DövBlind & Glad's svar på psykologins "projektion"?

"Grroooffff grwwaou grrrwaou!" (En liten hunds ivriga skällande hörs på nära håll.)

"Eeeehhhh!" Snabbt finner jag mig och skyndar mig att stänga igen lägenhetsdörren bakom mig. Förra gången jag hörde hundskallet smet nämligen grannens hund in i min lägenhet. Jag som då inte vare sig såg eller hörde vad som skett, blev överrumplad när grannen ville in i min lägenhet och hämta hund. Vid tillfället var min lägenhet jättestökig, så det var extra olustigt att behöva släppa in grannen där...

Den här gången var min tanke bara att smita ner i tvättstugan, så jag hade dumt nog inte mitt CI på mig, utan bara hörapparaten. (Håret var nyduschat och fortfarande vått, så det var inte läge för CI just då.) Skallet hörde jag, men inte så mycket mer. Grannen böjer sig ner och lyfter upp hunden i famnen. Jag tittar mot grannen och lyckas avläsa grannens läpprörelser: "Hej, hur är det idag?" 

"Jodå. Bra!"  
Jag klämmer fram ett stort leende.
Grannens huvud rör sig och munnen fortsätter göra pratrörelser.

"Har städat!"
Jag försöker få till en "visst-är-jag-duktig-min" samtidigt som jag sveper med en inbillad dammsugare över golvet.
Grannens mun ler mest lite överseende.

"Tvätten!"
Jag gör en sned min som betyder "tråkigt" och drar tummarna nerför överkroppen.
Grannens huvud nickar i samförstånd.

Jag mumlar kortfattat och ler mellan orden för att inte inbjuda till något längre samtal, för jag hör ju inte ett skit av det hon säger... Inser att jag gjort teckenspråksrörelser som för att förstärka det jag säger. Kastar mig sedan mot hissdörren som om jag hade väldigt bråttom. 


Härom morgonen väcktes jag av F som har lärt sig hur jag funkar vid det här laget. Han lutar sig nära mitt högra öra och pratar tydligt och klart på max tre centimeters avstånd. Då kan jag uppfatta brottstycken av det han säger. Om mina ögon är vakna och det är ljust i rummet kan det numera hända att han till och med tecknar till mig. "Kaffe" och några fler tecken kan han. Ibland hittar han på alldeles egna tecken, men i kombination med mimik och läppavläsning förstår jag nästan alltihop. Det tycker jag är gulligt av honom. "Duscha" tecknade han minsann helt korrekt. =) Teckenspråket behöver inte alltid vara svårt, men ibland är det faktiskt helt ologiskt... ;-) Jag brukar också teckna till honom då och då när jag av någon anledning inte har fungerande Höron eller om det är ogynnsam ljudmiljö. Han, som är fullt hörande, förstår inte mycket av det jag tecknar, men han är tålmodig och gissar friskt tills det blir rätt.  


Igår morse efter spinningpasset stod jag i omklädningsrummet och språkade lite med en annan kvinna. När jag skulle hoppa in i duschen sa jag: "Nu tar jag av mig ljudet och kommer inte att höra någonting" medan jag med stora och tydliga rörelser plockade ut mina Höron och la dem synligt på bänken framför oss. Kvinnan fortsatte av någon märklig anledning att röra på läpparna, medan jag bara pekade mot mina öron och tecknade: "Döv!" Jag fortsatte att teckna lite till medan jag klev bort mot duscharna. Det slår aldrig fel, varför fortsätter folk att prata när jag förklarar att jag "från och med NU är helt döv"? 


Det är märkligt det där, när jag blir tvärdöv av någon anledning slutar jag ofta att prata. Jag blir stum, trots att jag mycket väl skulle kunna fortsätta snacka i all oändlighet. ANDRA skulle ju faktiskt ändå höra MIG. Nej, istället börjar jag teckna och möjligen prata enstavigt, oavsett om den jag tecknar till förstår teckenspråk eller ej. Det är lite som att jag inte riktigt kan förstå att andra hör, när jag inte gör det. Och detta trots att jag själv är en väldigt medioker teckenspråkstecknare. 


Samma är det med synen. En av mina systrar är lite blyg och pryd av sig och hon sa vid ett tillfälle: "Nej fy för att gå på gym. Då måste man duscha tillsammans med andra. Usch, jag vill inte visa mig." Jag är själv lite likadan, men efter hand som synen blivit sämre, så glömmer jag att andra ser så mycket mer än ett litet tunnelseende. Och jag ser ju inte de andra kvinnorna. Tittar jag dem i ansiktet så är det allt jag ser. På så sätt inbillar jag mig att de andra kvinnorna inte heller ser hur jag ser ut och därmed försvinner min känsla för att skämmas för min nakna uppenbarelse ;-) Så jag tipsade henne om att ta till det knepet. Bra, va'!? 

Lånad duschbild från internet

Oj, vad mycket duschande det blev i det här inlägget!  

Hur självständig är man egentligen som DövBlind?

I tisdags var jag nere på stan i ett ärende hos Synsam. Jag hade tid bokad klockan nio, men var tidig och konstaterade genom att kliva uppför trappan och känna på dörren att de inte hade öppnat ännu. När jag klev ner igen för den branta trappan utan räcke, såg jag "fel" och missade det sista trappsteget, där jag såklart stukade foten och föll handlöst ner på gatan. Inget ovanligt när det gäller mig... En äldre morgonflanerande herre kom genast till min hjälp och fick upp mig på fötter igen. Tack tack, du snälle man! Senare informerade personalen på Synsam mig om att nästa gång kunde jag ringa på knappen till vänster, så skulle de öppna en annan ingång åt mig, UTAN trappor. Just den här fastigheten är K-märkt och därför får inte trappan byggas om. Det är inte heller tillåtet att sätta dit en trappräcke. "Kulturkrock?"


Jag har varit på resande fot vid några tillfällen på sista tiden. Inte bara resande "fot" utan även på resande "vinge". Jag har nämligen flugit lite kors och tvärs. 

Först var jag i Danmark, närmare bestämt i Aalborg på Jylland, där jag höll ett föredrag kring min DövBlindhet. Dit och hem hade jag sällskap med en av kuratorerna på DövBlindteamet, och han är såklart van vid "såna som jag": DövBlinda som tror de "kan själv"... Jag fick hanka fast i hans arm när jag kände att jag behövde det. När jag trodde att jag skulle fixa det själv, då snubblade jag och knäckte min käpp, något jag berättat om i ett tidigare inlägg.

Nästa gång jag flög var från Ängelholm till Arlanda, för att hålla ett annat föredrag om DövBlindhet i Uppsala. Då hade jag sällskap med en av mina DövBlindvänner, Tobbe, som är mycket tuffare än jag. Han hade sett till att vi möttes av assistans när vi kom fram till Arlanda. "Assistans" innebär att någon kommer och möter dig vid planet och ledsagar dig till bagageutlämning, till taxi, till annan gate vid byten osv.

Vi fick varsin arm att hålla i och traskade därmed snabbt som tusan igenom Arlanda till taxin. Eller, rättare sagt: Till utgången där taxichauffören skulle hämta oss. Vi var tidiga, men såg att det kom in folk med griffeltavlor: "Ericson", "H Smith", "AB xyz" och eftersom vi i taxibeställningen skrivit att vi var två personer med DövBlindhet var vi så klart helt säkra på att vi också skulle bli hämtade av vår chaufför. Assistans-personalen hade ett jäktigt schema, så vi skickade iväg dem medan vi väntade. Och vänta, det fick vi göra...

Efter tjugo minuter - en halvtimme började vi bli lite stressade själva. Tobbe - som ju är den modige av oss - plockade upp sin telefon och ringde upp bolaget som beställt taxin åt oss. Själv ringer jag inte i telefon numera annat än till närmaste familjen. På jobb har jag annan teknik till mina Höron, så där talar jag förstås i telefon, men inte annars. Sms är min grej. Långt om länge fick vi besked på att vi skulle gå ut utanför och gå till en taxistation där taxin väntade på oss. Va?! Alla andra fullt seende och hörande blev hämtade där inne, men vi som har DövBlindhet, vi ska ut och LETA efter nån taxistation och jaga ifatt bilen!!! Katastrofalt dåligt av dem! 

