Suddiga kontraster

Kom just hem från en tvåtimmars härlig powerwalk i skogen härintill. Det är ett par minusgrader ute och det har snöat hela natten och har fortsatt att göra så under förmiddagen. Solen kämpar förtvivlat med att försöka ta sig fram genom molntäcket. Det går sådär.

Jag har solglasögon ovanpå mina vanliga glasögon och de immar igen lite. Ser en joggande mansperson kämpa sig uppför en backe och hör honom säga "Hej"! "Hej" svarar jag tillbaka... "Men HEJ! Det är ju DU!" Det tog ett tag innan jag upptäckte att det var min egen pojkvän jag höll på att krocka med där i korsningen. ;-)

Igår på jobbet när jag kom från köket med en kaffekopp hörde jag en röst som sa: "Ursäkta, men har inte vi gått i samma skola?" Jag vände mig åt sidan och såg en suddig man med grånade tinningar. "Vänta ska jag hämta mina andra glasögon", sa jag först och med de rätta glasen på näsan såg jag vem det var. Jodå, vi kommer från samma lilla håla och har gått i grundskolan samtidigt men har knappt setts sedan vi var femton år. Kommer ihåg att vi tjejer då tyckte att han var otroligt snygg och det var han minsann fortfarande. Detta bekräftades efteråt av mina kvinnliga kollegors drömmande blickar, saliga leenden och kommentarer: "Oj, så du känner honom? Ooo... Suck..." Haha! 

Åter till skogen: I och med den nyfallna snön var bara de största stigarna upptrampade så det var väldigt svårt att hitta var jag skulle gå. Jag travade fel då och då, för allt var vitt vitt vitt. Inga kontraster alls. Jag var nära att trampa ner i en liten bäck en gång, men det upptäckte jag i sista stund. Dagens skogsrunda gick även förbi dammen vid Pålsjö Mölla där jag matade ankor som barn. Möllan är från 1600-talet och folk har nog matat ankor där långt innan jag var barn och de lär göra så under många generationer framåt också antar jag. När jag närmade mig dammen hörde jag ett evinnerligt tjattrande och ett rejält gäng ankor flockades runt mig, men det hjälpte inte för jag hade inget till dem. Stigen gick runt dammen men här fick jag vara väldigt försiktig, så att jag inte råkade kliva ner i den. Den var frusen och snötäcket var lika högt på dammen som på marken intill, så allt flöt liksom ihop. Jag kände inte för att vara förste "is-testare" dessutom låg isdubbarna där hemma...

Bländning samt avsaknaden av tydliga kontraster är det som för närvarande känns mest påtagligt när det gäller min syn. Nu har jag kommit på att jag kan ju vända färgen på hela texten på min datorskärm, gult på svart, både här och på jobb tack vare mitt "Zoom-Text"-program. De flesta program funkar tillsammans med den inverterade färgen, fast bilder på leende människor blir väldigt supspekta när de får gula läppar och svarta tänder ;-) 

Skogspromenaderna får bitvis gå lite långsammare så att jag slipper bli blöt om fötterna, jag kikar gärna två gånger extra på snygga män och har inga allvarliga problem med att folk har svarta tänder, så länge mina egna är vita ;-) Jag är tacksam att jag kan fortsätta med det jag alltid har gjort, även om det ibland sker på nya och lite annorlunda sätt. Fast, det där med att kika ett par gånger extra på en snygg karl, det ska jag erkänna, att det gjorde jag redan innan min syn blev såhär dålig ;-)

Mullvadssyn

Det har börjat bli allt jobbigare att se och under det senaste året tycker jag att det eskalerat. Men det är klart, om du ser 100% och förlorar 1% av denna syn, då är det väl inget du märker - du har ju 99% kvar. Ser du i gengäld 5% och förlorar 1%, så blir ju denna procent så mycket mer märkbar, då har du bara 4% kvar. Även om själva försämringen är densamma. Nu har jag inga exakta procenttal på min syn, men jag ville förtydliga hur jag menar.

Förra veckan, kväll, på väg till spinningen. Ska gena genom parken som jag brukat göra nu när det varit snö. Med snö är nämligen allt ljusare och till och med jag kan gena igenom en park. Det går till så, att man följer det lite mörkare partiet där folk trampat upp en stig. =) (Oftast går det jättebra men ibland går det så här.) När jag kom till parken denna kväll blev det tvärstopp. Som att gå in i en svart vägg. Det var bara att vända ut igen och gå den längre omvägen på trottoaren. 

Usch för skånsk lervällingsvinter! Mörkt och kladdigt. 

Det är lördag kväll och jag har ärende i kvarterets Ica-butik. Jag viker snyggt ihop min vita käpp och stoppar i korgen när jag kommit innanför dörren till butiken. Går förbi frukten och stoppar ner en klase bananer och ett par grapefrukter. Sen ska jag ha mjölk eller vad det kallas när det är utan laktos eller när det är havredryck. Ställer mig på lagom avstånd framför glasdörrarna så att jag får in någonting i synfältet. Blanka, obehagligt bländande glasdörrar. Letar hylla upp och hylla ner. Så kommer någon och ska förbi mig. Någon annan knuffar undan min korg. En tredje ska öppna precis den dörren där jag står och letar. Varje gång jag blir störd får jag börja om eftersom jag tappat bort mig i mjölkletandet. Till sist får jag panik och tar det första bästa jag kan hitta som någotsånär stämmer in på vad jag letade efter.

Därefter ska jag bort till frysdisken och hitta wokgrönsaker. Det är samma sak där, nästan värre. Glaslocken ovanpå frysarna reflekterar lamporna i taket. När jag hittat woken återstår att läsa på innehållsförteckningen, minimal text på blanka plastpåsar, det får nämligen INTE finnas vitlök i den.

I kassan ser jag inte siffrorna på kortmaskinen eftersom ljuset är felriktat, sedan får jag problem att packa ihop mina varor snabbt nog innan nästa kund eftersom jag måste scanna över hela varubandet så att jag är säker på att jag får med mig allt. Därefter krånglar dragkedjan i kappan och jag lyckas på något märkligt vis klämma läppen i dragkedjan så att blodvite uppstår. Med blodet rinnande från läppen och väskan på ryggen fäller jag ut min käpp och går ut genom dörren. Personen framför mig släpper igen dörren mitt över min vita käpp och när jag väl kommer ut på gatan i totalmörker och regn forsar tårarna nerför mina kinder. 

Idag har jag besökt doktor Sten i Lund för att kolla mina ögon. Jag fick "bella donna-droppar" i ögonen. De gör att pupillerna blir stora som på en förrymd knarkare och man måste ha mörka solglasögon på inomhus resten av dagen... Efter en titt i ögonen konstaterade doktorn att trycket var bra, det han kunde se i ögonen av RP:n var inte märkbart försämrat, starren var lite värre. Troligen berodde bländningen på en kombination av ökad grå starr och min synskada. Starroperation ville han vänta med eftersom han tyckte att jag såg för bra på tavlan (det centrala synfältet) och en operation kan försämra detta. Han föreslog färgade linser eller glasögon så länge och sedan skulle han kalla mig till en stor undersökning om ett år istället. 

Efter detta besök vandrar jag ner till Lunds centralstation där jag lyckas måtta fel med min vita käpp och missar att det är ytterligare ett trappsteg kvar. Jag faller handlöst nerför trappan och smäller i min knäskål (den är lila nu). Efter en stunds "aj aj aj" och grimaserande lyckas jag ta mig upp med mitt smärtande knä och därefter haltar jag vidare till spåret där Helsingborgståget så småningom ska komma. Det var en hel del folk på stationen denna förmiddag och många som passerade mig när det hände, men inte en enda person erbjöd mig hjälp eller frågade hur det gick! Inte en enda! 

