Många bra funktioner på köpet - av misstag ;-)

Nu har jag också hamnat i fällan: I aktivitetsarmbands-fällan. I mitt fall heter det "Sony Smartband 2". 

Jag har funderat på ett sådant ett tag men tänkt att det blir väl som med balansbollen och som med spikmattan. En grej som är kul i några dagar och som sedan faller i glömska allt mer och bara samlar damm i ett hörn någonstans. 

På internet fann jag att Sony Smartband 2 såldes för endast 500:- i stället för 1.200:- hos cdon.com så då tänkte jag att "ok, femhundra kronor är väl inte hela världen" men när jag gick in på deras hemsida fanns det förstås inte i lager. Allt för att locka folk att gå in på deras hemsida. Bluff och båg.

För två veckor sen bytte jag kolsyrepatron till min kolsyremaskin och av någon anledning hördes en explosion när jag skulle använda den. Till och med jag som nästintill är helt döv hoppade högt av rädsla när "skiten" small. Det skramlade för fullt inne i apparaten, så det var bara till att kasta den. Eftersom jag blivit beroende av min kolsyreapparat promenerade jag ut till Netonnet (som för övrigt ligger 8500 promenadsteg hemifrån, enkel väg) för att köpa mig en ny kolsyremaskin. 

Svart silikonarmband med
texten "SONY" på spännet.

Väl där fick jag för mig att jag skulle se om de inte hade något intressant aktivitetsarmband till ett bra pris. Och minsann, de hade just det jag tittat på för 700:- så jag slog till med en gång.

Så fort jag kom hem laddade jag batteriet och sedan dess har jag använt armbandet dygnet runt. Det är faktiskt himla intressant att kolla pulsen. Jag ser det som någon slags kvitto på att jag har hyfsad kondition. Jag ser hur min vilopuls ser ut på natten, hur jag sover och hur pulsen beter sig när jag tränar. 

Det kan verka väldigt nördigt, men hittills har jag lärt mig att när jag har migrän är pulsen ungefär i genomsnitt tio slag snabbare per minut än annars. Om man med maxpuls menar 220 minus åldern, så är jag yngre än jag själv visste om ;-) 

Antalet promenerade steg är något jag gärna håller koll på, jag har programmerat mitt mål till minst 10000 steg om dagen. Några kvällar har jag inte kommit upp i mer än 8000 steg och då ställer jag mig i vardagsrummet och dansar tills jag nått mitt mål. Armbandet kommunicerar med min mobiltelefon och när jag nått målet för dagen vibrerar armbandet och på skärmen visas en medalj och på något sätt fungerar det lite som en sporre för mig. (Att jag några dagar kommit upp i 23000 steg ger mig inte rätt att lata mig dagen därpå.) Jag kan också få armbandet att vibrera om jag tex inte rört mig på en timme. Då får jag en puff som säger "kom igång nu, nu får du gå en runda och inte sitta stilla längre"!

Armbandet påstår sig mäta djupsömn och lätt sömn under natten, men en morgon när jag vaknat låg jag kvar i sängen och läste bok på iPaden en timme till och då påstods jag samtidigt ha idkat djupsömn, så den där mätningen får nog tas med en nypa salt... En annan natt visades att jag gått 130 steg samtidigt som jag sovit djupsömn. Shit, NU blir jag verkligen orolig!!!

Vibratorn på armbandet kan kopplas till olika program i mobiltelefonen. Får jag ett mail eller ett sms vibrerar armbandet. Jag kan - om jag önskar - koppla armbandet till flera olika appar i telefonen. En sak som jag tycker är bland de bättre funktionerna är att jag också kan koppla armbandet till en väckningsfunktion så att jag vaknar i tid på morgonen. Idag har jag två gamla mobiltelefoner under kudden som vibrerar så jag ska vakna, men trots att de står i "flygläge" och troligen har mindre strålning än en påslagen telefon funderar jag på om det är så smart att ha dem under huvudkudden. 

När jag lärt mig att våga lita på att jag vaknar av enbart armbandet, ska jag lägga undan mobiltelefonerna helt.

Igår slog det mig: Men OJ vilken massa BRA funktioner som har tillkommit förutom de som är direkt kopplade till träning och puls! Jag blir genast aviserad med en taktil signal när jag får sms eller mail utan att jag behöver ha mobilen någonstans intill kroppen. Tidigare har jag missat en hel massa meddelanden eftersom jag inte kan höra när telefonen ringer eller när den plingar till av ett sms. Jag har kikat på telefonen då och då för att se om det finns någon viktig avisering, men ibland kan det gå ett par timmar emellan. Nu kan folk skicka en hälsning och jag får meddelande om det direkt och kan kasta ett snabbt öga på telefonen för att se om det är något viktigt. Jag vaknar på morgonen med en taktil signal på armen utan att behöva ligga med huvudet två centimeter från en mobiltelefon. 

Det får mig att tänka på när min döva kompis skaffade mobiltelefon för många år sen. Jag som inte var fullt lika döv då som jag är idag, kunde inte begripa vad hon skulle med den till, men hon hade ju den till att skriva sms på! Hur smart som helst. Mobiltelefonen kom att bli en revolution för de döva, trots att det inte alls var det som var den första tanken med sms-funktionen. Sedan kom läsplattorna (iPad mm) och vi med dövblindhet tog dessa till oss som ett fantastiskt hjälpmedel. Tror knappast att det var det uppfinnaren hade i tanken med iPad och liknande, men nu har de kommit att betyda enormt mycket för oss.

Och nu har jag funnit att jag kan använda mitt aktivitetsarmband på ett helt annat sätt än det som det först och främst togs fram för. Jag kan använda det för att få aviseringar om att något händer. Yippie! 

Nu ska jag bara hitta ett sätt att koppla armbandet till ett brandlarm också... 

Några glimtar ur min alldeles vanliga vardag.

I träningslokalen försöker jag ta det försiktig, jag tittar mig noga omkring för att inte snubbla på hantlar, medicinbollar eller stepup-brädor som folk lämnar lite här och var. Ändå lyckades jag ännu en gång slå huvudet i en järnstång som stack ut från en av styrketräningsmaskinerna. Jag fick en bula under ögat och glasögonen blev lite böjda för femtioelfte gången. Hur många gånger till klarar de innan de går helt itu? De är bara ett år gamla och kostade en hel del...

En morgon gick jag till jobb med blusen ut och in. Som tur var upptäckte mina kollegor det när de såg den stora vita tvättrådslappen som stack ut i sidan på min roströda blus, så de tipsade mig och jag vände fort blusen rätt igen. Tyvärr sa de det först klockan två på eftermiddagen...

Pojkvännen serverade ett par skopor glass på ett tefat en kväll. Vad han inte berättat var att han tinat glassen "några sekunder" i mikron först eftersom den var så hård. Det upptäckte jag först när glassen runnit nerför tröjan och jag kände att jag blev kall och blöt både på magen och låren...