Nåja, vi lyckades lokalisera bilen. När vi väl fått fatt i den, ja DÅ steg chauffören ut och skulle "hjälpa" oss in i bilen. "Hallå! Det är väl inte NU det är svårt att hitta!", ville jag ropa åt honom.

Hemfärden gick desto smidigare. På Ängelholms flygplats sa assistans-personen att: "Vad, du ser ju?!", när jag kommenterade något jag såg i fjärran. "Använd inte assistans om du ser någonting alls, din snyltare!", tyckte jag nästan att hon sa... Nej, det sa hon förstås inte, det var bara mina dumma tankar som spelade mig ett spratt. Istället tog jag mig tiden att förklara mitt tunnelseende för henne.

Så kom då resan till Wien för ett par veckor sen. Reste med en gammal barndomskompis, G, som har känt mig från det jag var fem år, då jag både såg och hörde nästan normalt. Under åren som gått har förutsättningarna försämrats drastiskt medan jag har varit duktig både på att kompensera och på att kamouflera. Vi har träffats lite mer sporadiskt sedan vi blev vuxna, så att det har blivit så fruktansvärt dåligt med min syn och hörsel har hon såklart svårt att ta till sig och förstå. Jag är ju för henne den jag alltid har varit. Så jag bestämde mig redan hemma för att den vita käppen ska vara framme hela tiden under resan. Wien är inte hemma. När jag snubblar på trappor hemma, vad kan då inte hända i en helt ny stad och i ett annat land?

Redan när jag äntrade ingången till Kastrup med vit käpp och resväska dök den första "hjälpen" upp: En dansk man såg hur jag lyfte huvudet mot taket och letade efter informationstavlan. "Har du brug for hjaelp?" "Tack, vad snällt! Nej, jag har min väninna med mig."

Jag hade gjort incheckningen hemma så jag visste precis vilket säte vi hade i planet. Planering och kontroll är en del i överlevnadsstrategin för en med DövBlindhet, men var Air Berlins bag-drop var hade jag inte lyckats ta reda på. Jag fick syn på en man i självlysande väst och haffade honom. "Nummer syv-og-halvfems!" Ok, disk 97... När väskorna var lämnade gick vi direkt upp till säkerhetskontrollen, så skulle vi kunna dricka kaffe i lugn och ro sen. Där blev vi genast stoppade och skickade till en annan kö. En kö som gick FÖRE den långa slingrande kön! NU vet jag det! Jag ska aldrig mer veckla ihop käppen och bara hålla den jag reser tillsammans med i armen! Hädanefter ska käppen visas tydligt så att både jag och mitt resesällskap får smita före hela kön! =) 

Vid boardingen klev flygvärdinnan ut och hämtade mig: "Vi tar dig ombord först, ställ dig här först i kön." Ok, men då gör jag väl det då! Hehe... 

Något jag sedan noterade i Wien, var att alla, på ett helt annat sätt än här hemma, flyttade sig när de såg min käpp. De tog ett sådär lagom diskret steg åt sidan i god tid. På U-Bahn var det inte som på tågen här hemma, där folk kastar sig före mig, hoppar över min käpp och nästan knuffar undan mig vid på- eller avstigning. Nej tvärtom, de såg alltid till att släppa förbi mig först. Flera gånger när jag letade efter toaletter på café, restaurang eller liknande, kom personalen till min undsättning och ledde mig dig jag skulle. "So, die rechte Tür. Ich warte hier." "Oh, das ist so nett von Euch, aber das ist wirklich nicht notwendig. Vielen dank!" Mina gamla tyskakunskaper gick hem utan större problem, kanske för att jag slutat skämmas för grammatiska fel, utan bara babblar på.

Efter fyra dagar i Wien var det dags för hemresa. Vid säkerhetskontrollen blev jag väldigt väl omhändertagen. Mannen tog mig i handen och ledde mig medan han bekymrat undrade om jag inte hade någon som hjälpte mig. Jo, min väninna är här någonstans...? Men VAR? Att hon hade åkt på röd lampa och just då fick finna sig i manuell genomsökning visste inte jag ;-) 

Till sist släppte de henne och vi shoppade loss i tax-free. Som tidigare fick jag gå på planet bland de första. När vi kom till Kastrup möttes jag i flygplansdörren av en kvinna som frågade om jag var "Tina xxx?" "Eeehhh, jaaa..." Då noterade jag texten "Assistans" på hennes självlysande väst. "Kom med här, så ska jag hjälpa dig." "Jaha, ja... Tack..." sa jag och tog fatt i hennes arm. VEM som hade beställt assistans åt mig där har jag fortfarande inte en aning om! Inte var det jag, för jag hade ju G med mig... Kan det ha varit mannen i säkerhetskontrollen i Wien? För han såg ju aldrig att jag sammanstrålade med G efter att hon blivit "släppt"... Jaja, den frågan lär jag nog aldrig få svar på. Det slutade i alla fall med en mycket smidig tur i "golfbil" inne på Kastrup och ledsagning fram till bagagebandet. Den kvinnan visste precis hur en synskadad vill bli ledsagad! =)

Väl i Helsingborg, trötta och sega med en massa packning - taxfreeshopping såväl som lite annat - visade det sig att rulltrappan var avstängd! Folk gick uppför trappan i stora kliv och jag föreslog G att vi skulle leta rätt på hissen istället, när en ung kille med utländsk brytning kom fram till mig och sa: "Jag bär din väska." =) "Oj, tack vad snällt!" sa jag till den gullige killen. När vi kom uppför trapporna var G helt slut för att väskan var så tung. "Jag har faktiskt ont i armen!" "Jaha, jo..." sa jag. "Vadå, du fick ju hjälp!" sa G. "Jo... Jag fick ju det!" ;-) Och inte skäms jag för det heller! 

Jag funderade lite på det där, varför är det sån skillnad på Sverige och utlandet. Man behöver bara ta sig till Danmark eller Österrike för att märka skillnaden. På bussen hemma har jag vid exakt två (2) tillfällen erbjudits en annan persons sittplats när jag kommit med min vita käpp. En gång var det en liten asiatisk kvinna som knackade mig på armen och frågade om jag ville sitta. Den andra gången var det en mörk kvinna i muslimsk sjal som erbjöd mig sin plats. 

Är vi så pass "självständiga" i Sverige och är allt så tillrättalagt för att ingen med funktionshinder ska behöva "känna sig utanför" numera? Vi låtsas inte längre om att någon går med käpp, sitter i rullstol eller annat, för numera ska vi minsann behandla alla lika. Ingen ska särbehandlas. Inte ens positiv särbehandling är längre ok. Alla verkar tro att alla som har någon slags handikapp "kan själv", så ingen bryr sig längre om att ta hänsyn. Men vi kan inte alltid själv. Om tågen byter spår, då hör vi inte. Vi hittar kanske inte till nästa perrong om vi inte hunnit memorera spårkartan ordentligt innan. Vi hinner inte leta efter trappor eller hissar vid förseningar. Om hissen slutar fungera, hur gör en person med rullstol då? Jag får en känsla av att folk helt enkelt inte vågar erbjuda sin hjälp för att inte "kränka" den synskadade eller den haltande. Men snälla, erbjud hjälp om ni vill, vi kan alltid artig tacka nej om vi inte vill ha hjälpen. Det svåra är banne mig att tacka "JA", vilket jag tränat på ett par gånger nu. Oj, vad jag sparat energi på att våga tacka "JA" till hjälp! =D

Kan tillägga att till nästa flygresa, Ängelholm-Bromma om tre veckor, då ska jag boka assistans! 

Att vara tacksam för det många tar för självklart.

Deklarationen är kontrollerad och inskickad. PowerPoint-presentationen till föredraget jag ska hålla tillsammans med Tobbe och Emil i Uppsala på tisdag är klar. Det mesta inför resan till Wien med kompisen G på torsdag är fixat. Nu börjar jag få ordning på det mesta i min almanacka. 