Fan fan fan! Förlåt jag vill inte svära, men ibland rinner bägaren över. 

På tåget fanns jag tack och lov en helt underbart trevlig tågvärd som skrev biljett till mig utan krångel och som sedan berättade att jag skulle vara försiktig i Helsingborg, för rampen mellan tåget och perrongen gick inte ända ut. "Säg bara till om du vill ha hjälp med något!" (Han blåste inte på mitt onda knä, men han hade säkert gjort det om jag hade bett honom snällt. ;-) )

Min planerade fikastund med T och lilla A blev tyvärr inställd eftersom de var sjuka, men det var precis som om J hade telepatisk förmåga, för en timme efter deras avbokning fick jag ett sms där J frågade om jag ville luncha med henne. Det passade mig jättebra! En klädbutik intill lunchrestaurangen hade rea och dit gick vi förstås efteråt. Expedition var otroligt rar, trevlig och serviceminded utöver det mesta. Jag tyckte att jag var värd en rejält prispressad och skitsnygg trenchcoat. Färgen lyckades jag dock inte reda ut: "Vad är det för färg på den? Är det mullvad?" "Njae," sa expediten, "jag skulle nog säga grå." "Jaså" sa J "jag tycker den ser lite grön ut." "Jaaa, eller brunaktig", sa expediten då. "Men vänta, jag ska läsa på lappen här i nacken. Mullvad står det, du hade rätt." 

Jag hade rätt om färgen! Trenchcoaten bor hos mig nu! Den mullvadsfärgade. =) 

Inte för att jag någonsin sett en levande mullvad, men här ska ni få höra: "Deras syn är dålig och örat saknar ytteröra. Det taktila sinnet är välutvecklat." Det är lite som att den är en av oss DövBlinda, ju. 

Aldrig blir man väl fullärd?

En dövblind tjej jag lärt känna via Internet skrev för ett tag sen att nu skulle hon vara sjukskriven en månad för att tokträna med sitt CI. Under denna tid skulle hon inte få använda hörapparaten hon normalt har på sitt andra öra. Hon fick inopererat Cochlea Implantat för ett och ett halvt år sen men det har strulat en del med ljudanpassningen. Det kan bli så ibland. En del måste träna mer och andra behöver inte träna lika mycket för att höra med CI. En del drabbas av komplikationer såsom yrsel tex. Hos andra är det elektroderna i snäckan som bråkar eller så fungerar inte själva processorn (den delen som sitter utanpå) som den ska. Hos en del orkar inte hjärnan tolka ljudsignalerna och hos någon kanske hörselnerven blir överansträngd. Olika saker kan helt enkelt drabba oss alla när vi minst anar det.

Jag tänkte då att jag hade sån tur att jag ganska snabbt blev vän med mitt CI och jag använder ju alltid både CI och hörapparat samtidigt. När jag av någon anledning bara använder CI:t blir ljudet jättekonstigt, nasalt och monotont. Även män får kvinnliga röster. Det är bara att konstatera att jag fortfarande har väldigt svårt att höra med enbart CI. Så då lovade jag henne jag att jag skulle sällskapa henne i ljudträningen och lägga undan min hörapparat jag med. Jag har försökt och försökt, men inte vågat fullt ut. Jag MÅSTE ju höra på jobbet tex och jag har känt att jag ännu oftare än annars fått huvudvärk när det bara är ljud på det ena örat. Ansträngningen underlättar ju inte huvudvärken...

Ett kan jag konstatera: När jag har både CI och Hörapparat (Höron) blir ljudet "normalt". Jag hör basen med Hörapparaten och diskanten med CI:t men i hjärnan blandar det sig till ett komplett och korrekt ljud. De ljud som jag inte alls kan höra på mitt hörapparatöra hörs ännu tydligare i CI-örat när jag inte har hörapparaten på. 

Det tänkte jag på en dag när jag var ute på powerwalk med enbart CI. Jag hörde skräniga fiskmåsar över havet och aldrig har de väl låtit så skräniga? Jag hörde ett "ssskkkkrrrrrrr"-ljud och tänkte: "Oj, här kommer ett fordon körande bakom mig. Men inte får väl bilar köra här på gångbanan?" (Nu ska ni komma ihåg att med CI:t hör jag inte lika mycket basljud, dvs motorljudet är inte lika dovt och försvinner nästan.) När jag vände mig om såg jag att det var två småjoggande mammor med varsin barnvagn. De passerade mig och jag fortsatte höra ljudet från deras barnvagnshjul tills de var mer än femtio meter bort. Ja du läste rätt, jag skrev FEMTIO meter! 

En annan dag var jag borta i lokala Ica-butiken och där brukar jag växla några ord med en rar tjej i kassan som jag känner lite grand. Hon har någon sorts ickesvensk brytning och är extra svår för mig att höra, men de senaste åren då jag haft Höron har det gått ganska bra. Hon pratade på som vanligt med mig och vad jag kunde avläsa på hennes läppar handlade det om jul- och nyårshelg och jag insåg att jag gjorde som jag alltid brukat göra INNAN min "Höron-tid". Jag log, nickade och hummade och sa något halvdiffust som jag hoppades skulle kunna passa in på jul- och nyårssnack. Det "knepet" känner alla hörselskadade till. ;-)

På spinningen lägger jag ner hörapparaten i en ask av två skäl - min senaste hörapparat är nämligen extremt fuktkänslig. Jag har aldrig under min mer än fyrtioåriga hörapparatstid upplevt någon så "klen" apparat. Man tycker att tekniken borde förbättrats under alla dessa år, men det sker tydligen på bekostnad av annat... Det andra skälet är att jag vill passa på att ljudträna med mitt CI. Jag kan omöjligt skilja instruktörens röst från musiken/sången men i kombination med avläsning går det sådär. Övning ger väl färdighet?

Sen finns det faktiskt tillfällen då enbart CI funkar alldeles utmärkt och det är när jag kopplar sladd direkt från CI:t till hörapparatsuttaget i tex mobiltelefonen för att höra på radio. Det tråkiga är att radiomottagningen är ganska dålig då man är i rörelse. Och det motverkar ju hela syftet med den idén... Önskar att någon kunde tillverka en direktslinga från CI:t till hörapparaten med mikrofon, så att man kunde använda den till telefonsamtal. Som det är nu har jag lösningar med T-läge och Bluetooth, men båda alternativen är ganska skrapiga och drabbas av ljudstörningar. 

Jag tränar också på att lyssna till ljudböcker med enbart sladd från CI:t till min Daisyspelare och det går ganska bra. Det gäller att dra upp volymen rejält, har jag kommit på. (På så vis får jag med mer av basljuden som går via en hörapparatdel i mitt CI, för jag har ju faktiskt en hybrid, ett så kallat EAS.)

Nu har träningsmånaden tagit slut för tjejen jag nämnde. Hon har tränat dagligen så gott hon kunnat. Själv har jag inte varit lika "tvungen" att hålla mig till enbart CI:t, så jag har fuskat en del. Jag har i alla fall lärt mig att det är alldeles uppenbart att jag inte hör speciellt bra med enbart CI. Jag måste träna MER och nog borde jag som ännu inte har drabbats av några andra allvarliga hörsel- eller öronkomplikationer kunna förbättra mina resultat? Och sannerligen säger jag eder: Övning ger färdighet! =) 

Trollspö för en dag (DövBlind bloggstafett)

"Om du fick trollspö för en dag, vad skulle du kunna trolla fram för alla med dövblindhet?" Den frågan ställde Anne-Maj till mig när hon lämnade över stafettpinnen i DövBlindbloggstafetten. Enligt reglerna (dessa är bestämda av nämnda Anne-Maj ;-) ) ska frågan besvaras inom en vecka och därefter ska stafettpinnen lämnas över till nästa dövblindbloggaren tillsammans med ett nytt ämne. Jag tyckte att frågan var otroligt svår. Jag har klurat alldeles för länge och inser att jag överskridit min tidsram med 100%. Förlåt, men det kom även annat emellan... 

