Inte i mina skor, men i mina ögon

I tisdags fick mina kollegor prova på att vara jag. De slapp ha mina kläder och de slapp det krulliga håret, men för övrigt fick de prova på att vara jag en liten stund.

Det var nämligen på det lilla viset, att H och E från DövBlindteamet kom dit på morgonmötet och hade med sig fejkade glasögon och hörselkåpor. Med dessa fejkade glasögon (ser ut som svärtade cyklopglasögon med ett litet centralt, suddigt hål mitt fram) hade mina kollegor plötsligt ett synfält på cirka 5-7 grader och grå starr. Med hörselkåporna dämpades hörseln förvisso inte med mer än tjugo decibel, men ett gott försök att vara jag var det i alla fall. "Varsågoda, där borta står kaffekopparna. Ni kan hämta kaffe och bre varsin smörgås." Jag stod på håll och observerade dem. De irrade runt lite innan de hittade kopparna, som de sedan höll krampaktigt i medan de försökte sikta rätt med kaffekannan. Jag hade lagt fram en skärbräda på bordet, men den upptäckte ingen. Istället skar de sina bullar på bordsskivan eller tallriken. Några bredde smör på sina tummar, osten antog en värre form av kälkbacke än vanligt och det la sig en osedvanlig tystnad över dem. 

Det var bara att konstatera att det krävdes full koncentration på det där kaffet och mackan och därutöver fanns det inte minsta utrymme att prata med någon eller hålla koll på vad någon annan i rummet gjorde. Fanns det förresten någon annan i rummet? Det enda de kunde se var smörgåsen de hade framför sig.

Nu hann vi inte med så himla mycket på den halvtimme informationsmötet hölls, men jag förstod att det väcktes funderingar hos mina kollegor, för flera av dem ställde en del frågor till mig efteråt och på jobb igår fick jag ännu mer feedback från dem att informationen varit otroligt bra. 

Och det vet jag att informationen är, helt fantastiskt bra! Ett stort tack till DövBlindteamet!!! Det är ju som alla säger, att det vare sig syns eller märks på mig hur dåligt jag ser och hör, så detta var ett bra sätt att försöka förklara. Framför allt kanske de förstår HUR mycket jag måste jobba hela tiden för att hänga med. (Hänger med gör jag förstås inte alltid, men bara det att "dölja" handikappet är ju ansträngande.)

Kollegorna - och precis alla andra - är förstås väldigt välkomna att fråga mig mer, jag berättar och förklarar mer än gärna! 

Tacksam för Taktfull Taktil Taktik

Jag insåg häromdagen att jag måste börja vara mer rädd om mina händer! Herregud, det är ju därigenom jag tar emot allt mer information! Jag håller i min vita käpp och tar emot informationen som den kan ge via handen. Jag brukar hålla ut min ena arm lite lätt och känna mig för var väggar, skåp, bord och andra möbler finns på jobb, hemma, på gymmet, ja överallt egentligen... Alldeles nyligen har jag (Tack P, det är din förtjänst!) börjat med att omsorgsfullt smörja in mina händer varje kväll och passar på att ge mig själv en lite enkel handmassage. 

Vi är en liten "tjejgrupp" bestående av fyra "tjejer" som träffas någon gång i månaden för att tillsammans byta erfarenheter och ventilera åsikter/synpunkter/ilska och inte minst glädje! I och med DövBlindheten har jag funnit att jag önskar lära mig att mer utveckla min möjlighet att ta emot information taktilt. Massage kan tillexempel vara ett sätt att bli medveten om sin lekamen, sina händer och hur man skulle kunna ta emot taktila signaler. 

