Sport på TV - inte om jag får bestämma!

Det är söndag strax efter lunch. Det har varit en väldigt sen morgon med långfrukost, tidning, mer kaffe, en puss eller två... 

DÅ brakar helvetet loss: OS-final i hockey som HAN naturligtvis MÅSTE se på, trots det fina och soliga vårvädret. HON sätter sig intill honom i soffan, mest för att få vara nära honom en stund till, det är ju en hel vecka till nästa helg.

På TV:n kan hon inte uppfatta så mycket, eftersom hon både ser och hör dåligt. Hon ser i varje fall gula och röda figurer som åker fram och tillbaka över TV-rutan. Kommentatorn höjer och sänker rösten lite då och då och hastigheten på hans tal ökar ofta samtidigt som rösten höjs. Det är nog vid de tillfällena som det nästan blir mål... 

Rösten höjs, röd spelare befinner sig nära gult mål. Gul spelare faller på den hårda isen. Röd spelare faller ovanpå gul spelare. 
Han: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur nära det var att röd spelare gjorde mål.)
Hon: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur farliga de vassa skridskoskenorna är.)

Spelet på TV-skärmen fortsätter...
Han (med uppspärrade ögon, halvvägs uppe ur soffan): Ooo! Aj! JA! Bra! Skjut! Nej! Ooohohoho, det var nära! Ja, bra där! 
Hon (blundar hårt varje gång det hörs en smäll och spelarna knuffas in i sargen): Aj! Ousch! Aj det såg ut att göra ont! Oj, nej! 

Paus.

Han: Vill du ha kaffe?
Hon: Jatack.
Han kommer tillbaka med nybryggt kaffe. Hon har flyttat fokus till deckaren hon håller på att läsa på sin läsplatta. Deckaren med blodiga mord, avhuggna huvuden och fingrar är betydligt mindre skräckinjagande än den kusligt farliga sporten som visas på TV. "Sporten" med knivvassa skridskoskenor, hård och kall is, långa farliga klubbor, fälleben, knuffar och slag. 

Han fortsätter att titta på dumburken och utstöta läten då och då. Efter hand som matchen fortsätter avtar de där lätena och han lämnar till och med TV-rummet under långa stunder. (Det går nu upp för henne att det röda laget har gjort en massa mål, medan det gula laget inte presterat på samma nivå.)

Två timmar senare säger han med triumf i rösten: Ha! Du har sett OS på TV! Du har sett en hel match på TV!
Hon: Nähä, jag tittade inte, jag...
Han: Ha! Du har sett OS på TV!
Hon: Nej, jag läste ju...
Han: Haha! Du har sett sport på TV!
Hon: Nej, det har jag INTE, jag satt ju bara i soff...
Han: Ha! Du har tittat på OS! Du har tittat på OS! 


Jag berättar alltså min version först, bara för att ni ska veta vad som verkligen hände! 

"La de swinge!" eller "Är gräset grönare på andra sidan?"

Då och då blir jag påmind av folk i min omgivning om väldigt pinsamma saker jag gjort. Som den gången när jag blev bjuden på bubbel på en bar och blev väldigt onykter... Eller den gången jag i åttaårsåldern försökte imponera på min kompis danska kusiner genom att göra en kullerbytta och istället fick plåstras om med blodet rinnande från huvudet eftersom jag landade på en sten... Eller den gången jag glömde min systemkamera på en toalett i Italien... Eller då jag försökte byta ut F på Stromboli...

Pinsamheter gör i de allra flesta fall sig bäst väl gömda mycket, mycket långt in i garderoben. I andra fall är det kanske lika bra att ta fram dem och vädra dem i solljuset då och då. Solens skarpa strålar har som bekant den egenskapen att de bleker skarpa färger till oigenkännlighet. Till slut är de förhoppningsvis inte längre pinsamma utan mest glada minnen. 

Första sommaren efter att jag fått mitt CI (Cochlea Implantat) var jag och pojkvännen F på semester i Italien, närmare bestämt på Sicilien. Vi bokade utflykter under några av dagarna med en lokal resebyrå och besökte även öarna Panarea där jag fick höra cikador för första gången i mitt liv, och Stromboli, ön där Ingrid Bergman och Roberto Rosellini hade sitt lilla kärleksnäste. 

Som synskadad måste man hela hela tiden hålla alla de där sakerna i huvudet som andra normalseende har i synfältet: Väskan, kameran, trafiken, omgivningen osv. På utlandssemester befinner du dig på okända marker och folk talar ett annat språk, så är du dessutom hörselskadad måste du anstränga dig tusenfalt mer än en vanlig turist.  Det är mycket nya intryck och jag håller mig väldigt nära F. Kramar hans arm för det mesta. 

Så gjorde jag förstås även här, men på ett av caféerna vi besökte var jag nödgad att besöka WC. För en stund var jag alltså tvungen att släppa F:s arm medan jag letade mig fram till en toalett i andra änden av byggnaden. F gick ut i solen så länge. Toaletten var liten och mörk. Det fanns en fönstersmyg där jag la systemkameran medan jag gjorde det jag skulle. Jag är inte så dum att jag riskerar att lägga den på ett blött golv, heller! När jag sammanstrålade med F som väntade utanför var hans första fråga: "Var har du kameran?" Storleken på mina ögon i den stunden kan enklast jämföras med normalstora tårtassietter. "ÅH! Den glömde jag inne på toaletten!" Aldrig, vare sig förr eller senare, har F setts springa så fort. Kameran låg tack-och-lov kvar! 

Efter detta missöde blev jag ännu mer fäst vid F:s arm. Vi promenerade på en liten stig på ön bland de andra hundratals turister som utflyktsbåten varit full av. När jag ville ta ett foto var jag tvungen att släppa honom en stund och när jag några sekunder senare tog fatt i den arm som var närmast till vänster om mig hörde jag honom ropa. "Nej nej nej, det är fel!" Hoppsan hoppsan, jag hade tydligen tagit fatt i en annan mans arm!!! Mannen i fråga gjorde inte så stort väsen av det hela, men hans sällskap - henne ska vi bara inte tala om! Om hennes blick hade kunnat döda hade jag inte kunnat sitta här och berätta om detta idag. Ön Stromboli är inte så stor och när hundratals turister ska flockas på en liten ö under några timmar är det lätt hänt att man stöter på samma personer om och om igen. Ragazzan och hennes "evil eye" förföljde mig resten av dagen! 

F har väldigt kul åt detta och brukar med jämna mellanrum roa sig med att påminna mig om när jag försökte få med honom på swingersparty på Stromboli...  

IQ (Sitter inte vare sig i ögonen eller i öronen.)

Pojkvännen berättade häromdagen att han gjort ett IQ-test på internet och fått resultatet 139. "Vet du att det är bara 2% av befolkningen som har högre IQ än så?"

Jodå, jag om någon vet... Som hörsel- och synskadad uppfattar jag ju som bekant inte allt som sker eller sägs i min närmaste omvärld. Detta kan verka oerhört barnsligt; men det här att inte uppfatta saker och ting med en gång har - trots att jag mycket väl VET skälet till varför -  under större delen av mitt liv fått mig att inbilla mig att jag är "dum". För att råda bot på denna dumhetskänsla roar jag mig emellanåt med att göra intelligenstester. Resultatet blir alltid att jag hamnar på den här övre delen av skalan där bara två procent av befolkningen har högre IQ. Så. Ok. Då borde jag vara nöjd. Jag är alltså inte "dum". Eller? 



Nyligen hade jag ett möte med en helt ny kund på banken och eftersom vi inte hade träffats förr, började jag med att förklara att jag är hörselskadad, så att det inte skulle bli några missförstånd. "Ja, jag ser att du läser på mina läppar. Tittar du inte på siffertangenterna alls?" (Nej det gör jag inte, men det behöver troligen INGEN banktjänsteman göra.) 

Medan vi satt där hände det sig senare att jag inte kunde hitta min miniräknare som låg alldeles framför näsan och då sa jag lite i förbigående att "ja, jag är synskadad också". "Va?", sa kunden "Nu är jag jäkligt imponerad! Också jobbar du på bank!" "Ja men jag har ju jobbat här sedan jag slutade skolan. Det är detta jag kan." svarade jag, som inte alls är imponerad av mig själv. "Du som jobbar med LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har kanske vana vid att träffa folk med dövblindhet?" frågade jag då. "Nej inte alls. Jag jobbar med HANDIKAPPADE." replikerade kunden. (???)