Min första reaktion var: Jag skulle genast vifta med spöet så att alla dövblinda fick Stålmannens superhörsel och supersyn såklart!

Fast, sen kom jag på, att jag vill ju inte eliminera alla dövblinda från jordens yta. Det var inte det enkla svaret Anne-Maj ville ha. Alla vill nog inte ha superhörsel eller supersyn heller. Tänk att vara sjuttiofem år, vara född döv och plötsligt få superhörsel... För det första; vilken skräck! För det andra; vilken ansträngning det skulle kräva att plötsligt börja tolka alla ljud som man aldrig haft någon aning om vad de innebär. (Samma med synintryck om man är född blind.) Jag förstår lite av den känslan, eftersom jag fick CI för ett tag sen och därmed fick en del helt nya ljud som jag aldrig tidigare hade hört på köpet. Nej, jag måste komma på något smartare...

1) Jag skulle se till att införa teckenspråk i grundskolans läroplan. Med dessa grundkunskaper är det sedan inte alltför komplicerat att gå vidare med taktilt teckenspråk och med haptiska signaler. 

2) Jag skulle se till att Färdtjänsten fungerade felfritt och smidigt i alla delar av landet.

3) Jag skulle se till att alla fick assistans och tolkhjälp i den utsträckning man anser sig ha behov av det.

4) Jag skulle se till att all stads- och gatubelysning var ergonomiskt utformad utan bländande inslag.

5) Jag skulle se till att alla offentliga toaletter hade ett standardutseende, dvs samma höjd på lampknappen, samma höjd till kroken till väskan jackan och alltid toarullen till höger om toastolen, som förstås alltid är rakt fram.

6) Alla övergångsställen skulle utrustas med vibration kopplad till käppen. 

7) Jag skulle utrusta alla dövblinda med ett sjunde sinne. Alla dövblinda har redan utvecklat ett sjätte sinne, fråga vilken dövblind person som helst ;-) men med det sjunde sinnet ska man vara utrustad med någon slags tentakler som känner av omvärlden lite som en insekt gör - också ska man kunna läsa andras tankar - hehe...

Hur lång tid hade jag på mig nu, att trolla? En dag... Hur mycket kan jag hinna med att trolla på en dag...? 

8) Innan tiden rinner ut: Här är en sak jag skulle vilja uppfinna till alla dövblinda; En taktil fotoplatta. Jag var på Lunds Centralstation för några dagar sen och där upptäckte jag en taktil översiktskarta. Jag stod länge och begrundade "konstverket" som plötslig bara fanns där bredvid rulltrapporna. Först när jag såg punktskriften på några ställen insåg jag att det var en taktil översiktskarta. Jag tänker mig att jag spinner vidare på idén, med att man har en bärbar kamera, ungefär som en iPad. Man håller upp den och "fotograferar" och därefter kan man känna på plattan hur det ser ut genom att alla de där pixlarna istället utgörs av små piggar, likt en spikmatta, som höjer sig olika mycket beroende på hur bilden ser ut. Likadant skulle man kunna ta fram taktila översiktskartor på offentliga platser via sin taktila fotoplatta. 

Vid det här laget misstänker jag att jag skulle vara ganska trött i huvudet och kanske kaffesugen, så resten av dagen skulle jag förmodligen gå en lång promenad med min F och sedan avsluta med en kopp kaffe och kanelbulle på ett mysigt fik ;-)

Nu skickar jag vidare stafettpinnen till Tobbe med frågan: Vad har DövBlindheten medfört för din del, som du med facit i hand inte hade velat vara utan?

Eddie, Marc och jag

Efter mitt förra blogginlägg om de två belgiska tvillingarna har jag känt mig lite "blogg-paralyserad". Kanske kan jag påstå att jag var paralyserad i största allmänhet ett tag där. Jag fick för mig att hela samhället var beredda att sticka dödande injektioner i alla oss "värdelösa och resurskrävande" dövblinda...

Faran med att läsa media som alltid vill skapa rubriker och sälja lösnummer är att vi sällan får hela sanningen - och det visste jag väl i och för sig från början - att här är något som ingen berättar - men VAD är det som inte kommer fram?

Inom dövblindvärlden har förstås denna historia diskuterats fram och tillbaka. Hur känner vi själva inför dödshjälp oavsett orsak, hur känner vi inför att det var just dövblindheten som togs fram i historian när det egentligen var så mycket annat och hur känner vi själva inför det här med dövblindhet - innerst inne? 

Debatten kommer säkerligen att diskuteras på forum på ett eller annat sätt framöver också.

Hur som helst, nu ska jag försöka lägga denna berättelse åt sidan och ta fram lite av den glada och positiva Tina igen.

Emma tipsade om en blogg där det finns lite mer research kring de belgiska männen. Coco, som är en kanadensisk 33-årig tjej med Ushers syndrom skriver på ett väldigt intressant sätt och verkar helt otroligt aktiv. Jag förstår att jag i hennes blogg har en hel bok framför mig att läsa vid tillfälle ;-) 

Förresten, männen har för mig blivit gestalter och är inte längre bara "de belgiska tvillingarna". De hette Eddie och Marc, och till dem skänker jag en varm tanke och varsin kram <3

Nu är jag inte bara DövBlind, nu är jag även stum...

Jag läste något fruktansvärt tragiskt häromdagen: Ett par 45-åriga döva belgiska enäggstvillingar som höll på att bli blinda var så förtvivlade över sin situation att de ansökte om och beviljades dödshjälp! 

Här kan du läsa ABC news artikel

Här kan du läsa Yahoo's artikel


"They were very happy. It was a relief to see the end of their suffering," said Dr. David Dufour. "They had a cup of coffee in the hall. It went well and a rich conversation. Then the separation from their parents and brother was very serene and beautiful," he said. "At the last there was a little wave of their hands and then they were gone."

"De var väldigt lyckliga. Det var en lättnad att få se ett slut på deras lidande," sa Dr. David Dufour. "De drack en kopp kaffe i korridoren. Det gick fint och de hade en meningsfull konversation. Sedan tog de ett stillsamt och vackert adjö av sina föräldrar och sin bror," sa han. "Till sist vinkade de lite med sina händer och därefter var de borta."

Här känns det som om man befäster och bekräftar att dövblindhet är att jämställa med tex att ha en mycket svår cancer i sista stadiet. Man anser att dövblindhet är något av det värsta som kan drabba en människa och tycker att det är lika bra att sätta en dödande spruta i personen, för han eller hon har ju ändå inget att leva för... (!)

Det är illa nog att den som har dövblindhet kan känna så emellanåt, för det ska jag inte sticka under stol med: Dövblindheten har fått mig att känna mig som i ett svart vakuum mer än en gång, depression och hopplöshet är känslor som kommer då och då. Självmordsstatistiken bland dövblinda talar säkert för sig själv (säger jag utan att ha några siffror på det), men att man i Belgien står till tjänst med en dödande injektion i stället för att ställa upp med stöd till de som behöver hjälp gör mig väldigt illa till mods.