En tidig morgon på väg till jobb, solen står lågt och bländar mig totalt. Jag struttar längs med trottoaren där jag brukar gå men hejdas plötsligt av en mörk och stor vägg av obestämbar form. Efter en långt stund inser jag att jag är på väg att kliva in i en stor skåpbil som fyller upp hela trottoaren. Ett flyttlass. Jag tappar helt bort mig och irrar runt runt medan jag försöker förstå hur jag ska gå för att komma förbi den. Käppen plockas fram från ytterfacket på ryggsäcken och till slut har jag hittat en lucka mellan två parkerade bilar så att jag kan gå ut och gå på gatan istället...

Balkongen behövde städas inför vårens intåg och jag flyttade krukor, skakade plastmattor och sopade golvet. När jag böjde mig fram för att plantera en persiljeplanta slog jag huvudet i en ampel som jag inte såg att den hängde just där på väggen. Blodet forsade nerför näsan från såret i pannan. Nu ska jag bara få folk att förstå att jag INTE blivit misshandlad av någon. Min F är jättesnäll, jag lovar! =D  

En annan tidig morgon på väg till jobb går jag plötsligt rakt in i en bil som håller på att backa ut från en parkering. Jag har haft körkort, så utfartsregeln är jag fullständigt klar över. Den som kör ut SKALL lämna företräde. Då knackar jag hårt på bilrutan för att uppmärksamma föraren på att det är folk som går på trottoaren. Till svar får jag en irriterad gest där mannen i bilen pekar på sin ögon och sedan på mig för att visa att JAG är den som ska se mig för. Jag blir ännu argare och tecknar medelst teckenspråk att HAN som (ännu så länge) är den som har körkort skall vara uppmärksam på andra trafikanter. Nästa morgon har jag dock INTE vita käppen i ytterfickan på ryggsäcken, utan i handen. Ilskne mannen och jag har tydligen samma arbetstider, så det lär säkert hända igen. Och om ilskne mannen kör ut rakt framför mig när jag har min vita käpp är risken ganska stor att han får repor i lacken...

Disken måste tas om hand. Jag diskar noga med diskborsten och känner med fingrarna så att det även känns rent. När jag hänger upp muggen på diskstället råkar jag missa med någon millimeter och muggen faller ner i diskhon. Det slutar med att örat slås av och jag kan känna en spricka i glasyren. Min fina mugg... :'(

Närbild på glasögonsadlar.
Inte kul att få i ögonen.

Jag öppnar en skåpdörr och böjer mig fram för att stoppa ner en sak i en av lådorna. Inte ser jag att dörren automatiskt håller på att stänga sig igen, så jag slår huvudet rakt mot kanten på dörren. Glasögonen trycks in igen och den här gången bockas sadlarna över näsan och den ena sadeln petas i ögat på mig. Jag bockar tillbaka sadlarna och surar en stund över mitt svidande öga. 

Jag känner att jag är väldigt törstig. Jag kliver ut i köket och fyller ett glas vatten. När jag vänder mig om för att sätta in vattenflaskan i kylen igen råkar jag nudda något. Vattenglaset. Som nu töms över hela vasken. På vasken ligger även dagens post...

Jag vaknar mitt i natten och känner mig törstig. Famlar mig i mörkret ut till köket där jag fyller ett glas vatten, som jag sedan tar med mig in i sovrummet. Ställer det på nattygsbordet, men missar tydligen att det redan ligger en penna där och vattenglaset välter. Såklart. Bara till att tända taklampan, hämta trasa och papper i köket och torka både bord, golv och säng... Tur det inte var kaffe. Fast nu är jag lika pigg som om jag hade druckit kaffe. Klockan är halvtre på natten...

DÖV - riktigt STENDÖV...

I fredags morse cyklade jag på det traditionella spinningpasset innan jobb. Jag kan inte påminna mig att jag svettades mer än jag brukar men mitt i alltihop la mitt CI (Cochlea Implantat) helt av. Tvärdött! 

Först tänkte jag att batterierna kanske var slut, men å andra sidan brukar jag först få en varning i form av ett irriterande "tut-tut-tut" några gånger innan och det hade jag inte fått. Kanske hade jag helt enkelt inte hört det eftersom musiken spelas så högt inne på gymmet?

Nåja, det gick ju att fortsätta cykla eftersom jag ändå kan uppfatta en del av den dova basen på hörapparatsörat och håller jag koll på ledarens ben så jag kan få en uppfattning om hur snabbt/långsamt han trampar samt om han sitter ner eller står upp och trampar.

Orange- och grafitgrått
CI ituplockat i smådelar.

Så fort jag kom ut i omklädningsrummet bytte jag batterier, men det hjälpte INTE! Jag plockade isär alla delar samt blåste på och försökte torka dem; kanske var det fukt i apparaten? Det har aldrig inträffat förut när jag tränat, men det var värt att kolla. Det hjälpte INTE heller. Jag plockade isär delarna igen och granskade dem extra noga, inget brott på sladden, ingen del som såg trasig ut, ingen del som fattades... 

HJÄLP! PANIK! Jag skulle direkt in och jobba efter träningen. HUR fixar man ett jobb som banktjänsteman när man är helt döv och står utan fungerande hjälpmedel? Visst visst, teckenspråk i all ära, men varken kollegerna eller kunderna kan teckna. Jag lever nämligen i en helt "hörande" värld.

Väl inne på jobb plockade jag åter itu apparaten i sina beståndsdelar och la den på tork med förhoppningen att det skulle ske ett mirakel. Att ta mig till Lunds lasarett för att försöka ordna en reservapparat hade tagit mig minst två timmar enkel resa, så hela dagen hade gått åt. Som grädde på moset måste jag skruva ner ljudet till ett minimum på min hörapparat, eftersom den har drabbats av någon slags intern återkoppling igen. Den gör det med jämna mellanrum och då måste den skickas ner till CI-teamet i Lund, som skickar den vidare för reparation = byte av ett filter och då står jag utan den i ett par veckor. Min gamla uttjänta apparat som är alldeles för svag och dessutom fungerar halvdåligt den också kan jag inte lita på. (Reservhörapparat FÅR man nämligen INTE ha, om man inte råkar ha kvar en gammal uttjänt. Den kommer dock ALDRIG att repareras. Sådana är - de idiotiska - reglerna.) 

Det första jag gjorde var att skicka ut ett mail till kollegorna där jag förklarade situationen och bad dem lägga handen på min arm och sedan stå mitt framför mig medan de talade tydligt och långsamt. Vilken märklig situation det blev sen. Jag är i och för sig en jäkel på läppavläsning, men det blev väldigt tydligt för alla (mest för mig själv) hur DÖV jag är utan mitt CI. Som TUR var hade jag inga kundmöten inbokade under förmiddagen. Mailkonversationer med mina kunder fungerar däremot alltid ypperligt, tack vare min anpassade dator med Zoom-Text. 

Framåt lunch chansade jag på att plocka ihop mitt CI för att se om det fungerade, annars fick jag snabbt som attan maila CI-teamet så att de skulle hinna ordna en reserv till mig innan dagens slut. Det var ju inte bara arbetsdagen som var en utmaning att genomföra utan jag fasade också för helgen som komma skulle, med alla "VA?" "Vasadu?" "Jag hör inte, titta hit när du pratar med mig!" osv...

