Jag i rollen som "CI-Informatör"

För ett tag sen fick jag en förfrågan från CI-teamet i Lund om jag kunde tänka mig att träffa en person som hade lite funderingar kring sin kommande operation.

Självklart!

Så vi träffades i en lokal i min stad, jag och personen, vi kan för enkelhetens skull säga att det är en "han" och vi kan kalla denne för "Nisse". Vi skulle i och för sig också kunna kalla vederbörande för "Arne" men jag tycker "Nisse" känns bättre. "Nisse" är ett sånt där namn som passar in lite överallt. Som Nisse Hult, en ganska anonym person. Alla har förvisso hört namnet, men ingen kan peka ut honom. "Arne" får mig att tänka på "Arne Anka" och - nej... "Ove" kanske? Det är också ett bra namn, men "Ove" ger mig känslan av att det är en jobbig, lite trög person, lite som han i "Solsidan" och det var det verkligen inte! Så vi kör på "Nisse".

Jag och Nisse fick under en timme låna ett rum med bra akustik och han fick ställa de frågor han hade. Jag vet precis hur man känner sig innan operationen. Läkarna, forskningen, statistiken, tillverkarna av apparaterna - alla har de en massa fakta och information att ge, men det är svårt att ta till sig ordentligt. Man letar på "internätet", man letar på hemsidor för hörselskadade, för CI-opererade, man letar bland bloggar och till sist inser man att den enda som kan svara på de där allra sista frågorna man har, det är en som gått igenom samma sak.

Det är möjligt att jag pladdrade på en hel del till en början - jag har ju den "förmågan" ;-) Rätt som det var sa Nisse: "Är det du som bloggar?"  "Ja... Så du har läst den?"  "Ja, jag tycker jag känner igen lite av det du säger." "Jodå, det gör jag. Vad kul att du hittat dit." "Ja, jag tyckte det var så härligt det där du skrev om när du var på Österlen och alla ljuden du hörde. Kan det bli så sen?" "Ja, det kan det. För mig har det i alla fall blivit så." Och på nåt sätt kändes det som om det var så definitivt för honom där. Han hade ju beslutat genomföra operationen, så klart, men då var det som om han verkligen fick bekräftat sina önskningar om hur framtiden skulle kunna te sig. 

För mig var det förstås också en otroligt positiv bekräftelse på att min blogg läses av andra och att den kan vara lite till hjälp bland annat för andra som funderar över CI. 

Nisse, om du läser det här; (Ja, jag vet att du inte heter Nisse. Det vet du också att jag vet att du inte gör ;-) men det är onödigt att "hänga ut dig" här i bloggen.) Ja, i alla fall, om du läser detta, Nisse, så hoppas jag att allt gått väl med din operation! En sak till, Nisse och alla andra "Nissar" där ute som ska få CI/EAS eller vad det nu månde vara: För allt i världen försök ta med dig någon när det är dags för inkoppling, som kan filma din första reaktion när du får höra de nya ljuden! Det önskar jag så att jag själv hade gjort och det kan jag sakna något oerhört idag! 

There will never be another "first time"... 

.

Saker som inte finns där, trots att jag "ser" dem. Eller tvärtom?

NN: Ärligt talat, Tina: Hur vågar du gå ut i trafiken utan käpp när du ser som du gör?


Jag: Jamen... Alltså... Jag ser ju rätt hyfsat där jag känner mig hemma och när jag vet var jag är. Ja, dagtid alltså. När det är mörkt eller mycket folk eller så, då MÅSTE jag ha käppen. 


NN: Hur mycket ser du då? 


Jag: Jag ser trottoaren och där framme till höger är ett vitt hyreshus med inglasade balkonger och här är en rad bilar och sen möter vi en person där framme snart och längs refugen i mitten är det en massa träd planterade och... 


NN: EN person där framme? Det är två personer, en pappa och hans unge. Du såg inte att han håller en unge i handen, va?


Jag: Ojdå. Nej... Hmmm jag ser... Men jag såg att vi mötte en person där framme!


NN: Jaha och vad mer? 


Jag: Ja, längre fram är ett övergångsställe och sen ett rött hyreshus.


NN: Men det huset vi passerar just nu, vilken färg har det? 


Jag: Vilket hus? Nej, jag ser inget hus om jag inte vänder mig dit. Okej då, jag ser så här om jag ska vara riktigt ärlig: (Här markerar jag ett område framför mig som blir till en knytnävsstor yta.) Såhär kan jag få in en bit av det röda huset där framme, fragment av en person på väg mot oss. Ju närmre personen kommer, desto mindre av honom ser jag. Också ser jag... Ja just det, jag ser att det är grå plattor på marken och att en grön bil står parkerad där borta. 


NN: Det är inte en grön bil, det är en papperskorg!


Jag: Ojdå... Hehe...


Jag: Alltså, men detta är ju vad jag ser om jag BARA riktar blicken rakt fram. Men det gör jag inte, jag flackar med blicken fram och tillbaka hela tiden. Jag scannar av omgivningen hela tiden. Konstant. Och så länge som ingenting flyttar sig, så är det ju inga problem, eller hur? ;-)

Faktum är att jag TYCKER (tror) att jag ser MYCKET mer än jag verkligen gör. Jag spelar mig själv en massa spratt hela tiden. Så fort jag blir det minsta trött och inte orkar flacka med blicken konstant, ja, då ser jag inte mycket... Och saker som rör sig fort, de hinner jag helt enkelt inte uppfatta alls. 