Så kommer min egen undran: Varför skulle jag inte kunna jobba på bank? Det är mig veterligen inte det som är MELLAN ögonen och öronen som är skadat. Dessutom har jag hjälpmedel för både syn och hörsel. Kanske bäst att jag fräschar upp kunskaperna på några av våra bankinterna utbildningar på intranätet. Bank-IQ-test, here I come!



När jag är ute och dansar händer det sig ibland - när danspartnern förstått att jag ser och hör så jäkla illa som jag gör - att vederbörande säger: "Wow, och tänk att du kan dansa så bra TROTS att du knappt ser eller hör." Då snurrar det i huvudet på mig: Trots? Menar du att jag egentligen dansar som en kratta? Eller menar du att jag dansar bra för att vara en person som har DövBlindhet? Hur ser dans-IQ ut för DövBlinda personer ut i allmänhet? Om jag nu inte haft - eller underlåtit att nämna - att jag har DövBlindhet, HUR hade min dans-IQ då bedömts?

Men herregud, jag dansar med benen och svänger lite på rumpan, vilket inte är så svårt när man har en så stor rumpa som jag har ;-) Det är inte vare sig benen eller rumpan jag har några allvarliga bekymmer med...  



Det var familjekalas i helgen och jag valde att placera mig vid den änden av bordet där det var bäst ljus. Den platsen sammanföll inte med den där det var bäst ljud. Så jag hörde bara vad den person som satt bredvid respektive mittemot mig sa. Rätt som det var bröt alla kring bordet ut i ett gemensamt gapskratt, närmare bestämt i ett "asgarv". Där satt jag... Först tänkte jag strunta i det för det tillhör vardagshändelser att jag inte har någon aning om vad de andra skrattar åt och på sistone har jag tvingats lära mig sortera bort sådant som oviktigt. Men nu var det familjekalas och alla skrattade så otroligt glatt och hjärtligt. Jag ville också var med och skratta. "Vad skrattar ni åt? Vad var det som var så roligt?" undrade jag. "Jo, en björn." Vad? Vem? "EN BJÖRN!" Vadå björn? "Han skulle DANSA med en björn!" VEM? Berätta från början, jag har inte hört ett enda ord. Till sist fick jag berättat för mig en historia om Putin och en björn som var bög som dansade (eller vad det nu var) och en kvart efter att de andras skratt sedan länge klingat ut fick jag också skratta lite. Skrattet var långtifrån sådär spontant och sprudlande som de andras. Mitt skratt var dessutom alldeles ensamt. Och då kände jag mig sådär DUM igen =(

Nån som känner till nåt bra IQ-test jag kan göra? ;-)



Jag har läst om forskning som visar på att hörselskadade personer har lättare för att utveckla demens och det gör mig bekymrad. Jag äter fisk minst två gånger i veckan, jag äter omega3-tabletter, för det har farbror doktorn rekommenderat mig att ta för synen men jag vet att omega3 är bra för mycket annat, bland annat för minnet. Jag försöker läsa mycket böcker. Periodvis löser jag korsord eller löser kluriga gåtor för att hålla hjärnan igång. Jag skummar igenom nyheter för att "hänga med" men jag är inte det minsta intresserad av vare sig sport, melodifestivalen eller politik... Här krävs ett förtydligande: Att jag inte är intresserad av politik innebär inte att jag är utan åsikter. Jag tycker tex att folk ska få gifta sig med precis vem de vill - man eller kvinna - men jag tänker inte försöka lägga på minnet vad alla våra svenska ministrar heter eller vem som styr i Holland, Ecuador eller för den delen i Kanada. Kontentan av detta är, att om du pratar sport, schlager eller politik med mig verkar jag troligtvis onödigt DUM igen ;-) 

                                  Höna 1: "Vilket är ditt IQ?" 
                        Höna 2: "De där testerna är helt felaktiga!" 
                                  Höna 1: "Wow, SÅ lågt?"


Fast när jag tänker efter... Det vet jag vid det här laget att jag inte är, för jag har åstadkommit goda resultat i en massa menlösa IQ-test på sistone! =D 
Som tur är finns det inga sportfrågor med i IQ-testen!!!

Vitt vitt vitt!

Nu har vi fått snö i Skåne. En morgon i förra veckan när jag tittade ut konstaterade jag att allt var vitt vitt vitt. Härligt tycker jag, som inte sitter bakom en ratt eller är beroende av tågtrafiken. "Oj, det är ljust ute!" tänkte jag med en glad min när jag skulle bege mig iväg till jobbet vid åttatiden. "Då behöver jag inte använda den vita käppen." tänkte jag vidare. Den stora kulan till käppen (ja, doppsko, då) som jag kallar "snökulan" har rest till sällare jaktmarker och nu har jag bara en liten nedsliten sak som fastnar precis överallt. Måste bege mig till syncentralen en dag och försöka fjäska till mig en ny "doppsko". 

Jag gav mig iväg mot jobb, men när jag inte lyckades komma över den trafikerade tvärgatan på grund av all trafik, vecklade jag ut käppen i alla fall. Jag har fäst en liten lysdiod på den, så att både den och jag ska synas bättre. (Tack för tipset, Tobbe!) Det snöade för fullt och var ganska dimmigt av snörök. Till sist var det en bil som stannade för mig och jag kilade snabbt över gatan.

Nu var käppen trots allt utfälld och i det lite hala väglaget gled käppen enkelt från sida till sida, så jag behöll den i "skarpt läge". Jag kände mig som en trebent Bambi på hal is... En sådan är i varje fall stadigare än en tvåbent Tina, kan jag upplysa er om ;-) 

Vid nästa större korsning finns det ett övergångsställe och när jag kommit över till mittrefugen skulle jag bara trava vidare över den andra vägbanan när jag plötsligt hörde någon ropa. Jag stannade till och letade efter rösten. Kunde det vara mig någon kallade på? Då lyfte jag blicken och upptäckte plötsligt en jättestor saltbil rakt framför mig på övergångsstället. Mannen i förarhytten hade tydligen reagerat på min vita käpp och förstått att jag inte såg att han stod där. När jag upptäckte honom ropade han högt och tydligt genom den nervevade rutan för att överrösta bilens motorljud: "Hej! Jag står här mitt på övergångsstället med en stor saltbil! Vänta ett litet tag, jag ska strax köra!" 

Jag blev konfunderad. HUR hade jag kunnat missa en stor saltbil och sånär gått ut rakt framför den? 

Jo, men det är såhär: Framför bilen var det fäst en snöplog. Mellan snöplogen och lastbilen är det ett utrymme på några decimeter och det var DÄR jag tittade och tyckte att det såg alldeles tomt och fritt ut att passera på övergångsstället. Så fungerar det med tunnelseende. 

När jag kom till jobb var jag ganska uppjagad och insåg att det kunde faktiskt gått riktigt illa om jag INTE haft käppen...

Ljudupplevelser. Eller inte.

För några dagar sedan damp det ner en Frågeenkät i mailboxen från Handisam, vilket jag tror är en förkortning av "Handikappad i Samhället". Den här gången handlade enkäten om hur man som handikappad upplever tillgängligheten bland annat på Kulturella institutioner.

Jag svarade på frågorna och medan jag satt där kom jag såklart att tänka på några grejer som hänt på sistone.

För att alla ska förstå: Slinga, eller teleslinga, innebär att personer med hörapparat kan koppla om en knapp på sin hörapparat och på så sätt få in ljud direkt i sin hörapparat, ungefär som att lyssna i hörlurar, från en mikrofon i salen. Sånt ska fungera på bio, i konsertsalar, i kyrkor, på konferenser, på tåg, i biljettkassor, på sjukhus mm. Som användare kan jag dock berätta att det är mer regel än undantag att det inte finns eller att det inte fungerar...


I kassan till Lunds lasaretts öronavdelning har det inte funnits slinga under de tre år som gått sedan jag opererade CI. Ja ni läste rätt, på ÖRONavdelningen! Så när jag var nere på treårskontroll i november såg jag plötsligt symbolen (ett öra) och tittade på tjejen i kassan: "Vad, har ni fått slinga nu?" "Ja" svarade tjejen med ett stort leende "kan du kolla om den fungerar, den kom häromdagen och jag har inte hunnit prova den ännu!" Redan för tre år sen påpekade jag detta och först nu, TRE år senare har ÖRONavdelningen på Lunds lasarett fått en teleslinga i anmälningsluckan. Där har ni nivån på prioriteringarna... 