Jag hade i alla fall TUR den här gången, CI:t kom igång igen! PUST!

Men redan nu bävar jag för kommande tillfällen, för de kommer; det kan jag vara helt säker på...

Inför semesterresan i sommar ska jag utforska om det inte kan gå att hyra en reservapparat. Det kan det absolut vara värt! 

Kläder väljs utefter hur de känns mot handen

Jag håller mig kvar vid det taktila ett tag till...

Häromdagen besökte jag stora köpcentret tillsammans med en kompis, L. Jag som formligen avskyr stora varuhus klarade att gå där i flera timmar och hade inte minsta huvudvärk när jag gick därifrån, vilket jag kan tacka L för. L, som fungerade som min ledsagare tillika Personal shopper. Hon såg också till att vi fick oss ett par pauser med kycklingsallad och senare kaffe, så att vi tog oss helskinnade igenom dagen. 

L hade två viktiga ärenden och jag skulle fixa fyra saker som jag skrivit upp på en lista. Vi prickade av dessa ganska snabbt och mellan varje punkt på listan sa kompisen: "Här har du min armbåge!" 

Kvällen innan hade vi varit på restaurang och när vi provat oss fram i flera lokaler (någon för mörk, en annan för stimmig, en tredje fullbokad) och till sist satt oss ner vid ett bord på "Chateau Fôret" frågade L: "Har du den där micken med, förresten?" (Det hade jag, men ljudnivån på "Chateau Fôret" var helt okej, så den behövdes inte. "Den där micken" är en liten mikrofon som kan hängas om halsen på den som pratar, själv hänger jag en mottagare om min hals och kopplar om hörapparaterna i ett så kallat T-läge.) DEN borde jag haft med mig på shoppingrundan, för ibland var det svårt att höra bland allt folk. Men det gick bra ändå, så länge L höll sig på min vänstra sida där Cochlea Implantatet sitter.

På något sätt blev det att vi fortsatte med shoppingen när listan var avprickad och L sprang som en liten ekorre mellan hyllorna och plockade bland olika färger och storlekar för att hjälpa mig prova skjorta, tröja och skor. Naturligtvis provade hon själv kläder också, men jag tror att hon tyckte det var roligare när det sedan var mitt Master Card som drogs i kortmaskinen än när hennes gjorde det ;-) 

Jag är sådan, att kläder för mig i första hand ska KÄNNAS sköna, det inte lika viktigt att de måste vara så himla snygga, även om kombinationen förstås är optimal. Tyget ska kännas bra mot huden, helst lin, ull, siden eller ha annan skön struktur. Polyester, akryl och annat syntetiskt - usch och nej tack! ;-) Jag brukar - till skillnad från de flesta jag känner - välja kläder med händerna och inte med ögonen i första hand. Jag går och känner längs med klädhängarna och om jag hittar ett tyg som mina händer gillar, då kollar jag lite närmre på plagget man sytt av det. A och O är att försöka läsa på lappen inne i kläderna vad det är för material. Om jag hittar något jag gillar blir det lätt att jag köper två i olika färger. Jag vägrar ha på mig något som är obekvämt eller som skaver, hur snyggt det än må vara.

Ljus gråbeige sko med snörning,
gulddetaljer och vit sula.

Nu ville jag även hitta ett par sköna skor som jag med mina tokiga ankfötter kan ha att stå med på jobb i sommar. Jag tror att jag provade ett tjugotal par. Kompisen L och två expediter sprang fram och tillbaka och jag provade allt möjligt. Att "gå in" ett par obekväma skor, det finns inte på kartan. De ska vara sköna från början. Till sist köpte jag ett par guldfärgade. Trodde aldrig att jag skulle komma på tanken att köpa ett par GULD-färgade skor, men nu har jag gjort det. Guldfärgade sneakers, kan det funka på banken? 

Idag har jag - hör och häpna - besökt köpcentret IGEN! Jag hittade nämligen en otroligt skön blus i stan, men där hade de bara myggstorlekar kvar. Tog bussen till köpcentret och klev rakt in på Åhléns, kom helt vilse bland alla kläder, fick fatt i en rar expedit som hjälpte mig att hitta det jag sökte, betalade genast och tog första bästa buss tillbaka hem. Utan ledsagare är det verkligen inget nöje att gå i affärer, men vad gör man inte för att få fatt i en riktigt skön blus?

Imorgon är vi bjudna på Långfredagsmiddag med särbons släkt och på Påskafton blir det något liknande med min släkt, så då finns det tillfälle att inviga de nya inköpen. Sköna kläder med plats för påskmat är minsann icke att förakta ;-) 

Känseln. Det taktila sinnet.

Taktil = https://sv.wikipedia.org/wiki/Taktil

Jag tänkte på en sak som hände igår morse: Jag kom in i spinningsalen tio minuter innan passet skulle börja. Några personer redan var på plats och lyset var nersläckt. Jag famlade mig framåt längs med cykelstyrena, räknade ett två tre fyra fem tills jag visste att det var dags att svänga höger och sedan stöta emot tårna i två trappsteg för att därefter vara framme vid "min" cykel. Då hände något märkligt men ändå fullständigt naturligt:

Jag höll fram min hand lite försiktigt så att jag skulle känna var "mitt" cykelstyre var. Då kände istället jag hur någon tog tag lite mjukt i min hand, förde den sakta framåt och placerade därefter min hand på styret. TACK! Jag förstod genast att det var L, som brukar sitta på cykeln snett framför mig. Vilken härlig känsla! =D (Helt tvärtemot det som hände förra veckan, skulle man kunna säga.)

Bara några dagar tidigare träffade jag min förra kollega E i träningssalen och hon gjorde också en sån där "naturlig" grej genom att ge mig sin arm och leda mig fram till hantlarna eftersom någon just då hade släckt ner till "mysbelysning".

På gymmet är ofta musiken är för hög för mitt CI. Då blir det många gånger så att jag stänger av ljudet och istället känner ljudvågorna vibrera i cykelstyret och jag kan trampa i rätt takt.

Förresten, jag provade att tända upp ordentligt en dag när jag trodde jag var ensam i lilla träningssalen. (Då när jag skulle boxas med Mr Usher.) Ett par röster höjdes från olika håll i rummet. "Oj, jag är synskadad, så jag visste inte att det var någon här. Gör det något att jag tänder lamporna?" sa jag. "Nej nej nej absolut inte" var de olika rösterna överens om "jag blev bara lite rädd." Så om man bara förklarar och frågar snällt är det alltså INGEN som är upprörd för att lamporna är tända.

Jag vaknar på morgonen av att min mobiltelefon vibrerar under kudden. Sedan för jag handen under kudden, hittar telefonen och trycker på en knapp på sidan av telefonen för att snooza. Detta brukar jag upprepa i en timmes tid ungefär. (!!!)

