Dum? Trögfattad? Ointresserad? Nej, men hörselskadad...

Ibland söker man sig till likasinnade och under de senaste månaderna har naturligtvis andra med CI (Cochlea Implantat) varit av stort intresse för mig. Internet är ett ypperligt medel för att nå en del av dessa personer, tex genom att de också bloggar om sina erfarenheter.

En av dessa är Vivvi. Hon skrev några rader häromdagen i sin blogg som jag kan skriva under på till 100%!

Jag citerar helt fräckt hennes blogginlägg här:

"Det fordras koncentration att lyssna - inte för att ett samtal är tråkigt - utan därför att man bara hör delar av det som sägs. Det finns en medicinsk term som heter auditory processing: det betyder att man hör ljudet, översätter ljudet och förstår ljudet. Om man då inte kan höra "hela" ljudet så blir det mycket svårare att förstå ljudet. 
Så här blir det för mig: Jag hör t ex en mening men missar några ord som jag inte hör, istället så försöker jag gissa vilka de missade orden är. För att underlätta att förstå ljuden använder många hörselskadade därför läppavläsning - det gör jag. Då kan man av läpparnas rörelse se vilka ord som troligen formades när man inte hör ordet. Ibland fungerar det men ibland inte.
När det inte fungerar så frågar man om. Under tiden som personen  börjar säga om meningen så arbetar min hjärna för fullt med att försöka finna de felande orden. Hjärnan arbetar med att finna vilka adekvata ord som kan ha passat in i just det sammanhanget. Och ibland kommer man fram till vad det måste ha varit och börjar svara - innan personen har hunnit säga om hela meningen. Personen kanske blir irriterad för varför frågade man om när man hade hört. Det är den tid som min hjärna behöver för att bearbeta det ljud som faktiskt har hörts.
Ibland blir man så trött av att koncentrera sig så mycket att det känns som om det inte är värt besväret och så kopplar man av och struntar i samtalet. Det uppfattas naturligtvis som om man inte är intresserad men det handlar bara om att man blir så trött att man inte orkar "processa" ljudet - och kanske ändå inte höra vad som har sagts."

Jag kunde som sagt inte ha beskrivit situationen bättre själv - det var som om hon plockat orden direkt ur min hjärna. Exakt så känner jag också. Jag brukar sluta lyssna/koncentrera mig när jag inte längre orkar för att bara sitta med och dela gemenskapen. Det är kanske varmt och mysigt och kaffet gott. Jag har slutat bry mig, för jag vet att det inte alltid är värt den extra energi det kostar. Mina närmaste vänner har lärt sig att se när jag ”stänger av” och låter mig vara. Sägs det något av vikt berättar de för mig vid ett senare tillfälle.

En hörselskadad jag träffade för några år sen berättade att hon brukar säga ”jag hör långsamt” eller ”jag har en fördröjning i mina öron”. Själv har jag aldrig vågat mig på att använda mig av just det uttrycket, (Det skulle nog av fel person kunna tolkas som ”min hjärna fungerar långsamt” och vem vill verka "trög"?) men det funkar visst för henne? Om folk saktar ner när de pratar hinner hjärnan med att ”processa” lite till.

Jag brukar däremot säga till folk nästan direkt innan vi påbörjar en längre konversation (speciellt i telefon) att ”jag är i nästan döv” och be dem ”prata långsamt och tydligt så att jag hinner med att gissa vad de säger”.

Har även skaffat några ”Tala tydligt – jag hör inte så bra”-knappar från Hrf (Hörselskdades Riksförbund) som jag satt på mina kappor, på remmen på min väska osv. Så snart folk lagt märke till den har jag upptäckt att de faktiskt tar hänsyn.

Visst blir jag vansinnigt trött och jag har helt enkelt kommit överens med mig själv om att välja vilket som är viktigast för mig. Var ska jag lägga min energi? Några av mina närmaste har lärt sig lite TSS (Tecken som stöd) och om de använder händerna till hjälp så underlättar det oerhört för mig. Sen må det vara rätt eller fel tecken, det viktiga är att de försöker och på något sätt förstår jag ändå bättre vad de säger om de hjälper till visuellt.

Tänk gärna på det nästa gång du talar med någon som inte hör så bra, oavsett om det är en hörselskadad person, eller helt enkelt dålig ljudmiljö: Använd gärna dina händer sådär italienskt ;-) och vifta runt lite, det hjälper! Skämt åsido, men syftar du på kaffe, så låtsas dricka ur en kopp även om det rätta tecknet för kaffe är två knutna händer som "mal kaffe" - man förstår ändå. Lycka till!

PS. Det bästa är förstås - om du är intresserad - att lära sig de "rätta tecknen", för då kan du prata med så många fler hörselskadade och döva. Varför är förresten inte teckenspråk obligatoriskt i skolan? Åtminstone handalfabetet. De som lärt sig handalfabetet som barn glömmer det aldrig!

Hur går det med mitt CI?

 Jodå, det dyker upp alltfler nya ljud i min värld =)

Jag håller på att prova ut en ny hörapparat på mitt högra öra - den andra är gammal och börjar kännas alldeles för svag. Hörseln håller ju på att försvinna även på det örat. Ärligt talat så är det en marginell skillnad mellan mina öron och jag hör i princip lika dåligt med det örat, som jag gjorde med det vänstra innan operationen. Nästan all diskant är borta och för övrigt har jag en hörselförlust på cirka 90dB... Dvs jag måste dra upp volymen på hörapparaterna till 90dB innan jag ens kan uppfatta något.
* 90–115 dB – Typiskt disko
* 80-90 dB – Ofta rekommenderad lyssningsvolym vid musikmixning
* 80–100 dB – Lågmält mindre liveband  

Hur som helst, fram tills nu har jag haft en Widexapparat, men håller på att prova ut en Phonak istället. Ljudet är helt annorlunda! (Fråga mig inte varför, men så är det...) Jag besöker audionom och vi justerar och jag går hem och provar och då låter det konstigt och jag blir irriterad och sur osv... Nu har jag fått låna en FM-mottagare för att prova om jag kan höra i telefon med den. Högst tveksamt, men efter lite mer justeringar, kanske?

Förmodligen är detta sista gången jag får en ny hörapparat? Om sådär sex-sju år kanske det är dags att operera CI även i högra örat. Normalt "får" man inte operation på båda öronen, troligen eftersom det är dyra operationer, men jag som även håller på att förlora synen inbillar mig att jag kanske tillhör den gruppen som trots allt kan få CI på båda öronen. Små barn som föds döva får ju bilaterala CI.

Var på mingelfest förra helgen och faktum är att jag kunde uppfatta tal av en till två personer samtidigt med mitt CI!!! Innan operationen var jag på liknande fest på samma ställe och då fick jag ta av hörapparaten och be den jag pratade med tala nära örat (max 2 cm avstånd) på mig för att kunna uppfatta något. Nu stod jag 2 dm ifrån och kunde uppfatta tal med mitt CI! =) Visst har det gått framåt!

Dock har jag inte riktigt vant mig vid att det numera är vänstra sidan jag ska vända mot den som talar. Så snart jag tycker det är extra svårt att uppfatta vad som sägs vänder jag först av ren vana den högra sidan till dem, eftersom jag alltid har uppfattat det örat som "bästa örat". Det upptäcker jag efter ett par sekunder och då får jag 'vända andra sidan till'. Väldigt förvirrande! Viss yrsel kan då uppstå - om inte hos mig - så hos de som ser mig står där och snurra ;-) Fast jag lär mig nog snart.

Idag var jag hos K på CI-teamet för att träna lite hörsel med CI:t. Faktum är att jag ganska obehindrat kan höra henne läsa ur en bok med enbart CI:t och utan att avläsa på läpparna. Ofta missar jag dock de första orden av det hon säger, men så snart jag hör fortsättningen, pusslar min smarta ;-) hjärna, ur sammanhanget, ihop vad som förmodligen sades i början av meningen. Hon testade också "örn-fiskmås-duva", "gram-kilo-ton", "schimpans-gorilla-silkesapa" osv. Första ordet uppfattade jag inte, men så snart hon sagt de andra två orden fyllde smarta ;-) hjärnan i och fick till det rätta svaret. Intressant egentligen, hur mycket hjärnan arbetar hela tiden - omedvetet. Men det förklarar kanske också varför jag så ofta känner mig så oförklarligt trött. Fastän jag är smart ;-)

Tack vare CI:t känner jag numera att jag kan koppla av lite mer. Det är faktiskt många som säger att jag hör bättre nu. Jag frågar inte om lika ofta och någon har tom konstaterat att jag verkar lyssna mer avslappnat nu. Jag sitter inte och blåstirrar på deras läppar precis varenda sekund utan kan faktiskt låta blicken vandra lite under samtalet. Jo, jag märker faktiskt det själv också; Att jag blivit lite mer disträ, okoncentrerad och oartig... **

Förr i tiden, dvs fram tills jag fick en ny sorts hörapparater en gång på 80-talet trodde jag alltid att om man inte tittade på den man talade med**, då var man ointresserad och oartig. På den tiden jobbade jag som vikarie på banken och vi använde fortfarande de där gamla knattriga skrivmaskinerna. Jag kunde höra en skrivmaskin knattra säkert tio meter bort och var helt förundrad. Och tänk, att man kan höra vad en person säger som står bakom en!!! Nu, med CI:t, händer mig liknande saker hela tiden.

En dag när jag var ute och gick passerade jag en man som gick lite långsammare än jag. Så snart jag passerat noterade jag att jag hörde hans steg lika högt hela tiden. "Ökar han på takten bara för att jag gick om honom? Usch vad irriterande." Så jag drog på lite mer, för jag ville inte ha honom flåsande i nacken. Efter en stund vände jag mig försiktigt om för att se var han befann sig. Hahaha! Han var långt bakom mig, men jag kunde alltså fortfarande höra hans steg. Hade han klackjärn, tro? ;-)

Stod och lagade mat i helgen och i vanliga fall måste jag hela tiden hålla ögonen på grytan för att det inte ska koka över. Nu kan jag höra så fort det börjar bubbla i grytan och matlagningen har nått en annan dimension. =) Det låter till och med om oljan/smöret i stekpannan.