Taktila signaler? Ja, just nu menar jag allt som har med känsel att göra: En klapp på axeln, ett handslag, en kram osv. Vi har alla våra "bekvämlighetszoner" där vi tycker att inom detta avstånd får helt obekanta personer röra sig, inom detta avstånd får flyktigt bekanta röra sig, inom detta avstånd får familjen och nära vänner röra sig och inom detta avstånd får partner röra sig. Avståndet minskar med bekvämligheten. Vi som är DövBlinda blir mer eller mindre tvingade att korta av dessa avstånd ganska markant. Jag säger tack-och-lov att den där "kramkulturen" när alla ska hälsa genom att kramas istället för att ta i hand, tillkommit på senare år, för annars hade jag nog aldrig klarat av det! ;-) Jag har förstås även mitt stora intresse för dans att tacka för modet att komma nära folk! I förlängningen kan det bli så att jag får lära mig att använda taktilt teckenspråk eller att kommunicera med haptiska, taktila signaler. Mer om detta finner du på NKC:s hemsida.

På tal om taktil information: Jag måste bara få lov att dela med mig av en helt underbar händelse som inträffade förra veckan på kizombakursen! Först och främst får jag nog förklara lite vad kizomba är: Det är en dans där man dansar väldigt nära och kvinnan följer sin partner ungefär som i tango. Kursen hålls i en lokal som samtidigt är en bar och spelhall. Det finns ett dansgolv mitt mellan baren och spelhallen, så det är nog inte så svårt att förstå att jag som hörselskadad har omöjligt att höra vad instruktören försöker säga. Lägg därtill att lokalens tidigare sparsamma belysning minskade betydligt när någon i en vild salsa råkade ha itu taklampan som därefter byttes mot en discokula... (Jippie!) Därmed kan jag inte heller se vad instruktören visar. "Men kom här och ställ dig närmre så du ser" sa någon. "Nej nej, går jag närmre ser jag ingenting! Jag har bara några graders synfält!" "Jamen kom här där det är lite bättre ljus (flyttar sig till ett område där en lampa lyser upp så mycket att jag kan urskilja en sko), ser du vad jag gör nu?" "Nej, alltså, vi struntar i det" försökte jag. Då kände jag hur en ung kursdeltagare, K, tog tag om mig i en dansomfamning och förde mig runt i dansposition (för jag kan ju följa) och hela stegkombinationen var helt glasklar för mig!!!

Denna händelse gav mig verkligen ett jättekliv upp i min annars lite O-Glada period! Det är kanske omöjligt för någon annan att förstå, men jag blev så otroligt glad över att någon begrep hur han på ett egentligen urenkelt och basic sätt skulle få fram information till mig utan allt krångel. Jag är så otroligt Tacksam för den Taktfulla Taktila Taktiken!!! 

Jag säger bara: Barn!

I somras var det födelsedagskalas i släkten. Brorsonen K, sex år, hade fått för sig att han skulle spå oss alla i handflatorna. Vi fick alla lite märkliga spådomar av honom, men vad kan man förvänta sig av en sexåring? ;-)

Självklart har jag alltid en påse
morötter i grönsakslådan! 

"Jaha K, vad ser du i min hand, då?" frågade jag. "Jooo, det står att du ska äta morötter!" "Va, står det i min hand att jag ska äta morötter?" "Ja, du ska äta morötter!" sedan fnissade han lite. Övriga familjen var lite konfunderade över detta, att jag skulle äta morötter. Det blev långa utläggningar om hur jag skulle kunna odla morötter i spannar på balkongen, det höll på att bli kvällens längsta diskussion tills någon frågade lite mer på allvar: "Men du K, varför ska Tina äta morötter egentligen?"

"Jo men alltså, Tina kan ju inte se så bra. Hon ser bara så här:" sa han och gjorde en slags kikarsikte framför ögonen. "Och sen har hon inget mörkerseende heller och morötter är bra för synen!" 

Total tystnad uppstod en lång stund. Denne sexåring hade fullständig koll på sin fasters seende och dessutom kopplade han samman morötter med bra syn! 

Barn alltså! De är ju helt underbara!


Idag när jag gick bort till gymmet för att träna en timmes spinning minns jag att jag mötte några elva-tolvåringar som var ute och gick, men reflekterade inte mer över dem. Inte då i alla fall. Klockan var fem och kvart över fem skulle träningspasset börja, så jag var väl lite halvstressad.