För att fira detta åkte jag och pojkvännen F ut på skogsvandring. Sent igår kväll kom vi helt spontant på att vi skulle stiga upp riktigt tidigt idag och ge oss iväg. Det var alldeles för länge sedan sist.

Som vanligt packade vi med oss lite dricka och såg till att ha fulladdade kamerabatterier. 

Solen var först lite tveksam, men vi sa att "det gör inget, vi får helt enkelt gå oss varma". Kepsen, mina färgade linser mot bländning och solglasögonen var på. Vandringsstaven var på plats i ena handen och kameran hängde snabbt tillgänglig på axeln. Alltid redo! (Jag är scout sedan barnsben och de ränderna går aldrig ur.)

Jag skruvade upp volymen till max på mina Höron så jag kunde lyssna till diverse fåglar. En av dem följde vi länge när han hoppade runt från gren till gren i en träd ovanför oss. Ja, F hjälpte mig att peka ut fågeln, annars hade jag nog aldrig hittat den. Nu är träden dessutom fulla av nyutslagna löv, vilket gör det ännu svårare att se fåglarna.

När vi gått en timme konstaterade vi att det - förutom fåglarna, bäckarnas porlande och vindens brus - var alldeles, alldeles tyst. Vi mötte nästan inte en människa. Underbart! 

Ekorre som skalar kottar

Däremot såg vi en ekorre som satt och skalade kottar framför oss. Den hann jag till och med fotografera, minsann! =) Det var så mysigt att bara stå där och betrakta det lilla djuret. Ingen som hade någon brådska idag, inte! 

Skira boklöv

F vandrar på skogsstigen

Efter nästan tre timmars vandring utan stress, utan oljud, utan bilar, utan trängsel, utan måsten men istället med lugn, med frisk luft, med blommor och blader, med fågelsång avslutade vi turen på ett café med ekologisk mat.

Mums! Paj med färgglad sallad.

Vi satte oss i solen i trädgården med en fantastiskt god paj, sallad, frukt, hembakt bröd och kaffe. Efter maten la vi oss ner på varsin bänk i solen och tittade upp på de vita molnen på den blå himmeln. F låg några meter bort och pratade med mig och jag kunde tack vare tystnaden och mitt CI (Cochlea Implantat) höra allt han sa utan att behöva avläsa på läpparna på honom. Vilken otrolig känsla det är att kunna höra någon utan att hela tiden behöva stirra på dem!

Vita flygplansstreck mot blå himmel

Än en gång påminns jag om hur enormt tacksam jag är över att jag fått mitt CI! 






Det är inte självklart att kunna höra fåglar, att kunna vandra i skogen, att kunna betrakta en ekorre, att kunna sitta i solen och äta nylagad paj, att få andas frisk luft, att... Var tacksam för det du har. Varje dag! 

Gå vilse

Som tur är har jag faktiskt ett ganska gott lokalsinne. Jag gör små kartor i huvudet och jag lägger märke till saker såsom var solen befinner sig, åt vilket håll jag svängde osv.

Jag har också en förmåga att helt stänga av allt som sker runtomkring mig, vanligen när jag är trött och inte orkar koncentrera mig. Numera är det "fint" att ha den förmågan och den kallas i den moderna psykologin för "mindfulness". I lördags skulle jag kallat det att "gå vilse". 

För ibland rör jag till det något alldeles förfärligt och går vilse på de mest otänkbara ställen. Trots mitt goda lokalsinne...

Nu ska jag berätta hur jag lyckades virra till det i lördags. I lördags var jag nämligen och hälsade på Tobbe. T bor i en by som heter Viken. Som namnet antyder ligger byn väldigt vackert vid havet. Norr om Viken ligger den lilla staden Höganäs. Däremellan finns en annan by som heter Lerberget. I Lerberget bor en annan vän till mig, G.

Förra gången jag tog bussen till Viken för att hälsa på T passade jag på att kombinera med ett besök hos G. Jag frågade T hur lång tid det skulle ta att gå till Lerberget. "Äh, tjugo minuter." Ok, så jag gick och gick och gick längs med den ganska trafikerade och lite tråkiga vägen till Lerberget. Innan jag var hemma hos G hade det gått drygt 45 minuter och då hade jag nästan idkat power-walking. (Hur T, som ALDRIG skulle få för sig att springa, kan ta sig till fots till Lerberget på 20 minuter förtäljer inte historien...)

Efter den trevliga stunden hos T nu senast i lördags (Tack för god lunch, J!) visste jag att vandringen bort till Lerberget skulle ta minst tre kvart. Det gjorde mig absolut ingenting, solen strålade som på den allra finaste sommardag och jag tyckte det skulle bli härligt med promenad. Jag bestämde mig för att prova en annan väg än den vanliga lite tråkiga och ganska trafikerade vägen. Förvisso går den längs med havet, men idag ville jag ha omväxling, så jag tänkte att det borde gå en parallellväg inne bland villorna.

Sagt och gjort, jag gick bland villorna istället. Klockan var ett, så solen stod nästan rakt ovanför hjässan. Jag hade keps och solglasögon, så jag behövde inte bli särskilt bländad. Det var fullt av fågelkvitter överallt, på håll hördes gräsklippare och det blommade i varenda trädgård. Fruktträd, magnolia, tulpaner, forsythia, ja precis allt man kan tänka sig en vår- och försommardag. Löven på träden har nästan spruckit ut helt, så vitsipporna sjunger på sista versen. Jag är lika förundrad varje vår och gick helt upp i det jag hade framför mig. Längs en husvägg klättrade en fantastisk klematis och jag stod där länge och bara njöt innan jag gick vidare. De fyrtiofem minuterna till Lerberget skulle nog inte räcka, men det var ingen "ko på isen", lördagseftermiddagen var lång.

Plötsligt tog vägen slut i en återvändsgata. Istället fick jag syn på en skogsdunge där det fanns små upptrampade stigar. Långt borta i fjärran på andra sidan åkrarna såg jag den trafikerade vägen. Jag som fortfarande var inne i mig själv började vandra in bland träden och njuta av bofinkens vackra sång och de sista slokande vitsipporna innan jag insåg att jag nog borde försöka hitta ut ur den här återvändsgränden. Då fann jag att en liten stig fortsatte ut på ängen utanför och jag valde att följa den. Efter en stund var jag ute på en liten grusväg och det var långt till närmsta gård. Gård?! Vart tog villorna vägen? Jag vände mig om och insåg att jag vandrat i mina egna tankar och nu var långt ute på landet. Men jag såg ju den trafikerade vägen en bit bort och för att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att försöka ta mig bort till den, för att inte irra bort mig ännu mer. När jag kom fram till vägen insåg jag att jag VAR helt lost. Det var INTE den vägen jag letade efter.

Jag kikade upp mot himlen för att se var solen befann sig, kontrollerade mot klockan och förstod att jag, medan jag var i mina egna tankar, lyckats gå i en halvcirkel och nu befann mig på helt andra sidan byn. Men åt vilket håll hade jag Lerberget? Och hur skulle jag kunna ta mig dit? Då slog det mig! Mobilen! Jag tog upp mobilen som tack och lov hade täckning långt där ute på landet ;-) och letade upp en kart-app. Vägen jag såg framför mig var alltså den nya och ännu mer trafikerade vägen mot Höganäs. Den kan man inte gå längs med, den är som en motortrafikled. 100km/h och ingen trottoar eller cykelväg... Vad göra nu? Jag följde den grusväg jag redan befann mig på och som tur var övergick den så småningom i en "vångavej" = något bredare än trampad kostig och till slut hamnade jag på den "tråkiga" vägen ute vid vattnet. 

När jag till sist kom fram till G i Lerberget hade jag varit ute och gått i långt mer än fyrtiofem minuter, kan jag väl erkänna ;-) Hon bjöd på iskall flädersaft och DET VAR GUDAGOTT!