Faktum är, att jag kan tänka mig tusentals saker som är betydligt värre än dövblindhet. Att vara dövblind innebär förstås inskränkningar i vardagen. Jag får tulla på min självständighet, jag har svårt att hänga med i vad som sker, svårt att kommunicera med folk på "vanligt" vis. Men snälla nån, det finns alternativa kommunikationssätt, det finns hjälpmedel som underlättar för mig att bli självständig, det finns så mycket annat man kan göra än att ta livet av sig!

Det som gör mig extra ledsen i det belgiska fallet är, att de hade ju varandra! De hade en rik konversation med sin familj! Nu har jag inte alla fakta, men om det verkligen var enbart dövblindheten som fick dem att tappa livslusten så här, så räcker jag ett mycket fult finger åt de belgiska myndigheterna som inte kan ta hand om sina medmänniskor på ett bättre sätt.

Tack och lov för att jag bor i Sverige, där man inte tar den enklaste utvägen och ger dödliga sprutor så fort ett problem känns övermäktigt. Tack och lov för DövBlindteamet, som ger mig stöd på alla sätt, både med samtal, information, kontakt med andra dövblinda och med tekniska hjälpmedel. Tack och lov för Internet, där jag lärt känna så många underbara människor världen över med dövblindhet. Tack och lov för tekniken som underlättar för oss med dövblindhet.   

Jag lovar, att med rätt stöd och hjälp kan en dövblind person ha ett minst lika rikt liv som en fullt frisk person - om inte bättre, eftersom hon eller han har lärt sig att ta tillvara det som är viktigt här i livet. Och det, ska jag tala om för er, sitter inte i vare sig ögonen eller i öronen; det sitter i hjärtat! 

Ett nytt sätt att göra som vanligt... (Läsa böcker)

Jag älskar att läsa böcker. De senaste åren har deckare av olika slag varit favoriter, det kan handla om allt från Janet Evanovich's bokserie om Stephanie Plum, Alexander McCall Smith's böcker om detektiven Precious Ramotswe som jag läser på engelska så fort de kommer ut, därför att jag inte orkar vänta på den svenska översättningen. Att läsa på originalspråket ger, förutom språkkunskaper, en inblick i hur författaren verkligen ville uttrycka sig, utan inblandning av översättarens tolkning. Jag läser också pseudonymen Lars Keplers spännande deckare, jag läser Anna Janssons deckare, jag läser Carin Gerhardsen, Varg Gyllander, Camilla Läckberg mm. Nu senast hittade jag Johan Theorins böcker som utspelar sig på Öland. 

De senare åren har jag fått allt svårare att läsa. För fem år sen gav jag helt upp pocketböcker och köper enbart inbundna böcker med större text. För tre år sen gav jag nästan helt upp bokläsning vintertid. Jag behöver nämligen ha ett bra dagsljus för att kunna läsa utan för mycket ansträngning. Nyligen fick jag låna en Daisyspelare, så att jag kunde låna hem böcker från Tal- och Punktskriftsbiblioteket (numera MTM) och kan numera lyssna på böckerna via slinga direkt till mina Höron. (= Hörapparat + Cochlea Implantant.) Det går sådär. Krävs fullständig koncentration och jag missar namn, orter och annat som inte går att gissa sig till, men det mesta hänger jag med på. I kombination med pappersbok går det bättre. 

Men så förstod jag att fler och fler läser böcker på läsplatta. Jag har ju en gammal iPad och tänkte att det kanske skulle kunna funka? I torsdags var jag inom biblioteket i stan och fick en kod för att kunna ladda ner e-böcker på iPaden och när jag kom hem satte jag genast igång.

Man behöver en app som kallas Bluefire Reader för att kunna läsa böckerna från biblioteket och i den kan man göra vissa inställningar. Önskar att de valt en annan app där man kunnat välja fler textinställningar, men än så länge funkar denna. Jag förstorade texten och inverterade färgen så att jag har vit text mot svart bakgrund. Det optimala för mig hade nog varit gul text mot svart bakgrund, men bortsett från det, var det som att sudda ut flera år av synhandikapp! Jag märkte direkt hur jag bara bläddrade och bläddrade sida efter sida i boken utan att bli sådär extremt trött i ögonen som jag annars blir av allt dåligt ljus eller den vita bakgrunden på datorskärmen. Nu kan jag läsa böcker nästan lika obehindrat som jag kunde för tio år sen =) Lycka!!!

Tänk vad tekniken kan göra skillnad! Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är omgivningen som avgör hur stort mitt syn- och hörselhandikapp är, inte audiogram och synfältstester. 

Det lustiga är att läsplatta inte skapats för några att några synskadade ska kunna läsa böcker, utan för att folk ville spara plats i bokhyllorna och kunna bära med sig en hel bokhylla i väskan. Precis som mobiltelefonerna inte från början togs fram för att döva skulle kunna telefonkommunicera, men tänk så bra det blivit med sms och bildtelefon! Och det bästa är att vi är bara i början av teknikens era och dess möjligheter! 

Firandet städas undan, fast det sitter ändå kvar i minnet =)

Julhelg och nyår har passerat och nu är vi mitt uppe i Trettondagsfirandet. Ja, firande är väl att ta i. Såvitt jag förstår firar de ortodoxa kristna sin jul just nu. En av mina närmaste vänner har makedonskt påbrå och de brukar fira sin jul på Trettondagen. Fast, efter drygt fyrtio år i Sverige är väl den traditionen ganska försvagad, misstänker jag. De träffas i alla fall och käkar middag tillsammans under "sitt" julfirande. 

Trettondagen, det var då de tre vise männen till sist hittade fram till Jesus och kunde lämna över sina gåvor. Hade det varit i nutid, kunde de kanske använt GPS och kommit lite mer i tid? ;-) De som har julkrubbor hemma borde med andra ord vänta med att sätta fram de tre vise männen tills idag. Hur det nu ska gå till när julkrubban med tillbehör redan är nerpackad i lådor och förvisad till förrådet? 

Tyvärr har senaste tidens "skynda-skynda-kultur" bidragit till att julfirandet startar redan i oktober och när vi väl kommer till Trettondagen har de flesta tröttnat på julen och redan städat ut allt. Det kunde jag konstatera igår när halva Sverige deklarerade på Facebook att nu hade de minsann så fint och städat, granen var utkastad och resten av pyntet låg undangömt i lådor. Själv håller jag hårt på den gamla traditionen att först på "Tjugondag Knut kastas julen ut". Julgransplundring, någon? Japp, den 13 januari när Knut har namnsdag. 

Fastlagsbullar såg jag för en vecka sen i konditoriets fönster, troligen fanns de att tillgå redan på Annandag jul? 

Jag som älskar att se ljus i fönstret under denna mörka tid fasar över resten av januari och februari innan det börjar kännas något ljusare. Själv byter jag ut adventsstjärnan till en liten hängande fönsterlampa som INTE bländar. I de övriga fönsterna finns också små fönsterlampor, allt för att hålla det svarta borta. På teckenspråk tecknas mörkt och svart likadant... 

Nyår firade vi förresten tillsammans med ett par vänner i min lägenhet. Jag kunde bestämma över ljusförhållandena ;-) och nej, det var inte operationssalsbelysning, men jag har hittat bra ljuskällor som ger ett behagligt ljus utan att vare sig blända eller vara för mörka. I köket ska det vara bra lysrör och i övrigt har jag många ljuskällor riktade upp mot taket som ger indirekt belysning. Dimmerfunktion är tillexempel ypperligt!