När passet var över, gick jag inom Hemköp och handlade och när jag kom ut därifrån hade det blivit såpass mörkt att jag vecklade ut den vita käppen. Halvvägs hem, på ungefär samma ställe som tidigare mötte jag ungarna igen. Två killar och två tjejer. Grabbarna vinkade åt mig. Jag stannade och frågade dem om de ville något. "Nej, vi skulle bara kolla om du kunde se oss." "Ja, jag är inte helt blind" svarade jag. "Men HUR ser du då?" frågade grabb nr 1. Då förklarade jag att jag bara kan se i en smal tunnel men att jag där ändå kan se ganska detaljerat. "Jaha, men vad är det för något?" frågade han vidare. Tjejerna höll sig lite i bakgrunden och grabb nr 2 började springa runt för att se om jag hade någon koll på honom. Jag förklarade lite förenklat att jag hade en ögonsjukdom. "Jaha, men vad är det du har där i örat?" kom nästa fråga. "Jadu, det är mina hörapparater. Jag är hörselskadad också." "Jaha! Ja, men du får ha det så bra! Hejdå!" sa grabb nr 1 och alla vinkade och gick vidare i samlad tropp. 

Barn alltså! De är ju helt underbara! 


Tänk så enkelt livet skulle vara om vi vuxna var på samma sätt! 

Felstavat

OBS! Allt (nästan) som står här nedan i kursiv stil är påhittat av en lite upprörd person med Ushers Syndrom:

Någon stackare, en man vid namn Charles Usher, fick bidra med sitt namn till en sjukdom, eller närmare bestämt ett syndrom, när både synskadan Retinitis Pigmentos (RP) och en hörselskada förekommer hos en och samma person. 

Detta syndrom kallades förstås av de svenskar som "drabbats" för: "USCHers syndrom", men eftersom läkarvetenskapen inte vill skrämmas, valde man att nämnde brittiske läkare Charles Usher, som hade forskat en massa kring detta skulle få klä skott för syndromet istället... Därav "Ushers Syndrom".

Nej, det jag skrev här ovan är förstås inte riktigt sant, men ibland vill jag kalla det för just "Uschers Syndrom" istället, för ibland känns det så. Inte alltid, men som sagt, ibland...

Nu ska jag strax ta tåget till Lund där jag ska få träffa en liten grupp bestående av fyra DövBlinda, yrkesverksamma kvinnor i min situation. Vi har olika diagnoser, där Usher bara är en av varianterna. Någon kan ha fått en födelseskada, någon annan kan ha något helt annat. Jag ville bara nämna hur tacksam jag är över att få träffa dessa underbara personer vars existens jag inte ens skulle ha känt till om vi inte alla hade haft syn- och hörselproblem, I gruppen får vi bland annat lära oss lite taktil kommunikation (ett sätt att kommunicera med känseln) men bara det att träffas och få förståelse för situationen gör att jag inte tycker att min Usher känns så usch längre. 

Därtill har jag sedan mitt senaste lite deppiga inlägg "DövBlind & O-Glad" fått en massa feedback och jag är så tacksam för att ni finns, alla ni som läst inlägget. Det värmer! 

Tobbe är en kille som nyligen fått vetskap om sin Usher, Anne-Maj har känt till det längre och Maritza som bor i Australien (tack Facebook) är, bara för att nämna ett par namn, några av de nya vänner som jag fått tack vare att vi alla har Ushers. Ingen av oss har någonsin träffats, men över datorn känns de som härliga bekantskaper jag inte velat vara utan. Det hade förresten varit kul att träffas någon gång, ska ni veta! =) 

(Tobbe bloggar under "Att leva med RP" och Anne-Maj bloggar med "Anne-Maj", se länklista till höger här i min blogg.)

Så som sagt, Ushers är verkligen inte bara Usch ;-)


.

DövBlind & O-Glad

Livet är inte alltid på topp. Inte ens för "DövBlind & Glad". 