(G berättade sedan för mig att om jag hade fortsatt bort där si och så hade jag kommit till en grusväg på andra sidan om den stora jättetrafikerade vägen och den hade tagit mig bakvägen till Lerberget. Jo visst, allt är enkelt när man kan det! =D)

Tjuvlyssnat

För den som eventuellt inte vet, kan jag berätta att jag har Cochlea Implantat (CI) sedan drygt tre år tillbaka.

Med det kan jag numera höra saker. Ibland. Ibland kanske inte. Inte om det är andra ljud som konkurrerar. Som när två personer pratar samtidigt. Eller om det är bakgrundsmusik. Då går det inte speciellt bra. Ibland hör jag saker som jag måste dubbelkolla. "Hörde jag rätt, egentligen?"

I morse tränade jag på Sats. Jag klev in i det mörka "avslappningsrummet" med en matta för att träna magmusklerna i lugn och ro. Jag var helt ensam där inne. Trodde jag. För jag såg ju ingen annan. Jag stängde av ljudet på CI och Hörapparat ( = Höron) och körde mina fem minuter "planka" i total tystnad och mörker. Avslappnat och koncentrerat på samma gång. Magmuskler, lite ryggmuskler, lårmuskler, gluteus maximus och triceps på en och samma gång. När de fem minuterna gått slog jag på ljudet på mina Höron igen och hörde ett förfärligt stånkande. 

Ooops!? Några som hittar på bus i mörkrummet? Hallå, ni har missuppfattat helt, det är inget mysrum som på fritidsgården här, inte!

Efter en stunds letande i mörkret fann jag att något stort med många muskler gjorde en övning som krävde "stånk och stön" och till er (och i viss mån min) besvikelse kan jag berätta att det endast var en (1) kropp inblandad i övningen...  

På eftermiddagen var det dags för en runda ner på stan. Solen strålade, fåglarna kvittrade, barnen lekte och stojade i parken. (Ni hör hur idylliskt det är i Helsingborg, eller hur?) En kvinna gick framför mig nerför trapporna med en barnvagn. En sittvagn, närmare bestämt. Hon pratade med barnet i vagnen. "Såja, nu har vi bara en trappa kvar..." När hon kom ner på vägen rullade hon raskt iväg förbi skolgården och ett barn i lågstadieåldern ropade från skolgården: "Hej Jimmy! Är du ute och åker vagn?" "Ja" svarade kvinnan, som nu stannade till och pratade med pojken på skogården "Jimmy är så liten än och orkar inte gå så långt, så han får åka i vagnen." De pratade vidare en stund, så jag kom ifatt och gick förbi kvinnan med vagnen och vände mig om för att titta på Jimmy SOM VAR EN HUND!!! En valp av en stor sort. Som satt i en sittvagn ämnad för barn!

Jaja, jag erkänner att skrattade högt för mig själv. Hunden Jimmy...!

På shoppinggatan var det full rulle, 20 grader varmt och lönefredag... Need I say more? Flera butiker hade "lönehelgserbjudanden" och det var ett av dem jag själv var ute efter. Inne i en butik hörde jag ett par män som förde en dialog på engelska från andra sidan av hyllorna. Eller ska jag säga amerikanska? För sällan har jag hört någon med så bred sydstatsdialekt här hemma i Helsingborg. Kul att jag inte bara lyckades höra språket utan även dialekten.

Jag avslutade stadsturen med att köpa en flaska vitt vin på Systembolaget (eller "The Bottle Store" som mina australiska vänner så charmigt kallade det). I kön hörde jag hur en kvinna med en bag-in-box (3 liter vin) i sällskap med två små pojkar ropade till väninnan i kön intill att "vi ska ha nioårskalas imorgon". "Vänta nu!" tänkte jag. "Inte ska hon väl bjuda nioåringarna på vin?!" 

Vi får hoppas att det blir glass och läsk till gossarnas kalas i minst nio år till!

Därefter gick jag hem till min balkong där jag planterade några blommor och satte mig i solstolen och lyssnade till en dialog / duell mellan koltrasten och duvan. Koltrasten vann såklart! ;-)

Leg lic cert Snubblare med svart bälte

För att komma upp sig i snubbelhierarkin och till sist nå den högsta graden, svart bälte i snubblingens ädla konst, krävs många års träning.

Det rekommenderas att man tidigt bekantar sig med förbandsmaterial av olika slag, såsom elastisk binda och plåster av olika sort och storlek. Det finns tex plast-, textil- och olika non-woven-plåster. Plåster finns inte bara i olika storlekar utan även för olika ändamål såsom fingertoppsplåster och skavsårsditon, tex Compeed. Gasbindor och tejp av olika slag kan också vara bra att känna till. 

Det är också av yttersta vikt att man känner till olika liniment och salvor: Hurudiod för blåmärken, Reparil för stukningar och Voltaren för inflammatoriska skador är bara några exempel. En rutinerad snubblare äger naturligtvis ett eller flera elastisk stödförband just för stukade fötter.

Ett annat tecken på att man är en kvalificerad snubblare är att man i princip alltid uppnår gränsen för högkostnadsskydd och alltså har ett frikort hos sjukvården i plånboken. Ett besök hos syncentralen, ett på hörselvården, kanske ett besök på vårdcentralen och innan man vet ordet av ligger det lilla gula kortet där och blänker. NU gäller det förstås att nyttja frikortet till fullo innan året gått till ända och man måste börja betala för ny period! 

En snubblare kan snubbla på många olika sätt, såklart. Det bästa är om man kan snubbla på ett sofistikerat och vackert sätt. Detta kräver mycken och flitig övning och medan man tränar gäller det att åtminstone snubbla med viss värdighet. Och skulle det av någon anledning inte heller fungera, råder jag er snubblare att försöka göra det med glimten i ögat. 

Själv har jag stor vana av snubblande och har naturligtvis laddat upp med plåster och annat hemma. Att komma ihåg att ta med sig förbandspaketet i väskan ingår såklart i grundkurs ett. Denna lilla petitess brukar jag dock själv missa, men servietter eller tröjärmen att torka av smuts och blod med fungerar temporärt som alternativ. Nöden är som sagt uppfinningarnas moder.

I fredags övade jag till exempel på lite snubbelkonst. Jag och H var på Kastrup (Köpenhamns flygplats) och väntade på tåget hem till Skåne. Vi hade bokade sittplatser och när det långa tåget rullade in på stationen upptäckte H att vår vagn befann sig nästan längst fram. Vi småsprang för att hinna dit. Dvs jag svängde min käpp fram och tillbaka framför mig i förhoppningen att bilda en sån där "Röda Havet-öppning", men det lyckades inte riktigt. Till sist hoppade vi på tåget och började vandra mellan vagnarna. VARFÖR försökte jag stressa mig fram till en FÖRBOKAD plats??? Det är ju bara att visa upp sin biljett och köra bort den person som eventuellt satt sig där...

Jag har en förmåga att ibland lita för mycket till min syn och käppen viftar jag mest med lite sådär "för syns skull" nere på marken. Så även denna gång. Efter ett tryck på knappen mellan vagnsnummer 12 och 11 öppnades dörren och jag klev in. Då märker jag att käppen inte når ner till golvet. Jag som redan tagit ett stort kliv inser att det inte finns något att sätta foten på. Jag faller handlöst nerför ett par trappsteg. Fallet dämpas dock - och HÄR kommer den sofistikerade delen av snubblandet - av käppen som viker sig sakta, sakta under mig. Nästan som i slow-motion. Allt för att publiken ska hinna med att registrera. Sofistikerat, eller hur? Nästan inte en krusning på Richterskalan, men käppen ser förstås inte så glad ut. Jag tar i och försöker lite obekymrat böja tillbaka käppen. "Knäck!" Och där står jag med en käpp i två delar. Nu gäller det att inte låtsas alltför mycket om det utan leende vandra vidare mellan sätena tills vi når våra platser. Spjäla käppen med glasspinnar? Sätta en liten blompinne inuti den och tejpa? Vi är båda väldigt förslagna, och har således många förslag på hur detta brott skall kunna lösas.   

