Sinnena kompenserar/kompletterar

Väderleksrapporten aviserade en vacker och solig höstdag, så jag och pojkvännen F klädde oss för vandring och åkte iväg till Klåveröd där det finns utmärkta vandringsleder.

Stark sol på senhösten innebär att jag alltid har mycket svårt med bländning eftersom solen står väldigt lågt även vid middagstid. Det var med andra ord läge för mina färgade linser, men dem hade jag tydligen förlagt någonstans. (Japp, jag är en riktig slarver.) Solglasögonen och kepsen fick jag i varje fall med mig.

Jag tog också med mig en vandringsstav, som jag inte har enbart för att jag vill se ut som en äkta skogsmulle, utan för att jag ser så jäkla taskigt och har väldigt lätt för att trampa fel, snubbla och stuka fötterna. 

Redan när vi kom fram strax efter lunchtid hade solen svårt att nå över trädtopparna. Jag försökte fokusera lite mer på mina andra sinnen. Det lät emellanåt som om vi hade sällskap av en svårt förkyld och fruktansvärt överansträngd flodhäst, men det var bara jag som drog extra djupa andetag ibland för att riktigt insupa doften av löv- och granskog, mossa och svamp. Näsan fungerar ypperligt! 

Efter en kilometers vandring på grusväg såg vi vita markeringar på träden inåt skogen. "Vi följer den vita slingan och ser var vi hamnar!" sa vi unisont. Oj, vad mysigt det var! "Kschhh kschhh kschhh" lät det när fötterna drog fram i den djupa sjön av löv som stormen "Simone" vräkt ner för ett par veckor sedan. Det kändes mjukt och mysigt, men var väldigt förrädiskt, eftersom det fanns massvis av sten och hala trädrötter som gömde sig bland löven. Min vandringsstav skötte sin uppgift. "Tjoff klatsch ritsch" trädgrenar piskar mig över kepsen och i ansiktet. "AJ!" hörs det argt från mig med jämna mellanrum. "Klapp klapp klapp klapp" lät det sedan när vi gick över träspångarna som emellanåt var lagda över annars svårforcerad sankmark. 

"Tump tump tump tump" efter ett tag hade vi nått in i granskogen. Mjuk mossa täckte stigen. Det var en härligt grön matta som täckte hela skogsbotten. På de ställen där solen lyckades kämpa sig igenom lockade det mest att bara lägga sig ner och sluta ögonen en stund. När vi nådde grusvägen på andra sidan hörde vi "Karr karr karr" och F berättade att det var några fåglar som skrämts av oss och som nu lyfte med ljudliga skrän. Jag frågade om det var andfåglar och då svarade F mig, att det var det. (Tänk, det lyckades jag höra!) 

"Iiiii iiiii iiiii" ett ljud på ungefär samma frekvens som en gräshoppa fast hundrafalt värre informerade oss om att någonstans ovanför oss fanns en annan slags fågel som gjorde sin röst hörd. 


Vi fann vårt mål: Traneröds Mosse. Vid södra kanten av mossen fanns ett utkikstorn som vi klättrade upp i och det vi såg därifrån lockade oss att vandra vidare ut dit. Här var det inga träd, så solen var obehagligt skarp. Jag lyckades urskilja två blanka streck som vid närmare kontroll visade sig vara spångar halvt gömda under vattenytan. Varningsskyltar upplyste oss om att spångarna var i dåligt skick. "Vi provar och ser hur långt vi kommer" sa F. (Ok, men gå du först, tänkte jag. Hehehe!) "Klamp klamp klamp klafs" det kändes inte bra, så jag var ytterst tacksam för min vandringsstav. Det gällde verkligen att inte missa spången, för bredvid denna var det en halvmeter dynga. "Klamp klamp klafs klafs klafs slurp slurp". Nej, det lät verkligen inte bra. Men visst var naturen runtomkring oss underbart vacker. Jag stannade då och då och lyfte blicken för att kunna se mig omkring. Klafsandet tilltog dock rejält och rätt som det var hade F trampat ner sina skor i dyn. "Vi vänder." konstaterade han. "Klafs slurp sluuuurrrp". Vi kan väl konstatera att jag inte var särskilt svårövertalad på den punkten. ;-)

Någon kilometer senare vek vi av på rosa slinga och möttes av fler spångar. Denna gången helt nylagda sådana. "Akta, de kan vara hala!" ropade F och jag fixerade min blick neråt. Plötsligt försvann F. In i en skog. Puts väck. Borta. Solen sken från låg höjd in i skogen, och skuggorna förvillade så jag vet inte vad jag tyckte mig se därinne. Jag upplevde det som om det plötsligt blivit beckmörkt. Mitt synfält krympte genast till en bråkdel av det jag ser i vanliga fall. När jag tittade ner på marken såg jag kanske två gånger två centimeter. Inte ett dugg mer. I normalt dagsljus uppfattar jag tio gånger tio centimeter på det avståndet. Det kändes som att befinna sig i en tjock grön dimma. Även F tyckte att det var ett märkligt ljus. Dessutom stängdes allt ljud av så att det blev spöklikt tyst därinne. Jag tog små små små steg och vandringsstaven hade bytt skepnad till en vit käpp istället. F stannade till och fotograferade. Han berättade också att det var otroligt vackert därinne i skogen. "Men du, håll upp din kamera och ta kort, så kan du se på bilderna sen hur det ser ut härinne." sa han. Vad smart han är, min F! =D På kamerans LCD-skärm fick jag en mycket god uppfattning av omgivningen. 

Vi började få bråttom att komma tillbaka till vår väntande värme- och fikastund på vandrarhemmet där vi parkerat bilen. Solen försvann alltmer och när jag stod och fotograferade solnedgången in mot skogen hörde jag "Tadadap-tadadap-tadadap-tadadap", ett typiskt hästskoljud och vände mig om. Mycket riktigt kom det två töltande islandshästar. Åååhh, jag vill också rida islandshäst! 








Efter en mysig stund på vandrarhemmets café med jättegod varm matpaj och väldoftande kaffe kom vi ut till nattsvart mörker. Mitt inne i skogen finns inga ljusföroreningar, så natthimmeln med fantastisk fullmåne mot stjärnklar himmel var enastående! F kunde berätta att det var stjärnklart. Jag kan inte se stjärnor. Han såg både Stora Björn och en massa andra stjärnbilder. Själv såg jag månen och svart svart svart och var faktiskt ganska nöjd med det. Speciellt som månen var så otroligt klar. Jag har motvilligt accepterat att stjärnhimlar inte är ämnade för mig. Eller är det jag som inte är ämnad för stjärnhimlar? Hur som helst, F bestämde sig för att nog skulle jag kunna se DEN stjärnan där borta som var så otroligt mycket starkare än alla de andra. Han höll upp min arm och pekade ut en riktning. Jag letade och letade och letade men det var bara svart svart svart. När jag var färdig att ge upp såg jag plötsligt stjärnan! "JA! DÄR!"



Med ett stort stort STORT leende på våra läppar åkte vi hemåt i fullmånens sken. 




Och som brukligt, vid fullmåne, ryckte det i min hörntand! ;-)

Vad är det i ordet "DÖV" som är så svårt att förstå?

Idag har jag ledig dag och hade bokat tvättstugan, så jag satte väckarklockan på ringning. I vanlig ordning snoozade jag ett antal gånger. Lite för många gånger, kanske ;-)

Till sist masade jag mig i alla fall ur sängen, plockade ihop smutstvätten och tog mig ner till källaren. Mina Höron* låg i torkapparaten efter gårdagens träningspass, så jag brydde mig inte om att ta dem på mig. Jag skulle som sagt bara stoppa in tvätten i tvättmaskinerna. 