När jag så småningom får upp min lekamen från sängen stapplar jag ut till badrummet. Fyra steg från sängen finner vänster hand  dörrkarmen medan fingertopparna på höger hand förs längs väggen, vänster hand hittar alldeles strax dörrkarm två och rundar ett skåp i hallen, sedan lyfter höger hand toalocket (Toalocket är ALLTID stängt hos mig, för inte skulle jag se om något trillade ner däri!), vänster hand tar toapappret... Höger hand vrider på vattenkranen och vänster hand hittar tvålen, till höger hänger handdukarna. Hittills har jag inte behövt vare sig öppna ögonen eller tända lamporna.

Så småningom gör jag det ändå, men likväl känner jag mig framåt hela tiden.

Jag känner knapparna på Nespressobryggaren, jag känner på koppen så att handtaget är vänt åt höger, jag känner kaffekapselns flata sida, så att den är vänd emot mig när jag stoppar ner den i bryggaren. Sedan håller jag handen emot diskbänken så att jag känner när bryggaren slutar vibrera. Då är kaffet klart. Efter frukosten diskar jag så att det blir "blindrent" - ett ord jag lärde mig nyligen i en facebook-grupp - dvs man känner med fingrarna att det man diskat är slätt och rent.

Jag knyter mina kängor helt i blindo, men fingrarna hittar snabbt hakarna, ett två tre och för att sen knyta en rosett på skosnörena behöver man inte se. Eftersom jag avskyr att gå nerför trappor tar jag alltid hissen ner. Då vet jag att det är andra knappen från vänster jag ska trycka in. Vad det står på den minns jag knappt, men det är nog E för entré och inte BV för bottenvåning...

Framme på jobb känner jag efter vilken av nycklarna jag ska använda, det är den med rundad topp som inte har några taggar.

Så där fortsätter dagen. Vad jag än gör, är händerna och fingertopparna med mig. Mina kollegor knackar i skrivbordet så att jag känner när de vill ha min uppmärksamhet.

När jag hämtar kaffe från kaffeapparaten står jag - precis som hemma - kvar och håller handen mot bordet tills jag känner ett knäpp som talar om för mig att koppen är klar.

En brun keramikmugg förs mot ett brunt teakbord.
Handen som håller i muggen sträcker diskret
ut fingrarna för att känna var bordskanten är.

För att bli medveten om att jag verkligen använder mitt taktila sinne så mycket som jag gör, blir jag tvungen att koncentrerat gå igenom hur jag gör i varje detalj. För mig har det nämligen blivit så naturligt att jag inte ens tänker på att jag gör det. Bara en sån grej som att dricka ur en kopp och sedan sätta den ifrån sig på bordet. Jag har alltid koppen framför mig, lite till höger. Jag håller med fingrarna koll på var koppen är och dricker sedan (utan att kunna se koppen, vilket min kompis blev väldigt förvånad över när hon med hjälp av fingerad teknik provade på hur det var att ha dövblindhet.) "Men!? Jag ser ju inte koppen när jag dricker! Gör inte du det heller, Tina?" frågade P. "Ser koppen när man dricker?" svarade jag "Neeej, ska man kunna det?" Efter att jag druckit håller jag muggen fram mot bordskanten, men strax innan jag ska sätta ner den, håller jag ut två fingrar lite diskret för att känna var bordskanten är innan jag kan sätta ner koppen. Jag tror knappast att någon annan heller lägger märke till hur jag gör om de inte ingående studerar mig och mitt rörelsemönster.

Bortsett från känseln är näsan en ytterst viktig detalj för att informera mig om vad som händer runtomkring mig, men det berättar jag mer om en annan dag.

Boxningsrond med Mr Usher

(Jag har i inlägget nedan lånat min vän Tobbes uttryck "Mr Usher" som en pseudonym för min dövblind-diagnos "Ushers Syndrom, typ 2".)

Ibland blir saker och ting absolut inte som jag föresatt mig... Jag är inte alltid så där genompositiv och glad som jag helst av allt vill vara. Jag tar inte alls så lätt på att den där förbaskade Mr Usher valt att invadera min kropp. Att han jävlas med mina ögon och med mina öron.

Ok, jag har väl någonstans insett att det inte är mycket jag kan göra åt honom. Han har bestämt sig för att stanna hos mig, men jag vill inte låta honom ta över för mycket. Jag försöker därför att (helt emot Mr Ushers livsgärning) se saker och ting från den positiva sidan. Jag försöker vända och vrida på saker och hitta lösningar där så är möjligt. 

Men tyvärr... Ibland vinner inte jag kampen mellan oss. Ibland vinner Mr Usher några game, häromdagen vann han ett helt set. Det var lite oroligt ett tag när han fick ett tie-break och jag plötsligt låg under i matchen.

Det var förra fredagen. Jag var på morgonträning på Sats och när jag skulle hänga tillbaka träningsmattan på krokarna vid väggen efter träningspasset råkade jag krocka med X, en av de andra som också tränar på fredagarna. (Hon heter förstås inte X, men vi kan kalla henne så.) "AJ! Jag står faktiskt här!" röt X åt mig. "Oj förlåt, jag trodde du var klar, jag..." "Vadå, du SÅG mig ju!" röt X tillbaka. Jag blev helt stum. Sa hon verkligen "du SÅG mig ju"? Jag måste ha hört fel, sa hon verkligen så? Jag MÅSTE har hört fel, för så KAN hon bara inte ha sagt!

Jag smög försiktigt ut till omklädningsrummet och gick igenom vad som hänt och vad hon sagt om och om igen. Jo minsann, hon sa faktiskt så. "Du SÅG mig ju!" Denna kvinna har tränat på samma pass som jag nästan varje fredag morgon i säkert sju-åtta år vid det här laget. Hon har sett mig komma med min vita käpp VARJE fredag morgon när vi samlas utanför dörrarna och nu har hon mage att skälla ut mig för att jag inte såg henne?!?!?! Jag hade väl inte krockat med henne om jag hade sett henne!!! 

Jag ältade detta medan jag rafsade ihop min handduk och duschtvål. När jag stod under duschen blandades vattenstrålarna med tårar som flödade nerför mina kinder. Nu var det riktigt nära att Mr Usher höll på att vinna hela matchen. Det var matchboll och Mr Usher hade serven.

Jag gick ut ur duschen och torkade bort alla spår av tårar. Efter morgonträningen serveras frukost på Sats. När jag kom dit såg jag att det fanns två lediga platser kvar. Den ena var vid det bord där X redan satt och den andra vid ett bord där jag skulle ha fått solen i ögonen om jag satte mig där. "NEJ, här ska INTE Mr Usher få vinna! Jag sätter mig vid samma bord som X. Får jag tillfälle ska jag minsann fråga henne vad hon menade med att säga sådär till mig." 