Ujujuj jobbigt med matprat! Här sitter jag ju och blir hungrig... Ikväll ska jag och "töserna" käka på Koreana. Mmm, vad gott! Bor du i eller besöker du Helsingborg, rekommenderar jag restaurang Koreana å det varmaste! Den ligger i korsningen Bruksgatan/Prästgatan 100m österut från Knutpunkten. Det påminner inte om vare sig japanskt, thai- eller kinamat, mer än att det serveras med ris. Lägg därtill utomordentlig service och humana priser!

En bukett vårblommor kan väl aldrig vara fel?

Man ska inte TRO, man ska VETA! ;-)

Varför bryr jag mig om vad jag tror att andra tänker???

Jag försöker jämt och ständigt låta så käck och glad och positiv och "Nämen JAG har minsann aldrig några bekymmer med min DövBlindhet!"

Pyttsan... Det är klart att jag har, jag med. Fast det drabbar mig kanske inte så ofta nuförtiden, och jag försöker hålla det för mig själv.

En sak som jag har svårt med är faktiskt den vita käppen. Jag kan inte riktigt acceptera den alla gånger. Nu har jag och min kurator på DövBlindteamet (Tack för att ni finns!) konstaterat att det är en sak jag måste jobba med.

Jo, såhär är det: Ibland när det är hyfsat ljust ute, då tycker jag inte att jag behöver käppen, för jag klarar mig rätt bra att ta mig fram. Tills jag krockar med någon/något som jag "borde" sett. Jämt och ständigt går jag runt med blåmärken både här och där. Ibland minns jag inte ens var det kommer ifrån, eftersom jag så ofta slår i något. För ett par dar sen slog jag knät i en låda i en affär och när jag svurit en stund tog jag fram käppen och sa högt; "Jaja, jag får väl bita i det sura äpplet och sluta vara fåfäng." Jag sa det extra högt för att hon som jobbade i affären skulle förstå varför jag gått in i lådan. För att hon inte skulle TRO att jag var helt väck som sprang in i lådan sådär. Kan förresten fåfänga vara en anledning till att jag inte "vill" ha käppen framme?

Så länge det är mörkt har jag absolut inga bekymmer att använda den, för då finns det inget alternativ. Då ser jag nästan inte ett skit. Då måste jag helt enkelt. I måndags kväll när jag gick hem efter spinningen mötte jag en kund jag känner igen från banken. Hon tittade på mig, på käppen, på mig, på käppen och till sist ner i marken. Det värsta var det sista. Hon tittade ner i marken och hälsade inte ens på mig! Har jag förvandlats till ett neutrum bara för att jag har käpp? Visst, det är hos henne det inte är som det ska och troligen blev hon lite chockad och kunde inte riktigt få ihop det att en som jobbar på hennes bank kom med en vit käpp... Nu reagerar jag på något som jag TROR att hon har tänkt! Måste sluta med det.

Fast ärligt talat, det händer ofta (TROR jag i alla fall) att folk som känner mig sådär lite grand försöker låtsas som att de inte ser mig om de möter mig när jag har käppen. Ibland hälsar jag förstås på dem först, sådär extra högt eftersom de ju vänt bort blicken: "Hej Kalle!" "Hej Eva!" Då låtsas de vakna ur en dagdröm och tittar sig runt innan de till sist lite skamset påkomna hälsar tillbaka. Vid sådana tillfällen kan det nästan vara lite roligt att genera folk - hehe... NÄR jag har käppen kan jag ju lyfta blicken och se vilka jag möter. Och jag SER också VART och HUR de tittar. Varför är det så egentligen? Jag finner det tio gånger lättare att ha käppen framme när jag befinner mig i en grannstad än här hemma i mitt eget Helsingborg. För visst är det lättare att "placera tankar" hos folk man känner till än hos sådana som man inte har någon som helst relation till. Vad de senare "tror" är man faktiskt ganska likgiltig till.

Klart jag inser att blåmärken inte är det allvarligaste. Jag kan ju faktiskt skada mig allvarligt. Tänk om jag missar en bil, missar en trappa, trillar ner i ett hål i gatan eller liknande? Med käppen lyfter jag som sagt blicken och ser vad som händer runtomkring mig istället för att koncentrera mig på att räkna gatstenar. Sant, sant... Å ANDRA SIDAN spar jag MYCKET pengar på att inte se REA-skyltarna i skyltfönsterna! Eftersom jag ju är en sån där person som "måste" shoppa när det är rea... Oavsett om jag behöver nåt eller ej. Såsom kvinna har man lärt sig konsten; Vid behov kan ett behov alltid skapas, eller hur? 

Mitt senaste reafynd är förresten en kjol som är för liten. Men herregu', den var ju nedsatt med 70%! VEM kan motstå nåt sånt? ;-) Ok, sanningen är att det stundar ett födelsedagsfirande i mitten av februari och tills dess TROR är jag övertygad om att den ska sitta perfekt! Visst är den fin? =D 

Ett annat exempel på käppbekymmer kan vara när jag är ute på salsakvällar. Visst hade det underlättat om jag haft med min käpp för att kunna ta mig runt där i de mörka lokalerna. Men VEM skulle bjuda upp mig om jag stod med en vit käpp??? Kanske det ändå hade varit någon, men jag TROR att ingen skulle göra det. (OBS! Jag hade naturligtvis lagt den ifrån mig under dansen!) Nästa gång ska jag ta den med och skulle då ingen bjuda upp, kan jag förstås alltid ta en svängom med käppen =) Min lösning har annars blivit att jag ofta själv är den som bjuder upp. Först siktar jag in mig på ett "offer". Det kan ta ett tag att få in någon i synfältet, men ibland lyckas jag. Sen tar jag sats och försöker snirkla mig fram till vederbörande. Det är där problemen börjar: Antingen hinner han försvinna ur mitt synfält, någon annan hinner före, jag går vilse, jag springer in i ett bord eller hittar helt enkelt inte vägen.  

Efter hand som jag skriver ner här hur jag reagerar, resonerar och tänker kring min käpp och de situationer jag möter i samband med den, så inser jag mer och mer hur många fel jag säkert har. Man ska inte TRO en massa saker, man ska VETA! ;-)

Nu är det fredag och jag ska strax på fest! =) Trevlig helg!!!

Fem sinnen - eller sex?

Var upp i svinottan igår morse för veckans "hurtigaste" spinningpass. Jag har extremt svårt för att komma upp på morgnarna och när jag väl kom ut fick jag höra att de kviddevittrande fåglarna lät så himla glada som om de trodde att det var vår eller nåt. Först retade mig på deras glädje, men som tur var tog det bara några sekunder, så var jag lika glad själv. Käppade mig vidare i halkan och mörkret och när jag kom fram till Sats uppfattade jag det som om jag var först på plats. Då kände jag: VITLÖKSÅNGORNA! Inte lite heller, kan jag lova. Vände mig om och där stod mycket riktigt en person. Om man känner vitlöksstanken på ett par meters håll, då är det väl ändå för mycket?! Kanske var hon förkyld och hade tuggat i sig ett par råa klyftor? Men, å andra sidan, är man förkyld går man väl inte och tränar spinning?

Folk är roliga: De tror att vitlök hjälper mot förkylning...! Jo visst, tacka f*n för det, hävdar jag. Det är ju inte en jäkel som vill komma nära dem, så det kan säkert ligga nåt i det ;-)

Jag tillhör i varje fall den del av befolkningen som formligen avskyr vitlök - vare sig det gäller att inmundiga densamma eller att plågsamt behöva inhalera odören. Jag är dessutom väldigt känslig mot starka dofter och får ofta migrän. Vitlök är inget undantag...

Halvsju blev vi till sist insläppta och tror ni inte att hon satte sig på cykeln bredvid min!!! Jaja, vad göra? Satt där och började filosofera lite efterhand som tjejen började svettas och stanken blev värre. "Ååååh, jag står inte ut! En mer 'naturlig' doft à la Gert Fylking hade varit att föredra framför detta! Eller, jag vet inte, kanske hellre en parfym?"

Det tog inte mer än tio minuter förrän killen som satt på cykeln framför mig släppte en rejäl dos "naturlig" doft och jag höll på att formligen krevera! "Snälla, släpp ut mig härifrån!" Jodå, jag kände det på mig: I omklädningsrummet efter passet fick jag så jag teg av parfymdoften också!!!

Nu fick jag i alla fall DET bevisat för mig: Som man tänker, så blir det! Hädanefter skall endast tänkas bra, roliga och positiva tankar =) (At least, I'll do my very best...)

Ibland påstår folk att de som förlorat något sinne kan kompensera det med att de andra sinnena "blir bättre". Det tror jag absolut inte på. Däremot, så blir ju intrycken mer koncentrerade till de sinnen som fungerar bäst. I fallet ovan var det doften som gjorde att jag uppmärksammade tjejen och inte vare sig synen eller hörseln, vilket borde vara det mest naturliga. Jag är övertygad om att vem som helst som varit där hade känt vitlöken lika bra som jag, men det hade inte fått lika stor betydelse för intrycket av situationen som sådan. 