Man får lov att vara ledsen ibland, har jag hört. Jag försöker att alltid vara den "glada" men inom mig kan jag emellanåt känna mig helt annat än glad. Då tar jag fem djupa andetag och trycker undan den där känslan och så är jag "glad" igen. Det funkar inte alltid, kan jag väl erkänna ;-)

Just nu har jag nått kulmen på en väldigt jobbig period. (Jag hoppas det är kulmen, för då betyder det att jag snart är på rätt väg igen.) Det är nog oundvikligt att det kommer sådana här svackor när man har en så kallat "progredierande" (tilltagande) diagnos oavsett vilken... 

Att förlora syn- och hörsel gradvis ställer till det ganska mycket. Man tror sig ha hittat en nivå där man med vissa hjälpmedel och positiv inställning kan fixa det mesta. Så smyger sig förändringarna på med följd att man utsätts för allt fler situationer där de svaga sidorna i och med handikappet/-en blir allt mer påtagliga. Till sist rinner bägaren över. Det är där jag befinner mig nu. Jag vet att det kommer att kännas lättare så småningom, men just nu har det varit mycket.  

Sådana här svackor har jag haft förr och de kommer säkerligen att dyka upp igen. Tack-och-lov har jag märkt att återhämtningstiden har blivit kortare för varje gång! Vad tror jag då har varit den utlösande faktorn den här gången? Det är förstås inte bara en sak, utan många tillsammans... 

På jobbet har jag mötesmikrofoner som mina kollegor tyvärr inte varit så flitiga med att vilja använda. Nu har jag cheferna på min sida, så förhoppningsvis sker det förändringar framöver, så jag också kan höra vad som sägs. Tack vare de nya cheferna finns det dessutom numera lysrör i det förut så mörka köket på jobb! =) Där har jag nämligen mer än en gång vält ut både våt kaffesump och fulla kaffemuggar, stött emot och krossat glas mm... Nyligen möblerades det om lite på arbetsplatsen, så jag känner inte lokalerna utantill längre. (Ge mig några månader, så ska jag nog ha lite mindre antal blåmärken.) Vi har urgamla skramliga plåtskåp placerade intill mitt skrivbord som, trots att jag fått akustikanpassad arbetsplats tydligen SKA stå vid min arbetsplats och med tanke på att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk så känns det som om hela den påkostade akustikanpassningen varit förgäves... Att dessa skåp inte förbättrar akustiken förstår en femåring, men... Tidigare har kollegorna haft ärenden till och dragit i de slamriga lådorna kanske fem-tio gånger per dag, men nu har man dessutom valt att flytta över saker i skåpen så att de numera används hundratalet gånger per dag med påföljande obehagliga ljudstörningar för mig. Visst, jag kan ju stänga av CI:t men då kan jag inte sköta mitt jobb... 

Hemma har jag drabbats av apati i form av totalt förfall... Jag orkar inte städa undan ordentligt. Kläder hamnar i högar över stolar och bord, om de ens kommer upp ur tvättkorgen, post hamnar i högar bredvid spisen, träningsväskan ligger uppslagen på golvet tills den ska packas nästa gång, den rena disken kommer aldrig från diskstället till skåpen. Tacka fasiken för att jag inte hittar mina saker! ;-)  Som det ser ut nu tillåter jag ingen komma på besök hos mig och det känns faktiskt fruktansvärt ledsamt. Det värsta är att jag inte vet var jag ska börja. Jag står och tittar ut över röran, lyfter i några saker, men hittar inget tomt ställe att flytta sakerna till och sen ger jag upp. Det känns som om det nästan är TUR att jag har ett så litet synfält som jag har, för hade jag kunnat se allt på en gång, hade jag väl emigrerat till en liten stuga uppe på kalfjället. Fast vem vet, kanske hade jag rent av sett VAR jag skulle börja om jag haft normal syn??? ;-) 

På min lediga tid försöker jag gå på Sats för att träna min TYVÄRR allt mer omfångsrika lekamen, men mitt gamla diskbråck (diskBRÅK, det hör man ju på ordet) bråkar med mig, liksom en gammal dansskada (en tjusig "dip" som slutade med whiplash) så jag tillbringar mer tid hos kiropraktorn och "plågomassören" (ont skall med ont fördrivas) än jag gör på Sats nuförtiden... 