När jag sent omsider kom ner till källaren mötte jag en granne från andra trappen som just kom ut från tvättstugan. "Åh, katten, det var visst inte idag jag skulle tvätta." tänkte jag och kikade på bokningstavlan för att se NÄR jag hade bokat egentligen. Grannen mumlade något. "Ojdå, jag tvättar visst inte idag, det är först imorgon, ser jag." sa jag. Sen log jag, klappade grannen på armen och vände igen. Grannen började mumla något mer: "Mummelmummelmummel." Då vände jag mig om mot henne och sa: "Jag är döv, jag hör dig inte alls." och log igen. "Mummelmummelmummel." "Jag är DÖV!" sa jag och pekade mot mina öron. "Mummelmummelmummel." Jag såg hur munnen på damen rörde sig, men jag var för trött och det gick alldeles för fort i den dåligt upplysta källaren för att jag skulle kunna uppfatta någonting alls. "Det är ingen idé att du pratar med mig. Jag är tyvärr D-Ö-V." sa jag igen och använde samtidigt teckenspråk för att hon skulle förstå att jag menade allvar. "Jaja." sa hon då lite lätt irriterat, vände på klacken och gick.

Finns det flera betydelser för ordet DÖV eller varför är det så svårt att bli trodd? Är det otänkbart att en döv person ska kunna tala perfekt utan vare sig läspande "S", otydligt eller släpigt som många med grava hörselskador kan göra. Hur ser en "döv" person ut? Hur ser en "synskadad" person ut? Framför allt frågar jag mig: HUR ser en "DövBlind" person ut? 

Det här är ingen unik händelse. Det sker dagligen att folk inte tar mig på allvar eller vill/kan förstå att jag inte ser eller hör som man "ska". Inte ens med glasögon, hörapparater eller Cochlea Implantat. 

Snälla, du som sitter inne med sanningen: Berätta HUR en DövBlind person ser ut, så jag kan se ut och uppföra mig på "rätt" sätt. Det är jobbigt det här, att alltid behöva förklara och försvara mig.



*Höron = Cochlea Implantat och Hörapparat

När den blinde leder den döve

I veckan skulle jag och T resa till ett gemensamt möte hos NKCdb (Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor) i Lund. Vi stämde träff på Kuntpunkten i Helsingborg. "Ok, klockan 9:00 vid de stora tidtabellerna innanför ingången." "Ja, perfekt. Tåget avgår 9:12."

Jag hoppade på bussen 8:49 och fumlade nog lite när jag kom in på bussen: "Hej! Jag ska till Lund." sa jag till chauffören, som knappade lite och sen bad mig hålla mitt kort mot kortläsaren. Sen förstod han att jag inte såg att det tydligen kom ett kvitto nånstans, så han sträckte sig halvt över mig, för att fånga upp kvittot på min sida, tog fatt i min hand och la snällt kvittot i handen. "Trevlig resa!" hörde jag honom ropa efter mig när jag gått en bit bakåt i bussen. "Tack så mycket!" ropade jag tillbaka till den trevliga chauffören. "Vilken bra början på den här dagen", tänkte jag.

Käppen hjälpte mig att bana väg utanför Knutpunkten, som vid den här tiden på förmiddagen var ganska välbesökt. Innanför dörrarna stod jag och spanade efter T. Det tog en bra stund innan ögonen vant sig vid det lite svagare ljuset och jag fick syn på honom tjugofem meter bort. Han stod med sin käpp (Kitt, heter den) och spanade lika ivrigt efter någon (mig) åt andra hållet. Jag käppade mig fram till honom och vi lät "sVän" och "Kitt" hälsa på varandra.

T hade redan tagit reda på vilket spår tåget skulle komma in på, så vi tog armkrok och tog oss nerför rulltrapporna. Jag märkte att folk reagerade på att vi var två med vita käppar... De som inte var djupt försjunkna i sina mobiltelefoner flyttade på sig. 

Tåget kom in i god tid. Då detta tåg kom från Göteborg och skulle vidare till Kastrup var det ett extra långt och extra fullsatt sådant. Vi blev inte påsläppta i första taget, för här gäller det för alla att kasta sig fram för att få en chans till sittplats.

Jag och T gjorde vårt bästa för att inte tappa bort varann och de som befann sig på tåget försökte snabbt vända bort blicken så fort de såg oss som letade sittplats. När vi hade passerat halva tåget som jag gissar var åtta vagnar långt kom vi till förstaklassvagnen. Där var det gott om lediga platser. "Här" sa T "här är platser". "Men du" tecknade jag åt honom på teckenspråk (för nu var jag generad) "det är ju första klass!" T låtsades att han inte förstått vad jag tecknade och vi satte oss ner på varsitt brett och mjukt säte. "Ja vadå, det är ju ingen som reser sig. Det här struntar jag i. Det har vi rätt till. Annars får de väl säga till oss." sa han, som om han gjort detta förr. 

Biljettklipperskan kom förbi och muttrade åt T (trots att hon såg båda våra vita käppar) att det faktiskt var första klass. "Förvisso" sa T "men det är ju INGEN som reser sig." "Fnys, det finns faktiskt platser i de sista vagnarna" var hennes svar. Som om två blinda skulle leta sig igenom precis HELA tåget. Icke. Vi blev sittande och det tog inte lång tid innan vagnen var smockfull av stående personer i gången. Man kan fråga sig varför tågen alltid ska vara så fulla. De vet ju hur många som reser, då får de väl att anpassa antalet vagnar efter det. Eller?

Snabbare än fort var vi plötsligt framme i Lund och det var längesen jag uppfattat en tågresa såhär smidig. Kanske för att jag alltid annars åker ensam och att ensam ha fullt fokus på allt som händer är otroligt stressande. Nu var vi i alla fall två. Att ha en sittplats istället för att stå och bli undanknuffad av folk som man varken ser eller hör var ju också underbart! Absolut att jag ska satsa på sittplats fler gånger. Om jag så ska behöva sätta mig i förstaklassvagnen... Jag gick ut före T och han blev plötsligt av med mig. Jag är van vid att andra håller koll på vart jag tar vägen, men här var vi två som var lika synskadade. Utanför tåget tog T tag i min arm och min vita käpp svepte undan några hälsenor på väg bort från plattformen. "Hit ska vi!" sa jag och tog snabbt fokus på den väg jag kände till mot Domkyrkan. T berättade om sin ungdoms dagar i Lund och pratade om det ena utestället efter det andra medan jag var fullt fokuserad på vägen. Vågade inte vända blicken vare sig åt höger eller åt vänster för risken att tappa bort mig. T som har en bruten tå (förlåt, det glömde jag ju alldeles bort) beklagade sig lite över att jag sprang så fort (jag brukar det, det är en av förklaringarna till alla mina blåmärken). "Du missade ju Burger King och stället jag berättade om där vi tog en öl ibland och..." "Burger King? Nej, nåt sånt såg jag definitivt inte..." 

Framme vid Domkyrkan sneddade jag åt höger över torget och sa att "jag tror det är därborta". "Vänta jag har med mig min iPad, vi kan kolla kartan där." sa T. "Äh, det behövs inte, jag har memorerat kartan där hemma." (Så som vi DövBlinda gör, förberedda in i minsta detalj.) Ja, så var vi framme. Huset hittade vi. Dörren var låst. "Här är en porttelefon." Vi läste oss gemensamt till "B0005" men inget hände när vi tryckte på knapparna. Efter en stund kom en tjej som också skulle in i fastigheten, så in kom vi. 

Huset som är från 1800-talet hade högt i tak, tjusigt marmorgolv, ekande akustik och färgglada, vackra fönster i trappan som dock inte gav det bästa ljuset. "Vem ska ni träffa?" undrade tjejen som släppt in oss och letade på en lista med advokatnamn som stod nedanför trappan. "Ingen av dem, men vänta, det brukar ju stå namn innanför dörren" sa jag och vände tillbaka. Det fanns ingen lista på hyresgästerna. "Äh, vi går väl uppåt, så hittar vi dem nog." På andra våningen upptäckte T symbolen för "Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor" (symbolen som påminner om en grön kanelbulle ;-) ) på en dubbeldörr. Det var glasrutor i dörren. Dörren var låst. "Ska man banka på glasrutan?" frågade vi oss. Jag letade runt och fann till slut en sån där röd lysknapp. "Hmmm, lysknappen har jag hittat i varje fall. Men vänta, det här är nog en ringklocka!" Två centimeter ovanför lysknappen fann jag en liten liten knapp där man klistrat en liten etikett med "NKCDB" och jag tryckte på den. 

Då kom H och öppnade med ett stort leende. Jag var alltför upptagen med att smälta det första intrycket av lokalen och överöste henne med tips på hur man skulle markera ringklockan så att DövBlinda skulle kunna hitta. H skrattade åt mig och min upprördhet och sa att det skulle de tänka på. "Fast, det är nästan aldrig några DövBlinda här, förutom de som jobbar här och de är helt blinda, så de struntar i vilket om lamporna lyser eller om fönsterrutorna bländar." 