Visst är det så, att jag identifierar saker och ting annorlunda nu än jag gjorde förr. Ett exempel var för några år sen när jag var ute och dansade mycket salsa. Det är becksvart på sådana ställen, men folket som är där består av en liten begränsad klick och man känner de flesta, ytligt i alla fall. Min kompis stod bredvid mig och jag sa: "Du, står herr Y här i närheten någonstans? "Nej" svarade hon "men jag kramade honom för en kvart sen." Jag lärde mig känna igen folk på deras dofter även om vissa av dem kanske slösade för mycket med sina dyra droppar ;-)

Nu har vi avhandlat hörseln och synen (de två gick ju ganska fort) samt doften (som ibland ter sig som odörer) och nämnt det sjätte sinnet där man alltså tänker sig fram till saker eller känner saker och ting på sig - medvetet eller omedvetet?

Sen har vi känseln: När jag dansar (tex salsa) är det känseln som gör att jag kan dansa. Musiken (förhoppningsvis takten) kan jag höra, eller i vissa fall faktiskt känna och sen handlar det om att kavaljeren med sina händer för mig på ena eller andra hållet, visar att han vill att jag ska snurra, kanske spinna eller flytta mig hit eller dit. Det är jätteroligt att dansa, men naturligtvis kräver det att killen är tålmodig och att han förstår att jag varken ser eller hör. Naturligtvis vet inte alla det. Kommer tillfället upp berättar jag det, men innan en tio minuters dans vill man inte avhandla hela sitt liv, så oftast säger jag inget förrän det eventuellt uppstår något missförstånd.

Vad har vi kvar nu? Jo, smaken! En månad innan jul gick jag som en skamsen hund tillbaka till ViktVäktarna för sjuttioelfte gången, eftersom jag lider sån otrolig brist på karaktär när det gäller sånt man kan stoppa i munnen... OM man nu hade saknat smaksinne, så hade det självklart varit en baggis att hålla vikten -

- men ändå, smaksinnet vill man ju inte vara utan! Tänk när man är förkyld och täppt i näsan: Doftsinnet fungerar inte som det ska och därmed går även en del av smaken förlorad. Det vore katastrof för mig om det var ett konstant tillstånd!

Nu i jul har jag förlustat mig på skumma tomtar och rejält kryddade pepparkakor. Tack vare att jag FÅR LOV att unna mig en viss del godsaker, har jag klarat mig igenom denna tid utan att försmäkta. Jag har förresten en påse skumma tomtar kvar! Fast, jag tänker inte berätta var de är, för då äter jag bara upp dem ;-)

(Förresten, här kommer ett tips: Pussar! De både smakar och känns bra och är dessutom HELT KALORIFRIA!)

Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja.

Fi attans vad det är halt där ute! Igår morse när jag kom ut på trottoaren för att gå till jobb bestämde jag mig oerhört snabbt för att "idag kommer det inte att gå att gå"! Bara till att vända in igen i lägenheten och rota fram mina pensionärsdubbar. Jag skaffade dem för många herrans år sen, men har inte vågat ha dem på mig för jag kände mig så fånig. Nu fanns det minsann ingen återvändo. Det fick bära eller brista! Det var panschisdubbar eller skridskor som gällde.

Tro det eller ej, men broddarna var jättebra! Jag klev på som vanligt till jobb, medan resten av den tvåbenta befolkningen mest såg ut som ett gäng sk*tnödiga hundraåringar när de sakta försökte stappla sig fram. De enda som verkade någotsånär oberörda var en dam med rollator - och jag, förstås! Snacka om att jag fick konstiga blickar när jag sprang förbi dem alla i raketfart. Haha! Det må se fånigt ut med isdubbar på stövlarna, men med facit i hand säger jag såhär: Skrattar bäst som skrattar sist!

När jag sen skulle gå hem fann jag ännu en anledning till att jag ska fortsätta använda mina dubbar: Mörkret! Eftersom jag inte ser ett skit i mörker, så vet jag heller inte var isfläckarna finns - käppen "känner" ju inte hur halt det är. Så, jag får nog vackert skippa fåfängan och sälla mig till panschisarna med mina isdubbar framöver.

En annan sak man kan halka på är tyvärr alla hundlortar som nu tinar fram ur de före detta frusna snöhögarna. "Det som göms i snö" osv. Varför skaffar man hund om man inte orkar plocka upp skiten efter den!? Ibland undrar jag varför det inte finns "körkort" för att få ha djur. (För den delen borde det förstås krävas körkort för att få ha barn också!) För att återgå till hundlortarna... Det är INTE kul att trampa i skiten och ännu mindre kul att rulla käppen över möget! Urk! Sen är tanken att jag ska vika ihop käppen och stoppa den i väskan? Hmmm...

Nu har jag förresten fått min nya hörapparat till "andra" örat. Den är digital, väldigt avancerad och en av de allra bästa apparaterna på marknaden, men tyvärr, jag kan inte höra med den =( Det skrapar och knastrar och jag blir till slut så irriterad, sur och närmast deprimerad av (o)ljudet att jag byter tillbaka till den gamla. Jag väntar på kallelse till återbesök hos Audiologen för att göra justeringar. Funkar det inte då, får jag väl byta hörapparatsfabrikat. Olika apparater har olika ljudåtergivelse. Märkligt egentligen, kan de inte bara återge det faktiska ljudet om än i justerbar volym utefter audiogrammet? Tekniken kan minsann bli alltför avancerad också.

Fördelen med den ohörbara apparaten är att jag nu insett hur förbaskat bra hörsel jag faktiskt lyckats få med mitt CI. Nu är det, precis som en läkare sa till mig innan operationen, DET örat som är mitt bästa öra. Just nu kan jag höra hur halsbandet jag har på mig skramlar när jag rör mig!!!

Igår mötte jag en av min brors gamla vänner och vi stannade och pratade lite. Jag har under många år haft väldigt svårt för att höra denne killen och tänkte först bara smita vidare efter det sedvanliga "hej, hur är det med dig"- snacket. Så upptäckte jag att jag kunde föra en relativt obehindrad konversation med honom! Han har alltid varit en sån där snabbsnackare som mumlat lite. Med CI:t kunde jag plötsligt få ihop ord av hans "mummel" =) Har alltid undrat vad folk menat med att han har sån humor och är så rolig - men han VAR ju rolig =)

Ska bli spännande att få prata med mer folk som jag kanske undvikit just för att jag inte hört dem. De sista åren har jag fått gissa väldigt mycket vad folk sagt, genom att lyssna till språkmelodin när de pratar. Hos de som tex talar svenska med brytning är språkmelodin helt "fel" och då går det bara inte. Till min stora glädje har jag nu upptäckt att till och med där är det inte riktigt lika svårt att hänga med längre.

Pratade med en släkting förra veckan, som var väldigt intresserad av hur operationen gått osv. Så jag berättade om fåglarna jag kan höra och då sa hon "Oh vad kul, då behöver jag inte tycka synd om dig längre!" "Tycka synd om?" frågade jag. "Ja men, man kan ju tycka att livet har ju drabbat dig onödigt hårt med både synen och hörseln." "Jooo, förvisso, men det är ju bara att göra det bästa av det man har och jag har ändå ett fantastiskt bra liv", svarade jag.

Nu måste jag bara få klargöra en sak en gång för alla: 
Synd om mig, det är det då rakt INTE! =D

Lyssna på apelsinen!

Har du någon gång lyssnat på en apelsin?

Lyssnat på riktigt, menar jag?

Jag gjorde det nyss. "Ksschrrr, kschrrrr" lät det när jag drog av skalet. Sen delade jag klyfta efter klyfta. "Kschkrkrkr kschkrkrkr kschkrkrkr". Ljudet i kombination med doften av apelsin, jul och mys, synen av den härliga orange färgen, den friska smaken i munnen när man biter i klyftan, känslan av apelsinsaften som rinner nerför fingrarna när klyftorna delas, det ljudet är helt obeskrivligt!

Hädanefter rekommenderar jag ALLA som kan, att verkligen LYSSNA på apelsinen och njuta av det!

Precis samma känsla kan jag få av att gå i snö. När det är så kallt att snön knarrar under fötterna. Det är mysljud, det! I vinter har jag fått höra det många gånger eftersom till och med vi här nere i Skåne har fått njuta av en vit jul- och nyårshelg. Nu har det töat en hel del och det som är kvar är mest knöliga istrottoarer och på de ställen som det eventuellt finns lite snö ligger det en hård isskare på ytan. Tyvärr, men vi ska väl vara glada för det vi haft hittills =)

På julottan var jag och mina föräldrar som vanligt i Fleninge Kyrka. För varje år som går tunnas antalet besökare ut. För sådär 30 år sedan hade vi en jättepopulär präst och då var kyrkan så full att folk köade utanför och det sattes in massor av extra stolar. I år tror jag att det var max 25 personer där, av vilka jag känner till de flesta... Dessutom räknade jag till 210 brinnande ljus i ljuskronorna och en handfull övriga lågor. (Förlåt, men prästen var enormt enformig i sin predikan och jag orkade faktiskt inte lyssna på henne.) De år som kyrkan varit full - eller åtminstone halvfull - har det funnits en kör som sjungit fina julpsalmer. Om inte annat, så har det i alla fall funnits en manlig solist som avslutat predikan med "Adams julsång". Det finns nästan ingen finare julsång, om jag får tycka. Detta året satt jag och hoppades att jag skulle kunna höra kyrkklockorna spela innan gudstjänsten började. Mamma brukar berätta för mig när klockorna spelar. I år sa hon inget, för hon hoppades att jag själv skulle kunna höra dem. Det gjorde jag tyvärr inte...

Däremot avslutades gudstjänsten med ett väldigt vackert trumpetsolo som jag njöt riktigt av och tack vare detta glömde jag nästan av att sakna vare sig Adams Julsång eller klockspelet.

Efter julottan tände vi som vanligt ljus för mammas mormor och morfar samt för hennes farmor och farfar.

Traditioner är till för att hållas tycker jag, som har varit på julottan i stort sett varje år sedan jag var fem år, så jag kommer att fortsätta gå på julottan så länge jag får.