Senaste tiden har det pågått diverse byggnationer, reparationer, vägarbeten mm i trakten runt där jag bor och längs vägen till mitt jobb, som ligger 1.000 steg hemifrån. (Jag och min stegräknare ;-) ) Bland annat byggs det en ny skola och hela det kvarteret inklusive trottoaren som jag brukat gå på har inhägnats med ett stängsel. Nu måste jag gå på trottoaren på andra sidan vägen. Den känns inte lika trygg, för den är bredare = cyklisterna tror att den är till för dem också... Grrr! VARFÖR cyklar vuxna människor på trottoarerna i denna stan??? När jag har käppen händer de att de skamset hoppar av cykeln, men absolut inte alltid. Lika ofta försöker de cykla så långt ut de kan mot vägbanan för att lite obemärkt försöka snirkla sig förbi mig. "Hon är ju ändå 'blind', så hon kan ju liksom inte se att jag cyklar här på trottoaren, men bäst att hålla sig undan så jag inte får den där käppen i ekrarna", verkar de tänka. När jag INTE har käppen, förväntar sig trottoarcyklisterna däremot nästan utan undantag att JAG ska flytta mig för dem! Not! Glöm det! Det är möjligt att de använder ringklockan för att varna, men vad har jag för nytta av det? Den hör inte jag... 


De senaste veckorna har det funnits ett stort uppgrävt hål på denna breda trottoar. Även detta hål har varit inhägnat med stängsel. För att komma förbi har man haft tre val: 1. Gå ut i gatan - men den är ganska trafikerad, så det har egentligen inte varit något val. 2. Gå på andra sidan gatan - där bygger de skolan och där finns som sagt ingen trottoar alls. 3. Trycka upp sin lekamen i häcken och klämma sig mellan häcken och stängslet. Jag valde nummer 3. I flera veckor gick jag och tryckte mig mot häcken morgon och kväll på väg till/från jobbet. Det gick ganska bra ;-) Mötte inte så många trottoarcyklister under de här veckorna om man säger så ;-)


I torsdags i förra veckan gick jag samma väg som vanligt och när jag tyckte att jag gått mina cirka 100 steg, var det dags att trycka sig mot häcken och när jag gick där och tryckte mig upp mot buskaget kom jag att vända på huvudet och titta ner mot marken. Men vänta? Här ligger ju plattorna sida vid sida? Inget stängsel heller? Vad har hänt? De har fyllt igen hålet, lagt plattorna på plats så snyggt som om där aldrig ens varit något hål?! Hur länge sen var det? Hur många gånger har jag gått här förbi och tryck mig upp mot buskarna sen de fyllde igen hålet??? Åh, låt det vara så att de fyllde igen det igår kväll och att detta är första gången jag beter mig såhär! Så länge stängslet fanns runt hålet kändes det naturligt att smyga i buskarna, men nu vet jag inte riktigt... Snälla, snälla, LÅT det vara så att ingen har sett mig!!!














.

Jag känner mig lite splittrad ;-)

Lördag den 15 oktober 2011


* Hörselskadades Dag


* Vita käppens Dag


Inte konstigt att jag känner mig lite splittrad... Vilken dag ska jag "fira" och vart ska jag ta vägen imorgon? 

Japp så får det bli: Jag ska fira att det är min dag hela dagen! Eftersom jag missade Kanelbullens Dag den 4 oktober, tänker jag fira med just en Kanelbulle på fik imorgon! ;-)


Sätter upp håret med en klämma så att mina "Höron" syns ordentligt och fäller ut käppen så att alla ser att jag är ute och firar min dag! =)))


Se där, se där: Inget problem är så stort att det inte kan lösas med en kanelbulle ;-)






(Med tanke på mitt för närvarande ganska tilltagna midjeomfång kan man tro att jag haft massor av problem, men just kanelbullar kan inmundigas även utan att man behöver ha några särskilda problem... Ooops!) 










.

Impedansen, ja, det ser jättebra ut, det här!

IMPEDANS??? 

Många danser har jag sysslat med, allt från folkdans via disco till salsa, tango och bachata med VAD är Impedans för nå’n dans? Motstånd?! Motstånd mot dans då, eller? Sådana som sitter i baren, menar du? Nej okej, då. Ohm och sån’t där… Längesen jag pluggade fysik, vet du! Jag har till och med gått fyraårig teknisk linje på gymnasiet men jag minns att jag satt och pluggade i körskoleböckerna på elektroniklektionerna =D

Skämt åsido, jag var på den där ettårskontrollen för några veckor sen. När jag kom dit hävdade de att det blivit något fel i kallelsen, jag hade ju varit där i våras… (Men, då var det väl sex-månaderskontroll?) Så det blev inga nya mätningar av ljuduppfattningsförmågan, inga nya audiogram - jag som var så nyfiken… =(

Tekniker A och audionom S kollade hur impedansen såg ut och det såg jättebra ut! Dvs jag har en jämn och ganska rak kurva, som ligger ganska långt ner. Okej…? Jo, det innebär att motståndet i elektroderna inte är så stort och det i sin tur gör att apparaten drar lite mindre på batterierna. Att motståndet är ungefär lika stort i varje elektrod är naturligtvis också att föredra ljudkvalitetsmässigt. Så allt ser bra ut så långt och jag kan sträcka på mig lite extra ;-) (På bilden ovan ser man tolv elektroder, men jag har ju bara tio elektroder? Måste fråga nästa gång...)

Här är en bild på min "Map". Inställningarna gjordes i våras och dessa trivs jag fortfarande med. På denna bild framgår tydligare att jag bara har tio elektroder. Längst till vänster är basljuden och ju mer man tar sig till höger, desto ljusare blir ljuden. Man ser frekvensen undertill och den första börjar på 245Hz medan den sista ser ut att stå på 7304Hz.