Vi gick husesyn i det vackra huset med den underbara utsikten mot Lunds Domkyrka. "Är man inte religiös redan, så blir man det nu." konstaterade jag. Golvet i stora salen var en underbar gammal stavparkett som man skulle bli tvungen att lägga heltäckningsmattor över för akustikens skull. I taket som säkert var fyra meter högt fanns jättevackra stuckaturer, så de hoppades åtminstone slippa sätta ljuddämpande plattor där. Ute på Lunds gator (och många andra gamla stadscentrum också förstås) är det kullersten överallt och där fastnar den vita käppen mellan varenda sten. Jag erkänner, det ÄR sorgligt när estetiken måste stå tillbaka för handikappanpassningen, men vad göra? Vi får försöka hitta en mellanväg ;-)

T gick före mig ut i korridoren efter L och H som skulle visa oss lokalerna. Då la jag märke till att T höll ut sina fingrar mot stolar, bord, väggar osv, precis som jag gör. Jag fick en aha-känsla när jag såg det och kunde inte låta bli att skratta högt. Jag gör det ju själv, men jag har nog aldrig lagt märke till någon annan som gjort så. Ett antal DövBlinda har jag naturligtvis träffat förr, men vi kanske alla har olika strategier. Och, nej, vi har ju faktiskt inte alla samma diagnoser, men jag och T ser och hör på ett ganska likartat sätt. 

"Här är vårt arbetsrum. Vi ska klä om fåtöljerna, för den ljusgröna nyansen skär sig mot väggen." berättade L och H. "Vilka fåtöljer?" undrade jag, som nästan tittade rakt på dem. (Synfältet missar gärna såna där stora saker som fåtöljer...) "Nej, men de är väl snygga. Det måste vara billigare att måla om väggarna" sa den ekonomiska banktjänstemannen (jag). Ojojoj! Förlåt förlåt förlåt, inte visste jag att L och H valt den gröna väggfärgen - som dessutom var helt nymålad - med sådan omsorg! Pinsamt i kubik! Men töser, jag erkänner: Väggen matchar ju de två olika gröna Ittalaljusstakarna mycket bättre än vad fåtöljerna gör! =)

Därefter höll jag, T och H vårt väldigt intressanta och roliga möte. Med varsin mikrofon och hörselslinga missade vi inte mycket av det som sades. Det svåra tyckte väl jag var att inte snacka i munnen på någon annan. För rätt som det var så kom jag på något jag ville säga, också skulle jag behöva vänta på min tur! ;-)

Efter några timmar var vi klara för dagen och för att stilla hungern innan hemfärd fick T sin vilja igenom ;-) med ett besök på Burger King. Det var himla gott! När vi skulle ställa ifrån oss skräpet som det ju blir en hel del av på såna här ställen hade jag lyckats lokalisera avskrädesplatsen tjugo meter bort, vid ingången. "Ja, jag ser var det är!" sa jag och började gå med raska steg. T kopplar snabbt vad som är på väg att ske och ropar "Akta! Resväskorna!" och jag lyckas i sista stund undvika att lägga mig över tre-fyra stora svarta resväskor som står intill bordet bredvid. Stora resväskor någon meter framför mig ser jag inte, men avskrädesplatsen tjugo meter bort ser jag...

Plötsligt var vi tillbaka i Helsingborg och T:s buss mot Höganäs stod i startgroparna. Själv vandrade jag bort till Stadsbiblioteket för att få ordning på min lånekort. e-böckerna var utlästa och jag hade deckarabstinens!

Det löste sig och jag hittade till och med en billig tröja på H&M. Modig som jag var efter en hel dags tränande, använde jag käppen överallt och fick utomordentlig hjälp så snart jag efterfrågade det. "Ursäkta, men vad är det för färg på den här tröjan?" "Det är två olika nyanser av GRÖNT i den!" "Det blir fint!" sa jag och köpte den ;-)

Tillbaka till Vintertid

Natten mellan lördag och söndag hände det som jag inte vill ska hända. Vi vred runt våra klockor så att det nu är något ljusare på morgonen men också mörkare på kvällen. Om det där med mörker tycker jag INTE! 

Idag har jag haft en ledig dag och skulle ner på stan för att returnera ett påslakanset jag köpt lite förhastat. Det var öppet köp till och med idag, så det gick inte att skjuta på till en annan dag. Klockan hann bli halvfyra innan jag begav mig hemifrån. Jag genade genom parken och eftersom det varit mulet väder idag var det redan då så mörkt, att jag var tvungen att veckla ut min vita käpp. I andra handen höll jag kassen med påslakansetet. Det var för stort att få plats i min ryggsäck, så den hade jag lämnat hemma. 

Det låter kanske dumt, men det är faktiskt jobbigt för ryggen att hantera en käpp. Den väger förvisso inte så mycket, men hävstångseffekten och det faktum att den fastnar mellan stenar och lite varstans gör att den blir ganska tung att hantera ändå. Med en kasse i ena handen blev det en ännu värre snedbelastning. Jag provade att skifta hand och hålla käppen i vänster hand istället. Det är inte alldeles lätt för en högerhänt person, ska jag säga.

Jag var trött på grund av begynnande migrän och höll blicken ganska rakt framåt-neråt, orkade inte flacka så mycket hit och dit. Jag mötte inga ansikten. Orkade inte. Var för trött för att stanna och prata ifall jag nu fick syn på nån bekant. De som känner mig väl ger mig klapp på armen och hälsar ändå =) Andra personer på stan var nog lika trötta som jag. De klev kors och tvärs över gågatan och när de trasslat in sig i min käpp ursäktade de sig med ett generat "oj förlåt" när de insåg att de förvillat bort sig så i sina mobiltelefoner att de såg sämre än en "blind". Vid bokhandeln (jag var tvungen gå in där och reka lite inför Fars dag) var det en kvinna på väg ut som stannade och frågade om jag ville ha hjälp uppför trappsteget. "Tack, men det behövs inte."

Jag klev runt i butiken och kände på alla böcker. Det är inte så ofta jag läser böcker på vanligt vis numera och e-böcker är ju, som jag tidigare nämnt, praktiska att läsa på läsplattan. Vit text på svart bakgrund och kraftigt förstorat. Jag lånar på biblioteket, men maxkvoten är en bok i veckan och jag slukar böcker numera... Så jag måste köpa e-böcker på nätet. Att känna på dem på riktigt ger i alla fall en känsla som inte kan ersättas fullt ut med den elektroniska varianten. Jag känner på tyngden, på papperskvalitén, smygluktar lite på det, kollar in omslagsbilden, läser om boken på baksidan och läser om författaren på bakre pärmens insida. När jag hittat en intressant bok memorerar jag den så jag vet vad jag ska beställa när jag kommit hem.

Jag har förvisso en bok i läsplattan som jag håller på med, men jag gjorde ett misstag när jag laddade ner den. Jag valde fel format, så den är nedladdad som pdf-fil, vilket innebär att jag inte på ett smidigt sätt kan förstora texten som jag vill. Jojo, man lär sig av sina misstag =/

AdLibris gjorde om sin hemsida redan i somras och jag har numera jättesvårt att hitta där. Dessutom är texten svag och svårläst. Jag läser på deras facebook-sida om folk som klagar på den omgjorda hemsidan för allt möjligt strul och de svarar mest med "just nu har vi tekniska problem, men" alternativt "ja vi har tagit bort den funktionen, men om efterfrågan är stor ska vi förstås se över möjligheten att införa den igen", så det är ju inte bara jag som synskadad som har svårt att navigera på deras hemsida. Nån som kan tipsa om annan bra hemsida att köpa e-böcker på? Fast, jag konstaterade att när jag inverterat till gul text på svart var åtminstone inte texten svag längre =)

När jag klev ut ur bokhandeln med min vita käpp framför mig var det ett par personer som stannade för att släppa förbi mig och som tittade förvånat när de såg vad det var för butik jag just besökt. Jag satte tankar i deras huvuden: "Bokhandel - blind. Nej, det går bara inte ihop." Jag måste sluta med det, de tänkte säkert ingenting alls. Folk har så fullt upp med sig själva i alla fall ;-)