Tack mina goa vänner för underbara
tulpaner på Nyårsafton! 

I och med att jag har en relativt liten lägenhet fick vi plocka undan lite då och då, och det jag noterade var, att det var lite svårt att hålla koll på vissa saker. När vi dukade undan råkade jag välta och ha itu ett glas som inte stod där jag hade räknat med att det skulle stå. Det mesta av disk och städning tog jag själv hand om på Nyårsdagen och ännu - sex dagar senare - hittar jag serpentiner i ljuskronan, servietter i fönsterkarmen, chipssmulor i mattan osv. Och då var vi ändå bara fyra personer som firade på ett väldigt städat sätt ;-) 

Missförstå mig inte, det var verkligen jättetrevligt! Men det jag vill komma till, är hur viktigt det är för en synskadad person att ha fullständig kontroll över allt som sker. Det kan vara stressande, men det är viktigt att man fortlöpande blir informerad om vad som händer. "Nu ställer jag vinglasen här framför dig till höger på diskbänken." Alternativet (som vore mycket tråkigare) är att släppa kontrollen helt; bli sittande på sin stol, bli uppassad och att ha städhjälp. Nej usch vilken förfärlig situation att bara vara en åskådare i periferin. Jag vill ju vara med och vara delaktig! 

Städhjälp hade förstås kunnat vara en utmaning och en spänning tillvaron: Då hade det väl tagit en månad att hitta en kniv som hamnat i "fel" låda... Hu! 

Sånt där vanligt som andra inte ens tänker på att det kan vara jobbigt...

...och inte jag heller. Inte förrän det var ett faktum.

Vi tog först en promenad längs stranden i Domsten. Kallt och blåsigt var det, men ändå härligt! Utsikten mot Kronborg på andra sidan sundet går inte av för hackor.

Sedan åkte vi vidare till Viken för att fika på "Konditori Öresund", som vi nyligen upptäckt. Varsin kanelbulle och kaffe blev det. "Jag passar på att gå på 'hemlighuset' medan du hämtar kaffet. Håll koll på min väska är du snäll." Öppnar en dörr dit jag tror att jag ska gå. Det visade sig vara beckmörkt innanför dörren och någon sa: "Du ska gå nerför trappan." 

Trappan?! Vilken trappa? Jag ser ingen trappa! Då vände jag tillbaka och plockade upp min käpp ur väskan. Här gås minsann inte i några beckmörka trappor hur som helst. Utan käppen kan vi konstatera att det hade kunnat gå riktigt illa, för det saknades räcken och trappan var inte symmetrisk. Väl innanför dörren letade jag strömbrytare. Som vanligt sitter den inte där den ska sitta. I detta fall tog det bara en minut att finna den. Till vänster en decimeter ovanför kaklet, på cirka 1,80 meters höjd...

Tillbaka vid vårt bord på det mysiga gamla konditoriet (gissningsvis femtiotal, antagligen äldre) hör jag min pojkvän (F) säga:

"Är du rädd för spindlar?"

"??? Nej, inte precis. Hurså?"

"Jag bara undrar, för det kryper en där på väggen bredvid dig nu." (Egentligen ganska tokigt av honom att fråga för tänk om jag varit livrädd för spindlar! Med min taskiga syn hade jag egentligen kunnat sitta där hela eftermiddagen helt ovetandes ;-) Det man inte vet, har man ju inte ont av - sägs det... Dessutom satt det ett par i åttiofemårsåldern vid bordet bredvid oss. De kunde ju blivit vettskrämda och fått hjärtstillestånd om jag börjat springa runt och skrika. Vilket jag definitivt hade gjort om det nu varit en l-rv istället...)

Vänder mig mot väggen och ser ingenting. Absolut ingenting. Han lutar sig fram och pekar. Jag ser fortfarande bara väggen. Letar och letar och NU ser jag den. Den är en sån där tunn en, med jättelånga (jaja 3-4cm, då) smala ben och ganska liten kropp. Den kryper upp och ner och trillar ibland några centimeter. Jag är inte på långa vägar så rädd för spindlar som för l-rver (L-rver ska vi bara inte nämna!) men jag ger mig inte precis på att klappa spindlar heller...

Då och då tittar jag upp mot väggen för att ha någon sorts kontroll över var den är. Jag vill inte att den ska krypa på mig, eller ner i min väska. Var gång får jag leta, eftersom jag hela tiden tappar bort den. Faktum är, att det räcker med att jag tittar 2cm vid sidan om den, så är den borta ur mitt synfält. 

Sen går vi ut ur fiket, det har blivit riktigt mörkt och jag stapplar försiktigt fram medan F säger utan att jag hunnit fråga: "Det är bara att gå, här är inga trappor."

Imorgon ska vi fira nyår tillsammans med ett annat par och vi åker bara snabbt inom Ica Maxi. Tydligen hade halva norra Helsingborg samma tanke just precis då!!! Jag ber F att han ska köra kundvagnen så att jag kan hålla fast i den medan vi går runt och letar varor. URK! Utan honom hade jag fått fullständig panik där inne. Att vettskrämd passera gången mellan potatisen och morötterna med skräck i blicken därför att folk korsar min väg från alla möjliga håll gjorde mig helt slut, så till sist stod jag bara klämd mot vagnen som i sin tur var uppklämd mot chipshyllorna, mot köttdisken eller mot potatisen medan han sprang runt och plockade saker. "Maizena!" "Ok, är det en gul förpackning?" "Tror det." Han såg ut som ett barn på julafton när han kom tillbaka för han hade hört en kvinna säga: "Såja, nu ska jag bara ha Maizena också." Smart som min F är, tog han genast rygg på henne och sparade tio minuter ;-) 

När vi kom ut i regnet på den galna parkeringen höll jag krampaktigt i vagnen. En så enkel och sak som att passera en parkering för att gå till bilen och lasta in varorna kostar mig en halv dags energi och så mycket kändes det inte som jag hade kvar just då. Nu är jag glad att jag är hemma och att köttet ligger i mitt kylskåp.

Att städa köket och tvätta golven blir en 'baggis' efter detta dagsverke. 

God Jul!

Bereden väg för Herran!

Om ni undrar vad jag har för något brunt på öronen, så är det inte så att jag lyssnat på en massa skitsnack. Det var bara så att jag kunde inte riktigt se var jag smetade färgen när jag skulle tona bort de grå stråna som började skymta i hårbotten i morse...

Och NEJ det är inte heller så att jag har pratat en massa skit, om ni undrar över den bruna färgen i mungipan. Jag städade kylskåpet i förmiddags och vad hittade jag där om inte ett bortglömt litet choklad! =) Bortglömt så pass länge att bäst-före-datum redan hade passerats, men här skall minsann intet förfaras. Man får väl ta lite risker i livet ;-) (Vi kan låtsas att jag INTE såg de där pyttesmå siffrorna som nog betydde bäst-före-datum.)

Mitt vardagsrumsfönster. På bordet står en underbar
 vit julros som jag fick av en kund i måndags =) =) =)

I söndags besökte jag Allerums kyrka och njöt av julkonsert. Jag kunde höra kyrkklockorna ringa in gudstjänsten och Adams julsång (Oh, helga natt!) lät vackrare än någonsin nu, sedan jag fått mitt CI. Julkänslan har verkligen infunnit sig.

Med den har julstressen också infunnit sig. För nu är det julstök i varje vrå... Bort med de grå hårstråna och bort med sådant med passerad bäst-före-datum ur kylskåpet. Fram med julpynt, vira in julklappar, putsa och feja...