Vi hade bokat biljetter till Konserthuskörens Julkonsert i början av december. Det skulle bli så trevligt, för det talas så positivt om detta varje år och biljetterna har som alltid rykande åtgång. Dessutom har vi en vän som sjunger i kören, så det skulle vara lite extra kul att få vara där. Jag lyckades boka biljetter på hemsidan där jag såg till att vi fick platser utan att någon satt precis framför oss. Platserna jag bokat var även på hyfsat avstånd till scenen, så att jag skulle kunna få in något av scenen i mitt lilla synfält och resten skulle såklart ordna sig på plats. Trodde jag.

Som hörselskadad såg jag extra mycket fram emot att få lyssna till kända julsånger, då jag utan några större problem skulle kunna hänga med i vad som sjöngs. Dessutom kunde jag sångtexterna till allsångslåtarna =) så det faktum att det inte gick att läsa den pyttiga texten i det lilla sångbladet man fick, gjorde inte så mycket.

Däremot var det något annat som blev en oerhörd besvikelse. Något som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat ana: DET FANNS INGEN SLINGA!!! Konferenciern, Marianne Mörck, pratade en massa mellan sångerna och det skrattades glatt och mycket i salongen. Utom hos mig. Jag kunde inte be F tolka åt mig hela tiden, för då hade ju han också missat det =( Det är något som gör mig SÅ ledsen, att höra andra skratta och inte ha en aning om vad de skrattar åt... VARFÖR har inte Helsingborgs Konserthus någon teleslinga för hörselskadade, DET frågar jag mig??? "Vad, hörde du inte vad Marianne Mörck sa? Hon som är SÅ rolig?!", sa skönsjungande vännen efteråt. Nej, jag gjorde ju inte det...  :'(

Och NEJ, jag hade ingen tanke på att kliva iväg mitt under konserten för att lätta rätt på någon vaktmästare som kanske skulle kunna slå på en teleslinga - om det som sagt ens finns någon sådan.


Några dagar senare var det Luciafirande i Allerums Kyrka. Brorsdottern hade fått den stora äran att vara skolans Lucia, så naturligtvis var föräldrar och närmaste släkten också bänkade i kyrkan i ottan. Någon mikrofon eller slinga användes inte alls i kyrkan i denna arla morgonstund, men nioåringarna var så söta att se på och sjöng alla de mest kända Lucia/Julsångerna, så det gjorde mig faktiskt ingenting. 

Däremot var det lite irriterande med alla mobiltelefoner och iPads som nästan varenda vuxen person höll upp med raka armar framför ansiktet för att föreviga varenda sekund av Luciatåget. En iPad med fodral är som att hålla upp en stor A4-pärm framför ansiktet på din bänkgranne. TACK för den, DU! Som tur var slutade bänkgrannen filma med iPaden efter en sång, annars hade jag sagt åt henne, hur gärna hon än ville filma sitt lilla barn... Glöm inte att uppleva det som sker HÄR och NU, snälla föräldrar! (Eller ställ er mot en vägg, så att ni inte stör andras personers upplevelse.) 

Tredje söndagen i Advent var jag återigen i Allerums Kyrka. (Ja, Allerum, som i prästosten, ni vet.) Det var dags för den årliga julkonserten och DÅ användes slingan både när prästen talade och till solistens stämma. Solisten var en ung man med fantastisk röst. När han sjöng "O Helga Natt" roade jag mig med att leka lite med slingan, för jag ville höra hans röst lite mer koncentrerat. Jag stängde av omgivningsljudet och kopplade enbart in hans mikrofon. Men oj, så besviken jag blev! När kyrkans akustik försvann lät solistens röst helt "platt". Jag utgår ifrån att hans röst är mycket starkare och vackrare än vad de andra männen i kyrkokören åstadkommer, men nu förstår jag också hur mycket akustiken betyder för den totala ljudupplevelsen. Och kyrkor har en alldeles underbar akustik. 


Nästa ljudupplevelse jag kom att tänka på, var på en begravning i förra veckan. Vi var i en sal i Krematoriets kapell som förvisso var väldigt mörk, men också väldigt vacker. Begravningen var borgerlig och mannen som skulle hålla i ceremonin var inte präst, utan en vän till familjen. Jag teaterviskade till F "Undrar om de har slinga här?" också vände jag mig om och såg en symbol på väggen att det skulle finnas. Japp. Och det fanns det! Mannen som höll i ceremonin hade en liten "Madonna-mick" och jag hörde precis vartenda ord han sa. (Visserligen surrade och brusade det som det brukar i sådana där mikrofoner, men jag hörde ändå allt.) 

Efteråt på kaffestunden frågade ceremonimannen mig om mikrofonen hade fungerat. Han hade fått den strax innan ceremonin började och det visade sig att det var enkom för min skull som han hade mikrofonen. Vem som såg till att den kom fram vet jag inte, men jag tackar denna person å det ödmjukaste för att jag också fick höra det som sades. 

Sen påminner det mig om att man tydligen inte ska ta för givet att det finns en fungerande teleslinga bara för att det finns en symbol om det, man måste nog säga till om att den ska slås på också. 



Fast, det ska man väl ändå inte behöva säga till om på Helsingborgs Konserthus???

Den vita käppen öppnar dörrar

Käpp eller inte? Egentligen borde jag inte ställa mig denna fråga fler gånger. 

Julshoppingen och mellandagsrean i stans butiker gick över förväntan i år. Jaja, jag menar förstås förra året, men det var ju bara ett par veckor sen det var "förra året". 

Jag hade nämligen min vita käpp med mig. Hela tiden. I herrklädesffären fick jag genast hjälp av en rar kille som la massor av tid på att hjälpa mig välja BjörnBorg-kalsonger till systersönerna. Han om någon borde veta vad grabbar i hans ålder gillar, tänkte jag. När jag skulle betala med mitt kort hjälpte han mig att visa var jag skulle sätta in kortet och var jag skulle trycka. Jaja, han kunde inte veta HUR jag ser eller inte ser, så det var ju snällt. "Ska jag lägga kvittot här i påsen, eller vill du ha det själv?" Sen paketerade han in dem snyggt och gick runt lämnade över kassen i handen på mig, på min sida av butiksdisken. 

I bokhandeln letade jag bok till min pappa och expediten pekade inte bara åt ett håll med kommentaren "där borta står den" när jag frågade efter en specifik bok utan gick dit och hämtade den till mig. Sedan slog hon in den i paket med kryllat band, stoppade ner den i en påse och informerade mig också väldigt tydlig VAR hon la kvittot någonstans. Det är ganska kul att betrakta hur tydliga expediterna är med att berätta var de gör av kvittot, när de förstår att man inte ser så bra. "Kul" säger jag, men jag menar såklart att jag uppskattar det. 

Jag pausade i halvlek med en kopp kaffe i Zoéga's kaffebutik. Kvinnan där frågade inte om jag ville ha hjälp utan sa helt käckt: "Sätt du dig ner så länge, så kommer jag med kaffekoppen till dig." Det är annars kutym att man själv bär sin kaffekopp där. "Tack" sa jag och gjorde som hon sa.

I damklädesaffären provade jag tröjor och koftor till mig själv och tjejen som har butiken var brutalt ärlig och ville hellre sälja koftan som var till halva priset än den med 30% rabatt, för "den är rätt färg till dig och sitter mycket snyggare". Jag som inte ser färger så bra är numera tydlig med att förklara detta. De som brinner för sitt jobb lägger ofta ner sin själ i att det ska bli bra för mig som kund. 

I "skoaffären-för-gamla-tanter" - eller ska jag kalla det ortopediska skor - var det också rea och där fick jag en egen expedit som ägnade mig full uppmärksamhet och plockade fram både skor och stövlar i rätt storlek medan hon fixade och trixade med mina inlägg så att jag skulle kunna prova ordentligt. Kom därifrån med ett par stövlar till halva priset och ett par skor som var nedsatta med 70%. Hade jag inte fått hjälp i butiken utan försökt leta själv hade jag troligen inte sett de billigare stövlarna, utan köpt stövlarna som var betydligt dyrare. Dessutom fick jag köpa ett gäng pelotter (se bild)

Såhär ser "pelotter" ut. De klistrar man i skon
under framfoten, för att få rätt på såna där "märkliga"
fötter som jag har utrustats med...

till högerskor styckevis trots att de annars bara säljs parvis. Det har inte lyckats tidigare - gäller att vara trevlig tillbaka, visa sin uppskattning och ställa frågorna på rätt sätt ;-) Det regnade ute och båda expediterna var till mitt stora nöje fullt involverade i HUR jag skulle få med mina inköp hem på smidigaste sätt. Vi skrattade gott allihop när jag till sist tände min lilla lampa som jag har fäst på käppen. Den övertygade dem om att jag nog skulle klara mig och de vågade släppa iväg mig ut ur butiken. 