...och apelsiner är till för att LYSSNAS PÅ! ;-)

Jaså, är det DÄRFÖR de kallas BRUStabletter! ;-)

En morgon när jag la ner en C-vitamintablett i ett glas vatten reagerade jag häftigt på nåt konstigt ljud som lät: SCHWWSCHHHHHHHH! Märkligt - det lät ungefär som om någon spolade på toaletten, men jag var ju ensam i lägenheten. I samma sekund insåg jag; Aha! Det är DÄRFÖR de kallas BRUStabletter! Stod där och lyssnade en bra stund. Det låter ju riktigt högt! ;-) Tja, ärligt talat har jag nog kunnat höra det ljudet tidigare, men det var liksom bortglömt...

Nu har jag äntligen fått tillbaka min dator! =) SOM jag har SAKNAT den! När jag fick tillbaka den gjorde jag genast några smarta inställningar i mitt Zoom-Textprogram. Jag har inte arbetat så mycket med det på hemdatorn som jag gör på jobbet. Egentligen för att jag har tyckt att det "segat ner" datorn en hel del, men nu när hårddisken är utbytt finns det marginal. I Zoom-Text kan jag tex justera storleken på skärmbilden, jag kan justera färgerna, jag har större muspekare i färg, det finns olika hjälpmedel för att visa VAR på skärmen muspekaren eller markören befinner sig osv. Dessutom kan jag låta en röst läsa upp texten på skärmen. Det använder jag mig av på jobbet, där jag kan välja att höra ljudet från datorn direkt till mina hörapparater via FM-sändare. Fantastiskt!

Har varit ledig idag och gick ner en sväng på stan. Det är "mellandagsrea" och jag har inte köpt någonting!!! Jomenvisst är det märkligt, jag håller med! I normala fall skulle jag köpt något bara för att det är REA... Som pojkvännen sa i somras när hans favoritklädesaffär hade REA förra gången och jag frågade om han inte skulle passa på. "Men man kan väl inte handla BARA för att det är billigt!" "Vadå, kan man inte???" sa jag. Jag är fullständigt övertygad om att alla kvinnor i min bekantskapskrets - och även utanför denna - håller med mig. Eller hur?

Nu behöver ni inte vara oroliga: Jag är inte sjuk eller något sånt. Det är bara det att jag (för femtioelfte gången) gått med i ViktVäktarna och har ingen större lust att köpa kläder som passar NU, när jag egentligen kämpar för att komma ner tre storlekar. Dessutom har jag garderoben FULL av snygga, ännu ej helt omoderna eller ens slitna kläder som passar OM - jag menar - NÄR jag gått ner tre storlekar. Ojdå, jag kanske har gått o blivit ekonomisk? Vilket iofs vore på tiden med tanke på att jag arbetar på bank ;-)

Var inne på ett fikaställe när jag var tvungen att "pudra näsan". Det stod två tjejer med en barnvagn i kö, men då jag kom med min vita käpp sa de genast: "Gå du före!" Eftersom jag var extremt opudrad just då, tackade jag så mycket och klev förbi dem. Men sen undrade jag; Om jag nu INTE haft den vita käppen, hade jag då blivit framsläppt? Blir jag särbehandlad för att jag är "handikappad"? Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det, för samtidigt som jag vill att folk ska lägga märke till att jag inte ser respektive hör som alla andra, så vill jag ju inte utmärka mig för mycket.

Sen finns det ju en annan ytterlighet också. Att man blir negativt särbehandlad. Läste om något som jag själv varit extremt rädd för: Att illvilliga personer utnyttjar att handikappade är ett lätt offer. I London vågar synskadade personer inte använda sin vita käpp efter mörkrets inbrott eftersom de då är just lätta offer och oftare råkar ut för övergrepp, blir rånade och nerslagna. De som utför dåden är sådana som inte har någon som helst empati utan säger att "de synskadade får skylla sig själva". Hoppas VERKLIGEN att inte den attityden sprider sig hit! Med andra ord, så är handikappade låsta till sina hem efter mörkrets inbrott, eller går de ut utan käpp och riskerar värre skador än att bli nerslagna? Bli påkörd av en bil eller att trilla nerför en trappa kan minsann inte vara så roligt det heller... =/

På nyår ska vi träffas några vänner hemma hos en kompis. Jag fick mail i eftermiddags där det stod att jag och pojkvännen fått på vår lott att fixa efterrätt och nyårsbubbel. TUR jag fick mailet innan Systemet stängde idag, för imorgon har vi full arbetsdag. Dvs till klockan sex. Så är det på bank, ska ni veta. Blev till att kliva ner på stan en vända till. Så fick jag lite extra motion och det var ju BRA! =/ Det hade mörknat så käppen var ett måste trots att snön lyser upp en del. Vilken service jag fick inne på Systemet =) Nog brukar det vara så, de är både trevliga och kunniga, men jag tror jag fick lite extra service. Frågade om tips på bubbel och istället för att bara säga något, följde killen med mig bort till flaskorna och visade mig. Synd han inte erbjöd fri hemleverans också, för sen fick jag kånka och asa. Alltså, går man till Systemet någon dag innan nyår, då gäller det att handla. Passade på att köpa öl till pojkvännen och cider till mig själv. Insåg lite försent hur tungt allt blev. Att samtidigt manövrera en käpp i ena handen är inte lätt.

Lille Julafton var jag nere och handlade alla mina julkappar. I sista stund. DUMT! Jag hade ena handen full med kassar och fäktades samtidigt med käppen i andra handen. Lyckades såklart välta en stor spann med blomsterkvastar inne på Ica. Pinsamt värre. Men å andra sidan, ställer de en stor spann (=hink) mitt i gången får de väl ta att det händer olyckor... Hursomhelst, så bestämde jag mig nästan där och då för att nästa år ska jag köpa alla mina julklappar på Internet. Den utflykten var en pärs utan dess like! Det roliga är, att känner jag mig själv rätt, kommer jag ändå att göra om årets "misstag" julen 2011. För trots allt finns det viss myskänsla i det där att handla julklappar medan julmusiken skvalar ur butikernas högtalare. Alla är glada (och skitstressade) och i var och varannan affär bjuds det på pepparkakor och glögg =) 

Efter Systembolaget var jag hemma hos de små syskonbarnen och beundrade deras julklappar. "Faster ÄLSKAR att spela spel", hävdade svägerskan - och det har hon ju rätt i. Vi spelade och brorsdottern viskade till mig emellanåt. "Men jag kan inte höra när du viskar, det vet du ju", sa jag till henne, när jag insåg att det inte längre var helt sant. Jag kunde faktiskt urskilja flera ord i viskningarna. Häpp! =) Inte så jag hörde eller förstod, men att det var ord hon viskade, det lyckades jag uppfatta. I mina öron har viskningar ALLTID låtit "kschhkschhkschh" och absolut inget annat!

När jag var liten sa min morfar att "Den som viskar, den ljuger!" Och det var ju bra. För det trodde jag på. Alltså viskades det inte. Jag har egentligen inte kunnat viska, eftersom jag inte vet hur det ska låta eller om den andra kan höra mig. Kanske andas jag bara tungt, kanske viskar jag så högt att ALLA hör - även de som det inte är tänkt ska kunna höra? Så det har jag låtit bli. Andra barn viskade förstås jämt och ständigt, för då kunde de vara alldeles SÄKRA på att jag INTE hörde. Barn är minsann inte alltid snälla utan kan vara fruktansvärt elaka. Något av det värsta jag visste var när "kompisarna" viskade. Ibland var de inte så smarta, för jag kunde ju läsa på läpparna. Hehe! Inte sällan lyckades jag alltså ändå uppfatta vad de hade viskat. "Jaså, du kan höra när du vill!" var en ganska vanlig kommentar då. På barnkalasen lektes "Skvaller genom byn". Det gick till så, att en började viska en mening och sedan skulle denna mening viskas vidare och siste man skulle upprepa högt. Vissa misstag brukade då uppstå på vägen och slutresultatet blev oftast helt tokigt. När jag var med hörde jag bara "kschkschksch", vilket jag vidarebefordrade och så blev leken förstås förstörd. Då fick jag inte vara med. Jag hoppas att man idag har en helt annan pedagogik i förskolan/skolan, på barnkalas mm, där det är viktigt att ALLA får vara med.

Nu ska jag inte fördjupa mig i gammalt groll utan ser med glädje fram emot år 2011. En helt ny kalender med 365 tomma blad, som ska fyllas med massor av kul, av mys och inte minst, av en massa nya ljud!

Gott Nytt År!!! // Tina

Lycka är en spelande ängel!

"Tschyyp. Tschyp tschyp. Tschyyyp tschyp tschyp. Tschyyp." Vad är det för ljud? Jag var på väg till morgonens zumbapass en solig dag när jag plötslig stannade till och insåg att ljudet jag hörde från buskaget var småfåglar, dvs "pjoddar". Jag som ALDRIG tidigare i mitt liv hört fåglar i naturen var så fascinerad att jag nästan höll på att komma försent till träningspasset. Jag bara stod där och log. Det värsta var att jag var ensam - det fanns ingen att berätta det för just då. Jag ville ju att hela världen skulle få veta det! Så fort jag kom hem skrev jag naturligtvis ett inlägg om det på min Facebooksida ;-)

Nästa dag hörde jag två olika ljud: Ett lät "Tschyyp tschyp!" medan ett annat lät lite högre: "Tshiiirp!" Då lyckades jag lokalisera fåglarna högt uppe i ett träd.

I morse hördes "Tschyp tschyp" och strax därefter "Kschhhhrrr". Antar att fåglarna, precis som vi människor, kan tala en massa olika språk ;-)

En morgon på väg till jobbet hörde jag ett utryckningsfordon långt borta. Jag var dock inte helt säker, så jag hoppade på första bästa person jag mötte och frågade henne om hon nyss hade hört ljudet. Det hade hon. Hon såg lite konfunderad ut över frågan, men så snart jag förklarat varför jag frågade, log hon brett.

