på igen. Vi åt middag tillsammans och passade därefter på att gå ut en liten sväng i det fina vädret. Nytt foto taget 30 timmar efter op:

Kl elva fick jag nattens dos av intravenös antibiotika och sen skulle jag sooooova! Hade tid bokad för mer antibiotika kl åtta lördag morgon och innan dess ville jag hinna duscha och äta hotellfrukost. Då satte det igång_ Tinnitus! Mångfalt värre än någonsin tidigare! Sov någon timme i taget och sedan vaknade jag igen av det förfärliga oljudet... Värken i örat tilltog samtidigt och kändes ungefär som en rejäl öroninflammation. Det slog lock för örat och det bubblade i det. Två Panodil slank ner...

Frukosten snabbfixades och sen blev jag ledsagad upp till avd 56B på Blocket. Tolfte våningen - utsikten hade varit fantastisk om det inte varit: Tjock dimma! Där fick jag iaf min antibiotika och fick även träffa läkaren Sven. Röntgenbilderna från igår var jättebra! =) Förklaringen till mitt onda och bubblet i örat är att det är fullt med blod i det, vilket i sin tur är förklaringen till att jag hostar blod emellanåt. Det är den vägen det skall ut. Tinnitusen kommer förhoppningsvis att höras mindre när jag får processorn inkopplad om en månad. Återbesök på måndag morgon, tvätta håret får jag göra på onsdag men jag får INTE träna (spinning el dyl) på hela FYRA veckor!!! =( Jaja, men jag lovar motvilligt att lyda farbror doktorn...

Efter lunch hämtades jag hem av mina snälla föräldrar som även hade en liten present till mig =)