Vi satt och pratade lite kring min vardag och hur jag använde mina olika program osv. Olika program, ja... Jag har två program inlagda på min processor och jag använder standardprogrammet till 99%. Det andra programmet som finns inlagt tar liksom bort lite av basen - man har lagt på något slags brus på de fyra första elektroderna - och jag har kommit på att jag kan använda det i väldigt störig och bullrig omgivning, tex på restaurang. Då kopplar jag över till program två, men måste samtidigt öka på volymen en del. Det blir som om man stängde till en dörr mot bakgrundsljudet och jag får lättare att uppfatta den som sitter närmast mig. Det finns möjlighet att lägga in ytterligare två program, tex ”musik” men jag väntar med det. Känns inte som om jag är beredd att börja ”laborera” med ljudet mer just nu. Jag är väldigt nöjd, men om ett år vill jag kanske ha MER! 

Det är det som är så bra med Med-El’s apparat: jag behöver inte hålla på att byta program och ändra på volymknappar hela tiden, utan kan ha standarinställningen i nästan alla miljöer. Det är i sin tur extra tacksamt, då Med-El inte har några knappar på själva processorn (hör-/EAS-/CI-apparaten) utan alla ändringar måste ske via en separat fjärrkontroll. DET tycker jag är väldigt omständligt. Man kan inte ens ställa om apparaten till T-slinga utan att använda fjärrkontrollen. För den oinvigde kan jag berätta att T-slinga är ett läge som gör att ljudet går direkt in till hörapparaten. Det skulle man kunna och vilja använda väldigt ofta, i tex biljettluckor på tåget, bion, i möteslokaler, på lasarettet (Dock EJ på audiologen i Lund, de har FORTFARANDE ingen slinga i anmälningsluckan!!!), om man vill tala i telefon mm. (Det förutsätter förstås att slingorna fungerar och att de slås på! Vet inte hur ofta jag behövt påpeka detta i offentliga lokaler...) Det finns även möjlighet för den som vill, att koppla slinga till TV:n så att ljudet hörs direkt in i hörapparaten.

Jag hade lite frågor kring telefonanvändandet ihop med CI:t men veckan därpå skulle vi ses igen i samband med en träff för flera andra personer som nyligen fått CI, så vi skulle ta det då. (Den träffen berättar jag lite mer om i ett annat blogginlägg.)

. 

Hur låter det i ett Cochlea Implantat?

Jag har via en annan blogg hittat länken till en sida som ger exempel på hur det kan låta i ett Cochlea Implantat (CI). /Tack Frida!/ 


Här måste påpekas att HUR det låter i ett CI självklart är helt individuellt och kan uppfattas på lika många olika sätt som det antal användare som finns. En gemensam nämnare tycker jag mig dock ha funnit bland de vuxna personer som fått CI och alltså har kunnat höra tidigare är att de anser att ljudet till en början låter som "Kalle Anka" på tecknad film...


Jag gick i alla fall in på sidan och lyssnade runt. Nu har jag ett annat fabrikat som fungerar på ett annorlunda sätt än det de pratar om där, så jag begriper inte ett skvatt av "antal kanaler" eller "insert dept (mm)" men jag lyssnade runt lite och den mening - utav de alternativen som presenteras här - som bäst beskriver hur JAG tycker att ljudet förvrängs är "25mm-simulation". 


Länk till sidan jag pratar om: http://www.utdallas.edu/~loizou/cimplants/cdemos.htm


Klicka sedan på 25mm-simulation.


Själv uppfattar jag CI-ljudet såhär: Jag tycker jag att jag hör konsonanterna utan problem men ljudet är ljust och lite nasalt. Vokalerna är däremot svårare att urskilja. Tack och lov har jag ju HÖRON (ett CI och en hörapparat), så jag kan än så länge höra vokalerna med mitt hörapparatsöra. Min fantastiska hjärna lägger ihop detta till fullständiga ord och meningar och jag HÖR alltså vad som sägs! =)

.

Det finns inte ORD att beskriva känslan...

Film som visar när en tjej HÖR via Cochlea Implantat för första gången


Som sagt, det finns inte ORD att beskriva känslan, men klicka på länken ovan så får du en mycket god inblick! 

Ettårskontroll på fredag!

På fredag ska jag till Lunds lasarett, och träffa CI-teamet. Det är dags för ettårskontroll. Det är snart ETT HELT ÅR SEN jag opererades och fick mitt Cochlea Implantat.


Jag har fått höra många positiva kommentarer kring detta från andra. Här är några: 


* Du pratar inte alls så högt längre, som du gjorde innan. Det verkar som om du hör allt! 
*  Du är mycket mer avslappnad och hör även om du inte tittar på mig. 
* Du säger nästan aldrig "va" nuförtiden.
* Oj, vad du har utvecklat din hörsel! Du hörde mig när jag ropade på dig första gången. Och jag ropade inte alls speciellt högt.
* Du talar mycket renare nuförtiden. Du uttalar tex bokstaven "s" tydligt i varje ord. Det gjorde du inte tidigare. Du slarvade säkert eftersom du inte kunde höra alla bokstäverna själv.
* Du kan höra det mesta av vad vi säger, fast vi sitter på ett stökigt café. Det var ju omöjligt innan.


Visst hör jag ofantligt mycket bättre idag är jag gjort på många många år tidigare. I vissa fall hör jag mer än jag någonsin gjort tidigare, som tex att jag kan höra fåglar och gräshoppor. 


Som sagt, jag hör mycket mer än jag gjorde innan, MEN jag vill påpeka att ett CI är fortfarande en hörapparat. Om batterierna tar slut är jag döv. Om jag är i en stökig miljö klarar inte apparaterna av att sortera de inkommande ljuden och allt blir ett enda sammelsurium. Fler personer än en i taget är nästan omöjligt att prata med. När man har högtalare på tåg, bussar, varuhus och liknande kan jag idag, till skillnad mot tidigare, uppfatta ATT någon pratar men lyckas mycket sällan höra mer än ett par lösryckta ord.