Nej, vad säger jag... Vira in julklappar? Jag menar förstås att jag först måste KÖPA julklappar. Annars har jag ju inga julklappar att vira in. Nuförtiden tillhör shopping i stora varuhus något av det värsta jag vet. Köpcentrum växer upp som svampar både här och där och jag fasar! Massor av virriga människor, dålig luft, dålig ljudmiljö och fruktansvärt dålig ljusmiljö. Nej, jag föredrar absolut att gå i affärerna inne i stan. Frisk luft och dagsljus mellan butikerna, inte hälften så stressigt osv.

I år har syrran önskat sig en bra sax i julklapp. (Jag tror inte att hon menade en saxofon, trots att hon plockade hem sin gamla synth från föräldrahemmet nyligen. Hepp, hon kanske ska starta ett band?) Jag gick i alla fall ner på stan med julklappsinköpslistan i högsta hugg. Inne på MQ led jag av det skarpa ljuset från deras spotlights, och kunde knappt se någonting, men tog tacksamt emot hjälp och råd från den väldigt trevliga butikspersonalen. Speciellt jobbigt var det vid deras högblanka vita affärsdisk, med skarpa lampor ovanför som bländade i disken. Jag ombads knappa in koden på mitt bankkort medan jag förtvivlat höll för ögonen som faktiskt gjorde riktigt ont. Tror det var där migränen började.

Sen gick jag in på Åhléns där skarpa lampor och spotlights också kändes väldigt felriktade. Jag som skulle ha en sak på parfymavdelningen for runt med blicken hylla upp och hylla ner. Till sist kom en ur butikspersonalen fram till mig och undrade om jag ville ha hjälp. Ja tack! God service där också. På leksaksavdelningen hittade jag "Bajsspelet" som jag tänkte ge brorsbarnen om de bara kunde uppge priset, för det såg jag ingenstans. Ställde mig i kassakön, men där var lamporna jättejobbiga i värsta varuhusstil, så jag la tillbaka spelet och gick ut ur butiken.

Men saxen då? Åhléns hade bara en billig sax av sitt eget märke. Exklusiva köksbutiken hade bara en förfärligt dyr kökssax, som syrran ändå inte vill ha. VAR hittar man en bra allroundsax i denna stad? Massor av affärer har lagt ner eller flyttat till stora köpcentrat utanför stan. Järnhandel? Sådana står inte att finna nuförtiden. Men om man vill köpa något annat än smink, kläder, skor, apoteksartiklar eller ta en fika? Vart tar man då vägen? Svar: Internet.

På Internet kan man faktiskt hitta det mesta. Till och med BRA saxar. (Tror jag? Vem vet, syrran? Jag kanske inte fick fatt i någon sax? Vi får se vad Tomten har i sin säck...) Det är förvisso tråkigt att sitta ensam hemma framför datorn och shoppa, för man får inte träffa någon trevlig butikspersonal, man får inte känna på eller prova produkterna och man får vänta ibland flera veckor på att få varorna hemlevererade... Samtidigt är jag enormt tacksam för att internetshoppingen finns, för VEM har tid att vara min "personal shopper" precis när jag önskar, VEM orkar med stora köpcentrum och VEM orkar jaga prylar som inte ens finns i sortimentet?

En annan anledning till att Internetshopping är tråkigt är att man inte får tillfälle att stanna till på ett café för en kopp kaffe. Så... Om någon vill följa med och vara min "personal shopper" nere på stan så säg bara till! Jag bjuder på kaffe på ett mysigt café ;-)

Julmys och ljudmys?

Nu när julmyset börjat infinna sig tänds det också allt fler ljus. På både gott och ont. Bränderna blir tyvärr allt fler under december månad =( Fast, som jag skrev i mitt förra inlägg äger jag åtminstone en vibrerande brandvarnare.

Detta ger en någonsånär hint om vad mina RP-ögon
 upplever. Skarpt brännande och bländande ljus i
ögonen medan allt runt omkring bara är svart...

Också är det det där med min tilltagande grå starr, som gör att jag blir mer och mer ljuskänslig. Med allmänbelysning kan jag någorlunda klara av andra skarpa ljuskällor, såsom elektriska slingor, värmeljus, stjärnor, smålampor, spotlights och annat, men absolut INTE i helt nedsläckta miljöer! Det slutar i katastrof: Illamående och huvudvärk är väl det mest påtagliga, medan stressen och det inre illamåendet ger sig tillkänna liksom mer på psyket och leder till att jag blir ledsen och deprimerad. Sånt bara vägrar jag utsätta mig för!

Men, hemma i mitt eget hem har jag många lampor, som jag riktar mot det ljusa taket så att jag inte blir bländad av ljuskällan. På så vis får jag istället ett indirekt och varmt ljus i mitt hem. Då kan även jag tända värmeljus. Borta i fönsterkarmen har jag ett gäng, som bara känns mysiga och som absolut inte stör mig. 

Häromkvällen var jag frusen och beslöt mig för att tända ljusen i fönsterkarmen. När jag tände första tändstickan hörde jag: "Ksssscccchhhhhh kkkrrkkkrsch!" "Oj! Vad var det? Låter den så?" Jag tittade förundrat på tändstickan och släckte den strax innan jag brände fingrarna. "Bäst att kolla igen!" Jag gjorde om proceduren ett stort antal gånger och varje gång var jag lika förundrad över ljudet, som jag uppenbarligen kan höra alldeles tydligt med mitt CI. Det sägs att man kommer att upptäcka nya ljud under många många år framåt, men jag har väl inte riktigt trott på "dem" som sagt så. Jag brände upp halva asken tändstickor på detta vis innan jag kom på att jag skulle tända värmeljusen ;-)  

Igår kväll när vi skulle sova började plötsligt ett billarm tjuta ute på gatan. Inte precis något behagligt ljud. Det tystnade efter en stund och jag frågade pojkvännen om det var ett billarm och om det var hans bil... "Japp." och "Nej, jag har inget larm på min bil." blev svaren. Sen satte det igång igen och igen. "Usch vilket jobbigt ljud" konstaterade jag och sa "godnatt" medan jag stängde av och plockade av mig mitt CI. Så var det problemet löst ;-)

Därefter märkte jag hur pojkvännen rumstrerade om och till sist irriterat for ur sängen och klev iväg för att se var det där störande billarmet fanns. Hehe! Ibland är det väldigt bra att slippa höra vissa saker...

Jo, men... Något smart har jag faktiskt gjort! (Nr 1 i Dövblindas bloggstafett.)

"Nu går bloggstafettpinnen till Tina på bloggen Dövblind & Glad: Vad är det smartaste du gjort som dövblind?"

Que? Smart? Jag? Anne-Maj måtte inte känna mig särskilt väl, tänker jag ;-) Ber om extra betänketid, men regeln säger max en vecka.

Då pratar jag med en av mina "äldsta" och närmaste vänner. "Du P, vad har jag gjort för något smart i samband med min dövblindhet?" Då svarade hon: "Jag tycker du har blivit mycket bättre på att använda orden 'hörselskadad' och 'synskadad'. Du får en helt annan förståelse från folk när du säger så i stället för när du säger att du 'hör dåligt' eller att du 'ser lite dåligt'. Sen att du har skaffat den där knappen från Hrf (Hörselskadades Riksförbund) där det står 'Tala tydligt, jag hör inte så bra' som du har på jackan, den funkar ju jättebra! Och att du vågar visa att du har din käpp, det är verkligen smart av dig."

Jag funderar en stund och tänker att: "Jaha, jooo, det har hon väl rätt i..."