Men icke desto mindre, det ÄR intressant att se hur olika folk beter sig när jag kommer med min käpp. En del blir alldeles konfysa och vet inte vart de ska titta (ganska vanligt), en del stiger bara lite åt sidan och låter mig passera (det gör de flesta, och dessa personer tycker jag bäst om), en del tittar bort (samma kategori som inte vet vart de ska titta), en del tittar på mig uppifrån och ner (obehagligt, speciellt om det är en person jag är flyktigt bekant med), en del ser sämre än jag och går rakt på mig (vanligare än man tror i dessa "smarta" telefontider), en del ser mig men skiter i vilket och vägrar flytta sig en millimeter (de hade behövt få prova på en dag som synskadade själva), en del försöker komma förbi mig eller komma undan konfrontationen genom att ta stora kliv framför mig eller över käppen (de tycker jag är oförskämda), en del vill hjälpa till (frågar de är jag förvisso tacksam, men brukar vilja klara mig själv) och en del vill hjälpa till så mycket att de ibland handgripligen kan ta tag i mig och fösa mig åt ett håll dit jag kanske inte alls tänkt mig (den här kategorin tycker jag nästan sämst om). 


Jaja nog om det, nu ska jag vända tillbaka till e-böckernas värld. Önska mig lycka till! =)

Storm

Igår söndag var jag och pojkvännen F ute och njöt av ett underbart sommarväder. Det var sol, 18*C varmt och i rosenträdgården på Krapperups slott blommade rosorna som om någon hade betalt dem för det. 














Ryktena hade dock startat för några dagar sen och igår var det ett faktum: Stormen S:t Jude intog Storbritannien. Under dagen har stormen bytt namn till Simone och fortsatt in över Danmark på sin väg mot den svenska västkusten, där jag bor.
  

Vi har väl alla kikat lite på internet under dagen samt följt massmedias varningar. I Danmark stängde man både Lille Bält- och Store Bältsbron sedan ett antal lastbilar vält där. Öresundsbron är också stängd. Samtliga tåg i Skåne ställdes in i eftermiddags, så strax efter lunch sa vi hejdå till en pendlande kollega som var tvungen att försöka ta sig hem. Chefen beslöt att vi alla skulle packa ihop så snart vi stängt kontoret och skynda hem innan takpannorna började flyga.

Så det gjorde vi. Jag avbokade kvällens träningspass på Sats och tog sats emot vindarna hemåt istället. Krasch! (Ett fönster for upp i en lägenhet på femte våningen.) Wooiiiiooowwww! (Vindens vinande.) Krrrssscchhh krscchh kkrrrrrsccccchhh wappa woappa woppa flappa! (Plasten på byggnadsställningen i huset mittemot fladdrade oroväckande mycket.) Åtta-tio byggnadsarbetare i gröna självlysande västar och vita bygghjälmar stod och såg bekymrade ut. (Tänker de ta emot när den faller, eller?) Kschhhh, kschhhh, kschhhh! (Löven samlar sig i stora sjok tillsammans med plastpåsar och annat skräp runt mina fötter.) 

Jag kommer helskinnad hem och hoppas att det som finns på min balkong stannar där!!! Än så länge (Peppar peppar, ta i trä!) har jag ström kvar i hela lägenheten. Kollar på nätet där varenda bekant i geografisk närhet rapporterar sina stormobservationer. Jag tar av mina Höron* men det blir inte tyst för det. Det låter som om jag står under en motorväg. Eller, det låter som ett åskväder. Ett dovt mullrande med ett och annat bankande inslag, vilket snarare får mig att titta mig runt i lägenheten för att kolla att det inte är någon här. Nä, fy! Jag väljer att ta på Höronen* igen. Nu hör jag hur stormen tar i med all kraft där ute. Det viner och mullrar så det står härliga till. Det smäller och bankar och jag undrar om inte soptunnorna just for in i bilarna som står nere på parkeringen. Ljudet är kusligt att höra, men frågan är om det inte var värre när jag nästan inte hörde det alls... 

Jag tar fram min mobiltelefon och skickar ett sms till min bror som bor ute på landet. Han svarar att han stormsäkrade vad han kunde under förmiddagen och att han befinner sig inomhus nu. Bra. Som den storasyster jag är, vill jag ha lite koll på att alla är i säkerhet. Jag har plockat fram ett par ficklampor för att vara beredd om nu strömmen skulle gå. Å andra sidan, är det någon som kan klara sig ypperligt utan ljus i lägenheten så är det ju faktiskt jag. Jag är van att känna mig runt längs väggarna och har memorerat hur min lägenhet ser ut, nästan i detalj. Och om lampan i kylen slocknar, så lovar jag att jag finner något ätbart i den ändå ;-)

Jag försöker kika ut genom fönsterna men jag har (lyckligtvis, säger jag just nu) mina fönster österut/norrut och vindarna kommer från havet, västerifrån. Jag konstaterar att jag hör betydligt mer än jag ser av ovädret. Kanske jag ska ta av Höronen* i alla fall och koka mig en kopp varmt te.

Precis som så mycket annat här i livet (DövBlindhet t.ex.) finns det hur som helst absolut ingenting jag kan göra åt det, annat än att "gilla läget" och rida ut stormen. Om jag surrat balkongmöblerna (accepterat den vita käppen) och stängt alla fönster ordentligt (lärt mig nya strategier) så har jag gjort mitt för att minska skadorna. Spillrorna får jag samla ihop imorgon.



*Höron är min benämning på kombinationen Hörapparat och CI 

Prestationsångest

En vän skrev just precis till mig; "Jag håller på att gå under av längtan efter ett nytt välskrivet blogginlägg från dig! " **Man skulle ju kunna tro att jag betalt vederbörande dyrt för att göra reklam för min blogg ;-)

Jaha... Just precis DÄR** och NYSS lyste allt igenom: Det som tyder på min känsla av att ibland vara otillräcklig och att inte duga som jag är. Sunda förnuftet förstår ingenting av detta medan Tina sitter med sin "Jantelag" och "Du ska inte tro att du är något"...

Ända sedan jag gjorde mitt senaste audiogram som visade på en tydlig försämring av min kvarvarande hörsel på mitt hörapparatöra har jag gått runt och varit lite ledsen. Jag sattes i ljudboxen med hörlurar. I ljudboxen får man höra ett tut eller ett pip och så fort man hör något ska man trycka på en liten knapp så att audionomen utanför den ljudisolerade boxen ska notera att man uppfattat signalen. Det kom inga ljud på evigheter och till slut hörde jag egna ljud (tinnitus) och eftersom jag försökte göra så bra ifrån mig som möjligt (min gamla invanda känsla av att jag alltid vill vara "bäst") så tryckte jag på knappen lite här och lite där. Jag blev såklart avslöjad av audionomen som inte ens hade lagt på något ljud just då...

Sen kom samma känsla när jag skulle lyssna på enstaviga ord med mitt CI. Jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt och lyssnade så hyperkoncentrerat att när jag första gången tappade bort ett ord som jag inte ens kunde skicka iväg en gissning på vad det skulle vara, fick panik. Det slog slint i skallen på mig och allt bara flimrade för ögonen medan den inspelade rösten fortsatte att rabbla ord i oförminskad hastighet. Jag ville skrika "Stoppa bandet NU!" men efter något som kändes som en evighet men som antagligen bara var tre-fyra ord, lyckades jag samla mig igen och fortsätta upprepa det ord jag tyckte mig ha hört. Resultatet blev att jag "bara hörde" 72% av orden med enbart CI, vilket måste anses förbannat bra för en döv person! Men, jag var förstås inte nöjd. Nöjd är jag bara när jag har 100% rätt. Vilket jag begriper att jag ALDRIG kommer att kunna uppnå när det gäller min hörsel. Det säger ju sig självt. Det är bara jag som inte begriper det.

När jag kom hem var jag chockad över mitt stora hörseltapp på "hörande" örat och tappade bort mig lite i koncentrationen den närmaste tiden därefter. Jag drabbades av det där barnsliga "otillräcklig" "duger inte" "värdelös" som kommer över mig ibland.