Nu blev det tack och lov inte så burdust att jag ställde henne mot väggen. X satt och ondgjorde sig högljutt inför ett par andra som kikade på sina mobiltelefoner. "Jag har nästan ALDRIG min mobiltelefon med mig. Jag tycker det är trevligare att prata med folk öga mot öga." HÄR såg jag min chans och klämde snabbt in en replik om att "För oss som har dövblindhet - ja, jag har ju som du vet bara några graders synfält - har de senaste mobiltelefonerna blivit ett fantastiskt hjälpmedel. Jag kan använda den som förstoringsglas, som karta, som ficklampa, som..." Då blev X svarslös! Mr Usher slog bollen i nät och jag lyckades vända matchen ännu en gång.

I gymmet står en två meter
hög svart boxningssäck. På
golvet syns boxhandskarna.

Idag skulle jag varit på morgonpasset igen, men jag valde att sova lite längre och pausa en vecka från X. Istället gick jag dit några timmar senare. L i receptionen mötte mig med: "Vi saknade dig i morse!" Sådana ord blir man väldigt glad över. 

Jag hade tagit med mig mina boxhandskar och slogs ilsket mot en "Döing" nere i gymmet. Denne "Döing", dvs svarte boxningssäck är härmed döpt till Mr Usher. Om ni visste vad mycket aggressioner man kan bli av med när man boxas. Det var inte bara slag utan han fick ta emot massor av sparkar också. Om ni bara visste vad Mr Usher har ont i kroppen nu! =D 

I bakgrunden syns boxningssäcken.
I förgrunden syns min vänstra
boxhandske, redo för slag.

Själv lär jag säkert ha träningsvärk imorgon, men det gör absolut ingenting, för det påminner mig bara om att Mr Usher förlorade den här matchen också. 

Gästbloggande hos "Punkter i Livet

Tja, om ni tyckt att det varit dåligt med uppdateringar på den här bloggsidan på sistone, så kan jag berätta att jag varit lite flitigare som gästbloggare hos "Punkter i Livet" den här veckan. 

Det är alltid en ära att få skriva för någon annan och nu var det alltså ungdomarna på Instagram/Blogg/Vlogg-sidan "Punkter i Livet" som erbjöd mig den här hedervärda uppgiften. Under en hel vecka har jag fått tillgång till deras inloggningar på både Instagram och på Bloggen där jag har lagt ut lite bilder och kort berättat om vardagliga ting som händer i livet hos en alldeles vanlig medelålders svensk kvinnlig banktjänsteman som har dövblindhet. 

Jag råder dig att klicka på någon av länkarna ovan och kika in där du också. Det är många intressanta inlägg; dels från ungdomarna som startat sidan, men också från flera olika gästbloggare av olika slag. (Jag är bara en i raden.)

Det enda som egentligen knyter samman alla dessa olika skribenter är dövblindhet/deafblindness. Antingen lever man med det själv, eller så känner man kanske på något sätt någon som har det. 

Innan jag fick tillgång till lösenorden fick jag ett par förhållningsregler som gick ut på att jag 1) skulle presentera mig och 2) att alla bilder skulle syntolkas. Vi kan säga så här: 1) Det är mycket svårare att syntolka en bild än man tror. 2) Det är märkligt så svårt det ska vara att komma ihåg sitt eget namn. ;-) 

Syntolkning av bilden ovan: Ett foto taget på en grön gräsmatta. På gräsmattan bildas långa skuggor av en sol som står lågt på himlen bakom fotografen. Dels ser man en mycket lång skugga av en person (fotografen) men man ser även långa skuggor av glesa träd. Högt upp i bilden ser man några vita hus och ett träd, men eftersom solen lyser så skarpt på dem är de svåra att urskilja. 

Huskurer(ad)

För några år sen reste jag till Indien ett antal gånger. Eller, jag ska vara ärlig, till "Indien light", jag var nämligen i Goa, en plats som det är lätt att bli förälskad i. Alla pratar engelska, är nyfikna och vänliga och landet har därtill en temperatur som gör att det är enkelt att leva där som turist. Den indiska maten ska vi bara inte tala om - mums! Indisk "dehli belly" talar vi däremot tyst om...

En av de gånger jag var där åkte jag på en rejäl förkylning och Bobby som förestod hotellet jag var inkvarterad på kurerade mig med något som han kallade för "Harbour Sea", en dryck bestående huvudsakligen av ingefära och sen lite annat. Jag länkar till dagboksinlägget från nämnda resa HÄR. 

Syntolkning: En ljusbrun keramikkopp
innehållande en gulaktig bubblande sörja
fotograferad uppifrån.

I veckan som gått har jag åkt på vinterns första förkylning och därmed var det dags att prova lite huskurer, varför inte "Harbour Sea", eller i varje fall en försvenskad variant av densamma med ingefära som den gemensamma nämnaren.

I julklapp fick jag en zester, dvs ett rivjärn för köksnördar, av min mamma. Den har använts i stort sett varje dag sedan dess. Vi åt torsk med massor av nyriven pepparrot en dag och lax med pepparrot en annan dag. Citron och lime kan man hitta många skäl att riva, ingefära ska vi bara inte prata om och att riva parmesanost går också finfint med denna eminenta pryl.

Syntolkning: Ett rivjärn
och en stor bit ingefära.

Så med andra ord har jag druckit min citron- och ingefärsdricka (ekologiska varor såklart) ett par gånger varje dag den senaste veckan med gurkmeja och cayennepeppar i. Jag drack det så starkt att ögonen nästan tårades och tillät mig själv att ta i en tesked honung i den ljumma drycken för att mildra den något. Honung har som bekant många goda egenskaper och att denna honung dessutom kommer från en bikupa i en kollegas trädgård gör ju inte saken sämre. Mer lokalproducerat och småskaligt kan det knappast bli.

Igår lagade vi mat på särbon F:s nya spis med induktionshäll. Den uppfinningen är en helt ny erfarenhet för mig och jag tror att matlagningen hädanefter kommer att nå helt nya höjder. Vi experimenterade med någon slags asiatiskt sesamlax i tillsammans med grönsakswok kryddat med MASSOR av färsk chili och ingefära, förstås. Zestern kunde jag inte lämna hemma, så den hade jag tagit med mig hem till F. Nog kändes det märkligt att gå runt med ett sylvasst föremål i väskan, men nöden har ingen lag.

När jag sedan kom hem UTAN min kära zester skickade jag genast ett sms till F: 
"Jag glömde mitt rivjärn hemma hos dig!" 
"Äh vadå, du har ju redan ett." 
"???" frågade jag. 
"Du är ju själv ett rivjärn." svarade F då.
"!!!"

Att karl'n bara understår sig! Är han inte orolig att detta "rivjärn" ger igen och river ner tredubbla mängden ingefära eller pepparrot i maten hädanefter?!

*ruvar på gruvlig hämnd* 

Nyårsförberedelser 2015/2016

Särbon F bor i en liten bostadsrättsförening där en av han bästa vänner P också bor. Kring första advent knackade det på dörren då P och hans särbo T kom in och frågade om vi skulle fira nyår tillsammans.