I morse kom det absolut bästa svaret på frågan när jag blev väckt kvart i sex av ett slags vibrerande. "Åh nej, nu är de ute och skottar snö på gatan med snöplogen. Låt mig sova en kvart till, tills klockan ringer på riktigt!" Men vibrerandet slutar inte. Det märkliga är att det är ett slags rymtiskt vibrerande. "Inte skottar de snö på det där viset? Bäst att kolla vad som händer där ute." Då slår det mig att det kan ju vara vibratorn jag har under kudden som talar om att 1) telefonen ringer 2) dörrklockan ringer 3) ett barn gråter (glöm det, det finns varken gråtande eller glada barn i min lägenhet) eller 4) brandvarnaren tjuter. Jag ser att det blinkar häftigt på "brandvarnaren" och jag far upp ur sängen piggare än en mört som fått napp på världens fetaste mask. Ute i vardagsrummet blinkar brandvarnaren för fullt, men jag känner ingen rök någonstans. Jag öppnar i trapphuset och kollar ut på balkongen. Ingen rök, ingen brand, ingenting - tack och lov!

Brandvarnare med antenn till
trådlös vibrator

Det är bara att konstatera att batteriet i brandvarnaren fått spatt och jag plockar ut det för att den ska sluta blinka. Den ljuder antagligen ganska ordentligt, kanske väcks grannarna av den? Jag hör den inte, men det kittlar sådär obehagligt i öronen, som när audionomen skruvar upp ljudet på 120dB i testrummet och jag får gråtattacker... Hur högt låter egentligen en brandvarnare?

Nu har jag precis varit och köpt ett nytt batteri till brandvarnaren samt dammsugit densamma. Under de senaste veckornas storstädning har jag nyst konstant och sannolikheten att brandvarnaren också har drabbats av dammallergi är väl ganska överhängande? ;-)

Svaret på din fråga, Anne-Maj, är således att det smartaste jag har gjort som DövBlind var att köpa mig en vibrerande brandvarnare! 


Bloggstaffetpinnen lämnar jag därmed vidare till dövblind bloggare nummer 2, Tobbe, med frågan: "Har du någon dröm, eller mål, som du vill uppnå inom de närmaste fem åren, och hur tänker du gå tillväga?"

Snöblind

I förmiddags var jag i Lund. Resan dit gick via passagerarsätet i pojkvännens bil. När jag sen skulle ta mig hem med tåget från Lunds Central, valde jag att promenera genom staden. Det är alltid skönt att ta tillfället i akt att få lite frisk luft. Nu var det så, att det fanns snö och det var lätt grå himmel. Snö = ljust. Grå himmel = inte alltför ljust. Det var med andra ord optimalt ljusförhållande för en med RP (Retinitis Pigmentosa) och grå starr - om än inte så vackert som solsken, förstås.

Käppen ligger i väskan. Jag har torrväderskulan (ganska liten doppsko) på den, så den är rätt jobbig att manövrera i snön. Ljuset är ganska bra och jag har inte bråttom. Det går nya tåg hela tiden mellan Lund och Helsingborg. Käppen får ligga kvar i väskan.

Jag följer det upptrampade spåren genom parken. Det är väldigt bra att ha spår att följa, för då kommer man rätt. Oftast. Men inte idag. Tydligen. Jag går vidare samtidigt som jag tänker att: "Nu kommer snart det där graffitimålade staketet här till vänster. Staketet som omgärdar arbetsplatsområdet intill badhuset." Så halkar jag till. Bambi på hal is känns fjuttig i jämförelse. Mina tjusiga piruetter hade fått 6,0 poäng i den gamla konståkningsskalan. Många piruetter fick jag till men av någon konstig anledning höll jag mig upprätt. Om någon såg mig och lyckades filma mig, så ligger den filmen ute på Youtube med en halv miljon visningar vid det här laget. Hade jag å andra sidan drattat på ändan hade jag istället fått 6,0 på Richtersskalan. Och Youtubeklippet hade haft dubbelt så många visningar...  

Hur som helst, jag stapplade vidare, för jag detta var ju den uppkörda vägen till stationen. Sen kom jag fram till ett stängsel och ingenstans fanns någon möjlighet att komma vidare. "Vad nu då? Men vänta nu... Här är ett staket på min högra sida. Det är inte graffitimålat på den här sidan, men det ser precis ut som det jag letade efter." Jag hade alltså lyckats följa ett uppkört spår i snön som tagit mig innanför byggarbetsplatsavspärrningen! Nej! Här insåg jag att jag hade minst tvåhundra meters snorhalt stapplande tillbaka igen för att komma ut ur mitt fängelse. Jag funderade faktiskt på fullt allvar på att försöka klättra över det tre meter höga staketet. Nånstans skulle det väl gå att klättra? För det kändes säkrare att klättra än att halka tillbaka de där extra tvåhundra meterna. Som sen var ytterligare tvåhundra meter på andra sidan staketet. Där jag borde ha gått från början... 

Gaaah, så arg jag var - på mig själv. För OM jag hade varit smart i morse, så hade jag bytt ut doppskon på käppen till den där stora stora kulan (biljardbollen) redan då och då hade jag använt käppen i snön och kunnat lyfta blicken från marken OCH sett att jag inte borde travat innanför den där avspärrningen...

När jag sent omsider lyckats ta mig ut ur parken mötte mig Lunds vackra kullerstensgator. Vackra men ack så svåra att käppa sig fram på. Doppskon, som fort blir rejält snedsliten fastnar varenda meter. Sen kommer det med jämna mellanrum flera hundra år gamla fåror som fortsätter rakt över trottoarerna för att avleda vattnet från stuprören. Lunds centrala delar är så fylld av historia och bara tanken på att handikappanpassa gatorna smärtar mig. När jag till sist kommit förbi värsta kullerstenarna, fällde jag ut käppen och tog tåget hem.

Väl hemma bytte jag snabbt ut doppskon till den där stora stora biljardbollen och klev iväg till Fredriksdals Friluftsmuseum. Där pågår gammaldags julmarknad i dagarna tre och jag bara älskar att strosa omkring och njuta av deras härliga genuina julstämning. Nu gick käppen finfint att rulla fram över snön och jag klev smidigt omkring bland allt folket med min systemkamera runt halsen och tog bilder på både folk och fä. Hehe! Snacka om att sätta griller i huvudet på folk ;-)  

Förresten, måste bara berätta om min mörkerkörningstaktik de sista åren jag hade körkort. Jag såg ju som sagt inte ett skit i mörker och undvek i det längsta att köra i mörker. Ibland blev jag överrumplad av mörkret ändå, men se då tog jag sikte på baklyktorna på bilen framför. Smart va? Det som inte var så smart, var att bilen framför inte alltid hade samma mål som jag, och mer än en gång svängde av motorvägen in på en avfart till en by dit jag inte skulle. Många nya platser fick oplanerade besök av mig på den tiden... 

I nästa blogginlägg har jag utmanats av Anne-Maj att skriva om något SMART jag gjort som DövBlind. Smart!? Haha, hon är rolig den tösen! Japp, jag har naturligtvis bett om extra betänketid ;-) 

Hantverk är som konstverk

Var inom stadens hattmodist häromdagen för att skaffa mig en ny vinterkeps. Hon hade inget hemma som tilltalade mig, men kunde sy upp en sådan som jag önskade mig. "Vad vill du ha för färg?" "Gärna nån slags vadmalsgrönt," sa jag. "Vänta, jag har ett tyg som jag ännu inte kommit på vad jag ska använda det till", sa hon och sprang bakom skynket. Så kom hon tillbaka med ett tyg som jag gillade bättre än jag ens kunnat tänka mig! =) Det var yllebouclé, grönt i botten, med brunt, rost och annat i. Det kommer att passa mig perfekt! "Kan den vara färdig innan jul, tror du?" "Jadå, det ska jag se till!" lovade hon medan hon mätte upp runt skallen på mig. "Den kommer att kosta ungefär 600:-." 