Brottet löstes något fantasilöst ett par dagar senare på syncentralen där jag fjäskade till mig en ny käpp. Därifrån tänkte jag vandra hem till en väns nybakta kanelbullar och på vägen dit var det dags för veckans första snubbelövning på en nyasfalterad gångväg. Jag såg den, jag hade käppen i handen, men lyckades likväl trampa för nära gräskanten och innan jag hann fatta vad som hände låg jag där på rygg med ryggsäcken under mig. Tänk: Synskadad skalbagge! Käppen var fäst med ett gummiband runt ena handleden och spretade uppåt som en lång antenn mot yttre rymden ("Mork calling Orson!"), handen var klämd mot asfalten under mig och rumpan tillika benen låg ute i den leriga gräsmattan. Foten ömmade nåt GRÄSligt där i gräset. Kepsen hade hamnat på sniskan men solglasögonen räddade mig från att avslöja min plågade uppsyn. Jag kikade mig försiktigt runt. INGEN inom synhåll. Ok, då kan jag ligga här en stund till och samla krafter. Solen skiner, så jag kan ju låtsas att jag bara solar mig ;-) 

Efter ett par minuters solande tyckte jag det räckte. Jag ville ju inte bränna min näsa ovanpå allt. En röd näsa kan ju få folk att tro att jag tullat på whiskyn redan före lunch. Det hade förvisso varit en bra förklaring till varför jag valt att ligga just där och sola, men: Nej... Istället kravlade jag mig - (OBS!) med värdighet (OBS!) - upp från marken och haltade så snabbt jag kunde hem till väninnans kaffekanna. 

Sällan har väl kanelbullar och kaffe varit så gott!

Synundersökning med extra allt

Igår var jag kallad till heldagssynundersökning på Lunds lasarett, "Ögon B". Det innebär för min del att en hel dag avsätts för att genomgå ett stort antal olika synundersökningar, kl 9:00 - 16:00 stod det i kallelsen. Min mamma brukar vara snäll och följa med mig, så även denna gång. Vi ville slippa bekymret med parkering, så vi tog tåget och valde en avgång i god tid då tågen i Skåne brukar ha en förmåga att vara försenade i tid och otid... 

Denna morgon var tåget framme i Lund i tid, dvs vi var i Lund i god tid, så jag bjöd mamma på en kopp kaffe på Espresso House innan promenaden upp till lasarettet. Utanför caféet satt en tiggare direkt på den kalla marken framför något som hade kunnat fungera som en mycket bekvämare bänk och vi kunde inte låta bli att iaktta henne en stund inifrån caféet. Det är svårt att ha åsikter i detta ämne utan att bli starkt ifrågasatt från ena eller andra hållet, så det låter jag bli, men att hon riskerade dra på sig blåskatarr för att använda en strategi som förhoppningsvis får fler att skänka pengar låter som ett än mer tragiskt öde.

Jag hakade fast i mammas arm och efter en rask promenad på tjugo minuter var vi framme på lasarettet. Mamma hade laddat upp med raggsocksstickning, korsord och tidningar för att underhålla sig medan jag var iväg på diverse upptåg. Vet faktiskt inte hur mycket hon hann sticka på den där sockan egentligen, för varje gång jag kom ut i väntrummet efter en undersökning var mamma i livligt samspråk med någon. En liten gosse fick sina nya fina skor beundrade, en annan pojke blev förärad ett äpple "för att han väntat så länge", en tredje var visst en gammal salsakompis till mig som jag inte sett innan jag for iväg på ny undersökning, men jag fick hälsningen, S! =) 

I väntrummet noterade jag ett par personer som konverserade på teckenspråk sittandes på långt avstånd ifrån varandra i soffan, en av dem hade svarta kläder. Det var inte svårt för mig att dra slutsatsen att X i svarta kläderna var tolk och att Y var döv med synproblem. En med Ushers syndrom - en allierad? Jag la mig i samtalet, presenterade mig för Y och fick det bekräftat. 

Därefter blev jag inkallad av en rar sköterska med spring i benen. Jag kom att undra varför sköterskorna på Ögon verkar vara så ovana vid synskadade? Jag bad att få hålla henne i armen/på axeln, vilket var ok, men sen sprang hon iväg. Jag tappade taget och fick kalla tillbaka henne flera gånger. Dörrarna i korridorerna står halvöppna och stolar och annat är lätt snubbelbara... 

Första undersökningen bestod i att försöka se bokstäver på tavlan. På femte raden hade jag stora problem... (Min grå starr är boven i dramat.) Därefter fick jag droppar i ögonen. Så kallade Bella Donna-droppar som gör pupillerna stora som på en inbiten gammal påtänd heroinist. Bara en svag kant av grönt syntes längst ut kring pupillerna. Som van ögonpatient var solglasögonen snabbt framme. 

Undersökning två var ett synfältstest där man sitter inne i en halv glob, stirrar mot en mittpunkt och skall meddela så snart man ser en annan liten ljusprick närma sig mittpunkten utifrån periferin någonstans. Väntar på att få kopia av resultaten, men det ligger väl kring 5-10 graders synfält.

Tredje undersökningen kallas elektroretinogram (ERG) och börjar med att man under fyrtiofem minuter får sitta i ett becksvart rum, för att "vänja ögonen vid mörker". Jag och Y, som skulle göra samma undersökning, satt där inne och vi försökte teckna taktilt till varandra. Övning ger förhoppningsvis färdighet, för vi konstaterade båda att vi tyckte det var svårt, och kände oss ganska usla på det båda två. Men så mycket lyckades vi förmedla till varandra, att vi kom fram till att Y och jag kommer att ses på ett möte nästa helg. 

Jag började bli hungrig och kände hur magen knorrade. Så kom jag på att Y är döv och inte kunde höra det. Puh, för annars hade det varit pinsamt. Sen fick jag panik och tänkte att magen kanske knorrar så högt att golvet börjar vibrera. Vi Dövblinda har välutvecklade övriga sinnen och det vore högst pinsamt om Y trodde att jag satt och pruttade! ;-)

ERG innebär att man efter bedövningsdroppar i ögonen får en plastlins i ögat och en elektrod i pannan. Jag som redan är CyberWoman i och med mitt CI (Cochlea Implantat) var lite orolig att det skulle bli ett överslag och att all elektronik skulle slås ut... Men tyvärr icke. Denna undersökning är nämligen fruktansvärt obehaglig. Man sitter där med en fasttejpad plastlins i ögat som alltså inte kan stängas trots idoga försök till blinkande, medan det från linsen skickas in blixtar i ögonen under flera minuter. När första ögat är klart inser man att man ska genomgå denna pärs en gång till på det andra ögat!

Fjärde undersökningen var en slags fortsättning på ERG där jag fick en ny plastlins i ögat för att sen titta in i en kamera med blinkande punkter. I mitten fanns ett pyttelitet kryss som jag skulle fästa blicken på och fick sedan absolut inte röra ögat på ÅTTA minuter. Jag stod ut tack vare att jag blev lovad att de bara skulle göra det på mitt ena öga. Detta då synen på mina båda ögon är ganska likvärdig.

Lunchpaus!

På den femte undersökningen skulle jag fotograferas. Jag som glömt kammen hemma! Lugn och fin, det är bara näthinnan som ska fotograferas! Man mätte tjocklek och kollade färg på denna. Det var endast den allra mest centrala delen av näthinnan som fotograferades eftersom det bara är där jag har synrester kvar. Jag tog en bild på datorskärmen med min mobil för att få med mig en bild hem. (Klart jag är nyfiken!) 

Detta är en bild på den centrala delen av min högra
näthinna. De svarta fläckarna i ytterkanterna är där
jag redan är blind. Hade bilden visat mer än
centrala näthinnan hade det mesta varit svart.

...och här är vänster öga,
med gula fläcken till vänster.

Härefter blev jag inkallad till doktor Sten, en man som jag träffat i drygt tjugo år. Han är en av världens främste forskare på min ögonsjukdom, så det är klart att det är en ynnest att få ha honom som min läkare! 

Denna bild togs när jag kommit hem, flera timmar senare.
Då hade redan pupillen hunnit dra ihop sig rejält.