Och det ville vi förstås. Det passar mig ypperligt att kunna umgås med bara några stycken som jag därtill känner väl. Jag behöver inte ursäkta eller förklara min dövblindhet och dessutom är det så nära "hem" att jag kan sätta mig på rumpan och kasa ner steg för steg i trapphuset ner till F:s lägenhet om champagnen skulle slå till alldeles för mycket ;-) 

Vi satte genast igång att diskutera nyårsmenyn och var snabbt överens om räkcocktail till förrätt, fin köttbit med hasselbackspotatis och rödvinssås med ett bra rödvin till huvudrätt samt ananas och glass till efterrätt. 80-tal, here we come! 

I tisdags föll det sig så väl att både jag och T hade ledigt från våra respektive jobb. T bjöd mig på frukostbuffé på Grand hotell (Flott värre!) och vi diskuterade detaljerna kring menyn. Buffé är väl egentligen inte så optimalt för mig med min syn, men vi valde att gå dit lite senare än de flesta gästerna och T visade mig runt ordentligt innan vi började ta för oss. "Här har du ostar, olika pålägg och grönsaker. Glutenfritt bröd är på det lilla bordet bakom oss. På andra sidan har du fil, yoghurt och olika fröer till höger, frukt i mitten samt sill och lax till vänster. Varm mat och ägg finns vid väggen därborta och till höger om den hittar du kaffe. Äh, jag hämtar en kopp kaffe till dig, så slipper du krångla med det. Svart, väl?"

"Tack tack för alltihop, T!" Vi satt lite avskilt i en tystare hörna och när jag skulle hämta påfyllning av kaffe var det så lyckat, att trappsteget som jag visste fanns någonstans, hade kontrasterande färg mot golvet. 

"Jag har blivit tipsad om en ny köttaffär där de har ekologiskt kött," sa jag. "Ja! Det måste vi kolla!" T var genast med på noterna och vi hade hyfsad koll på vad vi skulle ha, så vi började faktiskt med Systembolaget och bad två olika expediter tipsa om vin till vår meny. De föreslog några olika alternativ och JA, jag lyssnar gärna på deras förslag, har hittills aldrig blivit besviken på dem. Av någon anledning (Försäljningskampanj?) sammanföll ett av förslagen och vi som inte har vidare koll på franska viner bestämde oss för att slå till. En liten flaska vin till såsen skulle vi ha, förstås. Enklare bubbel till tolvslaget slank också ner i korgen.

Jag fick en flaska äkta champagne av familjen B i julklapp, så den har redan tingats till förrätten. Här lyssnar vi på expertisen och dricker bästa bubblet medan smaklökarna fungerar. =D 

Den nya köttaffären visade sig vara jättespännande. Om kunderna bara hittar hit fortsättningsvis kan det bli jättebra! Vi köpte varsin fin bit ryggbiff (av gräsätande ekologisk kossa) som kommer att tillagas enligt konstens alla regler. Dvs så enkelt som möjligt för att behålla smakerna. Min ska vara lite blodig, "medium rare". F brukar vilja ha den genomstekt... 

Morgonen idag började med en timmes spinning så nu kan jag frossa utan dåligt samvete ikväll ;-) Som kvinna är man tacksam att det är gott om tid kvar, håret är nytvättat och fluffat (tja det är krylligt av födsel och ohejdad vana, så jag har inte så mycket alternativ), naglarna har fixats, sminket i nyllet är på plats och klänningen är nystruken. Om någon timme ska vi träffas och laga maten tillsammans. Gott om tid, med andra ord.

(Nu ska jag bara dubbelkolla så att slingan till Höronen är laddad. Även om det är folk jag känner väl, vill jag inte riskera missa för mycket av konversationen, så den måste jag ha med mig.)

Syntolkning: Champagneflaska
fotograferad på en rödrandig julduk.
Fotot är taget uppifrån så att guldfoliet
på korken fyller upp halva bilden.

Härmed önskar jag er alla ett Gott Slut 2015 och ett fantastisk Gott Nytt År 2016! 

Julklappsöppning i slow motion

Syntolkning: Fönster på
gammalt hus i omålat trä.
Innanför fönstret syns ett tänt
vitt stearinljus, ett lerkrus
med en knippe lingonris och
tre röda äpplen.

På julafton i vår familj brukar vi vara ganska många, närmare bestämt fjorton stycken om man räknar med polisen som jobbade under eftermiddagen/kvällen men som dök upp när det närmade sig midnatt.

Det är, som brukligt, min närmaste släkt mellan 9-79 år; föräldrar syskon respektive och barn, så alla känner naturligtvis till varandra utan och innan. På gott och ont. Vi har också hyfsad koll på varandras tillkortakommanden. (Om man nu kan räkna dövblindhet till kategorin "tillkortakommanden"...)

Hur som haver så finns det i det här gänget goda möjligheter att få lov att säga "Va-sa-du?" eller att se förvirrad ut när någon säger ens namn för att man inte har en aning om VEM som sa det eller var vederbörande befinner sig någonstans. Ljuset är oftast lite "mysigt" men inte utan att den som har dålig syn först har blivit tillfrågad ifall det går att ha levande ljus på bordet eller helst inte? Vi har tålamod och väntar eller tar till annan taktik för att alla ska hänga med. Skämt kan till exempel upprepas några gånger utan att folk pustar och stånkar för att de "ska behöva säga om det där IGEN"! Den som är generationen äldre förstår kanske inte barnbarnens prat om senaste dataspelen men å andra sidan är det inte i första hand barnbarnen som sitter klistrade vid TV:n när det är "Kalle Ankas julafton".

När Tomten kommit och delat ut några av julklapparna vill de yngsta genast fortsätta med julklappsöppnandet men se det går inte för sig, för DÅ serveras maten. De yngsta äter fortast och står sedan ivrigt och stirrar ut oss andra medan vi äter om en gång till av den goda sillen, laxen, Jansson, skinkan, köttbullarna mm. Därefter dukar vi av i lugn och ro. Vi vill ha städat och fint och därtill vill vi dra ut på julstämningen så långt det går. Männen (ja, snacka om genusfälla) sätter sig oftast i soffan och börjar knäcka nötter medan vi kvinnor röjer upp i köket.

Vi dukar fram hemlagat godis, julmust och clementiner och SEN får vi äntligen börja med julklappsutdelandet! 

De yngsta barnen (nio och elva år) har tomteluvor på sig och springer ivrigt fram och tillbaka mellan granen och soffbordet för att dela ut paket till höger och till vänster.

När alla klappar är utdelade (några pakethögar består av två klappar medan andra pakethögar kan bestå av femton julklappar) brukar det vara dags att öppna dem. I vanliga fall sliter var och en upp pappret och folk har dåligt koll på vad de andra fått. "Vad tyckte syrran om den där tröjan jag köpte?" "Vem gav dig den boken?" "Vem fick jag det här halsbandet av?"

I år kom syrran (värdinnan) på en fantastiskt finurlig idè: Var och en öppnar EN julklapp medan de andra tittar på, sen går bollen över till nästa person som får öppna ett av sina paket osv. Det tog ganska mycket längre tid än vanligt men OJ vad det var trevligt! Alla kunde hänga med och alla var delaktiga på ett helt annat sätt än vanligt. Jag som har dövblindhet kan fortfarande tänka tillbaka på den här kvällen när jag fick känna en helt annan delaktighet än vad som tidigare varit en realitet. Faktum är att vi har pratat om det efteråt och det verkar som att alla tycker att detta är en himla bra tradition som vi ska ta till oss framöver. Till och med de ivriga barnen tyckte att det var roligare såhär. 