På jobbet en dag hörde jag ett märkligt ljud: Som om någon stod intill mig och skrapade med något. Jag tittade upp och tre skrivbord bort satt en kollega och vek ihop ett papper och prasslade lite med några blanketter. Jag satt helt stilla i säkert flera minuter och bara iakttog honom. Allt han gjorde där borta hördes hos mig. Nu ska tilläggas att just då fanns inga kunder i lokalen, så det var ovanligt tyst.

I samband med julplocket kom jag att tänka på: Min julängel! Man vrider upp henne och då spelar hon "Stilla Natt". Henne har jag inte kunnat höra på många, många år. Och min lilla mässingsklocka som har så fin klang! Den säger bara "klock klock klock" - ett stumt knäppande. Undrar om...? Förväntansfull som ett barn på julafton tog jag fram ängeln och placerade ett ljus i handen på henne, klädde mig julfin och såg till att batterierna i CI:t fungerade innan jag andäktigt satte mig tillrätta framför henne och snurrade på vredet. Det var så fint! Hon spelade hela julpsalmen med varenda ton! För några år sedan fick jag lära mig sjunga "Stilla Natt" på teckenspråk (väldigt vackert) och jag började automatiskt teckna där för mig själv. Lycka är en spelande ängel!

Min mässingsklocka hängdes på sin vanliga plats och den dongdongar åter med en lång fin klang! Små, små ting som gör mig så glad!

I måndags var jag på Audiologen i Lund och justerade upp ljudet på mitt CI lite mer. Samtidigt fick jag också ett annat program, som kallas "Fine tuner". När jag skulle ta tåget tillbaka var naturligtvis tågen försenade... Skåne + Vinter = Katastrof! Det var mycket folk på perrongen och alla stod och huttrade, frös och pratade med varandra. Medan jag väntade på perrongen och höll på att frysa tårna av mig började jag leka med fjärrkontrollen. Provade det nya program nr 2 och plötsligt hörde jag tydligt rösten i högtalarna: "...kommer nu in på spår nummer fem..." VA??? I normala fall skulle jag ha hört: "...wåwå wu wi wå wå wue we..." Nu hade jag inte heller någon där som jag kunde berätta för...

Hur som helst, jag hörde ju inte riktigt allt. Bland annat lyckades de med konststycket att röra till det rejält. (Vem är förvånad?) Det kom nämligen in ett tåg på det spår där jag stod och väntade på mitt tåg, som vid det tillfället redan var en dryg halvtimme försenat. Jag höll naturligtvis på att stiga på när jag tyckte att folket på perrongen virrade lite väl mycket. Ren tur hade jag när jag såg skylten på tåget som berättade att detta var minsann ett tåg till Hässleholm - och inte till Helsingborg, dit jag hade planer på att ta mig. Inte många bokstäver rätt där, inte... Det hade mörknat ordentligt, men jag lyckades ändå upptäcka att folket var på väg uppför trappan över till andra spåret. Så jag chansade och hängde på lämmeltåget till andra sidan och kom till sist hem till mitt kära Helsingborg. Det är f-n inte lätt alla gånger att både se och höra taskigt. Visst, man kanske kan boka ledsagare, men det känns rätt onödigt. Dessutom skall ledsagare tydligen helst bokas minst en vecka i förväg. Bye bye spontanitet! ;-) Förmodligen ska man ansöka om ledsagartillstånd innan, precis som man ska ansöka om färdtjänst. Inget man bara får sådär, inte. Men jag vill ju så gärna klara mig själv!!! "Kan fälv!"

Jag avskyr att inte vara oberoende! Förr hade jag både körkort och bil och det var så härligt. Jag har rest på ett antal resor helt ensam och det är en fantastisk känsla, fast dock ensamt ibland... Jag är en sån där som fixar saker själv så långt det går, om det så handlar om att skarva en elsladd, fixa cykelpunkan eller nåt helt annat. Nu har jag svårt att ta tåget själv och att komma på rätt buss när det är mörkt är en utmaning osv. 

Det finns förstås en massa skapat beroende som vi alla lider mer eller mindre av. Datorer, mobiltelefoner, iPod, bil, GPS för att nämna några ;-) Hemma har min dator kollapsat. Hårddisken är helt "kaputt" och jag är "lost", tillika beroende av pojkvännens hopplöst lilla laptop som jag knappt ser på. Den där lilla "blippen" som man navigerar med bara försvinner för mig hela tiden och då svär jag högljutt varenda gång. Därför sitter jag nu kvar här på jobb en fredagkväll. Kollegorna har gått hem för att fira helg, men jag som har datorabstinens stannar kvar och leker av mig lite. Man kan vara beroende på gott och ont. Jag är beroende av en dator, som i sin tur gör mig ganska oberoende =)

Har jag tur, får jag tillbaka min dito med ny hårddisk på tisdag i nästa vecka. Blir en fin julklapp =)

Nämen... Jag KAN ju vissla!

För många år sedan upptäckte jag att jag inte längre kunde vissla. Jag tänkte att läpparna var torra och stela, så jag smorde dem med cerat och gjorde nya försök. Provade att forma läpparna på olika sätt. Smorde lite mer och grimaserade men trots detta inget ljud. Förvisso heter jag Lindblad, men så vackert som min namne Jan Lindblad, har jag ändå aldrig kunnat vissla, så det var egentligen ingen allvarlig förlust att just jag tappat den förmågan. Försökte busvissla istället, men inte ens då fick jag ur mig något ljud. I och för sig har jag aldrig varit någon hejare på att busvissla heller... Kanske därför jag var singel så länge? Lyckades ju inte ens med konststycket vissla efter en snygg karl ;-)

Jag slutade i alla fall försöka med visslandet, eftersom jag ändå inte kunde...

Så häromdan när jag satt där i mina tankar gjorde jag ett försök till att blåsa lite igen och plötsligt lät det ju jättehögt! Jag provade igen och försökte få till lite melodier. Det lät exakt som det gjorde förr. "Jag kan visst vissla!" tänkte jag och försökte mig på lite fler melodier. "Vad konstigt! Plötsligt kan jag vissla igen, som jag inte kunnat på flera år! Vadan detta?"

Då slog det mig!!!

Jag har ju kunnat vissla hela tiden, men helt enkelt inte kunnat höra det och därför trott att jag inte kunde... Nu, med mitt CI kan jag ju höra de där höga tonerna! "Ja, harregu" tänkte jag "mycket ska man höra innan öronen trillar av!" =)

(Fotograferat av min syster Carolina på Fredriksdals Julmarknad 2010)

I helgen har det varit traditionsenligt Julfirande på Fredriksdal. Såsom lycklig innehavare av årskort brukar jag flitigt bevista denna inrättning, gärna alla tre dagarna i rad. I fredags vandrade jag tillsammans med brorsbarnen på den lilla vägen mellan lagårn och Lillarydsgården när jag hörde ett väldigt vackert, men konstigt plingelingande. Hästskjutsen passerade och då insåg jag vad plingandet var... Det var ju bjällror på hästskjutsen! "Va!? Har de bjällror på den?" frågade jag. "Javisst!" blev svaret. "Har de alltid haft det?" frågade jag, för hästskjutsen åker ju runt där vid varje tillställning.
"Ja, de är alltid där." Mycket ska man då höra innan öronen trillar av...

I fredags morse på väg till jobbet hörde jag en massa ljud, som jag snart förstod var några kajor som gick runt där i snön och letade efter något ätbart. Sen hörde jag ännu mer ljud och tittade upp där jag fick syn på ett gäng fiskmåsar som flög runt och bråkade med kajorna om bästa platsen i trädet. Detta är ljud som jag har kunnat höra tidigare och närmast funnit vara jobbiga och skräniga. Där och då var det plötsligt vackra ljud, för jag har ju inte kunnat höra dem på länge. Jag blev liksom medveten på ett nytt sätt om en del av alla andra varelser som befinner sig runtomkring oss och som har sin vardag och sina vardagsrum ovanför oss i träden i parken på väg till jobbet =)  Se där, mycket ska man då höra innan öronen trillar av.

I förmiddags över te och tidning hörde jag ett litet försynt "pling" och sa till pojkvännen: "Du, antingen fick du eller jag ett sms." "Nej, det var jag som tog ett kort på ljusen i fönstret", sa han. "Låter din kamera så?" frågade jag då. "Ja, hör här:" Så fick jag höra plinget igen. Enligt honom har den alltid låtit så. Mycket är det, som man ska få höra innan öronen trillar av...

På spinningen härom morgonen hörde jag ett par takter av en låt jag inte hört på en herrans massa år. Så fort jag hört de första takterna sa jag till mig själv: "Det är ju 'You're the voice' med John Farnham, han från Australien. Den låten har jag inte hört på evigheter. Undras om jag kommer ihåg texten?" Så började just den låten jag tänkt på och då jag kunnat texten en gång i tiden, hade jag ganska lätt för att faktiskt höra VAD han sjöng! Vilken känsla! Jo, det är fortfarande mycket man ska höra innan öronen trillar av...

Igår hävdade pojkvännen att snöflingorna som kom häromkvällen var så stora att han kunnat höra när de landade. (Ljuger han för mig, eller?) Om det är sant, då vill jag också kunna höra det. Jag frågade häromdagen sexåriga brorsdottern hur kvittrande fåglar låter och hon svarade att "Det låter jättefint! Har du aldrig kunnat höra det?" "Nej", svarade jag...

Ärligt talat önskar jag verkligen att öronen ALDRIG trillar av, för jag har insett att det finns massor av ljud kvar där ute som jag ser fram emot att få höra. Sån't som jag ALDRIG någonsin har hört och sån't som jag glömt bort att jag faktiskt har hört!