I ostaffären fick jag provsmaka alla sorter jag pekade på och mannen bakom disken var trevligare än någonsin. När jag betalt mina ostar stoppade han ner ytterligare en ost i påsen och sa "här får du en extra i present". =)

Jag tror inte att jag åtnjuter fördelar som ingen annan får genom att jag vågar visa att jag är syn- och hörselskadad. Däremot blir missförstånden färre, jag är gladare, mindre stressad och vi kan kommunicera lättare när jag varit tydlig med att informera om mina förutsättningar. Att tacksamt ta emot hjälp utan invändningar underlättar enormt! 


Nu blir alltså 2014 års stora uppgift att få det sista inpräntat i min egen tjocka skalle! ;-)

Strålande stjärna, strålande stjärna!

Nu i juletider lyser det vackert i alla fönster. En del har klätt granar eller balkongräcken med de mest fantasifulla kreationer. Nere i centrum lyser träden i allén på huvudgatan med små ljus, på kvällskvisten tänds marschaller och ovanför gågatan har man hängt ett tak av vackra ljusdekorationer. Stadens landmärke, Kärnan, har fått en egen tomteluva =D  

(Bilden föreställer Helsingborgs tusenåriga 

torn, Kärnan, som fått en egen tomteluva.) 

Precis som varje år vid juletid njuter jag väldigt mycket av alla dessa små ljusglimtar, även om det finns ett eller annat smaklöst undantag ;-) På ett av grannhusen har något klätt in sitt balkongräcke i ett skrikande neonblått ljus. Usch! Som tur är kan det inte ses från något av mina fönster. Någon annan har blinkande ljus i olika färger. Usch igen. Smaken är dock olika och så länge det inte ser ut så som jag tänker mig Las Vegas i kvällsljus går det an ;-)

Igår kväll var vi hos några vänner som bor i en liten ort norr om stan där det inte förekommer så mycket "ljusföroreningar". Klockan var väl elva när vi lämnade deras hus och ute var det kolsvart, kyla i luften och alldeles stjärnklart. Pojkvännen frågade mig direkt om jag kunde sen den där stora stjärnan ovanför hustaken? Han tog min hand och pekade mot den. 

Jodå, efter en liten stund såg jag stjärnan. =) Den var jättestark. Fråga mig bara inte vilken det var? Han sa att han kunde se Karlavagnen också (om det var Stora eller Lilla Björn han såg är dock inte klarlagt). Den såg dock aldrig jag. Jag stod där en bra stund i kylan och beundrade den fina starka stjärnan när jag plötsligt tyckte mig få syn på ytterligare en stjärna en bit nedanför. Och en till. Och en till! Ja, nu såg jag ju inte alla tre stjärnorna samtidigt, så långt räcker inte mitt synfält till, men jag letade sakta och scannade av himlen och med pojkvännens hjälp fick jag bekräftat att det var precis så!

Det fanns alltså tre lika starka stjärnor i rad bredvid varandra. De två första i jämnhöjd och den tredje något högre. Jag vet tyvärr alldeles för lite om stjärnbilder eftersom jag inte kan se stjärnor i normala fall, men fick för mig att dessa tre kan ha utgjort "Orions bälte" även kallade "De tre vise männen", vilket jag så klart sökte efter på internet. I så fall bör den riktigt starka stjärnan som fanns ovanför dessa ha varit Betelguese (Orions högra skuldra). 

(Bilden har jag lånat från en 

Internetsida. Den föreställer stjärnbilden 

Orion i form av en krigare.)

"Borta vid västerrand slocknar Orion."

Knäckigt värre

På Fahlmans Konditori i stan kostar jag på mig tjugo små marsinpantomtar som jag tänkte ha som dekorationer på familjens julbord. Får dem i en liten cellofanpåse och stoppar ner dem försiktigt överst i väskan. När jag kommer hem ligger de inte längre överst i väskan utan har smugit sig längst ner i botten av väskan och ommodellerats till en enda röd-rosa-vit klump. Hur klantig får man vara???

Jag har också lovat koka knäck åt familjejulbordet. Köper alla ingredienser utom sirap, som jag har hemma. Nästa morgon visar det sig att det finns tydligen bara en liten ynka slatt sirap kvar. Jaha, då är det bara att ta på sig och kliva genom regnet till affären för att köpa mer. Kostar på mig ekologisk sirap, både sockret och mandlarna är ju redan ekologiska.

Väl hemma beslöt jag mig för att INTE göra knäcken i mikrovågsugnen, som jag brukar. För då brukar de nämligen koka över och jag får ägna halva dagen och att städa mikron efteråt. Jag kokar i gryta. Läste i kokboken att knäcksmeten skulle upp över 122 grader för att bli bra. Jag som precis har skaffat en bra termometer tänker att I ÅR ska jag koka de perfekta knäcken.

När smeten så nått 124 grader häller jag upp smeten i alla formarna.

Medan knäcken svalnar på köksbänken tänker jag att jag ska passa på att röra ihop smeten till saffransskorporna. Öppnar skåpet och tar ut en hög med skålar varpå påsen med de överblivna mandlarna kastar sig ner över knäckformarna! NEJ! Jag sätter fort undan skålarna jag precis tagit fram ur skåpet för att rädda knäcken undan tyngden. "Duns! Kras! Klirr!" Jaha, där for alla skålarna ner i golvet, för jag hade tydligen missat köksbänken med några centimeter. =( En eldfast keramikskål for i tusen bitar. Jaha, var börja? 

Efter att ha tagit hand om mandelpåsen och ställt upp de knäckformar som ännu inte runnit ut över halva köksbänken hämtade jag dammsugaren. Dammsugaren, som jag naturligtvis inte såg riktigt utan lyckades slå tån i ganska rejält! Samlade upp och kastade skärvorna i soporna. Skar mig förstås... På "fulfingret" dessutom. Bäst att passa mig så att jag inte råkar hålla upp det nu när jag har ont i det. Det kan bli svårt att förklara bort.

Vem vet om jag hittat alla skärvorna? En hade förirrat sig ända bort till badrummet. Usch, vad jobbigt när man inte ser. Hade jag sett hade detta inte ens hänt från allra första början, eftersom jag då skulle ha satt skålarna på köksbänken och inte halvvägs ut över golvet.

Saffransskorporna, ja dem brände jag lite, för jag glömde bort tiden när de var i ugnen. Note to self: Det kan vara en god idé att ha Höronen på nästa gång och kunna lyssna efter när timern ringer...

Knäcken vägrade stelna.

Ok, så då gör jag väl ett nytt försök på knäck. Den här gången struntar jag i termometern. Det är bättre att lita till det hederliga "kulprovet". Då upptäckte jag att knäckformarna tagit slut. Jag går inte iväg ut i regnet igen! Medan jag letar formar hittar jag en oöppnad sirapsflaska i skåpet. Jag hade alltså sirap hemma och inser att mitt förra ärende till affären gjordes alldeles i onödan.  Hittar "små muffinsformar" som jag uppgivet bestämmer att de minsann får duga till knäcken. 

Knäcksmeten är nästan färdig när jag går in i vardagsrummet för att tända ett par värmeljus. De krånglar och det tar lite lite längre tid att få fyr på än jag tänkt mig. När jag kommer tillbaka till köket är knäcksmeten bränd, det luktar urk och smakar ännu värre. Bara att kasta... SUCK!

Samtidigt som jag kokte (brände) knäck kokte jag risgrynsgröt på plattan bredvid. För första gången i mammaminne kokte gröten inte över och rann ut över hela spisen. I gengäld var den alldeles för lös. God blev den i varje fall =)

Jaha, skulle jag våga mig på en TREDJE omgång knäck? Jag orkade inte hacka mer

mandel, så jag fuskade och la ner en hel mandel i varje form. Jag tog Höronen* på mig och placerade mig därefter i köket som jag inte lämnade en sekund medan jag lyssnade på bubblandet i grytan. Inte heller vågade jag titta bort många sekunder i taget. Tror att jag kan säga "tredje gången gillt" och att jag har lyckats med knäcksmeten till sist. Det verkar till och med som om de har blivit värsta plombdödarna. Dessutom är de dubbelt så stora som normalt eftersom jag använde de större formarna. Måtte nu ingen i familjen råka illa ut och behöva fara iväg akut till tandläkaren, för då är det INTE jag som kokar några knäck nästa jul.

Jag känner mig förresten knäckt redan inför årets julförberedelser...