Färdtjänsten är ett stressmoment för sig och jag bävar för när jag blir tvungen att anlita dem nästa gång. Länk till artiklar på Helsingborgs Dagblad HÄR. 

Några plus finns det förstås i mitt liv just nu, där massage är ett av orden. "Taktil massage" har jag fått förmånen att uppleva några gånger genom ett projekt hos DövBlindteamet (ska inte skriva mer om det just nu, eftersom det är på utvärderingsstadiet) men det ligger (precis som kökslampan på jobb och "plågomassagen") på stora PLUS-sidan hos mig just nu. Skönt att kunna hämta energi någonstans för just nu behöver jag det verkligen!  

Nu ska jag ta mig i kragen, trotsa hällregnet och gå ner på stan för att köpa svankkudde till jobb. Min chef sa att jag fick köpa en ny, för den gamla som har mer än tio år på nacken har helt gett upp... 

Fram tills för någon månad sen var jag och pojkvännen ute och gick långa promenader jämt och ständigt, men de har i och med arbetsbelastning (han) och mörkare dagar (jag) tyvärr runnit ut i sanden på sistone, så om jag ändå är ute och blir blöt kan jag lika gärna ta en extra sväng längs havet. Yes! Det får blir dagens utmaning! Sova på soffan kan jag göra när jag kommit hem... 


.

Gråstarrsfunderingar

Min tydligen alltmer tilltagande gråstarr har börjat ställa till det för mig allt oftare.

Jag kom in i badrummet en dag och såg något rosa ligga på golvet. Rosa? VAD äger jag som är ROSA??? Böjde mig ner och tog tag i den där rosa saken... Genast kände jag den mjuka härliga tjocka frottén av mitt ORANGE Lexington-badlakan.

Så fort jag kände och visste vad det var som legat på golvet såg jag den ORANGE färgen. Nu när jag vet vad det är, är det inte längre rosa jag ser när jag tittar på badlakanet, utan orange. INGEN annan färg än ORANGE...

Är det någon som förstår hur jag menar?

Detta gjorde mig konfunderad. Ögonen sa mig att badlakanet var rosa, men hjärnan sa: "Nej, det är orange!" Så fort jag visste att det var orange så kunde jag, hur jag än försökte, inte längre se badlakanet som rosa. Det betyder alltså, att i kombination med en annan vetskap förvrängs mitt synintryck till att meddela hjärnan något annat. Om någon då skaffade ett rosa likadant badlakan och bytte ut det utan min vetskap hemma hos mig, skulle jag alltså fortsättningsvis tycka att detta - i verkligheten rosa - badlakan var orange? I så fall betyder det att mitt minne förvränger bilden åt mig så att jag tolkar det jag ser till något helt annat.

Vilket är då det rätta?

Vågar jag då någonsin lita på att det jag ser framför mig verkligen är det som det ska föreställa? Eller blandar sig minnet och övriga sinnesintryck alltid in i tolkningen och förvränger bilden framför mig?

Hur är det med andra saker? Minnesbilder sitter ju inte bara i känslan av tjock frotté utan även i dofter, bakgrundsljud, smaker och annat. Är det kanske inte bara så för mig, utan även för andra människor? Detta fenomen kan säkert appliceras på en massa andra scenarion?

Tänk er tillexempel en vittneskonfrontation där gärningsmannen och en oskyldigt utpekad råkar bära samma parfym. Den utpekade behöver troligen inte vara exceptionellt lik gärningsmannen för att bli utpekad, men eftersom det är fel sinne som förmedlar synintrycket är det utan tvivel ingen annan än den "verklige" gärningsmannen som målsäganden ser framför sig...