Glidmina = Koblaga

Därefter kom en period med ihållande migrän i flera veckor. Så snart detta var över skulle jag och pojkvännen ut och vandra. Då stukade jag foten... Vi hade alltså vandrat över trädrötter, stock och sten på Kullaberg. Vi hade med god marginal hoppat mellan och över "glidminor" (koblagor), vi hade sträckt oss ut över stup för att få fina bilder, vi hade klättrat över träräcken och hoppat över lerpölar. Vi hade fotograferat "farliga" djur (kor) och sträckt oss in bland björnbärstaggar för att komma åt de största bären. Allt hade gått finfint utan några allvarligare tillbud än en mindre bula i pannan (trädgren) och skrapat knä (halt gräs). De sista hundra meterna till bilen var vägen asfalterad. DÄR trampade jag förstås snett i ett hål som jag inte såg. Jag har gått en vecka nu och förbannat mig, för att detta skulle inte ha hänt om jag inte hade haft denna förbaskade Usher som gör att jag inte ser som man "ska". Ibland kommer såna ilskna tankar över mig.

Sen händer det saker som tyvärr tillhör livet, men som också tar stor plats i tankarna. Min "moster" gick bort för några veckor sen :'(  Och igår kunde jag konstatera att det var precis tio år sen en annan nära anhörig och bästa vän gick bort :'(  De tankarna gör att man får perspektiv på livet. 

Livet, som alltså går vidare. Igår innan vi öppnade bankkontoret drog jag med mina kollegor på en halvtimmes morgonpromenad där vi alla njöt av höstsol och höstfärger vilket slutade med att vi nu har en härlig tavla med vackra löv, bär och kottar på väggen i vårt fikarum. I morse var jag på spinning trots min stukade fot och jag kan nu gå nästan utan att halta. Audiogrammet som visar min dåliga hörsel kan jag inte göra något åt. Däremot kan jag sätta igång processen att kanske få ett CI på det andra örat också? Bloggen skriver inte sig själv. Det är jag som får göra det. Förra helgen fikade jag med min vän Tobbe och hans lilla dotter Alva som tecknade "Tina snäll" på teckenspråk. Dessutom fick jag en kram av henne när jag skulle åka hem. (Naaww, sånt gör mig lycklig!) Jag måste också intala mig att jag är inte så värdelös som jag själv inbillar mig från tid till annan. Det finns faktiskt folk som tycker om både mig och det jag kan åstadkomma. Ibland vågar jag till och med tro att jag själv gör det. <3

Förresten, när jag besökte Tobbe fick jag ett exemplar av hans egen bok "520 dagar". Jag är så privilegierad! Den lovar jag återkomma jag till i ett annat blogginlägg. 

Yellowstone, here we come!

Bilden har jag lånat från National Geographic

Jag och pojkvännen F planerar att åka till Yellowstone National Park nästa sommar. Ingen av oss har varit i USA och just Yellowstone har vi båda länge drömt om. Jag kanske mest för naturen och djurlivet, han mest för att där finns jordens mesta vulkaniska område. Sedermera har vi båda blivit smittade av varandras intresse, så det ska verkligen bli jätteintressant att få komma dit!


Vi blev tipsade av en gemensam vän, att en man vid namn Ingmar Skogar skulle hålla ett föredrag på Munka Folkhögskola utanför Ängelholm om just Yellowstone. Självklart ville vi dit! (Tack för tipset, Sandra!)

Jag ringde från mitt jobb (det är bara där jag har riktigt bra teknik till att tala i telefon) och hörde mig för om det fanns teleslinga i lokalen. Damen som svarat berättade att: Jo, visst fanns det teleslinga. Sen passade jag på att nämna min DövBlindhet och frågade om det möjligen kunde gå för sig att få boka plats ganska långt fram i föreläsningssalen, eftersom jag annars skulle få svårt att dels se fotona, men även att avläsa vad föreläsaren sa. Jodå, det lovade damen i telefonen att fixa. Tack, så otroligt glad jag blev för vänligt bemötande!

Jag bad F att vi skulle åka i god tid, så att jag hade tid att informera föreläsaren om min egen slinga (ifall den som fanns i lokalen inte fungerade - det händer nämligen väldigt ofta). När vi kom fram 45 minuter före utsatt tid, började salen fyllas av folk. Visserligen hade inte så många valt att sätta sig långt fram, så förutom att våra reserverade platser var lediga, var även raderna bredvid, bakom och framför fortfarande tomma.

Jag fick fatt i föreläsaren samt i vaktmästaren som plockade fram teleslingan och testade den, och JODÅ, den fungerade!!! =D Vaktmästaren upplyste mig också om, att det var bara den här gången som de kunde reservera plats åt mig. Ville jag komma dit fler gånger, så gällde det att vara tidigt på plats. Misstänker att någon surnat till... "Att folk orkar hålla på att vara så missunnsamma!", var min första tanke, men när jag sen såg att folket som vällde in i lokalen hade en medelålder runt 85 blev min slutsats att hörseln och synen hos de flesta troligen var decimerad i olika grad. (Kul med pigga och intresserade pensionärer, förstås!) 

Tack vare teleslingan och en man med en fantastisk berättarröst, ett genuint kunnande samt underbara bilder blev föreläsningen en riktig höjdarupplevelse! 

Föreläsningen gav verkligen mersmak,  mycket mer sugen på Yellowstone än vad jag är nu kan jag väl knappast bli. Ska vi boka resan redan i helgen, F?

Internationell glädje!!!

Via sociala medier, såsom Facebook och liknande kan jag som DövBlind få kontakt med människor över hela världen utan att DövBlindheten behöver ställa till med några kommunikationsproblem. Det som kan ställa till det med internationella kontakter är förstås språkförbistringar ;-) vilket så klart är lika för alla. 

Syn- och hörselhandikappet syns inte på andra sidan, tack vare de olika hjälpmedel var och en har för att kunna kommunicera. Det kan vara förstoringsprogram, inverterade färger, punktskrift, talsyntes och annat. Fantastisk, va! 

På Facebook har jag bland annat kommit i kontakt med M i Melbourne, Australien. Vi är jämngamla och har liknande diagnos, så vi har diskuterat lite om förstoringsprogram till jobbdatorn, om olika datorskärmar, om hörapparater, om vårt förhållande till den vita käppen mm. Vi arbetar dessutom båda på kontor där skrivbords- och datorarbete kombineras med kundkontakter, så vi förstår varann på flera plan. Man har ofta väldigt mycket mer gemensamt än man tror, geografisk position till trots ;-) Förra året nämnde M att hon skulle resa till Europa på semester nu i höst och det ena ledde till det andra...

Hon planerade Europarutten via Helsingborg! =D =D =D Jag känner mig så hedrad! 

För några helger sen, en solig söndag, hämtade jag och pojkvännen F upp M och hennes pojkvän T på deras hotell i Köpenhamn. Vi bilade längs kusten på den danska sidan av Öresund. Åt smörrebröd med "pillede rejer" (skalade räkor) på Humblebaek Kro, pratade massor och besökte Kronborgs slott i Helsingör. 

Jag blev så distraherad av de olika språken vi talade, att jag bad kyparen om en "lille en" (en dansk snaps) när jag avsåg beställa en liten öl... Som tur var kom jag på det i tid. ;-)

M, jag och T. Det blåste ganska friskt vid Kronborgs slott. 

M och T hade bokat ett par nätter på hotell i Helsingborg och vi besökte några olika turistattraktioner samt beundrade den fina utsikten över sundet, sånt som hör Helsingborg till. 

Älgjakten började några dagar innan de kom och tro mig, jag letade efter älgstek överallt, men fann tyvärr ingen. Jag ville så gärna bjuda dem på typisk svensk middag, så det blev köttbullar med lingon och pressgurka istället med äpplekaka och vaniljsås till efterrätt. Potatisen blev överkokta, jag hade för lite salt i köttbullarna, tog för mycket socker i de rårörda lingonen och det var klumpar i vaniljsåsen. Jag hoppas de trodde att det skulle vara så! ;-) Otroligt trevligt hade vi i alla fall. 