My life is so good these days!!!

Den kuliga kulan

Jag har fått äran att vara testpilot för en ny kula. En kul kula. Fast, det heter egentligen inte kula. Det heter doppsko.

Den ser egentligen inte klok ut. Det ser ut som om jag spelat biljard och fastnat med kön i biljardbollen. Kulan har precis samma storlek som en biljardboll. Fördelen med denna STORA kula är att den inte fastnar mellan gatstenarna och att den går lättare att rulla över snön och kanske också över sanddynerna? (Läs gärna här vad som hände med hundarna på stranden i Indien.) Nackdelen med biljardbollen är att det fastnar ungefär en dl snö, vatten och dynga på den... Främst i USA används denna typen av doppsko. I USA och StorBritannien har man klistrat röda tejpremsor runt käppen för att markera att man även är hörselskadad. Det har jag också gjort, men tyvärr är detta inte vedertaget i Sverige. Det tänker jag i all fall ta som min stora uppgift att försöka få igenom även här. Genom att bli medlem i FSDB (Föreningen Sveriges DövBlinda) tänker jag föra fram denna, för mig, viktiga fråga.

Käpptekniken går ut på att flytta käppen fram och tillbaka  framför sig från höger till vänster ungefär axelbrett för att "se" vad som finns på marken. De som hör bra brukar vilja lyfta käppen fram och tillbaka för att lyssna på underlaget. Det är dock inget för mig - jag rullar den fram och tillbaka istället. Nu är jag inte den som går speciellt sakta, utan jag nästan springer fram som om jag hade eld i baken för det mesta. Med eller utan käpp. Med eller utan synproblem. Så, när jag krockar med något, då gör jag det rejält. Som igår tex när jag kom ut från spinningsalen. Jag noterade att det stod massor av folk och väntade utanför den andra träningssalen, så för att slippa krångla mig fram där tog jag en annan väg, som jag trodde var smartare. Så FEL jag hade! Jag såg en fin genväg och snirklade mig mellan några styrketräningsmaskiner. Vad jag INTE såg, var järnstången som befann sig i ögonhöjd mellan de två maskinerna. TJONG! AJ! Blodet rann nerför näsan från en spricka som uppstod mellan ögonen, ett blåmärke och blodutgjutning skymtade snart fram under ena ögat. Snyggt! Genvägar äro ofta senvägar, det kan jag gå i god för! I lokalen befann sig typ ett hundratal personer, åtminstone några av dessa måste ha sett vad som hände, men ingen brydde sig. Märkligt. Kan tänka mig att det såg heldumt ut och att de förmodligen tyckte jag var idiot som valde den "genvägen" och därför skulle skylla mig själv. Eller så förstod de hur dum jag kände mig och att jag helst bara ville sjunka osedd genom golvet. Jaja, "det går över innan jag gifter mig", som morfar alltid sa. Men om jag inte gifter mig då? Vad händer då? Det förklarade han däremot aldrig...

Visst kan man skratta åt fåniga saker man gör, även när man kunde blivit riktigt ledsen. På nåt sätt är det lättare så - att skämta bort det. För det är ju inte så blodigt allvarligt egentligen. (Ja, förutom när jag skadar mig...) Med humor kommer man mycket längre! Så just nu skrattar jag för mig själv när jag försöker visualisera min lilla fadäs igår kväll. Tänk att betrakta mig själv på håll just då ;-) Jag har fått kontakt med andra dövblinda främst via Facebook och bland annat finns det en engelsk tjej som just skaffat ledarhund. Hon tyckte det var jobbigt att behöva ta med hunden in på toa när hon var på stan, eftersom hunden brukade dricka ur toastolen =/ Häromdan berättade hon att Samson envisades med att försöka dra in henne på varje pub de passerade. Om det är hon eller hunden som har "drinking problem" framgick inte, men jag har mina misstankar ;-) En kvinna i USA har precis opererat sitt andra CI och skrev att hon hade döpt sin första apparat till "Pete" och bestämt sig för att döpa den andra till "Repeat".

Snö, ja! Just nu är det närmare tio minusgrader, solen strålar och snön både gnistrar och knastrar. Helt underbart, tycker jag, som njuter av att det nästan är ljust ute fast det är mörkt. Gatlyktorna reflekterar så bra, att jag nästan kan klara mig utan käpp där det inte är saltat eller plogat. Dagtid finner jag det lite jobbigt med bländningen, men med min nya skärmkeps och solglasögon går det fint.

Det är dock inte alla som gillar snö. Jag syftar då på de som mår riktigt dåligt av kyla och snö. Som en kompis som har köldallergi, en annan med fibromyalgi eller den tredje med MS. Medan jag är glad över snön finns det andra som lider riktigt. =(

Tänkte på det, att på nåt sätt "krockar" vissa handikapp ibland. Tex vill en synskadad ha en riktigt markerad trottoarkant, så att det går att känna var vägen börjar, medan den som sitter i rullstol eller använder rollator vill ha ett helt slätt underlag. För ett tag sen läste jag i tidningen om en kvinna som bokat flygresa med ledarhund, men skulle få avstå sin plats i planet om en hundallergiker bokade biljett på samma plan!!! (Den historien slutade tack och lov med att den som bokat först hade företräde.) Själv var jag på ett möte häromdagen där det även befann sig en kvinna med Downs Syndrom. Hon pratade väldigt högljutt för sig själv hela tiden, vilket gjorde det i stort sett omöjligt för mig att höra vad som sades. Hon hade förstås lika stor rätt som jag eller någon annan att vara där och samtidigt var det riktigt trevligt att hon faktiskt var där. Nej, det är inte lätt alla gånger men det underlättar förstås om vi alla visar varandra hänsyn.

"Flapp-ljudet"

Nu har jag bestämt mig för vilken hörapparat jag helst vill ha. Hoppas bara Försäkringskassan godkänner det också! Det är nämligen inte den billigaste apparaten... Fast, de billigaste hörapparaterna skulle förstås ändå inte räcka till mig. Jag har en "mycket grav hörselnedsättning" och då är urvalet inte lika stort. Fördelen med denna är att det går att rikta hörseln och det gillar jag skarpt! Säg att man sitter i en bil, eller sitter vid ett bord och den man pratar med sitter bredvid i stället för mittemot. Det kan bli svårt att vrida huvudet mot den som pratar hela tiden för att avläsa och då är det smidigt att kunna ställa in hörapparaten mot den som talar. Speciellt nu, när jag har CI på ena örat och fortfarande har hörapparat på andra örat.

Tyvärr har jag i och med operationen tappat min riktningshörsel, så det är väldigt förvirrat att förstå var folk befinner sig någonstans. Ofta står jag och snurrar runt en stund innan jag hittar dem. Fast det är klart, då får jag ju motion på köpet. Inget ont som inte har något gott med sig... ;-)

Senaste veckan har jag upptäckt ett par nya ljud: Gick nerför trappan från min lgh på tredje våningen. Eftersom jag lider av "Tidsoptimism" var jag lite stressad och medan jag hade käppen i ena handen höll jag på att stoppa ner saker i väskan med den andra handen och försökte samtidigt undvika att snubbla i trappan. Någonstans under armen hade jag min keps och ett par handskar när jag plötsligt hörde ett "Flapp-ljud" som jag inte rktigt tyckte hörde dit. Jag stannade till för att se vad det kunde vara... Då upptäckte jag att min ena skinnhandske låg i trappan. Det hörde jag! I vanliga fall skulle jag gått ner och ut genom ytterdörren och först då upptäckt att handsken inte var med, stressad fått låsa upp dörren igen, springa upp för de tre trapporna medan jag förtvivlat letat efter min handske och blivit ännu senare eller åtminstone ännu mer stressad och irriterad. "Flapp" låter alltså en skinnhandske i marmortrappan.

På pappas födelsekalas i fredags upptäckte jag att mammas gökur tickar ljudligt. "Vad är det för ljud? Är det klockan som tickar?" frågade jag. "Ja, det måste det vara" sa pappa "men det kan ju inte ens jag höra!" utbrast han sen.

Häromdagen kom jag att tänka på att jag de senaste veckorna börjat prata mer med folk, tom med såna som jag inte är personligen bekant med. Folk i affären, småpratet i köket på jobbet, i kön vid busskuren osv. Tidigare undvek jag att säga något eller inleda samtal eftersom jag "ju ändå inte skulle höra vad de svarade". Jag brukar tex ge mig ut från gymmet på fredagsmorgnarna med ett försynt "Trevlig helg" och hoppas att de hör, men tänkt att det gör de nog inte i alla fall. Nu i fredags upprepade jag mitt "Trevlig helg" och upptäckte till min glädje att det gör de visst det. Inte hörde jag exakt vad de sa till mig, men responsen kom från flera håll som ett direkt svar på min kommentar, så det var ingen tvekan om att de önskade mig detsamma. =) =) =)

Satt för ett tag sen och försökte leta bloggar som andra dövblinda hade skrivit, så jag googlade på "döv blind" och ramlade in på en sida där en ung tjej kommenterade att hon sett två döva personer teckna på en restaurang. När de reste sig för att gå vecklade den ene ut en vit käpp och hon blev helt ställd. Senare hade hon sett dessa personer på stan och var full av beundran och fascination. När jag läste hennes rader tänkte jag: "Och? Var det nåt?" För jag är ju van och jag tycker inte att det är något märkligt med det. Inte numera. Inte eftersom jag själv tillhör kategorin "dövblinda". Jag är så inne i detta att jag alldeles glömt hur "vanliga" människor faktiskt ser på "oss". Och DET är intressant. Själv går jag ibland runt och tänker att andra tycker att jag är besvärlig som vill stå på en speciell plats under zumbapasset, som alltid vill ha en speciell spinningcykel, som vill att de tänder upp ljuset och drar ner volymen på musiken hos vänner osv. Tänk om det istället är så att de faktiskt är fascinerade av att jag gör alla dessa saker som alla andra också gör, handikappen till trots. Tänk om de kanske tycker att jag är "wow" som inte sitter hemma och ugglar utan går på gymmet, går ut och dansar salsa, shoppar kläder och fikar på stan som vem som helst. Tänk om jag faktiskt är en inspiration och inte en irritation? Tål att tänka på...