Vi behöver förstås inte ta till så drastiska exempel. Vem har inte råkat ta tag i mjölkglaset i den yrvakna arla morgonstunden men istället fått fatt i juiceglaset. Finns det någon äckligare mjölk? Hjärnan säger ju att jag dricker mjölk, hjärnan "vet" ju att jag tog mjölkglaset, ögonen "såg" ju att jag tog mjölkglaset men tungan säger något HELT annat. 

Fast det är klart, upprepas detta tillräckligt ofta kan man nog lära sig tycka om sur mjölk också ;-) Och vem vet? Jag kanske kan lära mig uppskatta rosa badlakan?


.

Var sak på sin plats! Eller inte...

I förra veckan hade vi en raid på bankkontoret där jag jobbar. Vi hade stor städkväll, möbler som var "onödiga" fick lämna plats till annat ändamål, kundplatser bytte rum, skrivbord flyttades lite, skåp bytte plats osv. Det blev jättefint, jag kan inte säga annat.

Jag var förvisso inte medbjuden till planeringen av lokalerna, men berörs med mina synhandikapp desto mer av förändringarna. Jadå, på många platser blev det som sagt både finare och luftigare, men att flytta ett skåp ett par decimeter innebär att jag under några veckor framöver kommer att springa in i dem och slå mig ett antal gånger innan jag "lär mig" var de står. Fem blåmärken tror jag är en normal inlärningsnivå för höfter, knän och tår... Slår jag i huvud, axlar eller armar brukar inlärningstiden "bara" vara tre blåmärken eller blodviten. (OBS! Viss ironi kan ha förekommit i föregående två meningar!)

Jag har tidigare nämnt att jag scannar av bilden framför mig och sen "kommer jag liksom ihåg" hur det ser ut. När förändringar sker, som ommöblering tex, går det åt massor av energi för mig att på nytt lära in hur omgivningen ser ut. Detta sker naturligtvis på bekostnad av annat (hörsel tex), som också behöver min fulla uppmärksamhet för att funka... =/

Som om det inte var nog, så håller Hemköp intill min arbetsplats också på att möblera om "för kundernas skull"... Men hallå, det är inte för kunderna, utan för Hemköps skull, tro inget annat! De flyttar på de produkterna de främst vill sälja så att jag som kund ser dem först. På grund av nämnda synproblem föredrar jag att handla i en och samma affär, där jag lärt mig hitta sakerna. Nu är jag vilse både på jobbet OCH i "min" mataffär =( 

Och som om inte det heller var nog, har det börjat mörkna på kvällarna, så jag måste ha käppen med mig för att ta mig hem från träningen eller jobbet. Ännu har jag inte riktigt fått in det i skallen att käppen måste vara med i väskan när jag lämnar hemmet på morgonen, så ibland har jag famlat mig hemåt med fler blåmärken som följd...

Mycket Hirudoidsalva går det åt... Men vi kan säga så här: Jag hittade chokladhyllan på Hemköp igår och utan att jag ens märkte hur det gick till fanns det lite choklad med hem i shoppingkassen och det funkar -kortsiktigt- som energipåfyllare och dessutom nästan lika bra som Hirudoidsalva mot blåmärkena...(!)

.

Minigolf utan handikapp

I söndags eftermiddag var vädergudarna extra hyggliga mot oss och jag och F som hela sommaren pratat om att vi skulle spela minigolf fick äntligen allt att klaffa samtidigt; vi var lediga, det var bra väder och banan var öppen.

Sagt och gjort, jag valde gul boll och F valde vit boll. 

Enligt våra överenskomna regler var åtta slag max. 

Det gick lite si och så. Jag fick bollen i hålet på tre slag, han slog åtta slag. Jag fick ner bollen på sex slag, han fick ner den på fyra slag. Efter fyra - fem hål ledde jag med ett antal poäng men råkade slå bollen utanför banan. Då tillkom nya regler som jag inte kände till innan och som jag bestämt hävdar är F:s alldeles egna påfund: Det räknades plötsligt som TVÅ slag. Jag blev så sur att jag råkade upprepa detta fatala misstag.  