M hade med sig jättefina typiska australiska presenter, bland annat ett förkläde i härligt mönster och glasunderlägg i jarrah, ett träslag som växer i Australien. Tack, söta rara M, så glad och överraskad jag blev! =D

Jag hade berättat för dem om Systembolaget och fick mig ett gott skratt när de hade köpt med sig en flaska Shiraz från sina hemtrakter, Barossa valley. De hade nämligen varit inne i "The bottle store" och funnit att det fanns ett enormt sortiment med viner "från hela världen", minsann!

(Ja, Systembolaget hoppas jag att vi aldrig gör oss av med! För det är så sant som det är sagt; det sortimentet, den kunskapen och den kvalitén som de har där, det kan vi nog aldrig få i en och samma butik någon annanstans.) 

Intressant var också att få en inblick i de olika system våra respektive länder har för hjälpmedel, ekonomiskt såväl som rent praktiska och tekniska syn- och hörselhjälpmedel. M var tvungen att köpa nya hörapparater förra året som hon fick bekosta själv och hade därmed inte riktigt råd att åka på semester det året. Å andra sidan har hon en så kallad "Blind pension" som är ganska generös. Det finns inget DövBlind-team såsom i Sverige, men hon får hjälp av en synskadeförening med ljussättning i hemmet, med käppteknik och annat. Därtill har hon rätt att gratis ta med sig ledsagare nästan överallt, får åka gratis på bussar och tåg, åker taxi till halva priset... 

Tyvärr gick de där två dagarna alldeles för fort, som det ju alltid gör när man har trevligt. Jag önskar att förstås att vi hade fått mer tid att prata, umgås och lära känna varandra bättre, men jag får spara det tills jag kommer till Australien. Någon gång ska resan gå dit! Under tiden fortsätter vi att hålla kontakt via e-mail och Facebook.

Poetisk hörsel - en metafor.

Ni vet, när ni var små... Då hade ni såna där pysselböcker, eller hur? En del pyssel bestod av en massa prickar och siffror. Man skulle rita ett streck från 1-2, från 2-3 osv, tills man kom till sista punkten. Det var så spännande att få se vad det blev för bild av det hela.

Med en god portion fantasi kunde man nästan se vad bilden skulle föreställa innan alla strecken var ifyllda, ja till och med innan man börjat rita något alls. =) Ju äldre man blev, desto erfarnare och bättre blev man på att gissa och se bilden innan man fyllt i strecken.

När bilden var färdigritad skulle bilden färgläggas för att den skulle bli komplett. Det enda som störde därefter var att prickarna och siffrorna var kvar, men man fick ändå en mycket god uppfattning om vad bilden föreställde. Den blev nästan verklig. 

Nu gör vi istället om detta till en metafor över min hörsel...

Utan hörapparater: Ett antal prickar och ungefär var tionde siffra syns på pappret. Det är något där, men VAD???

Med hörapparaten på höger öra: Vissa färgkluddar är utplacerade över det lilla fåtalet siffror med vattenfärg. Beroende på hur hög ljudvolymen är, kan färgen vara mer eller mindre intensiv, men det är icke desto mindre svårt att få en uppfattning om vad det föreställer. Den mest intensiva färgen gör faktiskt mest ont i ögonen, jag föredrar lite svagare och klarare färger om jag får önska. 

Med Cochlea Implantatet på mitt vänstra öra: Jag ser punkterna och de flesta siffrorna. Med början redan från siffra 5 kan jag utläsa nästan alla siffror, var femte siffra saknas förvisso, men med lite fantasi är det ganska enkelt att följa punkterna och när jag kommit till sista siffran kan jag nästan alltid fylla i de första fem som fattades också. Resultatet blir en ganska tydlig svartvit bild. Det tog lite tid att rita och det var först på slutet som jag kom på var de första fem punkterna fanns, men ändå.

Med CI + Hörapparat: Nu är det en nästan komplett kontur ackompanjerad med färgkluddar i vattenfärg som gör att jag får ihop en ganska fin bild. Det fattas fortfarande lite, eftersom några punkter har hamnat fel i min gissningsiver och vattenfärgen flyter ut på sina ställen. Siffrorna och punkterna har inte gått att sudda ut, så de stör förstås bilden. 

På sistone: Vattenfärgen har blandats ut med ännu mer vatten. Färgerna har bleknat och flyter ut ännu mer. Jag har försökt dra upp hörapparatsvolymen till max, men det räcker inte till. 

I samband med treårskontroll av mitt CI förra veckan bad jag audionomen ta ett audiogram även på höger öra, där jag fortfarande hör med hörapparat. Det visade sig att jag tappat en hel del av min lilla kvarvarande bashörsel (snyft) :'( Jag har förvisso anat det länge, eftersom färgerna i metaforbilden varit så extremt bleka och utkletade, men att det verkligen var sant fattade jag inte riktigt förrän jag såg det på pränt. Nu har vi försökt justera hörapparaten till mitt senaste audiogram, men det är ändå inte tillräckligt. 

Förklaring till audiogrammet ovan. Översta strecket med cirklar i grön färg visar min hörsel för ett år sen på höger öra. Mellanstrecket, med cirklar i röd färg visar min hörsel i förra veckan. Understa strecket visar kvarvarande hörsel på mitt vänstra opererade CI-öra... Till vänster ser ni ljudstyrka i decibel (en logaritmisk skala), översta skalan avser ljudfrekvens - bas (mistlur) till vänster och diskant (gräshoppa) till höger. 

Jag VET att det är så här det är att leva med en progressiv diagnos, men hur många gånger jag än upplevt försämringar, kan jag aldrig förlika mig med dem när de ändå kommer. 

Jag är förbaskad, förtvivlad och gråter och svär i min ensamhet. Jag VET också att det kommer att gå bra för mig i alla fall, för jag kommer att hitta nya strategier! 

(Det är liksom bara det att när jag sen lärt mig leva efter de nya strategierna är det något annat som försämras - och så håller det på...) 

Nej, det är inte jag. Det är HON...

HON ser precis ut som jag. Hon har samma lockiga hår, samma hårfärg, samma gröna ögon, samma runda, solbrända kinder och till och med samma färg på tånaglarna. Hennes röst låter precis som min.

Men: HON är inte JAG. HON är någon slags varelse som kryper in i min kropp och tar över i vissa situationer när jag inte riktigt är på min vakt. Kanske är HON en alien, en cybervarelse? Jag menar, vem vet vad min inopererade CI-del har programmerats med? Den som sitter i huvudet, strax bakom örat...

F säger att HON beter sig upprört och stressat. HON glömmer att andas. HON använder ganska fula ord och är allmänt irriterad. Ibland är HON så ilsken att tårar stiger upp i ögonen på henne. När det händer blir även MINA ögon våta. Fastän HON inte är JAG!

Senast HON tog över, var igår förmiddag. Jag var på jobb, där jag bland annat har ansvar för att utföra viss daglig internkontroll. En av kollegorna hade inte hunnit sätta in föregående dags handlingar där de skulle vara och då tog HON över: "Men, de ska sitta i DEN HÄR pärmen och ingen annan stans!" Sen lämnade HON pärmen till den stackars stressade kollegan med orden: "Kom till mig med pärmen när du har fixat det." 

Det var inte jag som gjorde detta. Det var HON! Efteråt blev jag pinsamt medveten om hur bryskt HON hade uttryckt sig och jag skämdes. För kollegan såg ju inte att det var HON... Kollegan såg och hörde faktiskt bara mig... Jag borde förstås ha bett om ursäkt, men när jag kom på hur HON hade uttryckt sig, var det redan eftermiddag. =/ Varför det blev då såhär? Jo, om jag inte kan få undan vissa saker direkt på morgonen blir papperna liggande på mitt skrivbord hela dagen. Med min taskiga syn vill jag ha ett rent skrivbord med så lite störande saker som möjligt för att kunna ha överblick, annars blir jag sådär stressad och irriterad. Och då är risken att HON kommer...

Förra veckan tog HON också över. Mitt internet hade strulat och jag hade kopplat och fixat och trixat i många många timmar innan jag till slut kunde konstatera att det var antingen 1) modemet eller 2) uppkopplingen det var fel på. Ringa kundservice vågar jag mig inte på via hemtelefonen, för jag hör ju inget.