Jag frågar och frågar folk jämt och ständigt när jag hör ljud som jag inte kan identifiera, så att jag ska kunna lära mig vad de står för. Ibland får jag jättebra svar, men ibland förstår folk inte varför jag frågar så mycket och då kan jag få irriterade svar: "Det vet jag inte, det är väl nåt väsen bara." eller "Det är väl inget ljud att bry sig om". Såna svar vill jag förstås inte ha. Jag tränar ju för fullt och jag vill veta vad det är, så att jag vet nästa gång att det där ljudet "inte är något att bry sig om". 


Något jag ännu inte vågat prova är att gå på någon riktigt högljudd tillställning, såsom konsert. På lördag är det en konsert i Helsingborg som jag gärna vill gå på, Deodato Siquir,men jag vet inte riktigt om jag är mogen för det ännu... Återstår att se. På fredag är jag bjuden på mingelfest. Förra året hölls denna fest veckan innan jag skulle opereras. Ska bli intressant att jämföra ;-)


Nu ikväll ska jag gå på bio OBS! Naturligtvis ingen svensk, otextad film, men ändå. Får se hur det kommer att låta... 


Återkommer med mer blogg när jag varit i Lund. 












.

Bit ihop. Andas. Räkna till tio. Le!

Igår var det tisdag. Det var den 13 september. Statistiskt sett borde det inte finnas speciellt mycket folk på det stora köpcentrat utanför staden. Dels för att det var just mitt på dagen på en tisdag och dels för att många människor lever ur hand i mun och ofta inte har några pengar kvar att handla för den 13:e, drygt tre veckor efter barnbidrag och två veckor efter lön. Jag bestämde mig för att ta risken. Risken att åka på migrän...


Klockan var ett när jag kvistade iväg till bussen som skulle ta mig till Ikea. Vad jag nu skulle där att göra...? När jag kom in i varuhuset var jag helt förvirrad. Det är ombyggt, det är flera gånger större än tidigare och hade pojkvännen varit med mig hade han sagt till mig: "Andas!" Visserligen hade jag inte räknat med att jag skulle kunna hitta speciellt väl därinne, men en karta kunde de väl ritat upp? Som väl var hade de service: En kvinna (väktare) kom fram och frågade mig om jag behövde hjälp för hon såg att jag såg undrande ut. Mycket riktigt; hon hade en karta att lämna över till mig. Sådärja, nu ska jag väl hitta runt, bara jag vet var jag ska börja...? 

Jag tog en en liten kärra att dra saker i och hängde den vita käppen nära till hands. Dumt nog vecklade jag inte ut den, som jag förstås borde, vilket resulterade i att jag var uppe och klättrade på en del saker som "stod i vägen" emellanåt. Jag hade i och för sig ingen brådska så jag gick lugnt och försiktigt fram, men ibland gick jag ändå in i kundvagnar som folk har förmågan att ställa mitt i gången och sedan överge...? Då och då fick jag ställa mig och titta runt runt  runt för att försöka få en någorlunda överblick över var jag var och åt vilket håll jag skulle gå. Jag vågade mig inte på några genvägar någonstans, utan följde lydigt pilarna i golvet runt runt runt varuhuset. 


Ljuset inne på Ikea (ja, på varuhus i gemen) är förfärligt obehagligt! Det är spotlights överallt som det är närmast omöjligt att undvika att bländas av hela tiden. Jag gick där ett par timmar och blev mer och mer irriterad ju längre tiden gick. Till sist var jag tvungen att plocka fram käppen för då orkade jag inte längre att kompensera med att flacka med blicken fram och tillbaka. Det dumma är att båda händerna då blir upptagna...


När jag kom fram till kassan var jag rejält trött och hade fått huvudvärk. Jag lastade upp varorna på vagnen och kände mig stressad över att folk tryckte på så bakifrån. "Låt mig lägga upp mina varor i lugn och ro först. Er tur kommer sen när jag är klar!" ville jag skrika till de som stod bakom och inte lät mig komma till att sätta tillbaka den använda kassen och vagnen jag hade haft. Jag bad snällt tjejen i kassan om jag kunde få Ikea-katalogen eftersom jag har valt bort reklam hemma. "Nej, den kan du inte få." "Varför kan jag inte det?" undrade jag. "Nej, du får gå till receptionen och hämta en, denna är för varuhuset." "Men jag är synskadad och jag hittar inte till receptionen härifrån, skulle jag inte kunna få den du har där?" "Jaha..." sa hon och tittade på min käpp. "Nej, men jag får inte lämna ut denna katalogen för den tillhör varuhuset. Det sitter en etikett på den, så den får jag inte lämna ut." "Nä men ska det vara så svårt, då kan ni behålla era jävla kataloger själv!" sa jag då, arg som ett bi. Och det var ju inte snällt sagt av mig. Jag borde behärskat mig. Men där brast allt för mig: Jag hade snubblat mig fram i kringelikrokar på varuhuset i flera timmar, jag hade ont i huvudet och var helt slut av dålig luft, dålig belysning och att jag ser så förbannat taskigt! Det var ju inte hennes fel, även om hon hade kunnat svara smidigare. Det slutade med att jag faktiskt fick en katalog av henne, som INTE hade nån etikett "Tillhör varuhuset" på, var hon nu lyckades trolla fram den?


När jag packat ner mina varor och skulle gå ut upptäckte jag att de sålde kaffe för fem kronor. Precis vad jag behövde!!! Jag tog ett djupt andetag och kämpade för att bli snäll igen. Nu var käppen framme också, så jag såg säkert snällare ut också ;-) sådär "hjälplös" ni vet... (Jag som AVSKYR att verka hjälplös!) När det var min tur och jag betalt (kaffe OCH kanelbulle för fem kronor) sa jag till killen: "Skulle du kunna hjälpa mig med en sak? Jag är synskadad och hittar inte till kaffemaskinen. Kan du visa mig var den är? " "Självklart!" sa han och var hur rar som helst. Han visade mig även var kanelbullarna fanns.


En kopp espresso senare var jag på lite bättre humör, men innan jag kommit ur varuhuset var jag tvungen att ta en Imigran. (Migränmedicin.)