Sten tittade han mig djupt i ögonen - vilket inte var så svårt, med tanke på att mina pupiller var stora som ärtor - och började den sjätte undersökningen. Den innebar att Sten kollade trycket i mina ögon som var 16, vilket tydligen är bra. Ingen glaukom, med andra ord. Sjunde undersökningen kallar jag den då Sten tittade efter grå starr. Det har jag, men han anser idag att det inte är så mycket att han vill operera. Förvisso är jag extremt bländningskänslig, men riskerna med en starroperation bedömer han i nuläget som större än den vinst en operation kan ge. Detta eftersom jag har såpass bra centralt seende som jag har. I alla fall med Usher-mått mätt. 

Doktorn såg oförskämt glad och nöjd ut. Han konstaterade att jag idag ser mycket bättre än han någonsin trott att jag skulle göra när vi sågs första gången för tjugo år sen. (Jaså? Det berättade han inte DÅ...) Synen har försämrats men enligt honom, som sagt mycket långsammare än han trott. Jag har ätit A-vitaminer i tjugo år och det finns biverkningar med A-vitaminer som gör att många väljer bort dessa. Jag har fortsatt ta dem och kanske har de ändå gjort nytta? Forskningen visar också på att det är mycket som inte stämmer med diagnoser och att alla med Usher är unika. Han trodde att med den synutvecklingen jag haft hittills är chanserna mycket stora att jag får behålla mitt centrala seende livet ut. (Hoppas hoppas! Och att det gäller även om jag blir riktigt gammal...) Vi pratade lite om de framsteg som görs inom forskningen, vi pratade om min Usher-diagnos som inte liknar någon annan. Vi pratade om gen-terapi och att man funnit vilka gener det är fel på hos mig, men att det inte riktigt stämmer med tidigare teorier, då samma gen från mamma och pappa ska vara skadad men att det är inte är så i mitt fall. Vi pratade om framtiden som man egentligen inte vet mycket om. Någon gång kommer jag att behöva göra starroperation. Han var som sagt mycket positiv, nästan som om han inte kunde dölja sin glädje. (Eller är han en bara en duktig skådespelare?) 

Hur som helst, jag sög i mig vad han sa och väljer att tänka positivt. Hur jag än vrider och vänder på det, så är det som det är och hur jag väljer att tackla situationen är förstås upp till mig. Jag väljer att se GLÄDJEN i det lilla!

När vi kom tillbaka till Helsingborg hoppade jag av tåget medan mamma satt kvar och fortsatte vidare mot byn norr om stan där hon bor. Jag gick inom Systembolaget för att köpa en flaska vin, men behöll solglasögonen på hela tiden. Med de pupillerna är jag rädd att de annars sagt: "Nej, tyvärr, det blir inget idag. Vår policy är att inte sälja till påtända personer."

Jag ser inte!

Det finns några (eller egentligen är det väldigt många) händelser i mitt liv som borde fått min omgivning att reagera på att det inte stod riktigt rätt till med min syn långt tidigare. Av någon anledning gjorde ingen det. Visst är det märkligt ändå?

Istället sa man "men du får väl se dig för". Jag har kallats för ouppmärksam, klumpig, klantig, dum, slö, trög och en massa andra saker. Det har satt sina spår och nu när jag tänker på det kan det inte undvikas att det kryper fram en liten tår i ögonvrån. 

Varför trodde ingen på det jag sa: "Jag ser inte!" 

Här kommer ett litet urval av dessa händelser:

* När jag var mycket liten råkade jag vid något tillfälle springa rakt ut över gågatan med följden att jag sprang i vägen för någon. Pappa sa: "Se dig för din blinda höna!" Jag sa: "Men jag såg ju ingen."

* I högstadiet gjorde vi ett synfältstest på biologilektionen. Klasskamraterna sa: "Du gör fel!" när det visade sig att mitt resultat blev betydligt sämre än de andras. Jag svarade: "Men jag ser inget där ute på sidorna!"

* Jag och en kompis var ute och cyklade när jag råkade cykla rakt på en 50-skylt i en nerförsbacke och slog mig förfärligt. Min kompis skrattade för att hon tyckte det såg så roligt ut. Den då blåslagna Tina svarade: "Jag såg inte skylten!"

* På scoutlägret sprang alla kompisarna ifrån mig på kvällen när det mörknat. De andra tyckte jag var slö som inte orkade springa med dem. Jag snubblade sakta efter dem med ficklampan intensivt lysande på marken. "Jag vågar inte springa i mörkret, jag ser ju inget!"

* När jag nyligen fått körkort lånade jag pappas bil. Jag var ute på naturutflykt med kompisar och jag skulle bara vända bilen på en grön äng. Då råkade jag backa bilen på ett stengärde som jag inte sett. Jag försökte förklara för pappa att: "Jag tittade jättenoga och det var alldeles tomt på ängen. Jag såg inget stengärde!"

* En vedervärdig sak inträffade när jag och min kompis var i övre tonåren. Vi spelade tennis med en "tennistrainer". Kommer ni ihåg dem? Ett gummiband var fäst i tennisbollen och jag och kompisen slog vartannat slag. Bollen kom lite snett, jag skrek "akta" men kompisen hann inte undan. Jag slog ut hennes ena framtand! :'( "Jag såg inte var du stod..." kändes då som en hopplös ursäkt. 

* Hemma i mitt föräldrahem fanns ett skåp ovanför toalettstolen. En gång råkade jag slå huvudet i dörren som hoppade av fästena, ramlade ner och krossade hela toalettstolen. Jag försvarade mig inför mamma och pappa med att: "Jag såg inte att skåpdörren var öppen!"

* En annan gång kom jag ner i källaren och lyfte på locket till frysboxen. Jag hörde "klirr klirr kras krasch klirr" och insåg i samma stund att mamma hade ju burit ner alla vaserna med blommor från studentuppvaktningen i källaren under natten för att de skulle stå svalt. De stod där på locket till frysboxen. Jag var helt förtvivlad och försökte städa upp glaskrosset och de ledsna blommorna efter bästa förmåga medan jag försökte tänka ut en bättre förklaring än: "Jag såg dem inte!" 

Tänk om någon hade reagerat tidigare och verkligen lyssnat på mig när jag sa: "Jag ser inte!" 

Att åka buss eller kanske inte det, nej?

När jag för några år sen ansökte om Färdtjänsttillstånd/Serviceresetillstånd fick jag träffa en handläggare från Skånetrafiken. Vi pratade lite kring svårigheterna med att åka buss och tåg. Man vill inom Skånetrafiken i möjligaste mån underlätta för ALLA människor att åka med allmänna kommunikationer såsom buss och tåg i första hand. Det är självklart billigare än alternativ två: Beställa resa med Färdtjänstbil. (Dvs det kan man göra om man inte är hörselskadad; att försöka tala i telefon är illa nog, att tala i telefon med någon som knappt kan svenska hos de utlandsplacerade beställningscentralerna är etter värre.)

För att locka folk med funktionshinder att välja de allmänna kommunikationerna framför Färdtjänstbil har man, då man väljer buss eller tåg 10% rabatt på biljettpriset samt rätt att ta med sig en ledsagare när så behövs. Jag förklarade de problem jag som både syn- och hörselskadad har när jag åker kommunalt. Bland annat stannar inte bussarna vid markeringarna. "Är det mer än en buss på hållplatsen är VARJE busschaufför SKYLDIG att stanna vid främsta stoppet." lugnade hon mig med.  

"HA! Det händer i princip ALDRIG." svarade jag henne. Är det två bussar på samma hållplats kör båda ut samtidigt och gissa hur många gånger jag missat en buss av denna anledning =(

Dessutom är bussarna utrustade med utrop som talar om VILKEN buss som just stannat, samt VART den är på väg. För att detta utrop ska aktiveras måste chauffören stanna bussen och öppna dörren. HA! Gissa hur många gånger det händer? (Inte för att jag som hörselskadad kan höra det över allt trafikbrus, men det finns ju andra synskadade med fullgod hörsel som vill kunna åka buss.)