Så, jag packade ihop modem, sladdar mm och gick ner till Telias butik nere i stan. Klockan två, då är där nog inget folk. Trodde jag. Förutom smockat av folk, stod där slumpvis utplacerade pallar, såna jag snubblar över. Det var TV-apparater med rörliga bluddriga bilder överallt, solens bländande strålar spred sig i butiken. Nummerlappen hittade jag faktiskt. Nummer 86 stod det, nummer 74 höll på att expedieras. För jag kom till slut på, att numret visades som en liten, liten ruta uppe i ena hörnet på de bluddriga TV-skärmarna. Ljudnivån var som man kan vänta sig med så mycket folk. De flesta var i sällskap med en eller flera personer. Slumpvis utplacerat fanns även fem-sex expeditionsdiskar där de unga Teliaanställda tog hand om kunderna.

Jag ställde mig med ryggen mot en pelare och försökte fixera blicken på sifferrutan i en av TV-skärmarna, så jag inte skulle missa mitt nummer. "Pet, pet, pet." Någon petade mig på axeln och när jag vände mig åt det hållet stod där en äldre kvinna som sa: "Du hör dåligt, va?" "Jaaa..." sa jag. Håret var uppsatt, så hon hade förstås sett mina "Höron". (Nu tappade jag fokus på den lilla rutan i TV-skärmen och var rädd att jag skulle missa min tur i kön, så viss irritation uppstod inom mig.) "Jo, alltså, din väska stöter emot mig när du vänder dig om." "Eeehh, ursäkta, men jag är synskadad, så jag har inte ens sett att du stod där bredvid mig." svarade jag. (Jag (HON) tänkte: "Men! Flytta dig en decimeter åt sidan, då. Tönt!")

Vände mig tillbaka och fokuserade på siffran. När 86 kom upp, visade det sig att det var tjejen vid disken precis intill där jag redan stod som skulle expediera mig. "Jag börjar med att berätta att jag är gravt syn- och hörselskadad, så du vet det." Jag förklarade också att det obehagliga ljuset och allt ljudet i lokalen gjorde det ännu svårare för mig att höra/se, samt berättade om mitt internetbekymmer. Tjejen frågade efter mitt personnummer som jag försökte viska, eftersom det stod folk bara ett par decimeter från mig. När mitt namn kom upp på hennes skärm läste hon högt och ljudligt upp mitt fullständiga namn för att få mig att bekräfta att jag var jag. Sekretess, vad är det? "Jag har med mig modemet, kan ni inte hjälpa mig att kontrollera om det är det som är problemet?" Men se nej, det gick inte, för jag skulle ringa kundservice och... "Jag började ju precis med att berätta att jag är gravt hörselskadad. Jag KAN inte ringa till er kundservice. Det är därför jag är här, och därför har jag även modemet med mig. Det är hos er jag är kund, och till er jag kommer för att få hjälp." Fina förslag om att jag skulle be någon vän komma hem till mig för att ringa kundtjänst osv gjorde mig väldigt irriterad. Jag höll masken så gott det gick men den svaga, förtvivlade och nästan ledsna Tina kröp fram. Till sist sa tjejen: "Jag ska höra med någon kollega, vänta här." 

Medan jag väntade, klev "tanten" fram och knackade på min arm. "Om du är både syn- och hörselskadad, så vet jag vad du ska göra." "Vad? Ursäkta, men jag löser detta. (Här tar HON över:) STÖR MIG INTE! Jag försöker koncentrera mig på det här nu. Jag klarar bara av att fokusera på en person i taget!" "Ja, men alltså, jag försöker bara hjälpa dig här..." (HUR DÅ? Är du DövBlindtolk, eller???, tänkte jag (HON). Hade tanten varit det minsta insatt i hur det fungerar med DövBlindhet, hade hon INTE agerat som hon gjorde. Åh, vad jag avskyr när vissa ska lägga sig i och komma med "kloka ord". HON tycker inte heller om sådana typer.) 

Teliatjejen kom tillbaka med en rutinerad Teliakille som snabbt och enkelt löste alltihop på mindre än en minut: "Om du köper med dig ett nytt modem här, kan du enkelt kontrollera om det fungerar där hemma. Skulle det inte vara modemet är du välkommen att lämna tillbaka det igen så får vi gå vidare därifrån i så fall." "Men, kan jag lämna tillbaka modemet om jag brutit förpackningen?" "Ja, det är klart du kan. Spara bara kvittot." "TACK!" svarade jag med ett STORT leende! Av HON syntes härefter inte ett spår... 

Inte av tanten heller. Tanten flydde väl hellre än illa fäktade när hon insåg att denna ronden skulle HON ha vunnit ;-)

Visst är det förfärligt irriterande att HON tar över min kropp ibland. Det händer när jag blir stressad och inte längre har kontroll över situationen. Vilket i sin tur händer när jag har extra svårt att höra eller se. För att mota bort henne måste jag undvika att försätta mig i dylika situationer, men då får jag låsa in min i min lägenhet, och det vill jag ju inte... Så, tills jag kommit på tillräckligt många bra strategier lär ni nog få träffa på HON då och då. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för henne redan nu i förväg, ifall ni skulle råka stöta på varelsen.

Det var förresten modemet som var trasigt. Tack Telia, för att ni anställt folk som kan improvisera och tänka utanför lådan också! =)

Naturens krafter må icke förringas!

Att jag och pojkvännen, F, brukar vara ute och promenera i naturen är väl inte obekant vid det här laget. Vi betar av en massa intressanta etapper på Skåneleden bland annat. Varje sträcka brukar dock bli dubbel, eftersom vi måste tillbaka till bilen ;-) Åt ena hållet går det ganska långsamt; näsan, ögonen, öronen ska upptäcka och memorera så mycket det går. Kameran ska försöka föreviga det hela. Fötterna ska helst undvika att snubbla på stenar och rötter och munnen ska ha sitt: Björnbären har börjat mogna nu. =)

Vägen tillbaka går mycket snabbare och rakare. Dels kan det bero på att vi redan har sett allt en gång, men det kan ju också bero på den hägrande kaffestunden vi brukar bjuda oss på efter en sån tur. Om vi inte har med oss egen fika, förstås.

I lördags var min syster med oss och vi körde till Rammsjö, som ligger söder om Båstad på Bjärehalvön. En väldigt gullig liten hamn mötte oss och sedan vandrade vi ut på fäladen, tillika naturskyddsområdet. Vi börjar alltid med att läsa på informationsskyltarna innan vi ger oss iväg. Man kan få en massa intressant bonusinfo på sådana. Till exempel kan man lära en massa om olika växter och djur som är unika för området, men även om gamla sten- eller bronsåldersgravar, Kung Dag och annat. 

Viss teknik underlättar också upplevelsen. Höron (hörapparat + CI) för att höra, mobiltelefon för kart-app, kamera för att föreviga, men som jag även använder som hjälp för att se saker och ting. Jag tar en bild och sedan förstorar jag till max för att se det jag inte kan se med blotta ögat. =)

I lördags hade vi kollat vädret extra noga. Inget regn i sikte enligt vare sig yr.no eller dmi.dk. Himlen var blå och fin när vi kom fram och solen värmde gott om kinderna. Vi bestämde oss för lätt packning och att ta doppet i havet när vi kom tillbaka efter vandringen. Därför hade vi också lämnat kvar saker i bilen som det visade sig att vi skulle ha haft nytta av senare... (Badlakan, plastfodral till elektroniken, extra kläder mm.)

En skarv breder ut och torkar sina vingar.

Fotograferna 

Vandringen gick längs med stranden. Vi fotograferade skarvarna som satt på stenar ute på havet och torkade sina vingar. Vi fotograferade Kullaberg som vi såg på andra sidan Skälderviken. Vi fotograferade hästar, kor, krabbor, stenar, växter, trätrappor, spångar, båtar, glittrande hav, regnmoln, åska och blixtar... Vänta nu! Regnmoln, åska och blixtar??? Var kom detta ifrån? Hela Kullahalvön doldes plötsligt i ett blåsvart mörker, hästarna började krypa ihop mot varandra, korna samlade sig i klungor, fåglarna betedde sig märkligt och flög i stora oroliga svärmar (se fenomenet svart sol = sort sol på danska). Djur har ofta ett sjätte sinne och förstod långt innan vi, vad som verkligen var på väg att ske.