Jag hittade häromdagen ett mycket bra blogginlägg som handlar om just "Funktionshindrade och bemötande" som jag verkligen försöker ta till mig av. Men det är inte lätt alla gånger, det ska Gudarna veta. 












.

Den enes fel - Den andres rätt

Var på stan igår med kompisen S för att ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Det var ett tag sen vi träffades och under den tiden har S hunnit med både utlandssemester och jobbyte, så vi hade en del att uppdatera =)


I samband med jobbytet behövde även S få sin garderob uppdaterad och vilken kvinna kan säga nej till shopping? ;-) Vi började i skoaffär 1, ett par kängor ville S hitta. Jag sträckte mig mot hyllan efter ett par riktigt snygga svarta? kängor som jag lämnade över till S. 
Jag: Dessa? 
S: Haha, det var precis dem jag själv sträckte mig efter! 

Nu såg jag att de inte alls var svarta, utan gröna. En väldigt snygg grön färg måste jag säga! Lite som Dr Martens-grön, om ni förstår? Fast, jag behöver inga kängor. Hade jag däremot gjort det, hade dessa varit alldeles i min smak. S föll som en fura för dem, de var väldigt sköna och priset var humant. Köpt och klart! Under tiden gick jag bort och tittade bland skorna (som jag inte heller behöver) och hittade ett par i lagom hög klack i en underbar grön färg! 
Jag: Kolla vilken snygg grön färg på dessa! sa jag. 
S: Du, de är inte gröna. 
Jag: Inte? 
S: Nej de är liksom mullvadsfärgade.
Expediten: Ja, jag skulle kalla dem grå, lite mot mullvad. Men har du dem till grått, ser de nog gröna ut.
Jag: Eeehh, jaha, men jag hade velat ha gröna... (F*n också, nu luras färgerna med mig igen!)


Vi gick vidare till skoaffär 2 och nu ville S hitta något svart som kunde funka även i regn. Jag fick fatt i ett par riktigt snygga kängor svarta kängor här också, bara det att de var inte svarta, de var lila... De skulle dock ingen av oss ha, vi bara tittade. (Färgfel IGEN!) 


Här i skoaffär 2 hittade S i varje fall ett par svarta, jättecoola stövlar som funkar både i väta och i kyla. Helrätt för henne med häftiga detaljer! Köpt och klart igen! Du är min "lucky charm" idag, sa hon! 


Trevligt! Jag lockar henne att titta på skodon som jag tror ser helt annorlunda ut än de verkligen gör - och hon faller pladask för dem... Hur ska man tolka det? ;-) 


PS: Det blev kaffe också! 












.

Förberedelser i all ära...

För några veckor sen var jag och pojkvännen och campade på underbara Österlen. Efter kvällens tandborstning uppe i toalettvagnen gick jag och memorerade diverse detaljer för att jag - om jag nu vaknade mitt i natten - skulle kunna hitta till och från toalettvagnen. Jag räknade lyktor, husvagnar och steg. Tänkte liksom vara väl förberedd, och förutseende som jag varit redan där hemma hade jag även en liten pannlampa med mig, som jag la i fickan på tältväggen. 

Naturligtvis vaknade jag. Det var beckmörkt ute OCH det regnade... Attans också! Hade klockan varit halvsex hade jag väl kunnat somna om och vänta nån timme tills det ljusnade, men VEM kan somna om kl halvtre i kissnödigt tillstånd??? Inte jag i alla fall. Jag fick vackert försöka kravla mig ur sovsäcken, leta fram ficklampan och den vita käppen... 

Utanför tältet insåg jag flera saker som jag inte varit förberedd på: 1) Pannlampan jag hade tagit med hade dåliga batterier.  2) Ficklampan jag fått låna av pojkvännen var trots allt inte till någon vidare hjälp, för den lyste bara upp en liten cirkel på 5cm diameter. 3) Jag hade ingen vidare koll på åt vilket håll jag skulle gå. Vände mig åt vänster, för havet borde vara ditåt? Jodå visst kan jag höra havet med mitt CI men 4) jag saknar riktningshörsel, så i detta fall var det inte till någon hjälp. Försökte lukta mig fram istället, och fumlade mig sakta fram med käppen framför mig. Så stötte jag emot något och fick runda vad-det-nu-var... Tack-o-lov hade nu även pojkvännen vaknat och kommit fram till att det var lika bra att han följde mig bort till toalettvagnen. Jag misstänker att han vaknade när jag försökte "smyga" och insåg då att han också behövde gå upp ;-) Han kom ifatt mig när jag hade trasslat in mig i ett träd borta vid någon bil. Tacksamt tog jag honom i armen och vi började gå på grusvägen mot toalettvagnen - ja, det är vad jag tror att vi gjorde i alla fall. Något som jag nu noterade var att 5) antalet lampor inte stämde med gårdagskvällen - de hade släckt ner flera av dem. 6) Antalet steg jag räknat kvällen innan hade jag totalt glömt bort och dessutom tog jag nu 7) pyttesmå mussteg eftersom jag inte visste vad jag trampade på, så det hade förmodligen ändå blivit fel. 8) Husvagnar ser helt annorlunda ut när de är nedsläckta och 9) tom pojkvännen gick vilse.. 

Ingen av oss hittade vägen där vi skulle svänga till höger. Nog var jag ytterst tacksam över att jag de facto hade någon att hålla i handen, men det hela slutade med en lång promenad fram och tillbaka bland husvagnar och tält, som förstås hade varit långt mysigare om jag inte varit så förbannat kissnödig. Inte blir sånt bättre av att man inte hittar nån toalett... Till slut kom vi rätt i all fall. PUST! 

I efterhand kan jag konstatera att det är bra att vara förberedd, men att det är bättre att vara förberedd på att jag aldrig kan vara nog förberedd eftersom jag troligen ändå kommer att stöta på något som jag inte alls varit förberedd på ;-)

.