Igår kväll var jag hembjuden till min kompis L. L skulle bjuda på mat och jag köpte med mig en flaska vin. Vi hördes av på eftermiddagen och jag frågade om hon ville ha vin. "Njaaa, men jag ska ju köra dig hem sen, så det går ju inte." "Tack för erbjudandet snälla L, men jag kan ta bussen hem. Du får avgöra." Tilläggas ska att det krävs två bussar med byte innan jag är hemma. Idag var jag på gott humör och energikontot var fullt så jag var beredd att ta det besväret som bussåkandet skulle kunna innebära.

I dagsljus hittar jag ganska hyfsat i centrala Helsingborg, men efter mörkrets inbrott är det mesta både svart och svårt, så jag letade mig fram på Skånetrafikens hemsida innan jag begav mig iväg. Kollade busstider, kollade hållplatser och kollade exakta LÄGET där bussarna skulle stanna, så att jag enklast skulle fixa bussbytet nere i stan. Från läge B inne på Knutpunkten, promenera över övergångsstället till läge O på Järnvägsgatan. JA, men DET fixar jag!

L följde mig till första bussen och vinkade av mig. Bussen var snabbt och smidigt nere på Knutpunkten. Jag travade över gatan och noterade att det redan väntade tre bussar på hållplatsen. Undras vilka bussar det är som står där just nu? Inte alla bussar går till Rom (inte uppför Hälsovägen heller för den delen) men jag noterade att 1:an som stod först skulle passa mig bra. Precis när jag käppat mig fram till den vita markeringen framför bussdörren körde han ut från hållplatsen. Han BORDE ha sett en person med vit käpp, men ok, han hade väl en tid att hålla. Buss nummer två, linje 8 kör inte dit jag skulle, men den rullade bara förbi mig utan att ens stanna och kolla om jag (synskadad, vit käpp) hade för avsikt att åka med den. Den tredje bussen (linje 5 lyckades jag med nöd och näppe utläsa i farten) försökte OCKSÅ den smyga förbi mig! 

DÅ! Då blev jag ursinnig och tänkte att INTE ska tre bussar få åka ifrån mig en sen, kall och regnig fredagskväll. JAG tänker minsann inte vänta en halvtimme på nästa buss! Så jag sträckte i ren desperation ut käppen för att få busschauffören att fatta att jag ville med den. Doppskon träffade framme vid kofångaren så det sa lite "klonk" och bussen stannade med ett tvärtnit några meter ut i gatan. Chauffören öppnade dörren, visade en arg min och morrade något med ilsken röst. Jag klev ner från trottoaren, gick ut i gatan och fram mot dörrarna. 

"Är du inte skyldig att stanna?!" 
"Eh, eh.." 
"Ja, är du inte SKYLDIG att stanna?!" 
"Ehh, ja men jag har ju stannat NU!"
"Nu ja..." sa jag medan jag sträckte upp benet för att kliva in på bussen.
"Det är ett högt steg där." försökte chauffören urskulda sig, när han noterade min vita käpp och förmodligen skämdes inför publiken i sin fullsatta buss.
"Ja, men varför stannade du inte där du SKULLE stannat?" sa jag med barsk röst.
Sen käppade jag mig bak i bussen till en ledig plats. 

Man måste verkligen vara om sig och kring sig om man ska klara sig hyfsat som DövBlind. En annan dag med mindre saldo på energi-kontot hade jag stått där med tårarna rinnande nerför kinderna när jag upptäckt att bussen "farit direkt till fängelset utan att passera 'GÅ'"... 

Sport på TV - inte om jag får bestämma!

Det är söndag strax efter lunch. Det har varit en väldigt sen morgon med långfrukost, tidning, mer kaffe, en puss eller två... 

DÅ brakar helvetet loss: OS-final i hockey som HAN naturligtvis MÅSTE se på, trots det fina och soliga vårvädret. HON sätter sig intill honom i soffan, mest för att få vara nära honom en stund till, det är ju en hel vecka till nästa helg.

På TV:n kan hon inte uppfatta så mycket, eftersom hon både ser och hör dåligt. Hon ser i varje fall gula och röda figurer som åker fram och tillbaka över TV-rutan. Kommentatorn höjer och sänker rösten lite då och då och hastigheten på hans tal ökar ofta samtidigt som rösten höjs. Det är nog vid de tillfällena som det nästan blir mål... 

Rösten höjs, röd spelare befinner sig nära gult mål. Gul spelare faller på den hårda isen. Röd spelare faller ovanpå gul spelare. 
Han: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur nära det var att röd spelare gjorde mål.)
Hon: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur farliga de vassa skridskoskenorna är.)

Spelet på TV-skärmen fortsätter...
Han (med uppspärrade ögon, halvvägs uppe ur soffan): Ooo! Aj! JA! Bra! Skjut! Nej! Ooohohoho, det var nära! Ja, bra där! 
Hon (blundar hårt varje gång det hörs en smäll och spelarna knuffas in i sargen): Aj! Ousch! Aj det såg ut att göra ont! Oj, nej! 

Paus.

Han: Vill du ha kaffe?
Hon: Jatack.
Han kommer tillbaka med nybryggt kaffe. Hon har flyttat fokus till deckaren hon håller på att läsa på sin läsplatta. Deckaren med blodiga mord, avhuggna huvuden och fingrar är betydligt mindre skräckinjagande än den kusligt farliga sporten som visas på TV. "Sporten" med knivvassa skridskoskenor, hård och kall is, långa farliga klubbor, fälleben, knuffar och slag. 

Han fortsätter att titta på dumburken och utstöta läten då och då. Efter hand som matchen fortsätter avtar de där lätena och han lämnar till och med TV-rummet under långa stunder. (Det går nu upp för henne att det röda laget har gjort en massa mål, medan det gula laget inte presterat på samma nivå.)

Två timmar senare säger han med triumf i rösten: Ha! Du har sett OS på TV! Du har sett en hel match på TV!
Hon: Nähä, jag tittade inte, jag...
Han: Ha! Du har sett OS på TV!
Hon: Nej, jag läste ju...
Han: Haha! Du har sett sport på TV!
Hon: Nej, det har jag INTE, jag satt ju bara i soff...
Han: Ha! Du har tittat på OS! Du har tittat på OS! 


Jag berättar alltså min version först, bara för att ni ska veta vad som verkligen hände! 

"La de swinge!" eller "Är gräset grönare på andra sidan?"

Då och då blir jag påmind av folk i min omgivning om väldigt pinsamma saker jag gjort. Som den gången när jag blev bjuden på bubbel på en bar och blev väldigt onykter... Eller den gången jag i åttaårsåldern försökte imponera på min kompis danska kusiner genom att göra en kullerbytta och istället fick plåstras om med blodet rinnande från huvudet eftersom jag landade på en sten... Eller den gången jag glömde min systemkamera på en toalett i Italien... Eller då jag försökte byta ut F på Stromboli...

Pinsamheter gör i de allra flesta fall sig bäst väl gömda mycket, mycket långt in i garderoben. I andra fall är det kanske lika bra att ta fram dem och vädra dem i solljuset då och då. Solens skarpa strålar har som bekant den egenskapen att de bleker skarpa färger till oigenkännlighet. Till slut är de förhoppningsvis inte längre pinsamma utan mest glada minnen. 

Första sommaren efter att jag fått mitt CI (Cochlea Implantat) var jag och pojkvännen F på semester i Italien, närmare bestämt på Sicilien. Vi bokade utflykter under några av dagarna med en lokal resebyrå och besökte även öarna Panarea där jag fick höra cikador för första gången i mitt liv, och Stromboli, ön där Ingrid Bergman och Roberto Rosellini hade sitt lilla kärleksnäste. 

Som synskadad måste man hela hela tiden hålla alla de där sakerna i huvudet som andra normalseende har i synfältet: Väskan, kameran, trafiken, omgivningen osv. På utlandssemester befinner du dig på okända marker och folk talar ett annat språk, så är du dessutom hörselskadad måste du anstränga dig tusenfalt mer än en vanlig turist.  Det är mycket nya intryck och jag håller mig väldigt nära F. Kramar hans arm för det mesta. 