Så stort TACK till syrran för nya goda traditioner! 

Skånskt snökaos!

I lördags kväll gick jag och pojkvännen F ner på stan en sväng för att käka koreanskt. Det hade varnats (klass 1-varning) för vinterns första snö, så jag tog på mig mina rejäla Meindl vandrarkängor. Läder, goretexfoder och varma med dubbla yllestrumpor. Upptill hade jag klätt mig i ylletröja och dunkappa. Väl förberedd, med andra ord.

När vi börjat gå mötte vi en minitraktor med stor snöskrapa framtill och vi bara skrattade. Det fanns ju ingen snö att skrapa! Det började i och för sig komma några snöflingor i luften, men de försvann innan de nådde marken.

Det snöar på de upplysta
Terrasstrapporna i Helsingborg.

Medan vi satt på restaurangen och käkade såg vi hur flingorna la sig ovanpå varandra och snart var det säkert tre centimeter på marken. Vi bestämde oss för att gå vidare och ta en drink någon annan stans och när vi kom fram till Stortorget var det alldeles vitt och de få människor som var ute verkade glada och lyckliga. Ett gäng karlar i yngre medelåldern lekte snöbollskrig och vi skrattade glatt med dem. 

Snö som faller på gammaldags gatlyktor
 som lyser i mörkret.

Efter en Irish Coffee på "Bishops Arms" var det dags att plocka fram mobilkameran och fotografera snön, för nu var det riktigt mysigt. Sedan traskade vi vidare till nästa utskänkningsställe och beställde in en ny drink. Vi sjönk ner i varsin fåtölj och njöt av att betrakta snöandet som fortsatte utanför de stora fönsterna. Hopklumpade snöflingor stora som femkronor singlade ner och snart låg hela landskapet gömt under ett två decimeter högt täcke av en massa gnistrande vitt.

Någon gång kring midnatt var det dags att gå hem och gissa om jag var tacksam för mitt klädval! Kängorna och dunjackan var ju helt rätt. Allting var som sagt helt vitt, nästan ingen trafik ute, endast ett par bilar hade kört upp hjulspår som F fick gå i medan jag trampade i den djupa snön. Det var ju jag som hade de bästa skorna. Vi nådde inte att hålla i varandra om vi gick i varsitt hjulspår, nämligen. Så mysigt det var, trots att snön yrde i ögonen och det var kämpigt att trava i den djupa, orörda snön. Men ljudet! Åh, vilket underbart ljud snön gör ifrån sig när man trampar i det. "Knarr, knarr, knarr..."

Frågan var förstås: Hade mannen i den lilla minitraktorn med snöskrapan blivit översnöad? ;-) 

Jag står mitt i bilden i ljusgrå dunkappa och
gör en segergest. Runt mig står träd och det
blixtrar i snön så att det ser ut som om jag
står på en scen.

En lyckligt skrattande Tina i grå dunjacka.

Om snön bara får ligga (dvs helst under minus fem grader) så älskar jag snön eftersom jag då kan se något även när det är mörkt ute. Dagtid med solsken är å andra sidan snön ett helsicke eftersom jag blir dubbelt bländad, men det kan jag stå ut med om jag bara har kepsskärm och solglasögon. Fast, nu är det som så, att jag bor ju i Skåne och då är det sällan snön ligger kvar mer än några timmar. 

Idiotiskt nog missade jag att göra snöänglar. HUR kunde jag missa att göra snöänglar??? 

Dagen därpå skottar F trottoaren.
Två översnöade bilar skymtar och
snön har redan börjat smälta bort.

Den mesta snön smälte bort i söndags, men kommer det mer snö i vinter LOVAR jag att göra snöänglar och föreviga dessa på bild åt er. 

Den rosa elefanten i rummet.

Bild på rosa elefant som trumpetar från
"Fem myror är fler än fyra elefanter"

Befinner mig inne i en sybehörsaffär. Det är trångt mellan hyllorna och prylar precis exakt överallt! Ägarinnan har för avsikt att gå i pension och en stor del av varorna säljs ut till halva priset. Jag är där för att köpa gamla hederliga pärlemorknappar till en kofta jag håller på att sticka. JA, du läste rätt: Jag håller faktiskt på att sticka en kofta! =D 

Enkronasstora grå pärlemorknappar ovanpå
en kofta som jag håller på att sticka i
ljust grå ylle/siden-garn.

Medan jag står där och väljer bland de hundratals vackra gamla knapparna hör jag hur ägarinnan pratar glatt på bredaste småländska bakom ryggen på mig. "Vilka roliga grejer du har där i väskan! Vad är det för något skojigt? Är det gåstavar, eller?" Jag funderar en stund på vad hon möjligen kan syfta på. Jag har en liten ryggsäck på ryggen och jag förstår om hon möjligen är orolig att jag ska råka riva ner något i hennes fullproppade butik, vilket på så sätt kan ha fått henne att studera min ryggsäck extra noga. Vad i hela friden menar hon? Gåstavar? Aha, NU vet jag vad det är! I ytterfacket på sidan har jag vikt ihop och stoppat ner min vita käpp! "Nej, det är min vita käpp. Jag är synskadad." svarar jag henne, varpå hon nervöst mumlar: "Eeehh, jaha, eeehh..." Därefter försvinner hon bakom disken illa kvickt och jag blir istället expedierad av hennes kollega...? 

Hallå! Jag har en vit käpp, det är inte böldpest vi pratar om. (Men nej, käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)



En regnig dag när jag stiger på bussen hem famlar jag efter ett ledigt säte. Det verkar inte finnas något sådant i första halvan av bussen, så jag lutar mig tätt intill väggen för att säkert ha stöd när bussen senare kränger. Då hör jag en svag kvinnoröst: "Vill du sitta här?" Jag letar mig omkring och ser en liten ynklig dam i åttiofemårsåldern som är beredd att resa sig för min skull. "Tack snälla, men NEJ tack, du är den sista som ska behöva resa dig för min skull." 

Nu har jag nämligen börjat kunna skönja hur folket ser ut i bussen. På vartenda säte sitter det någon som kvickt skyndar sig att se väldigt upptagen ut. Någon stirrar djupt ner i sin mobiltelefon, någon annan har blicken långt ut genom fönstret och andra är fullt fokuserade i djupa samtal med varandra. Inte någon (förutom den där äldre lilla skröpliga kvinnan som är i långt större behov av att få sitta än jag) har en tanke på att resa sig för en person med vit käpp. (Nejdå, ingen ser den vita käppen som återigen fått ikläda sig rollen som den rosa elefanten i rummet.)