Ur barns synvinkel

Brorsonen K, fem år, ville att vi skulle spela "Toy story"-spelet och som den snälla faster jag är, ställde jag förstås upp. Det är bara sånt man gör =) Reglerna fick jag snabbt förklarat (inte för att de riktigt överensstämde med vad som stod innanför locket på asken, men vad gör väl det) ;-) Man skulle ha två tärningar, en med glad/sur gubbe och en med prickar (det antal steg man fick hoppa). På femåringars vis kastade K tärningarna så de for över halva rummet och varje gång det var min tur att slå fick jag (med ett synfält på 5x5 cm ungefär) ett jäkla sjå att hitta dem igen. K skrattade åt mina virriga försök att leta efter tärningar som, enligt hans sätt att se, tydligen låg PRECIS framför mig. Då sa E, hans sjuåriga syster till honom: "Men K, du vet väl att Tina inte ser så bra!" "Jaaa..." svarade K, som om han precis kommit på att så var det ju och samlade kvickt ihop tärningarna och gav dem till mig. 


I samma sekund kom han på nåt annat med faster Tina: Han for upp och började rufsa mig i håret. Så hittade han magneten till mitt CI, lyfte på den och kände sedan försiktigt med fingret över den inopererade magneten. "Du har en magnet där, för att du inte kan höra så bra." "Just det, K. Nu får du sätta tillbaka magneten, så jag kan höra dig igen." "Men, hur funkar det egentligen?" frågade sjuåriga E. Så förklarade jag för dem, på en femårings nivå (för det är den enda nivå jag själv kan förklara och begripa det på) hur det fungerar med ljudet som går från CI-apparaten via magneten till en liten dator som finns inopererad i huvudet och som sen fortsätter in till snäckan som finns i örat där allt omvandlas till ljud som man kan höra inne i hjärnan. 

"Jaha, vad konstigt" fnissade E och K, och sen fortsatte vi spela "Toy Story"-spelet som om ingenting hade hänt.

Ett par dagar senare var jag med E, K och deras mamma J på Zoo i Köpenhamn. E och K fick varsin lapp i fickan med sin mammas telefonnummer så att de -OM de kom bort- kunde be någon vuxen om hjälp att ringa efter mamma. Jag hade med kameran och fastnade fascinerat framför nästan vartenda djur för att fotografera. Med kameran lyckades jag i varje fall fånga en hel del djur som jag sen kunde se på ordentligt här hemma på min dator =)

Plötsligt hade jag tappat bort de andra vid kamelerna. När vi fann varann igen bad jag, till barnens förtjusning, att J skulle lägga en lapp i min ficka också...

Därefter var det i alla fall inte många steg jag kom ifrån de andra förrän K eller E kom och tog mig i handen. (De hade snabbt uppsnappat läget och förstått att det var så de skulle göra, eftersom jag inte hade så bra koll.) Inne i aphuset var det mörkt, inne bland ödlorna och ormarna var det mörkt, hos flodhästarna och nere under vattenytan hos sjölejonen var det mörkt och när jag stod där och famlade mig framåt kunde jag emellanåt känna en liten hand smyga sig in i min och sedan lotsa mig fram bland folket. Fladdermössens tillhåll brydde jag min inte ens om att gå in i. Vet ärligt talat inte om jag gjort det ens om jag KUNNAT se ;-)

.

Lonesome Lenny (med CI)

Det här är filmen om Lonesome Lenny. Jag och mamma satt och såg den på TV för många herrans år sen när jag fortfarande bodde hemma. Än idag kan vi komma på oss båda med att samtidigt rabbla: "I wish I had a little friend. Just a little friend I could play with. I had a little friend once, but he don't move no more." Då tyckte vi så synd om den stackars hunden. Av någon oförklarlig anledning tyckte vi inte ett dugg synd om ekorren???


Hur som helst, idag kom jag att tänka på den här filmen igen när jag satt och pratade med en kompis. Så sa hon: "Den finns säkert på Youtube, kolla där!"  Mycket riktigt, där var filmen! Det som jag nu tycker är så himla roligt, är att JAG KAN HÖRA allt vad de säger i filmen, precis som jag tydligen kunnat när jag var tonåring. En tecknad film, utan textning och utan möjlighet till läppavläsning! =) Utan mitt CI, skulle jag möjligen kunnat uppfatta de berömda meningarna "I wish I had..." eftersom detta är något jag och min mamma upprepat med jämna mellanrum under ett antal år.


Visst är det fantastiskt! 


...och visst ÄR det synd om Lonesome Lenny...














.

JAG KAN HÖRA EN GRÄSHOPPA!!!

ÖSTERLEN! =)


Vi har precis varit på Österlen ett par dagar - en plats man kan besöka om och om igen! Då det är ett ganska stort område och där finns massor att göra och massor att se, tar vi det i små portioner.


Det som stod överst på vår lista detta året var i varje fall Stenshuvuds nationalpark.


Vi åkte tidigt till vår första anhalt Brantevik, där vi åt frukost på ett pensionat. Damen som har stället är en väldigt glad och pratsam person, en sån som "pratar på både in- och utandning". (Enligt min kompis P, behärskar visst jag också den konsten... ;-) ) 


Men, åter till damen på pensionatet: Hon snackade om allt med alla, vare sig hon kunde språket eller ej. När vi väntade på vår tur, kunde jag höra hennes samtal med gästerna före oss. De var tyskar och skulle checka ut och betala sin nota efter sin vistelse: "Zweitausend, fourhundred kronor" ;-) En salig blandning, men de förstod och JAG HÖRDE HELA SAMTALET, trots att jag stod en bit bakom dem. Jag kunde inte låta bli att småle åt hur kul det lät. 