* Höron = Cochlea Implantat på ena örat + Hörapparat på det andra örat.

Knack knack! Vem där?

Om man väljer den kortaste vägen till centrum från min bostad genar man igenom en park. Den sista sträckan är en lång och en oregelbunden trappa där man måste ta tre eller fyra steg mellan varje trappsteg beroende på skodon, steglängd eller rådande ljusförhållande. Nu i mörkaste vintertid är det "fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg..." Jag trodde att jag var ensam i denna arla morgonstund, så jag tog mig tid att i lugn och ro känna efter innan varje trappsteg, för trillat i trappor, DET har jag gjort vad jag ska! 

Då blir jag uppmärksam på ett "tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus"-ljud bakom mig. Jodå, Höronen återgav i detalj att någon gick PRECIS bakom mig hela vägen. Att denna någon (klackljudet informerade mig om att det var en kvinna) valde att gå i min långsamma takt, endast ett steg bakom mig kändes förfärligt obehagligt och fick mig att vilja stanna så att hon kunde passera mig.

Den där obehagskänslan infinner sig då och då i liknande sammanhang. Att inte veta vad som finns bakom ryggen. Att bli överrumplad. Att plötsligt bli uppmärksam på något som man förstår har varit uppenbart för de andra en längre stund. 

Ett alldeles tydligt exempel på detta är en grej som ofta sker på jobbet. Mitt skrivbord står i ett hörn av banklokalen med ljuddämpande skärmar runt min arbetsplats. Jag sitter vänd mot datorskärmen i hörnet av skrivbordet, i sin tur vänt mot öppningen mellan väggen och skärmen så att jag kan se när folk kommer till mig. 

Det fungerar inte längre. Jag ser inte när någon kommer om jag inte sitter och stirrar upp ovanför datorskärmen. Det vanligaste är förstås att jag är upptagen med något som sker på skärmen eller på skrivbordet. Såsom hörselskadad hör jag förvisso ljud från kunder och kollegor som befinner sig i banklokalen, men VAD de säger eller till vem de talar har jag ingen koll på. Att de eventuellt pratar med mig, måste jag först uppmärksammas på och först då kan jag vända all min koncentration och allt fokus på den som talar. 

Mina kollegor kommer gärna smygande och vill "inte störa", så de väntar tills jag "sett" dem. Ofta finner jag att de gått runt mitt skrivbord och står bakom ryggen på mig. HUR länge har de stått där?! En del sätter sig ner på kundplatsen mitt emot och väntar försynt tills jag upptäcker dem. Någon hojtar högt och ljudligt och det är ju bra, men då blir jag oftast skrämd istället ;-) För några veckor sen upptäckte jag en kollega först när jag kände mintdoften från hennes halstablett. "Jag ville inte störa, skriv du klart först." Men snälla lilla vän, där kunde du suttit väldigt väldigt länge innan jag reagerade om det inte varit för mintpastillen. 

Det är nämligen svårt att störa en som både hör och ser dåligt. Om du däremot distraherar en med DövBlindhet i trafiken eller på annan liknande plats kan det vara fullständigt förödande. På jobbet är det dock naturligt att vi behöver ta kontakt med varandra då och då, och där är det okej att "störa".

Jag fick av några tjejer med branschkännedom reda på att det fanns varseblivningssystem för just detta. En vibrator surrar när någon trampar på en viss matta eller bryter en ljusstråle. Jättebra! Innan jag går så långt som att köpa in en sån grej vill jag ändå prova mitt eget förslag. 

Kollegorna uppmanas härmed att knacka i skrivbordet och ställa sig precis framför datorskärmen. Det dova knackljudet kan jag oftast höra men inte minst känner jag vibrationerna av knackningen i skrivbordet. Genom att de ställer sig framför skärmen behöver jag inte heller leta efter den som söker mig. Då har jag tid att i lugn och ro förstå att någon vill mig något. Skulle jag vara upptagen just då, kan jag enkelt meddela detta med en nickning åt kollegan som står precis där jag tittar (ovanför datorskärmen).

Vilken toppenlösning jag har kommit på! Nu hoppas jag att detta anammas fullt ut av mina kära kollegor. Jag kan berätta att det hittills fungerat alldeles ypperligt! 

To pee or not to pee, that's the question.

Jag är på gymmet och kör ett styrketräningspass. Efter bröstpress återstår att ställa mig i den berömda positionen "plankan" så länge jag orkar. I så fall måste jag nog först gå på toa. Att göra "plankan" i lätt kissnödigt tillstånd känns inte som en bra idé.

Inne på damernas omklädningsrum konstaterar jag att båda toaletterna är upptagna. Då kommer jag på att det finns ju faktiskt en handikapptoalett i korridoren, så jag går ut dit.

Dörren till handikapptoaletten står lite lätt på glänt. Jag går in, vänder mig åt höger där strömbytaren finns, slår på ljuset, vänder mig mot dörren och låser omsorgsfullt. Ett extra tag i handtaget dubbelkollar att den verkligen är låst.

En helomvändning på 180 grader tar mig på tre steg till toalettsitsen. Jag har varit på den här toaletten förr, och vet innantill hur det ser ut därinne, så jag behöver inte leta mig runt så mycket. 

Framme vid toalettstolen lyfter jag på locket, river av en bit papper och torkar för säkerhets skull toalettsitsen. Därefter vänder jag mig återigen 180 grader med rumpan mot sitsen och stoppar in tummarna innanför resåren på träningsbyxorna beredd att dra ner dem vilken mikrosekund som helst. DÅ hör jag en mörk röst som låter: "mummel mummel mummel".

???

Vad var det? Jag fryser till en isstod där jag står med tummarna innanför resåren och baken vänd mot toastolen. Jag står stilla några sekunder och försöker greppa vad jag nyss hört, men det tystnar. Äh, det var såklart bara musik från gymmet. Så jag tar ett nytt tag och ska precis dra ner byxorna när det hörs igen: "mummel mummel mummel".

!!! 

Mina blick har vid det här laget helt frusit till, ögonen är stora och stirriga som på en Aye Aye (se bild) och jag kan inte flacka med blicken som jag brukar. Istället börjar jag så sakteliga leta längs med golvet där jag står och tittar.

Jag vänder hela överkroppen i en stel rörelse åt vänster där vasken finns och får syn på ett par mörka gymnastikskor i storlek 47. Jag vinklar upp min överkropp i stående ställning samtidigt som jag låter blicken följa de svarta strumporna som sticker upp ur de där 47:orna.

Nej nej nej, säg att detta inte är sant!

Ett par håriga vader övergår så småningom i ett par svarta shorts. Ojojoj, tänker jag, det här lutar åt pinsamt! Väldigt pinsamt! Ovanför shortsen dyker det upp en röd tröja och ett par armar som håller i en vattenflaska vilken i sin tur är på väg att fyllas med vatten från kranen.

Ett par decimeter ovanför armarna syns ett mansansikte med en mun som rör sig. Det är alltså därifrån som "mummel mummel mummel" kommer, hinner jag tänka. Det här ÄR pinsamt så det förslår!

Nu börjar jag rabbla en massa. Det går undan som den värsta mundiarré: "Oj förlåt, men jag är synskadad. Jag såg inte att det var någon här. Usch vad pinsamt, jag ska genast gå ut igen." följs av en något ilsknare röst och jag börjar skylla ifrån mig: "Jamen, hur skulle jag kunna veta att det var någon här, du hade ju inte tänt lampan och du får väl stänga dörren om dig!" samt det lite mer skamsna: "Ja, alltså, det var verkligen inte meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!" till ett generat skratt: "Hahaha, ja som det kan gå. Vilken tur att jag inte hann sätta mig ner och börja kissa."

Om mansansiktet egentligen försökte svara mig eller vid detta laget blivit helt stumt har jag inte en aning om. Jag hörde i varje fall ingenting. 

Sen släppte jag byxresåren, drog ner och slätade till linnet över byxkanten, la omsorgsfullt ner locket på toaletten, gick bort mot dörren, låste upp den och gick ut. Därefter stängde jag dörren noga bakom mansansiktet. 

Sinnena kompenserar/kompletterar

Väderleksrapporten aviserade en vacker och solig höstdag, så jag och pojkvännen F klädde oss för vandring och åkte iväg till Klåveröd där det finns utmärkta vandringsleder.

Stark sol på senhösten innebär att jag alltid har mycket svårt med bländning eftersom solen står väldigt lågt även vid middagstid. Det var med andra ord läge för mina färgade linser, men dem hade jag tydligen förlagt någonstans. (Japp, jag är en riktig slarver.) Solglasögonen och kepsen fick jag i varje fall med mig.