Någon lördag senare är jag nere på stan för att träffa en kompis och när jag vandrar längs gågatan med min vita käpp rullandes fram och tillbaka framför mig dyker det plötsligt upp en person från sidan mellan mig och käppen. Jag hinner inte uppfatta detta förrän jag råkar trampa denna någon lite lätt på foten. "Oj ursäkta!" säger jag samtidigt som kvinnan säger något som låter som "Oj oj oj oj!" men i verkligheten inser jag att hon skriker "Oh oh oh oh!" samtidigt som hon kramar hårt om min arm och drar mig tillbaka. 

"Oh oh oh oh!" Jag tittar mot den fullsatta uteserveringen på det anrika caféet precis intill oss. Förmodligen har ylandet dragit allas blickar till oss vid det här laget. Inom mig tänker jag: "Vad är det med tanten?" (Japp, personen som visade sig vara en kvinna har nu blivit en tant och kommer alldeles strax att förvandlas till en kärring...) Så skriker hon: "Vet du vad du gjorde?!" (Tja, jag vet att jag råkade trampa dig lite nätt på foten, men det måste ha hänt något betydligt allvarligare som jag uppenbarligen har missat, tänker jag.) Istället säger jag: "Nej, vadå...?" "Du trampade på min fot!" (Men herregud!) "Jaha, men vet du vad du gjorde?" säger jag helt lugnt medan jag lyfter upp min vita käpp i luften så att hon och hennes man kan se den i närbild. "Du gick rakt framför en synskadad. Jag har bett om ursäkt. Det är inte mycket mer jag kan göra åt det." svarar jag och tittar på henne för att få någon slags reaktion. Inte ett ord kommer över hennes läppar, jag som trodde hon skulle säga något i stil med: "Hoppsan, inte såg jag att du hade vit käpp!" Jag rycker mentalt på mina axlar och går vidare. 

Lite senare ser jag att kärringen står bredvid sin gubbe och stirrar åt mitt håll. Undrar om hon skämdes för sitt tilltag att skälla ut en synskadad, speciellt som hon lyckades rikta hela uteserveringens uppmärksamhet mot oss, eller om hon fortfarande var upprörd över att jag trampat på hennes fot... (Käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)




Sen kan man fråga sig varför JAG har svårt att ta till mig den vita käppen...! 

CI-PR. (Reklam för cochleaimplantat.)

Nyligen fick jag äran att hålla ett föredrag på temat "Jag och mitt CI" (cochleaimplantat) och när jag förberedde mig och letade fram material inför min presentation såg jag tydligare än jag tidigare förstått vilken otrolig vinst detta har blivit för mig!

En bild ur min presentation. Rubrik: "Vad bra,
då kommer du snart att kunna höra fåglar!"
samt bilder på olika fåglar med "tråkiga" läten.

Utan CI hade jag knappast klarat av att arbeta kvar på banken idag. Det var extremt energikrävande för mig innan operationen, men min naturliga hörsel har dessutom fortsatt att minska med åren. Med hjälp av mitt CI och annan hörselteknik kan jag numera inte bara tala med mina kollegor och kunder ansikte mot ansikte utan kan även genomföra telefonsamtal.

Att jag därtill kan uppleva en otrolig njutning i att höra de allra enklaste vardagsljud, såsom vågorna på havet, vindbrus i träden, fåglarnas kvitter, bilmotorer, när vattnet kokar i grytan, plinget som hörs när kameran fokuserat, ljudet som hörs när man river av en bit hushållspapper, brummandet när tvättmaskinen sätter igång, det krispiga ljudet när man skalar en apelsin eller biter i äpple, porlandet när man häller upp kaffe, pennan som skrapar mot pappret när jag skriver, surrandet när kontorsskrivaren printar ut dokument med mera gör ju inte saken sämre. Det är inga ljud som på något sätt är nödvändiga för att kunna leva ett fullgott liv och inga ljud som en fullt hörande ens tänker på, men för mig är hörselskadad och som lever och alltid har levt i *den hörande världen, har blivit SÅ VIKTIGA för att jag ska kunna fortsätta känna mig delaktig i just *den hörande världen. 

På den här träffen fick jag också lyssna till några andra föredragshållaren (bl.a. läkare inom CI-forskningen) och deras resultat visar på att CI absolut inte kommer att vara mindre prioriterat i framtiden. Det poängterades också att det anses VIKTIGT att de (i första hand små döva barn) som får CI även får teckenspråket med sig. Något som också var intressant, var att man nu kommit fram till att våra snäckor (cochlea) INTE är exakt lika stora, vilket man tidigare trott. Det betyder att man i framtiden kommer att individanpassa längden på elektroderna som opereras in i snäckan och kommer därmed att nå ännu bättre precision vad gäller ljudupplevelsen.

Observera att CI ALDRIG kan ersätta normal hörsel fullt ut! Det är ett tekniskt hjälpmedel som av olika anledningar kan sluta fungera, som inte är optimalt i alla miljöer, som kräver tillgång till batterier/ström mm. Dessutom hör vi med hjärnan, inte med öronen! Det kräver att vi har ett sätt att koppla ihop det vi får genom öronen till hjärnan med andra delar av hjärnan så att vi till sist uppfattar vad som menas. Är vi trötta eller sjuka har vi svårare att höra med vårt CI än när vi är utsövda och pigga. Listan kan göras lång. Själv har jag enorm nytta av de teckenspråkskunskaper jag trots allt har fått, när jag är trött eller som komplement till det jag hör via mitt CI. Det är bara det att jag inte känner så många som kan teckenspråk... 

Jag följer olika CI-forum, främst ett på Facebook, där andra som har CI eller som funderar på ett CI berättar om sina upplevelser och ställer frågor till de andra i gruppen. Det är ett otroligt brett spektrum från den som i princip inte fått någon nytta alls av sitt CI eller kanske tycker att ljudet är plågsamt till den som upplever att han hör nästan 100% idag. De allra flesta befinner sig dock någonstans mittemellan - och ett mycket litet fåtal (om ens någon) ångrar sin operation. Den som har extrem otur kan drabbas av ansiktsförlamning om tex ansiktsnerven råkat skadas vid operation men såvitt jag vet känner jag som tur är inte till något sådant fall.

Som en extra bonus ska jag dela med mig en solskenshistoria: En person som läst min blogg skrev att denne opererats för CI och nu skulle "kopplas in". (En förenklad förklaring: Först görs operation, sedan skall det läka i några veckor. Därefter sker inkoppling, dvs personen får själva apparaten där man ställer in ljudet till de olika elektroderna.) Jag önskade vederbörande lycka till, men skrev också att det kunde ta ett tag att lära sig tolka ljuden igen. Någon dag senare skrev personen tillbaka till mig och berättade att det gått jättebra och att denne hade genomfört ett samtal med inte mindre än fyra personer dagen efter inkopplingen!!! Mitt leende höll på att spräcka ansiktet i två delar när jag läste detta. Jag känner över huvud taget inte personen, men bara det faktum att vi båda är "cyborgs" gör att det känns som om vi är nära bekanta. 

Och ett är säkert: Delad glädje är dubbel glädje!

*den hörande världen i betydelsen "inte teckenspråklig"