Lite senare när jag bredde smörgås, stod damen bakom disken och hällde upp kaffe medan hon hela tiden pratade med mig och frågade var vi kom ifrån, vad vi skulle se på Österlen osv osv. Trots viss koncentration på påläggen och att damen i fråga stod fyra-fem meter bort, både HÖRDE JAG och KUNDE KONVERSERA med henne =)


Under vår resa befann vi oss väldigt nära havet på Skånes sydostkust och hela tiden hördes vågornas brus - så härligt! På vandringen uppe bland Stenshuvuds olika "huvuden" mötte vi flertalet personer och av någon oförklarlig anledning var det många som spontant började prata några ord både här och där och jag noterade att trots alla dessa olika dialekter (Österlen i sommartid vimlar av turister) som rådde där - KUNDE JAG HÖRA dem allihop. 


Vi åkte och badade vid Knäbäckshusen (ett besök där kan jag rekommendera å det varmaste) och när vi närmade oss stranden från parkeringen HÖRDE JAG glada rop och skratt redan innan jag kunde se stranden! 


Efter att vi satt upp vårt tält 25m från havet på Löderups camping åkte vi till Kåseberga för att äta kvällsmat. Det blev en underbar laxrätt på restaurang "Vendel" i hamnen. Killen som serverade oss pratade väldigt lite svenska och blandade mest med engelska. Trots detta lyckades jag snabbt uppfatta när han bytte språk och JAG HÖRDE vad han sa!


När vi satt där kunde vi i bakgrunden höra Österlens Dragspelsklubb spela en massa gamla slagdängor, kända valser såsom Evert Taube och likande. De var en bit bort, men JAG HÖRDE vilka låtar de spelade! 


Mätta och nöjda med vår fantastiska dag beslöt vi oss för att, trots den sena timmen, vandra upp och titta på Ale stenar. Klockan var väl åtta, det hade börjat mulna på och var lite mörkt. Som tur var hade jag pojkvännen att hålla i, så det var inga problem. "Hör du gräshopporna?", frågade han mig då. "??? Eeehh, nej det vet jag inte. Hur hörs de då?" Så försökte han beskriva ljudet för mig, men jag hörde bara vinden som prasslade i gräset, jag hörde dragspelsmusik svagt där nerifrån hamnen, jag hörde diverse tinnitusljud (de har tack och lov annars kommit lite i bakgrunden på sistone) och jag hörde folk som gick i gruset. Jag tog fram min lilla fjärrkontroll till CI:t och ökade på volymen till absoluta max. Fortfarande inga gräshoppor =(

Vi gick upp till stenformationen och beundrade den fantastiska utsikten. Det blåste rejält och när solen var helt gömd bakom moln bestämde vi oss för att gå tillbaka till bilen. Då var det bara vi två som gick på grusvägen och plötsligt KUNDE JAG HÖRA ett ljud som jag inte kände igen. Det lät några sekunder och sen blev det tyst. Det lät igen några sekunder om och om igen. Jag fick bekräftelse från pojkvännen att det var rätt ljud jag hörde och det var bara hur mäktigt som helst! Jag log och log och lyssnade och lyssnade och frågan är om inte leendet fastnade i ansiktet på mig en LÅNG stund! =) JAG KAN HÖRA EN GRÄSHOPPA!!! 
(Om du klickar på länken till gräshoppsljuden, prova att lyssna till "Grön Ängsgräshoppa", som jag tror närmast låter som den jag hörde.)


När vi sen skulle sova var det en härlig känsla att HÖRA VÅGORNAS BRUS där nerifrån havet. 


I morse var jag uppe i campingkiosken och köpte två muggar kaffe av en äldre man från bygden: "Ska due hao dom mie daj?" Jag skrattade gott för mig själv. En sån där redig sydskånsk röst skulle jag nog kunnat höra utan CI. De pratar så högt och tydligt att min egen skånska inte ens ligger i närheten! ;-) Ja, det kan jag säga som är skåning - den som är född ovanför Hallandsåsen skulle förmodligen inte förstå ett ord. 










.

49 years, 364 days, 8 hours, 12 minutes and still learning =)

Håller på med lite stressiga förberelser inför en alldeles speciell födelsedag... Det blir lite trädgårdsmingel på den "rätta" dan i trädgården hemma hos pojkvännen. Trevligt! =)

Så tänkte jag: "OJ, tänk om jag ändå får blommor, fastän jag sagt att... Bäst att jag tar med mig några vaser hemifrån." Också skulle jag ta några glasfat att lägga upp ditt och datt på. Också skulle jag ta med min kamera inklusive superzoomobjektivet (som ju är en tidig födelsedagspresent från just pojkvännen) ;-) Också skulle jag bortom Fuji Sushi och hämta "Fuji Deluxe" som vi beställt till kvällsmat. Också skulle jag... Ja, det var mycket att bära på!

Jag kände mig som en laståsna, med diverse kassar och prylar... Alla armar upptagna, svettig i pannan och en kvart försenad ramlade jag in på Sushi-stället.

Plötsligt hade jag alltså YTTERLIGARE en kasse att bära på. DÅ ringde mobiltelefonen! Hjälp! Jag var fullastad och kunde inte ta ut hörapparaten för att svara i telefonen. (Som jag brukar med mitt "hörande" öra.) Jag fick helt enkelt försöka svara utan att ta ut hörapparaten. Alltså... Jag såg vem som ringde (Pojkvännen) annars hade jag aldrig vågat detta: Jag bestämde mig för att bara ropa in i telefonen: "Hej det är Tina, jag har händerna fulla och kan inte prata nu, jag får ringa dig senare. Jag har hämtat maten och är på väg. Är hos dig om tio minuter."