Då slår det mig att 600:- inklusive material, det innebär att hon måste mäta, klippa, sy upp och stryka den på mindre än en timme om hon inte ska gå med ekonomisk förlust...

Min mormor var sömmerska. Hon sydde hemma åt folk som kom dit med specifika önskemål. Ofta var det brudklänningar, men vissa damer beställde både klänningar och dräkter. När jag var liten var jag hos mormor och morfar när mamma och pappa arbetade, så jag fick tidigt lära mig att trä trådar åt mormor. "Du som har så bra ögon, kan du hjälpa mig att trä den här nålen?" brukade hon säga. Senare fick jag också ett stort intresse av att sy. Mormor visade mig en del tips och trix. Massor av kläder har det blivit under åren och som den "hamster" jag alltid har varit, har jag köpt på mig massor av tyger. "Bra att ha." Har hittat massor av underbara tyger i härliga kvalitéer nu när jag städat. Tyvärr ser jag numera så dåligt, att det knappast blir annat sytt än möjligen en böta på ett par jeans, ett upplägg på en gardin eller liknande. Får se om jag kan få till nån "Jackie Kennedy-klänning" som jag tänkt mig av det orangeblommiga sextiotalstyget jag hittat i mormors gömmor senare i vår när det är bättre ljusförhållanden. 

Min egen mamma har aldrig varit så värst intresserad av att sy, det gjorde ju hennes mor åt henne =) Däremot har hon alltid varit en hejare på att sticka och virka. När hon gick i pension för tiotalet år sen ville hon ha en hobby, så hon började väva, något hon önskat göra under många år. Jag har fått både dukar och trasmattor och i somras fick jag ett par gardinvepor i lin efter eget önskemål och som bonus en matchande löpare till soffbordet. Först idag blev jag färdig att stryka (åh vad gott det doftar med ångstruken lin) och fålla gardinerna till passande längd och konstaterade att jag: 1) Tog en evighet på mig att trä nålen. 2) Knappt såg var jag skulle sy för jag ville ju nästa fina stygn så jag inte skulle skämma ut mammas mästerverk med "kråkfötter". 3) Lyckades sticka nålen i mitt eget finger på var och vartannat stygn. 

Sen ringde jag hem och beordrade min mamma att sy dit en signatur på gardinerna och duken, så att någon i framtiden vet vem som gjort detta fina handarbete. =) Jag har nämligen (också i min städiver) hittat en mängd gamla dukar och löpare som jag inte alltid vet vem som gjort. Är det gammelmormor Ida, mormors syster Lilly eller min kompis mormor Hanna som gjort dem? Ingen vet tyvärr. =(

När jag tittar på dessa hemmagjorda alster, gardinerna, dukarna, lovvikkavantarna, kepsen jag ska få uppsydd, så blir jag ledsen över dagens slit-och-släng-mentalitet. För här inser jag hur många timmars detaljerat arbete som ligger bakom varje konstverk. Jag både känner och ser vilken kvalitet det har och hoppas att vi aldrig glömmer bort att vi också haft förmågan och att vi måste lära oss att uppskatta hantverket. 

(ÄVEN om de stackars barnen i Bangladesh kan sy upp det mycket billigare...)

Energi kvar till fler roliga saker...

Man tycker ju att jag vid det här laget borde vara både van, vis och klok, men jag har några saker som jag ständigt kämpar med:

1) Min vita käpp. Jag tar inte upp den ur väskan förrän det är nästan lite för sent, för mörkt eller för trångt. Den är en jättebra vän och den gör oerhörd nytta, men visst motstånd finns kvar hos mig. Tobbe (se nedan) funderade över namn på den och jag tänkte genast "sVÄN" (uttalas Sven)... Kanske fungerar det bättre om jag tänker så? 

2) Att be om hjälp. Varför förstår jag inte, för häromdagen kom jag på mig själv med att tänka: Om någon ber mig om hjälp, tex en person i rollator som ber mig hålla upp dörren, en äldre person i en butik som inte kan se prislappen osv, då gör jag självklart det. Jag blir stolt över att personen frågade just mig och jag blir stolt över att jag faktiskt kan hjälpa vederbörande. Så VARFÖR skulle då inte en person som jag ber om hjälp när jag inte ser eller hör, kunna bli lika stolt över att faktiskt kunna hjälpa mig? Just det! Lyssna på mig själv! =)

I lördags fick jag så äntligen träffa Tobbe från rpblogg. Han fick utrett att han har Usher först för mindre än ett år sen och har redan utan knussel anammat både begreppet dövblind och sin vita käpp. Den grabben är väldigt klok. Härligt! Jag har mycket att lära av honom! =) Tänk så häftigt att två personer med en hel generations åldersskillnad (Det är jag som är den gamla här...) som inte träffats förut kan ha så trevligt och så mycket att prata om =) Vi satt och snackade oavbrutet tills vi blev utslängda för att caféet skulle stänga ;-) Hahaha! När vi gick ut därifrån var han snabb att fälla ut sin vita käpp, medan jag tänkte "Nej nej, en liten stund till ska det gå. Det är minst en kvart tills solljuset avtar helt." Så stötte jag till något med axeln och sa: "Oj, ursäkta!" Vände mig om och tittade på en manshög växt i en kruka utanför caféet... Trots det åkte käppen inte fram i ljuset (som nu hunnit bli mörker) förrän jag en kvart senare vandrade hemåt på shoppingstråket.

Idag var jag på Ikea med en kompis, S. Jag tackar för trevligt sällskap, armen jag fick kroka i och hjälpen att hitta inne på det kusliga, stora varuhuset. Tack också för att du hjälpte mig att göra av med drygt 800:-. Det hade jag aaaaldrig klarat själv ;-) Ärligt talat, alla köp var genomtänkta, kom inte hem med en enda onödig grej! Visst blev det ett par spontanköp, men inte ens de var onödiga. Svårt är det att be om hjälp, men S är en av de närmaste vännerna och hon har lärt sig hur jag fungerar och det var en ynnest att få lov att ta emot hjälpen och armkroken. Sen erbjöd hon sig att följa mig sista biten från bussen när det hunnit mörkna och jag sa "Tack så mycket!" istället för "Nej men det behövs inte, jag kan själv!" För visst kan jag, men det blir många gånger jobbigare för mig. Med två stora fullastade shoppingkassar hade den vita käppen dessutom varit väldigt svårmanövrerad.

Och se: Därefter hade jag krafter kvar till ett spinningpass! Det var svettigt så innan första halvtimmen gått hade jag hunnit hinka i mig mer än en liter vatten. Efter träningen var jag inom Hemköp för lite proviant och när jag kom ut från affären var det bråttom ;-) Vattnet jag druckit ville liksom inte vara kvar... Tror jag slog nytt rekord i vita-käppen-löpning. Valde den lite längre vägen hem, men den är planare, utan konstiga trottoarer och innebär dessutom ett tryggt övergångsställe över sista korsningen. Allt för att kunna småspringa med den vita käppen. Om någon såg mig och har märkliga tankar om huruvida en "blind" kan springa, så bjuder jag på det! =)

"Jag lovar härmed att träna träna träna på att ta emot/be om hjälp i fler situationer, så får jag ork och energi kvar till andra, roligare saker!" =)