Jag tog också med mig en vandringsstav, som jag inte har enbart för att jag vill se ut som en äkta skogsmulle, utan för att jag ser så jäkla taskigt och har väldigt lätt för att trampa fel, snubbla och stuka fötterna. 

Redan när vi kom fram strax efter lunchtid hade solen svårt att nå över trädtopparna. Jag försökte fokusera lite mer på mina andra sinnen. Det lät emellanåt som om vi hade sällskap av en svårt förkyld och fruktansvärt överansträngd flodhäst, men det var bara jag som drog extra djupa andetag ibland för att riktigt insupa doften av löv- och granskog, mossa och svamp. Näsan fungerar ypperligt! 

Efter en kilometers vandring på grusväg såg vi vita markeringar på träden inåt skogen. "Vi följer den vita slingan och ser var vi hamnar!" sa vi unisont. Oj, vad mysigt det var! "Kschhh kschhh kschhh" lät det när fötterna drog fram i den djupa sjön av löv som stormen "Simone" vräkt ner för ett par veckor sedan. Det kändes mjukt och mysigt, men var väldigt förrädiskt, eftersom det fanns massvis av sten och hala trädrötter som gömde sig bland löven. Min vandringsstav skötte sin uppgift. "Tjoff klatsch ritsch" trädgrenar piskar mig över kepsen och i ansiktet. "AJ!" hörs det argt från mig med jämna mellanrum. "Klapp klapp klapp klapp" lät det sedan när vi gick över träspångarna som emellanåt var lagda över annars svårforcerad sankmark. 

"Tump tump tump tump" efter ett tag hade vi nått in i granskogen. Mjuk mossa täckte stigen. Det var en härligt grön matta som täckte hela skogsbotten. På de ställen där solen lyckades kämpa sig igenom lockade det mest att bara lägga sig ner och sluta ögonen en stund. När vi nådde grusvägen på andra sidan hörde vi "Karr karr karr" och F berättade att det var några fåglar som skrämts av oss och som nu lyfte med ljudliga skrän. Jag frågade om det var andfåglar och då svarade F mig, att det var det. (Tänk, det lyckades jag höra!) 

"Iiiii iiiii iiiii" ett ljud på ungefär samma frekvens som en gräshoppa fast hundrafalt värre informerade oss om att någonstans ovanför oss fanns en annan slags fågel som gjorde sin röst hörd. 


Vi fann vårt mål: Traneröds Mosse. Vid södra kanten av mossen fanns ett utkikstorn som vi klättrade upp i och det vi såg därifrån lockade oss att vandra vidare ut dit. Här var det inga träd, så solen var obehagligt skarp. Jag lyckades urskilja två blanka streck som vid närmare kontroll visade sig vara spångar halvt gömda under vattenytan. Varningsskyltar upplyste oss om att spångarna var i dåligt skick. "Vi provar och ser hur långt vi kommer" sa F. (Ok, men gå du först, tänkte jag. Hehehe!) "Klamp klamp klamp klafs" det kändes inte bra, så jag var ytterst tacksam för min vandringsstav. Det gällde verkligen att inte missa spången, för bredvid denna var det en halvmeter dynga. "Klamp klamp klafs klafs klafs slurp slurp". Nej, det lät verkligen inte bra. Men visst var naturen runtomkring oss underbart vacker. Jag stannade då och då och lyfte blicken för att kunna se mig omkring. Klafsandet tilltog dock rejält och rätt som det var hade F trampat ner sina skor i dyn. "Vi vänder." konstaterade han. "Klafs slurp sluuuurrrp". Vi kan väl konstatera att jag inte var särskilt svårövertalad på den punkten. ;-)

Någon kilometer senare vek vi av på rosa slinga och möttes av fler spångar. Denna gången helt nylagda sådana. "Akta, de kan vara hala!" ropade F och jag fixerade min blick neråt. Plötsligt försvann F. In i en skog. Puts väck. Borta. Solen sken från låg höjd in i skogen, och skuggorna förvillade så jag vet inte vad jag tyckte mig se därinne. Jag upplevde det som om det plötsligt blivit beckmörkt. Mitt synfält krympte genast till en bråkdel av det jag ser i vanliga fall. När jag tittade ner på marken såg jag kanske två gånger två centimeter. Inte ett dugg mer. I normalt dagsljus uppfattar jag tio gånger tio centimeter på det avståndet. Det kändes som att befinna sig i en tjock grön dimma. Även F tyckte att det var ett märkligt ljus. Dessutom stängdes allt ljud av så att det blev spöklikt tyst därinne. Jag tog små små små steg och vandringsstaven hade bytt skepnad till en vit käpp istället. F stannade till och fotograferade. Han berättade också att det var otroligt vackert därinne i skogen. "Men du, håll upp din kamera och ta kort, så kan du se på bilderna sen hur det ser ut härinne." sa han. Vad smart han är, min F! =D På kamerans LCD-skärm fick jag en mycket god uppfattning av omgivningen. 

Vi började få bråttom att komma tillbaka till vår väntande värme- och fikastund på vandrarhemmet där vi parkerat bilen. Solen försvann alltmer och när jag stod och fotograferade solnedgången in mot skogen hörde jag "Tadadap-tadadap-tadadap-tadadap", ett typiskt hästskoljud och vände mig om. Mycket riktigt kom det två töltande islandshästar. Åååhh, jag vill också rida islandshäst! 








Efter en mysig stund på vandrarhemmets café med jättegod varm matpaj och väldoftande kaffe kom vi ut till nattsvart mörker. Mitt inne i skogen finns inga ljusföroreningar, så natthimmeln med fantastisk fullmåne mot stjärnklar himmel var enastående! F kunde berätta att det var stjärnklart. Jag kan inte se stjärnor. Han såg både Stora Björn och en massa andra stjärnbilder. Själv såg jag månen och svart svart svart och var faktiskt ganska nöjd med det. Speciellt som månen var så otroligt klar. Jag har motvilligt accepterat att stjärnhimlar inte är ämnade för mig. Eller är det jag som inte är ämnad för stjärnhimlar? Hur som helst, F bestämde sig för att nog skulle jag kunna se DEN stjärnan där borta som var så otroligt mycket starkare än alla de andra. Han höll upp min arm och pekade ut en riktning. Jag letade och letade och letade men det var bara svart svart svart. När jag var färdig att ge upp såg jag plötsligt stjärnan! "JA! DÄR!"



Med ett stort stort STORT leende på våra läppar åkte vi hemåt i fullmånens sken. 




Och som brukligt, vid fullmåne, ryckte det i min hörntand! ;-)

Vad är det i ordet "DÖV" som är så svårt att förstå?

Idag har jag ledig dag och hade bokat tvättstugan, så jag satte väckarklockan på ringning. I vanlig ordning snoozade jag ett antal gånger. Lite för många gånger, kanske ;-)

Till sist masade jag mig i alla fall ur sängen, plockade ihop smutstvätten och tog mig ner till källaren. Mina Höron* låg i torkapparaten efter gårdagens träningspass, så jag brydde mig inte om att ta dem på mig. Jag skulle som sagt bara stoppa in tvätten i tvättmaskinerna. 

När jag sent omsider kom ner till källaren mötte jag en granne från andra trappen som just kom ut från tvättstugan. "Åh, katten, det var visst inte idag jag skulle tvätta." tänkte jag och kikade på bokningstavlan för att se NÄR jag hade bokat egentligen. Grannen mumlade något. "Ojdå, jag tvättar visst inte idag, det är först imorgon, ser jag." sa jag. Sen log jag, klappade grannen på armen och vände igen. Grannen började mumla något mer: "Mummelmummelmummel." Då vände jag mig om mot henne och sa: "Jag är döv, jag hör dig inte alls." och log igen. "Mummelmummelmummel." "Jag är DÖV!" sa jag och pekade mot mina öron. "Mummelmummelmummel." Jag såg hur munnen på damen rörde sig, men jag var för trött och det gick alldeles för fort i den dåligt upplysta källaren för att jag skulle kunna uppfatta någonting alls. "Det är ingen idé att du pratar med mig. Jag är tyvärr D-Ö-V." sa jag igen och använde samtidigt teckenspråk för att hon skulle förstå att jag menade allvar. "Jaja." sa hon då lite lätt irriterat, vände på klacken och gick.