Regnoväder över Kullaberg

Visst hade vi sett att det regnade några km bort, visst hade vi tänkt att det kanske kommer hitåt, visst hade vi fotograferat och förundrats över skådespelet långt där borta, men inte hade vi anat att det skulle bli så våldsamt och så långvarigt som det faktiskt blev!

Sista vackra fotot tog jag i Burensviks lilla
hamn minuten innan ovädret anföll  

Syrran var orolig för sin mobiltelefon när regndropparna blev allt större och jag tog av min hörapparat, som är långt mer fuktkänslig än CI:t som fick sitta kvar där under kepsen. Vi gömde vår elektronik i F:s "vattentäta" ryggsäck. Jag stoppade ner min systemkamera i min "vattentäta" ryggsäck. Min mobil låg i fickan på shortsen som ännu var torra. Vi sprang det snabbaste vi kunde mot en slags ruin som någotsånär skyddade mot vinden, men absolut icke mot vätan. Regnet slog som småspik mot kroppen och temperaturen sjönk genast från 25*C till 15*C, ungefär. Efter tio minuter insåg vi att regnet snarare tilltog än tvärtom och Rammsjö, där bilen var parkerad, låg två km bort. 

Vi stod kvar en stund till, men till slut klev vi ut i ovädret. Syrran först, jag tjugo meter efter och F tjugo meter efter mig. Med oro för mobilen i fickan sträckte jag ut mitt genomvåta linne så långt det gick, för att fungera som paraply. Med andra handen vred jag ur shortsen och linnet emellanåt, för att inte frysa så infernaliskt. Kepsen gjorde sitt för att skydda CI:t och glasögonen, men likväl såg jag inget i regnet. Efter ett tag var jag helt vilse och kände mig som en geting som lurats ner i en halvtom saftflaska. Ni vet, när den flyger och flyger mot glaset, men ramlar ner hela tiden... Vart jag än vände mig stod spöregnet som en svart vägg och spärrade min väg. Då kom F ifatt mig och tog mig i handen och ledde mig vidare mot vårt mål. Spångarna som vi nästan skrattat åt på ditvägen blev plötsligt som "broar över mörka vatten" och vi förstod helt klart deras syfte. Marken var så torr att den inte kunde ta emot vattnet och det kändes snarare som om vi sprang igenom en bäck än över en mossbevuxen fälad. Två kilometer kan plötsligt verka som en mil...

När blixten tog i så att himlen var som ett strålkastarljus och åskan small till i nästan samma sekund, då var jag faktiskt riktigt rädd! När blixten lyste upp hela himlen såg jag det utan problem, trots mitt tunnelseende. Det fanns absolut ingen del av himlen eller marken som inte var upplyst. Åskans muller hördes utan problem trots att hörapparaten låg nerpackad. Den frekvensen är jag definitivt inte döv på. Dessutom slog tryckvågen från åskknallen mig hårt mitt i solar plexus, så nej, det ovädret gick inte att komma undan på något sätt... 

Till sist kom vi alla fall fram till bilen och jag tackade min lyckliga stjärna för F:s "nödpackning" i bagaget. Det fanns filtar, badlakan, torra dynor och lite annat smått o gott. Ja, till och med lite myntskrammel som räckte till varsin kopp kaffe och chokladkaka i Rammsjös hamnkiosk. Det godaste kaffet på mycket, mycket länge! =)

På kvällen skrev en vän på Facebook om det mäktiga åskvädret som då rasade ute på Öresund och jag kunde inte låta bli att kommentera med tanke på hur liten man känner sig i en sådan stund: "Tänk känslan att springa i hällande ösregn, ja nästintill hagel, som slår emot dina bara armar och ben medan blixtarna lyser upp hela himlen och bländar dig samtidigt som åskan gör dig döv med sitt hemska muller. Hjärtat slår medan du i panik rusar längs med stranden och du inser att du är en levande måltavla för blixten vilken sekund som helst. Som tur är håller din käraste dig i handen och vederbörande lotsar dig igenom vattenpölarna där klafsandet runt fötterna kvittar, för det är ännu blötare inne i skorna. Det hände mig i eftermiddags och först nu, tio timmar senare, kan jag känna att hjärtrytmen börjat återgår till det normala. Mäktigt. Jo." 

Elektroniken då? Jo, det mesta klarade sig, förutom min systemkamera som dog. Den återfick dock livet efter en halvtimme intill min hårtork =) Höronen fick bo i sin speciella torklåda en stund och fungerar alldeles utmärkt.

En sak är saker: Aldrig mer att jag beger mig ut utan en eller ett par plastpåsar i packningen, hur fint vädret än verkar!!! Tekniken är alldeles för viktig och värdefull för det. 

Nej, folk förstår inte sånt.

Jag har känt mig tvungen att tacka nej till en födelsedagsfest. Inte för att jag inte vill gå, utan för att jag känner att jag inte kommer att orka. Inte orka på grund av den där Usher. Jag har räknat ut att festen kommer att hållas inomhus och att de flesta som är där är mer eller mindre okända för mig. Festen är på lördag kväll och om jag går dit kommer jag att behöva minst två-tre dagar på mig att samla ihop ork till att jobba på måndag. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop. Så tänkte jag inte alls för några år sen...

Några personer i taget. Jag vill förstås gärna gratulera födelsedagsbarnet och hoppas vi kan ses över en fika eller en bit mat vid ett senare tillfälle istället. 

Syrran sa till mig när jag berättade om min festångest: "Men du kan väl förklara varför du inte kan gå på festen, hon kommer ju att undra." "Nej, det kan jag inte. Folk förstår inte sånt." 

Fast, nu är det säkerligen JAG som är fördomsfull!

När jag läste Tobbes inlägg om Strategi och om Trötthet kände jag igen ganska mycket. Jag måste också alltid vara ett eller två steg före. På en fest, sammankomst, möte, tillställning vill jag alltid veta i detalj VAR, NÄR, HUR ser det ut osv i god tid så att jag vet vad som ska ske och hur jag kan vara förberedd på bästa möjliga sätt. Det handlar om var jag kan sitta, hur jag ska kunna se och höra så bra som möjligt. Hur är ljuset, var är fönsterna osv. För att finna vägen dit söker jag på kartor o dyl för att få en uppfattning och vara väl förberedd. Appar i mobilen som fungerar som kartor är också bra att ha! =)

Förr förstod jag ingenting om varför jag inte kände mig lika glad och pigg som alla andra på en tillställning. Nu vet jag att varje gång jag hamnar på tillställningar med nya personer är jag tvungen att anstränga mig till bristningsgränsen för att kunna uppfatta något av det som sägs eller sker. Dvs ännu mer än normalt. Till slut tar all energin slut och mer än en gång har jag gömt mig i ett kök eller på en toalett och försökt andas långsamt och försökt samla ork. Ibland har tårarna brutit fram av total utmattning. Numera väljer jag att antingen avstå helt eller - om jag trots allt valt att delta - bege mig hem så fort jag börjar ana den där paniskt ledsna och trötta känslan. 

Jag älskar egentligen tillställningar och att träffa folk men om jag får välja, vill jag att det ska vara utomhus i bra sommarljus. Både ljud och ljus fungerar bäst utomhus för mig. Helst vill jag också ha någon med mig som får mig att känna mig trygg. Någon som vet hur jag har det med syn och hörsel och som jag kan "hålla i hand" när jag känner att det blir för mycket. Pojkvännen, familjen och några nära "gamla" vänner är jättebra på detta. Tilläggas ska att då har jag alltid fantastiskt trevligt! =D

Personalsammankomster undviker jag helst numera. Vi var dock på Dyrehavsbakken tidigt i sommar och förra året var vi på Hven. Det fungerade toppen eftersom vi var utomhus och det var på ljus dagtid. Min pojkvän var med mig den ena gången och syrran vid andra tillfället. De jobbigaste grejerna under dessa tillfällen var faktiskt bufféluncherna inomhus, där vi satt vid långbord. Julfester eller mingelsammankomster tror jag däremot att jag skippar helt framöver...

Nu när jag skummar igenom min text här ovan känner jag mig som världens tråkigaste =( Jag hoppas verkligen att ingen tycker så, och att jag fortsatt får möjlighet att välja tillfällena efter hur min dagsform ser ut. 

Att jag ska våga tacka NEJ utan att bli dömd och att kunna tacka JA när jag har välfyllda energireserver.