Så gjorde jag förstås även här, men på ett av caféerna vi besökte var jag nödgad att besöka WC. För en stund var jag alltså tvungen att släppa F:s arm medan jag letade mig fram till en toalett i andra änden av byggnaden. F gick ut i solen så länge. Toaletten var liten och mörk. Det fanns en fönstersmyg där jag la systemkameran medan jag gjorde det jag skulle. Jag är inte så dum att jag riskerar att lägga den på ett blött golv, heller! När jag sammanstrålade med F som väntade utanför var hans första fråga: "Var har du kameran?" Storleken på mina ögon i den stunden kan enklast jämföras med normalstora tårtassietter. "ÅH! Den glömde jag inne på toaletten!" Aldrig, vare sig förr eller senare, har F setts springa så fort. Kameran låg tack-och-lov kvar! 

Efter detta missöde blev jag ännu mer fäst vid F:s arm. Vi promenerade på en liten stig på ön bland de andra hundratals turister som utflyktsbåten varit full av. När jag ville ta ett foto var jag tvungen att släppa honom en stund och när jag några sekunder senare tog fatt i den arm som var närmast till vänster om mig hörde jag honom ropa. "Nej nej nej, det är fel!" Hoppsan hoppsan, jag hade tydligen tagit fatt i en annan mans arm!!! Mannen i fråga gjorde inte så stort väsen av det hela, men hans sällskap - henne ska vi bara inte tala om! Om hennes blick hade kunnat döda hade jag inte kunnat sitta här och berätta om detta idag. Ön Stromboli är inte så stor och när hundratals turister ska flockas på en liten ö under några timmar är det lätt hänt att man stöter på samma personer om och om igen. Ragazzan och hennes "evil eye" förföljde mig resten av dagen! 

F har väldigt kul åt detta och brukar med jämna mellanrum roa sig med att påminna mig om när jag försökte få med honom på swingersparty på Stromboli...  

IQ (Sitter inte vare sig i ögonen eller i öronen.)

Pojkvännen berättade häromdagen att han gjort ett IQ-test på internet och fått resultatet 139. "Vet du att det är bara 2% av befolkningen som har högre IQ än så?"

Jodå, jag om någon vet... Som hörsel- och synskadad uppfattar jag ju som bekant inte allt som sker eller sägs i min närmaste omvärld. Detta kan verka oerhört barnsligt; men det här att inte uppfatta saker och ting med en gång har - trots att jag mycket väl VET skälet till varför -  under större delen av mitt liv fått mig att inbilla mig att jag är "dum". För att råda bot på denna dumhetskänsla roar jag mig emellanåt med att göra intelligenstester. Resultatet blir alltid att jag hamnar på den här övre delen av skalan där bara två procent av befolkningen har högre IQ. Så. Ok. Då borde jag vara nöjd. Jag är alltså inte "dum". Eller? 



Nyligen hade jag ett möte med en helt ny kund på banken och eftersom vi inte hade träffats förr, började jag med att förklara att jag är hörselskadad, så att det inte skulle bli några missförstånd. "Ja, jag ser att du läser på mina läppar. Tittar du inte på siffertangenterna alls?" (Nej det gör jag inte, men det behöver troligen INGEN banktjänsteman göra.) 

Medan vi satt där hände det sig senare att jag inte kunde hitta min miniräknare som låg alldeles framför näsan och då sa jag lite i förbigående att "ja, jag är synskadad också". "Va?", sa kunden "Nu är jag jäkligt imponerad! Också jobbar du på bank!" "Ja men jag har ju jobbat här sedan jag slutade skolan. Det är detta jag kan." svarade jag, som inte alls är imponerad av mig själv. "Du som jobbar med LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har kanske vana vid att träffa folk med dövblindhet?" frågade jag då. "Nej inte alls. Jag jobbar med HANDIKAPPADE." replikerade kunden. (???)

Så kommer min egen undran: Varför skulle jag inte kunna jobba på bank? Det är mig veterligen inte det som är MELLAN ögonen och öronen som är skadat. Dessutom har jag hjälpmedel för både syn och hörsel. Kanske bäst att jag fräschar upp kunskaperna på några av våra bankinterna utbildningar på intranätet. Bank-IQ-test, here I come!



När jag är ute och dansar händer det sig ibland - när danspartnern förstått att jag ser och hör så jäkla illa som jag gör - att vederbörande säger: "Wow, och tänk att du kan dansa så bra TROTS att du knappt ser eller hör." Då snurrar det i huvudet på mig: Trots? Menar du att jag egentligen dansar som en kratta? Eller menar du att jag dansar bra för att vara en person som har DövBlindhet? Hur ser dans-IQ ut för DövBlinda personer ut i allmänhet? Om jag nu inte haft - eller underlåtit att nämna - att jag har DövBlindhet, HUR hade min dans-IQ då bedömts?

Men herregud, jag dansar med benen och svänger lite på rumpan, vilket inte är så svårt när man har en så stor rumpa som jag har ;-) Det är inte vare sig benen eller rumpan jag har några allvarliga bekymmer med...  



Det var familjekalas i helgen och jag valde att placera mig vid den änden av bordet där det var bäst ljus. Den platsen sammanföll inte med den där det var bäst ljud. Så jag hörde bara vad den person som satt bredvid respektive mittemot mig sa. Rätt som det var bröt alla kring bordet ut i ett gemensamt gapskratt, närmare bestämt i ett "asgarv". Där satt jag... Först tänkte jag strunta i det för det tillhör vardagshändelser att jag inte har någon aning om vad de andra skrattar åt och på sistone har jag tvingats lära mig sortera bort sådant som oviktigt. Men nu var det familjekalas och alla skrattade så otroligt glatt och hjärtligt. Jag ville också var med och skratta. "Vad skrattar ni åt? Vad var det som var så roligt?" undrade jag. "Jo, en björn." Vad? Vem? "EN BJÖRN!" Vadå björn? "Han skulle DANSA med en björn!" VEM? Berätta från början, jag har inte hört ett enda ord. Till sist fick jag berättat för mig en historia om Putin och en björn som var bög som dansade (eller vad det nu var) och en kvart efter att de andras skratt sedan länge klingat ut fick jag också skratta lite. Skrattet var långtifrån sådär spontant och sprudlande som de andras. Mitt skratt var dessutom alldeles ensamt. Och då kände jag mig sådär DUM igen =(

Nån som känner till nåt bra IQ-test jag kan göra? ;-)



Jag har läst om forskning som visar på att hörselskadade personer har lättare för att utveckla demens och det gör mig bekymrad. Jag äter fisk minst två gånger i veckan, jag äter omega3-tabletter, för det har farbror doktorn rekommenderat mig att ta för synen men jag vet att omega3 är bra för mycket annat, bland annat för minnet. Jag försöker läsa mycket böcker. Periodvis löser jag korsord eller löser kluriga gåtor för att hålla hjärnan igång. Jag skummar igenom nyheter för att "hänga med" men jag är inte det minsta intresserad av vare sig sport, melodifestivalen eller politik... Här krävs ett förtydligande: Att jag inte är intresserad av politik innebär inte att jag är utan åsikter. Jag tycker tex att folk ska få gifta sig med precis vem de vill - man eller kvinna - men jag tänker inte försöka lägga på minnet vad alla våra svenska ministrar heter eller vem som styr i Holland, Ecuador eller för den delen i Kanada. Kontentan av detta är, att om du pratar sport, schlager eller politik med mig verkar jag troligtvis onödigt DUM igen ;-) 

                                  Höna 1: "Vilket är ditt IQ?" 
                        Höna 2: "De där testerna är helt felaktiga!" 
                                  Höna 1: "Wow, SÅ lågt?"


Fast när jag tänker efter... Det vet jag vid det här laget att jag inte är, för jag har åstadkommit goda resultat i en massa menlösa IQ-test på sistone! =D 
Som tur är finns det inga sportfrågor med i IQ-testen!!!