Finns det flera betydelser för ordet DÖV eller varför är det så svårt att bli trodd? Är det otänkbart att en döv person ska kunna tala perfekt utan vare sig läspande "S", otydligt eller släpigt som många med grava hörselskador kan göra. Hur ser en "döv" person ut? Hur ser en "synskadad" person ut? Framför allt frågar jag mig: HUR ser en "DövBlind" person ut? 

Det här är ingen unik händelse. Det sker dagligen att folk inte tar mig på allvar eller vill/kan förstå att jag inte ser eller hör som man "ska". Inte ens med glasögon, hörapparater eller Cochlea Implantat. 

Snälla, du som sitter inne med sanningen: Berätta HUR en DövBlind person ser ut, så jag kan se ut och uppföra mig på "rätt" sätt. Det är jobbigt det här, att alltid behöva förklara och försvara mig.



*Höron = Cochlea Implantat och Hörapparat

När den blinde leder den döve

I veckan skulle jag och T resa till ett gemensamt möte hos NKCdb (Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor) i Lund. Vi stämde träff på Kuntpunkten i Helsingborg. "Ok, klockan 9:00 vid de stora tidtabellerna innanför ingången." "Ja, perfekt. Tåget avgår 9:12."

Jag hoppade på bussen 8:49 och fumlade nog lite när jag kom in på bussen: "Hej! Jag ska till Lund." sa jag till chauffören, som knappade lite och sen bad mig hålla mitt kort mot kortläsaren. Sen förstod han att jag inte såg att det tydligen kom ett kvitto nånstans, så han sträckte sig halvt över mig, för att fånga upp kvittot på min sida, tog fatt i min hand och la snällt kvittot i handen. "Trevlig resa!" hörde jag honom ropa efter mig när jag gått en bit bakåt i bussen. "Tack så mycket!" ropade jag tillbaka till den trevliga chauffören. "Vilken bra början på den här dagen", tänkte jag.

Käppen hjälpte mig att bana väg utanför Knutpunkten, som vid den här tiden på förmiddagen var ganska välbesökt. Innanför dörrarna stod jag och spanade efter T. Det tog en bra stund innan ögonen vant sig vid det lite svagare ljuset och jag fick syn på honom tjugofem meter bort. Han stod med sin käpp (Kitt, heter den) och spanade lika ivrigt efter någon (mig) åt andra hållet. Jag käppade mig fram till honom och vi lät "sVän" och "Kitt" hälsa på varandra.

T hade redan tagit reda på vilket spår tåget skulle komma in på, så vi tog armkrok och tog oss nerför rulltrapporna. Jag märkte att folk reagerade på att vi var två med vita käppar... De som inte var djupt försjunkna i sina mobiltelefoner flyttade på sig. 

Tåget kom in i god tid. Då detta tåg kom från Göteborg och skulle vidare till Kastrup var det ett extra långt och extra fullsatt sådant. Vi blev inte påsläppta i första taget, för här gäller det för alla att kasta sig fram för att få en chans till sittplats.

Jag och T gjorde vårt bästa för att inte tappa bort varann och de som befann sig på tåget försökte snabbt vända bort blicken så fort de såg oss som letade sittplats. När vi hade passerat halva tåget som jag gissar var åtta vagnar långt kom vi till förstaklassvagnen. Där var det gott om lediga platser. "Här" sa T "här är platser". "Men du" tecknade jag åt honom på teckenspråk (för nu var jag generad) "det är ju första klass!" T låtsades att han inte förstått vad jag tecknade och vi satte oss ner på varsitt brett och mjukt säte. "Ja vadå, det är ju ingen som reser sig. Det här struntar jag i. Det har vi rätt till. Annars får de väl säga till oss." sa han, som om han gjort detta förr. 

Biljettklipperskan kom förbi och muttrade åt T (trots att hon såg båda våra vita käppar) att det faktiskt var första klass. "Förvisso" sa T "men det är ju INGEN som reser sig." "Fnys, det finns faktiskt platser i de sista vagnarna" var hennes svar. Som om två blinda skulle leta sig igenom precis HELA tåget. Icke. Vi blev sittande och det tog inte lång tid innan vagnen var smockfull av stående personer i gången. Man kan fråga sig varför tågen alltid ska vara så fulla. De vet ju hur många som reser, då får de väl att anpassa antalet vagnar efter det. Eller?

Snabbare än fort var vi plötsligt framme i Lund och det var längesen jag uppfattat en tågresa såhär smidig. Kanske för att jag alltid annars åker ensam och att ensam ha fullt fokus på allt som händer är otroligt stressande. Nu var vi i alla fall två. Att ha en sittplats istället för att stå och bli undanknuffad av folk som man varken ser eller hör var ju också underbart! Absolut att jag ska satsa på sittplats fler gånger. Om jag så ska behöva sätta mig i förstaklassvagnen... Jag gick ut före T och han blev plötsligt av med mig. Jag är van vid att andra håller koll på vart jag tar vägen, men här var vi två som var lika synskadade. Utanför tåget tog T tag i min arm och min vita käpp svepte undan några hälsenor på väg bort från plattformen. "Hit ska vi!" sa jag och tog snabbt fokus på den väg jag kände till mot Domkyrkan. T berättade om sin ungdoms dagar i Lund och pratade om det ena utestället efter det andra medan jag var fullt fokuserad på vägen. Vågade inte vända blicken vare sig åt höger eller åt vänster för risken att tappa bort mig. T som har en bruten tå (förlåt, det glömde jag ju alldeles bort) beklagade sig lite över att jag sprang så fort (jag brukar det, det är en av förklaringarna till alla mina blåmärken). "Du missade ju Burger King och stället jag berättade om där vi tog en öl ibland och..." "Burger King? Nej, nåt sånt såg jag definitivt inte..." 

Framme vid Domkyrkan sneddade jag åt höger över torget och sa att "jag tror det är därborta". "Vänta jag har med mig min iPad, vi kan kolla kartan där." sa T. "Äh, det behövs inte, jag har memorerat kartan där hemma." (Så som vi DövBlinda gör, förberedda in i minsta detalj.) Ja, så var vi framme. Huset hittade vi. Dörren var låst. "Här är en porttelefon." Vi läste oss gemensamt till "B0005" men inget hände när vi tryckte på knapparna. Efter en stund kom en tjej som också skulle in i fastigheten, så in kom vi. 

Huset som är från 1800-talet hade högt i tak, tjusigt marmorgolv, ekande akustik och färgglada, vackra fönster i trappan som dock inte gav det bästa ljuset. "Vem ska ni träffa?" undrade tjejen som släppt in oss och letade på en lista med advokatnamn som stod nedanför trappan. "Ingen av dem, men vänta, det brukar ju stå namn innanför dörren" sa jag och vände tillbaka. Det fanns ingen lista på hyresgästerna. "Äh, vi går väl uppåt, så hittar vi dem nog." På andra våningen upptäckte T symbolen för "Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor" (symbolen som påminner om en grön kanelbulle ;-) ) på en dubbeldörr. Det var glasrutor i dörren. Dörren var låst. "Ska man banka på glasrutan?" frågade vi oss. Jag letade runt och fann till slut en sån där röd lysknapp. "Hmmm, lysknappen har jag hittat i varje fall. Men vänta, det här är nog en ringklocka!" Två centimeter ovanför lysknappen fann jag en liten liten knapp där man klistrat en liten etikett med "NKCDB" och jag tryckte på den. 

Då kom H och öppnade med ett stort leende. Jag var alltför upptagen med att smälta det första intrycket av lokalen och överöste henne med tips på hur man skulle markera ringklockan så att DövBlinda skulle kunna hitta. H skrattade åt mig och min upprördhet och sa att det skulle de tänka på. "Fast, det är nästan aldrig några DövBlinda här, förutom de som jobbar här och de är helt blinda, så de struntar i vilket om lamporna lyser eller om fönsterrutorna bländar." 

Vi gick husesyn i det vackra huset med den underbara utsikten mot Lunds Domkyrka. "Är man inte religiös redan, så blir man det nu." konstaterade jag. Golvet i stora salen var en underbar gammal stavparkett som man skulle bli tvungen att lägga heltäckningsmattor över för akustikens skull. I taket som säkert var fyra meter högt fanns jättevackra stuckaturer, så de hoppades åtminstone slippa sätta ljuddämpande plattor där. Ute på Lunds gator (och många andra gamla stadscentrum också förstås) är det kullersten överallt och där fastnar den vita käppen mellan varenda sten. Jag erkänner, det ÄR sorgligt när estetiken måste stå tillbaka för handikappanpassningen, men vad göra? Vi får försöka hitta en mellanväg ;-)

T gick före mig ut i korridoren efter L och H som skulle visa oss lokalerna. Då la jag märke till att T höll ut sina fingrar mot stolar, bord, väggar osv, precis som jag gör. Jag fick en aha-känsla när jag såg det och kunde inte låta bli att skratta högt. Jag gör det ju själv, men jag har nog aldrig lagt märke till någon annan som gjort så. Ett antal DövBlinda har jag naturligtvis träffat förr, men vi kanske alla har olika strategier. Och, nej, vi har ju faktiskt inte alla samma diagnoser, men jag och T ser och hör på ett ganska likartat sätt. 