I lördags lyssnade jag på ett föredrag av ögonläkare Sten Andreasson. Vi - pojkvännen följde med =D - befann oss i FSDB:s (Föreningen Sveriges DövBlinda) lokaler i Malmö och salen var full av just "DövBlinda". Många var döva men hade synrester i olika grad och använde teckenspråk. Andra var som jag, hörselskade till olika grad och med olika grader av synskada. Någon är i princip helt blind, men hör halvhyfsat. På stället fanns teleslinga så att de som använde hörapparat kunde ställa om sina hörapparater och få ljudet direkt i örat, medan det för de dövas del fanns tolkar som tecknade. Tänk att de kan teckna efter den som pratar och samtidigt lyssna efter vad de ska teckna härnäst - utan att tappa tråden! SÅ duktiga de är! Allt fungerade så smidigt och hade man bara tittat in i lokalen och sett när dessa människor satt och fikade skulle man aldrig trott att det var ett gäng DövBlinda. Såvitt jag såg var det inte så många som använde sig av taktilt teckenspråk mer än vid ett par tillfällen, men det förekommer ju också. Vita käppar vecklades ut ibland och en del letade lite förvirrat efter varandra emellanåt. "Var är du nu Kalle?" Kalle hör dock inte att Pelle ropar efter honom, men Lisa uppmärksammar situationen och leder Kalle fram till Pelle. Jag som själv är DövBlind upptäckte att det i detta fallet är jag som fascineras över hur bra allt fungerar och att det inte är något konstigt med detta. För några år sen sa jag: "Nej, jag är inte DövBlind, jag tillhör inte DOM!" Fast nu vet jag att DOM är precis som alla andra; trevliga och intelligenta människor med humor och med olika intressen, precis som de alltid har varit. Någon går gitarrkurs, en annan sjunger i kör, en tredje spelar nyckelharpa osv. Vi är ju allihop helt vanliga människor som drabbats av handikapp. Det innebär inte att vi slutar göra vissa saker precis som vi alltid har gjort. För vi gör det mesta som vi alltid har gjort, fast vi kanske gör det på ett nytt sätt. Imorgon är de ett gäng som åker bussresa ner till Tyskland för att julshoppa. Den enda skillnaden är att det kommer att vara några DövBlindtolkar med på resan. För övrigt kommer de säkert att shoppa precis samma julklappar som de alltid gjort och mängden Glühwein som inmundigas kommer definitivt att vara densamma som innan de blev "DövBlinda".

Jag fastnade i kylskåpet =/

Min kompis sjuåriga dotter har jättekul åt att jag "fastnade i kylskåpet"... Det har inte jag. Det låter nämligen illa. Väldigt illa. Särskilt när man, som jag, har X antal kilon för mycket runt midjan...

Faktum är att det i verkligheten var ännu fånigare än det låter: Häromdan stod jag och grävde efter havregryn i skåpet ovanför kyskåpet när jag plötsligt kände något som drog mig håret... Visade sig att magneten som sitter i huvudet på mig tyckte det var roligare att klistra sig fast i skåpsluckan som visst hade ännu större dragningskraft. Alltså, jag menar MAGNETISK dragningskraft. Så där stod jag på en stol och visste inte riktigt hur jag skulle komma loss utan att ta i för häftigt. Sladden är rätt känslig, har jag förstått. Fy vilken knasig känsla. Kunde ju inte precis ringa efter hjälp med orden: "Jag har fastnat i mitt kylskåp. Kom och hjälp mig!"
"Jaja, det har vi misstänkt länge!" hade svaret säkert blivit då... Med lite trixande lyckades jag själv ta mig därifrån.

När jag nu drar till mig metaller, varför kan det inte då vara guld, silver, platina eller andra ädla diton? Gärna med tillhörande briljanter, safirer eller diamanter! (Som ju är en kvinnas bästa vän!)  ;-) Kanske skulle jag ta en sväng inom närmaste guldsmedsbutik och luta mig långt fram över disken för att titta närmare på smyckena också "Vips!" klistrar sig diverse juveler fast i huvet på mig. Gäller bara att fluffa upp håret extra bra den dagen så att det inte syns att jag har ett kilo smycken i hårbotten... Nej JAG VET! Jag har läst kemi. Jag är faktiskt kemiingenjör, fast ingen kan tro det, så JAG VET att ingen av dessa metaller skulle fastna i magneten. Men erkänn att det hade varit häftigt! Min fantasi är det i alla fall inget fel på...

Kleptomani tillhör dock ingen av mina hobbies, som väl är, så jag får nöja mig med det glittriga jag har. Igår klädde jag och en kompis upp oss för att gå ner på stan och "ta en drink". Grävde fram en fyra år gammal klänning som hängde längst in i garderoben "för den är för stor". Det var den tyvärr inte längre. Den satt som ett smäck =( Piffade upp stassen med ett blingblinghalsband jag fått av syrran och kände mig ändå rikigt fin trots avsaknaden av "äkta" guld och diamanter. Min nya hörapparat är dessutom dekorerad med strasstenar i öronsnäckan, så det glittrar rejält. Vi hamnade i Grands Pianobar där vi beställde alkoholfria drinkar.

Kompisen fick ComfortAudio-micken, så att vi skulle kunna snacka. När pianisten började spela blev det tyvärr nästintill omöjligt att höra henne, men killen sjöng och spelade fina visor och var riktigt duktig, så det var en fröjd att lyssna. Jag testade enbart med CI:t och det lät nästan som normalt. Nej, jag hörde inte VAD han sjöng förstås, men det var en hel del låtar jag kände igen. Med "kände igen" menar jag att jag hört dem förut. Det betyder INTE att jag vet VAD de sjunger, VEM som sjunger originalet eller ens VILKET SPRÅK de sjunger på. Sånt kan jag inte höra, och har inte kunnat på många många år. Ibland kan jag, med ledning av språkmelodin GISSA vilket språk det är, men långt ifrån alltid. Jag kan i alla fall njuta av en vacker röst och av finstämda instrument och pianot lät väldigt fint i CI:t =)

De alkoholfria drinkarna till trots blev det ingen spinning imorse. Inbillar mig att jag ev har förkylning på G. Förhoppningsvis är det bara inbillning! Vad som däremot inte är inbillning är de där cornflakesstora vita flingorna som singlar ner från himlen =/ Gärna om fem veckor, men inte redan nu, snälla! Fem veckor! Det är bara fem veckor till julafton!!!

Fast, för min del kändes det som julafton redan förra fredagen. Efter morgonspinningen på fredagarna serveras det frukost på Sats. Jag skulle precis duka av min tallrik och mugg när jag hörde någon säga mitt namn. Så jag vände mig åt det hållet och där stod tjejen från receptionen och sträckte ut handen. "Jag kan ta dem, Christina." Hoppla! Jag hade inte ens sett att det stod någon bredvid mig utan reagerade på mitt namn, som jag hörde med mitt Implantatöra!!! Jag blev så lycklig att jag höll på att spräcka hela ansiktet med mitt leende och skuttade hela vägen hem trots det nyss genomförda spinningpasset. JULAFTON för EnDövEn!

Flera gånger de senaste dagarna har jag hört utryckningsfordon ute på gatan, fastän jag befunnit mig inne i min lägenhet! Nej, det är förstås inte "julafton" att det befinner sig utryckningsfordon på vägarna med sirenerna på, men att jag HÖR dem, det gör mig så glad! Det är helt OTROLIGT att det går att höra på detta viset! Även om jag har långt kvar, ångrar jag förstås inte en sekund att jag genomgått operationen! Icke! Jag hade egentligen inget annat val och jag är väldigt glad att jag fått den här chansen! Tack snälla Landstinget, sjukvården och alla ni som betalt skatt =)

Ringde Möllerström Medical (Agenturen för Med-El, som tillverkat min apparat) för ett par dagar sen för att beställa batterier till mitt CI. Tjejen som svarade var jättetrevlig och hon kände visst till mig och min operation, efs jag är den förste i Lund. Jag frågade, och det är visst cirka 35 personer i Norden som hittills har fått EAS-implantat = hybrid mellan hörapparat och CI. Det var ju inte så många, så jag är nog lite speciell ändå - hehe! ;-) Batteribeställningen gick iväg i tisdags och idag har jag ett paket att hämta på posten. Det var snabbt marscherat! =)

Nästa grej på agendan är att det är dags att byta ut även min vanliga hörapparat. Vet inte exakt vad det blir för någon i slutändan, men det lutar åt en Phonak. Avtryck för snäckan har jag gjort och det ska naturligtvis vara strasstenar i den också! Jag skäms inte för mina hörapparater. De får gärna synas och då kan de lika gärna vara snygga, eller hur? Ni skulle bara veta hur snygga hörapparater det finns nuförtiden! Alla möjliga färger. Jag hade problem att välja färg, för bland just de modellerna jag måste ha (de allra starkaste) finns inte den färgen jag helst velat ha - se nedan. Tror det blir den ofärgade transparenta.

Åh, vad söt denna hörapparat är! Den finns i många fina färger, men är alldeles för svag för mig, tyvärr. Jag väljer kanske denna istället:

När jag skriver nästa inlägg vet jag kanske vilken det blev.

TRÄNA TRÄNADE TRÄNAT

Träna träna träna...

Tycker det är det enda jag gör nuförtiden - tränar.