Men hur det nu var så bestämde jag mig för något helt annat i sista stund. Jag riktade telefonen mot mikrofonen på CI:t och hoppades på det bästa... Och det bästa av allt inträffade: JAG HÖRDE!!! Jag hörde vad pojkvännen svarade i telefonen och vi pratade som om inget alls var konstigt eller svårt att höra. JAG HÖRDE ALLT vad han sa med mobiltelefonen riktad mot mikrofonen på mitt CI!!! Förvisso hade han något ljusare röst än vanligt, men strunt samma: JAG HÖRDE honom!!!

Det är också bevisat att jag hörde rätt, för han mötte mig på Tågagatan, precis så, som jag hört honom säga i telefonen!!!







.

Färgerna luras!

Igår träffade jag kompisen P och kommenterade hennes nyinköpta tofshalsband: 

- Jaså, du hyllar de skånska färgerna idag! Häftigt halsband, precis som hon, Montazami, med tofsar på. 

- Vadå skånska? 

- Ja, med en gul och en röd tofs i halsbandet, menar jag. 

- Det är rosa och orange, svarade hon. 

- Nä! E de?

- Ja. Vilken färg tycker du att den här stora pärlan har då? 

- Gul!

- Nej, den är rosa. 

- E den...?

- Men vad säger du om de små pärlorna då?

- Vita... Eller, jag menar ofärgade, glasklara, liksom...

- De är ljusrosa.

- E dom..? Men... Ja, det är iofs inte så bra belysning här inne, men... Alltså, jag har förvisso lite grå starr (katarakt)... Så då är det säkert det som gör att jag ser fel på färgerna...

F*N också!

Om ni nu ser mig ute på stan iklädd en förfärlig mix som skär sig nåt alldeles otroligt, så vet ni varför. Tala gärna om det för mig, men gör det på en skonsamt sätt, för jag blir så ledsen när färgerna luras!

Tur ändå att modet är generöst förlåtande trots allt... ;-)

.

Den 'blinda'* fotografen

* I tex USA registreras man som "legally blind" när man har ett synfält under tjugo grader. Själv har jag någonstans mellan fem och tio graders synfält. Som "legally blind" har man rätt till skattelättnader, gratis kollektivtrafik och en del annat. Fast det är klart, nu bor jag ju inte i USA...

Jag har förstått via olika forum att väldigt många med min typ av synfel har fotografering som hobby. I en icke synskadad persons öron låter det säkert väldigt märkligt. Vårt fotointresse beror nog dels på att vi oftast har vårt centrala detaljseende ganska intakt men inte minst på att den lilla Live View-skärmen på digitalkameran krymper ihop vad en normalseeende människa kan uppfatta framför sig, till en liten ruta som vi nästan kan få in i våra begränsade synfält. 

För egen del kan detta i varje fall innebära att jag inte behöver vrida runt hela huvudet och scanna av så mycket av omgivningen utan kan istället titta på skärmen och ändå få en uppfattning av vad som händer runt omkring mig. Dessutom har jag kommit på att kameran kan "se" i mörker och i dålig belysning och genom att titta på kameraskärmen ser jag vad mina egna ögon inte kan se framför mig. Ett gott exempel på detta är det ljusspel som de senaste jularna utspelats på Terasstrapporna i Helsingborg. Jättevackert, men min upplevelse har bara varit en massa lösryckta ögonblicksbilder och väldigt jobbigt. Så kom jag på att om jag höll min lilla digitalkamera framför mig och tittade på skärmen där kunde jag nästan hänga med i vad som hände uppe på trapporna. Helt fantastiskt!

Däremot har jag svårt, för att inte säga omöjligt, att se på Live View-skärmen när det är för ljust ute. Samma med skärmen på mobilen... Fast det gäller kanske normalseende också? 

Nu i vår har jag så äntligen köpt mig den där hett efterlängtade digitala systemkameran! På den kan jag alternativt välja att kika i sökaren när jag tar bilden. Kameran är min ständiga följeslagare, sin storlek till trots. Inte nog med det, min gullige pojkvän förärade mig dessutom ett superzoom i födelsedagspresent! Födelsedagen har förvisso icke infallit - det är ännu 17 dagar kvar - men han tyckte att det var viktigt att jag hann lära mig använda objektivet så att jag kunde ha det med mig på vår semester förra månaden. Vi var på Sicilien där vi bland annat besökte några vulkaner. På bilden ovan pågår ett litet utbrott på Stromboli som jag fotograferat från en båt ute på havet. Med mitt nya objektiv kan jag komma närmre objekt som befinner sig på stort avstånd och det kan ha haft viss betydelse för hans något tidiga present... ;-) 

Min "fotokarriär" startade med en helt manuell systemkamera för trettio år sen, så jag har vissa tekniska grundkunskaper. Lat som jag är har jag ännu inte lärt mig alla finesser i den nya kameran och det stör mig att inställningarna måste ske via skärmen som jag inte alltid kan se på. Man kan också välja att ställa in kameran på helautomtiskt läge och då blir de flesta bilderna ändå klart godkända.

En annan fördel med superzoom: Jag kan, förutom att komma närmre långtbortasaker ta fina närbilder på blommor men även våga mig väldigt nära obehagliga saker - som en luden larv, en slemmig snigel eller tom en skygg fjäril. När jag kommer hem kan jag förstora upp bilden ännu mer och upptäcka nya spännande detaljer som jag velat -eller INTE velat- se närmare på. (Att den vackra rosen var full med bladlöss, tex...)

Ibland tar jag bilder som jag först när jag kommer hem och pluggar in i datorn ser vad de föreställer. Ofta upptäcker jag mer saker i bilden än jag såg när jag tog bilden. "Men oj, man kunde visst se Etna också där uppe vid amfiteatern!"

Som sagt, min kamera är till mycket stor glädje! Synd bara att det ska vara sånt 'pillemoj' att efterarbeta, sortera, sätta text till och arkivera bilderna efteråt. Önskar att jag snabbt och enkelt kunde konsten att välja ut de 20% av bilderna jag gillar bäst och göra papperskopior av dem ;-)

.