"Här är vårt arbetsrum. Vi ska klä om fåtöljerna, för den ljusgröna nyansen skär sig mot väggen." berättade L och H. "Vilka fåtöljer?" undrade jag, som nästan tittade rakt på dem. (Synfältet missar gärna såna där stora saker som fåtöljer...) "Nej, men de är väl snygga. Det måste vara billigare att måla om väggarna" sa den ekonomiska banktjänstemannen (jag). Ojojoj! Förlåt förlåt förlåt, inte visste jag att L och H valt den gröna väggfärgen - som dessutom var helt nymålad - med sådan omsorg! Pinsamt i kubik! Men töser, jag erkänner: Väggen matchar ju de två olika gröna Ittalaljusstakarna mycket bättre än vad fåtöljerna gör! =)

Därefter höll jag, T och H vårt väldigt intressanta och roliga möte. Med varsin mikrofon och hörselslinga missade vi inte mycket av det som sades. Det svåra tyckte väl jag var att inte snacka i munnen på någon annan. För rätt som det var så kom jag på något jag ville säga, också skulle jag behöva vänta på min tur! ;-)

Efter några timmar var vi klara för dagen och för att stilla hungern innan hemfärd fick T sin vilja igenom ;-) med ett besök på Burger King. Det var himla gott! När vi skulle ställa ifrån oss skräpet som det ju blir en hel del av på såna här ställen hade jag lyckats lokalisera avskrädesplatsen tjugo meter bort, vid ingången. "Ja, jag ser var det är!" sa jag och började gå med raska steg. T kopplar snabbt vad som är på väg att ske och ropar "Akta! Resväskorna!" och jag lyckas i sista stund undvika att lägga mig över tre-fyra stora svarta resväskor som står intill bordet bredvid. Stora resväskor någon meter framför mig ser jag inte, men avskrädesplatsen tjugo meter bort ser jag...

Plötsligt var vi tillbaka i Helsingborg och T:s buss mot Höganäs stod i startgroparna. Själv vandrade jag bort till Stadsbiblioteket för att få ordning på min lånekort. e-böckerna var utlästa och jag hade deckarabstinens!

Det löste sig och jag hittade till och med en billig tröja på H&M. Modig som jag var efter en hel dags tränande, använde jag käppen överallt och fick utomordentlig hjälp så snart jag efterfrågade det. "Ursäkta, men vad är det för färg på den här tröjan?" "Det är två olika nyanser av GRÖNT i den!" "Det blir fint!" sa jag och köpte den ;-)

Tillbaka till Vintertid

Natten mellan lördag och söndag hände det som jag inte vill ska hända. Vi vred runt våra klockor så att det nu är något ljusare på morgonen men också mörkare på kvällen. Om det där med mörker tycker jag INTE! 

Idag har jag haft en ledig dag och skulle ner på stan för att returnera ett påslakanset jag köpt lite förhastat. Det var öppet köp till och med idag, så det gick inte att skjuta på till en annan dag. Klockan hann bli halvfyra innan jag begav mig hemifrån. Jag genade genom parken och eftersom det varit mulet väder idag var det redan då så mörkt, att jag var tvungen att veckla ut min vita käpp. I andra handen höll jag kassen med påslakansetet. Det var för stort att få plats i min ryggsäck, så den hade jag lämnat hemma. 

Det låter kanske dumt, men det är faktiskt jobbigt för ryggen att hantera en käpp. Den väger förvisso inte så mycket, men hävstångseffekten och det faktum att den fastnar mellan stenar och lite varstans gör att den blir ganska tung att hantera ändå. Med en kasse i ena handen blev det en ännu värre snedbelastning. Jag provade att skifta hand och hålla käppen i vänster hand istället. Det är inte alldeles lätt för en högerhänt person, ska jag säga.

Jag var trött på grund av begynnande migrän och höll blicken ganska rakt framåt-neråt, orkade inte flacka så mycket hit och dit. Jag mötte inga ansikten. Orkade inte. Var för trött för att stanna och prata ifall jag nu fick syn på nån bekant. De som känner mig väl ger mig klapp på armen och hälsar ändå =) Andra personer på stan var nog lika trötta som jag. De klev kors och tvärs över gågatan och när de trasslat in sig i min käpp ursäktade de sig med ett generat "oj förlåt" när de insåg att de förvillat bort sig så i sina mobiltelefoner att de såg sämre än en "blind". Vid bokhandeln (jag var tvungen gå in där och reka lite inför Fars dag) var det en kvinna på väg ut som stannade och frågade om jag ville ha hjälp uppför trappsteget. "Tack, men det behövs inte."

Jag klev runt i butiken och kände på alla böcker. Det är inte så ofta jag läser böcker på vanligt vis numera och e-böcker är ju, som jag tidigare nämnt, praktiska att läsa på läsplattan. Vit text på svart bakgrund och kraftigt förstorat. Jag lånar på biblioteket, men maxkvoten är en bok i veckan och jag slukar böcker numera... Så jag måste köpa e-böcker på nätet. Att känna på dem på riktigt ger i alla fall en känsla som inte kan ersättas fullt ut med den elektroniska varianten. Jag känner på tyngden, på papperskvalitén, smygluktar lite på det, kollar in omslagsbilden, läser om boken på baksidan och läser om författaren på bakre pärmens insida. När jag hittat en intressant bok memorerar jag den så jag vet vad jag ska beställa när jag kommit hem.

Jag har förvisso en bok i läsplattan som jag håller på med, men jag gjorde ett misstag när jag laddade ner den. Jag valde fel format, så den är nedladdad som pdf-fil, vilket innebär att jag inte på ett smidigt sätt kan förstora texten som jag vill. Jojo, man lär sig av sina misstag =/

AdLibris gjorde om sin hemsida redan i somras och jag har numera jättesvårt att hitta där. Dessutom är texten svag och svårläst. Jag läser på deras facebook-sida om folk som klagar på den omgjorda hemsidan för allt möjligt strul och de svarar mest med "just nu har vi tekniska problem, men" alternativt "ja vi har tagit bort den funktionen, men om efterfrågan är stor ska vi förstås se över möjligheten att införa den igen", så det är ju inte bara jag som synskadad som har svårt att navigera på deras hemsida. Nån som kan tipsa om annan bra hemsida att köpa e-böcker på? Fast, jag konstaterade att när jag inverterat till gul text på svart var åtminstone inte texten svag längre =)

När jag klev ut ur bokhandeln med min vita käpp framför mig var det ett par personer som stannade för att släppa förbi mig och som tittade förvånat när de såg vad det var för butik jag just besökt. Jag satte tankar i deras huvuden: "Bokhandel - blind. Nej, det går bara inte ihop." Jag måste sluta med det, de tänkte säkert ingenting alls. Folk har så fullt upp med sig själva i alla fall ;-)

Men icke desto mindre, det ÄR intressant att se hur olika folk beter sig när jag kommer med min käpp. En del blir alldeles konfysa och vet inte vart de ska titta (ganska vanligt), en del stiger bara lite åt sidan och låter mig passera (det gör de flesta, och dessa personer tycker jag bäst om), en del tittar bort (samma kategori som inte vet vart de ska titta), en del tittar på mig uppifrån och ner (obehagligt, speciellt om det är en person jag är flyktigt bekant med), en del ser sämre än jag och går rakt på mig (vanligare än man tror i dessa "smarta" telefontider), en del ser mig men skiter i vilket och vägrar flytta sig en millimeter (de hade behövt få prova på en dag som synskadade själva), en del försöker komma förbi mig eller komma undan konfrontationen genom att ta stora kliv framför mig eller över käppen (de tycker jag är oförskämda), en del vill hjälpa till (frågar de är jag förvisso tacksam, men brukar vilja klara mig själv) och en del vill hjälpa till så mycket att de ibland handgripligen kan ta tag i mig och fösa mig åt ett håll dit jag kanske inte alls tänkt mig (den här kategorin tycker jag nästan sämst om). 


Jaja nog om det, nu ska jag vända tillbaka till e-böckernas värld. Önska mig lycka till! =)