Började jobba igen i torsdags, visserligen bara på halvfart, men ändå. Nu är det dags att träna på ljuden i min arbetsmiljö. Inte så lyckat kanske med öppet kontorslandskap, men det är så det ser ut. Att tala i telefon har blivit lite svårare nu, eftersom jag bara har FM-sändare på mitt ena öra, där jag har den gamla hörapparaten. Det ska fungera att sätta FM-sändare även på CI:t men jag "ska inte kunna" höra i telefon med CI:t ännu (säger "DOM"), så jag får ha tålamod och träna lite mer först...

Tyvärr fick jag ett tråkigt besked av min stf chef första dagen tillbaka på jobbet. De ville plötsligt att jag skulle ändra mina arbetstider framöver, vilket helt tog all musten ur mig. Ska verkligen den som är halvt sjukpensionär och fn dessutom delvis sjukskriven och "arbetstränar" lösa personalsituationen på jobbet med sin hälsa? frågade jag mig. Nnaturligtvis åkte jag på migrän och sedan gick i stort sett hela helgen åt till att älta fram och tillbaka och fundera och jag orkade nästan inte alls träna med mitt CI.

Många tycker att jag är så positiv och har en sån livsglädje trots mina handikapp, men även jag drabbas av deppiga stunder. Detta var verkligen en sådan stund. Jag pratade med familj och vänner och alla ställde sig frågande till agerandet och sa att så kan de bara inte göra. Du får kontakta facket, sas det. Jag hade visserligen samlat information och visste jag att jag borde ha rätten på min sida, när han plötsligt kom tillbaka till mig i tisdags och bad om ursäkt för om jag hade missförstått honom. Han hade ju bara tänkt fråga OM jag kunde tänka mig ändra mina arbetstider. Vadå missförstått? Det var inte så du sa i torsdags, svarade jag. Nej, det blev visst fel, svarade han. OK bra, då glömmer vi det nu..

Lättare sagt än gjort, förstås. Det hela var så onödigt, nu har jag varit ur form i fyra dagar och det är svårt att få upp farten igen. Jag som är beroende av all min tid och ork till att träna med CI:t behövde verkligen inte detta... Som syn- och hörselhandikappad är man tyvärr hela tiden fullt koncentrerad och det gör en så trött att den lilla marginal som blir över med ork och energi sällan räcker till när något exceptionellt inträffar.

Som väl är, har jag medlemskort på Sats och kan gå och träna så ofta jag vill. Fn är spinning och zumba det jag helst tränar. Fysiskt träning känns jobbigt för stunden, men OJ vad gott det gör i flera dagar efteråt! Zumban kan vara lite trixig, men jag brukar ställa mig längst fram och berätta för de som står närmast mig att jag är synskadad, så att de inte tar alltför illa upp när jag knockar dem. Att jag är hörselskadad ser de, för jag sätter upp håret och hörapparaterna syns. OM de förstår, vill säga. Den allmänna uppfattningen om den saken verkar vara: Du har hörapparater, då hör du. Samma med synen: Du har glasögon, då ser du.

Jag bara älskar latinomusik och att då få dansa och svettas i en hel timme till salsa och liknande ger både glädje och endorfiner. Spinning är en annan sak: Där sitter man på sin cykel och den står - förhoppningsvis - stilla där den står. Jag har en speciell cykel som jag brukar "tinga" där jag ser och hör instruktören bäst. Skulle nån annan ha tagit "min" cykel har jag tränat mig på att 'diplomatiskt' köra bort vederbörande ;-) Skämt åsido, det är inte kul att köra bort någon, så jag försöker helst se till att vara där i väldigt god tid. Jag är en sån där tidsoptimist och att behöva vara ute i extra god tid är svårt, så det är också en sak jag måste träna mig på.

Nu tränar jag på att försöka höra musik. Det är ingen njutning, men jag hör att det är en massa ljud där och det är kul att försöka lyssna på, om inte annat. Ibland kan jag känna igen en låt som jag hört tidigare, men det tar ofta ett bra tag innan jag hör vilken låt det är. Sång är verkligen INTE vackert, men det är ändå kul att försöka gissa vad jag hör för något.

I lördags gick jag med en kompis på stan och efter en kilometer frågade hon: Går jag inte på fel sida, förresten? (Folk har tills nu varit tvugna att gå på min högra sida, om jag över huvud taget skulle kunna uppfatta något av det som sades.) Jo, svarade jag, men jag ville testa. Och det funkade ju faktiskt rätt bra! =) Jag tränar på...

Idag var jag på möte med ett par tjejer från DövBlindteamet. Först var vi en sväng på stan, så att jag fick träna mig i att använda min vita käpp på det mest effektiva sättet, bland annat i trappor och rulltrappor. Jag vågar inte riktigt lita på käppen, så jag stirrar ofta ner i marken när jag går, men det är ju det jag ska träna mig på att undvika. Låta käppen "se" vad som finns på marken och själv koncentrera mig på att lokalisera mig.

Efter käppträningen satt vi och fikade och då fick jag samtidigt träning i teckenspråk. Så småningom ska/vill jag lära mig mer av och träna på taktilt teckenspråk och framför allt "haptiska signaler". Men haptiska signaler menas tex om jag är ute och går och den som går bredvid mig vill att jag ska stanna: Då är det snabbaste och enklaste sättet att lägga handen tungt på min axel och "stoppa mig". Man kan markera på ryggen/armen på den "dövblinde" med ett kryss för att "gå på toaletten", en knuten näve som "maler" på ryggen = kaffe osv.

Nähä klockan går och nu är det snart dags för mig att ge mig iväg på ett träningspass Zumba igen, ser jag. Hoppas jag inte låtit alltför negativ nu i mitt blogginlägg. Jag lovar låta mycket gladare nästa gång! =)

Kanske lite tidigt för julstjärna, men denna fick jag av min pappa idag och visst är den FIN! Faktiskt inte alls så "julig" i och med den rosa färgen. Den blev jag GLAD av!!! Tack snälla "Papputen"!





1 Kommentar:
  
Tina sa...

Nja nu var det ju inte meningen att hänga ut någon chef här i bloggen, för det redde ju ut sig som ett "missförstånd" till slut.

Vad jag ville få sagt var mer att min toleransnivå är så låg och att det ska så lite till för att jag inte längre skall ska känna mig så "GLAD".

Nu till endorfinerna! =)

10 november 2010 18:35

Vad utlöste brandlarmet?

Denna söta lilla bokmärkesängel fann jag infogad i mail från Pia på CI-teamet =D Tänk att hon kom ihåg att jag hade nämnt det ;-) (Se vidare i inlägg 21/9 "Drygt 40 timmar kvar...")

Måndag en vecka efter att jag fått mitt CI var det dags för återbesök i Lund. Jag började med att göra nya ljudinställningar hos Anders. Därefter tog Pia nytt audiogram på vä öra. En del av den förlorade hörseln på 125 resp 250 Hz (basområdet) har kommit tillbaka! =) Jag fick även göra en test på hörseluppfattningsförmågan. Innan op hade jag 28% hörseluppfattningsförmåga och nu efter en vecka uppnådde jag 44% med mitt CI! Iofs bör dessa siffror tas med en nypa salt, men ändå! Det går till så, att jag får lyssna på ett band med en uppsvensk mansröst som läser upp ord. "Du hör nu: vit", "Du hör nu: präst" "Du hör nu: båt", osv. Därefter ska jag upprepa vilket ord jag tycker mig ha hört. Vit kan bli vin, vis, lik, bin. Präst kan bli träsk, press, stress, fresk. Båt kan för mig bli våt, kål, låt, bål. Kåt har jag gissat på någon gång, men snabbt insett att det kan han ju bara inte ha sagt! ;O)

Fortsatte sedan med hörselträning hos Kerstin. Hon läste vidare i boken om Charles Lindberg och jag provade även lyssna med enbart CI och UTAN läppavläsning. Tom där lyckades jag hänga med. Tror jag hamnade på samma nivå som när jag enbart hade läppavläsning utan något ljud alls. Inte illa - det går framåt det här! Däremot var det lite svårare att höra skillnad på lika ord men med olika vokaler, tex stil-stol, mil-mol, finn-fann...

Tidigt nästa förmiddag fick jag träffa läkaren Karolina som såg glad ut över mina framsteg men sa att "det är bra att du är envis men du får/måste vila örat ibland" samt "du måste ha TÅLAMOD!" Har för mig att jag har hört det där ordet någonstans förr, men kan inte för mitt liv komma på vad det betyder ;-) 

Fortsatte sedan med mer lyssnarträning hos Kerstin, som rekommenderade mig att låna ljud- och textböcker på biblioteket. Vi övade även med hjälp av några program på datorn men där var det svårare att höra, tyckte jag, speciellt vokalträningen.

Till sist var det dags för ny ljudjustering inne hos Anders. Eftersom jag är så "duktig" (OBS! Anders ordval!) fick jag själv sköta ljudanpssningen på datorn. Det gick både snabbare och kändes tryggare att själv få vara chef över ljudnivån. Mitt i alltihop utlöstes dock brandlarmet och vi fick vackert ge oss ut utanför byggnaden. Inte hörde jag något brandlarm inte - inte ens med CI:t på... Brandbilarna kom snart dit men inte hörde jag dem heller, inte förrän de var bara 50m därifrån - och då med min hörapparat, INTE med CI:t... Tja, nu visade det sig vara falsklarm, så vi gick in igen och fortsatte med det vi höll på med.

Förresten, nu har jag svar på frågan om vad som händer om jag råkar slicka på ett elstängsel: Njae, jag vågade inte ställa frågan riktigt med de orden, det erkänner jag ;-) men svaret jag fick var att implantatet, den inopererade delen, den händer det inget med. Däremot kan elektroniken i den yttre delen, själva hörapparaten, slås ut. Så det är nog inte att rekommendera att sticka tungan i kontakten ;-)