"Man får INTE gå på banan, man får INTE gå på banan, man får INTE gå på banan." Njae jag var tvungen vid något tillfälle att sätta ena tån på banan, annars hade jag knäckt ryggen i mitt försök att nå bollen med klubban, men jag fick tydligen inga poängpåslag för det? Vilket kan bero på att min medspelare ibland själv var tvungen att göra samma manöver... ;-)

På hål nummer sexton kämpade vi båda till de maximala åtta poängen med att få i den där bollen i ett barnsligt enkelt hål, men det var nåt lurt med det. När jag stod där och skrev ner mina åtta sura poängsiffror kom plötsligt en boll farande genom luften från bana femton, rullade perfekt ner i rännan och la sig sedan snyggt i hålet. Hole in one-killen som var en blossande röd, generad fjortis måste ha åkt på minst fyra pluspoäng av sina medspelare för den fadäsen, medan vi var mäkta imponerade. Jag uppfattade inte hela situationen direkt och fick först för mig att det var F som slagit det perfekta slaget, men det var en blå boll i hålet, så den gick jag inte på ;-)

Till sist stod det lika. Ställningen var "oliiiidligt spännande"! På artonde hålet, som alltid är banans enklaste (för bangolfklubben vill ju ha tillbaka alla sina bollar) schabblade jag bort mig ordentligt. Efter poängsammanräkning konstaterades att jag kom tre ynka löjliga poäng efter ettan.

Jag erkänner inte vem som vann, men vinnaren fick bjuda på fika. Den regeln kände jag inte heller till innan, men protesterade för första gången inte ;-)


Vad ville jag säga med detta då? Jo, att minigolf/bangolf av naturliga skäl funkar tämligen bra för mig med tunnelseende. Jag kan kan fokusera på att försöka få ner bollen i hålet och behöver inte bli särskilt störd av det som händer runt omkring. 

.

Berätta eller tiga?

"Jag tycker inte du ska berätta för vem som helst att du hör dåligt. Så fort någon person pratar med dig som du inte hör, så berättar du att du är hörselskadad. Du stänger ju alla dörrar direkt. Sen om du råkar gå på någon för att du inte ser dem, nöj dig med att be om ursäkt, berätta inte att du är synskadad."

"VA??? Vad menar du med det?" Jag blev närmast chockad och alldeles ställd av kommentaren. 

"Ja men du stänger dörrarna. De vågar inte prata mer med dig sen, för de tror inte du ska höra dem alls."

Hallåååå! Vad är alternativet? Att jag inte säger något och därmed inte uppfattar det de säger och vart leder det? Jo, till att folk tror jag är dum i huvudet istället och VEM vill fortsätta ett samtal med någon som inte fattar någonting? Nej just det! Bland det absolut värsta jag kan tänka mig är att folk ska uppfatta mig som ointelligent, för DET är jag INTE! Och det där med att inte berätta om min synskada, vad tjänar jag på det? Folk som stirrar på mig som om jag är helt dum för att jag går mitt framför dem där jag "borde" sett dem. Är det inte bättre att förklara än att uppfattas som en idiot och ibland få höra elaka ord från dem? (Jadå, det finns tyvärr massor av sådana personer där ute...) Personligen skulle jag önska att fler kände till det, så att jag åtminstone fick en ärlig chans. 

De personer som inte vill prata med mig för att jag är hörselskadad, tja, de kan jag egentligen vara utan, men ibland måste man kanske umgås med dem ändå eftersom det kan vara vänner till vänner. Det är inte alltid så att man kan undvika dem alla. SÅ stor är inte staden jag bor i. 

Jag har alltid, nja kanske inte alltid, men de senaste åren i alla fall, berättat om mina handikapp och i nio fall av tio har detta varit positivt för mig såvitt jag vet. Den där tionde kan egentligen kvitta, för "alla kan ju inte älska alla här i världen"... (Dessutom har jag tillbringat alldeles för många år med att försöka dölja och kompensera vilket tar massor av energi i anspråk utan att leda någon vart.) 

Nu till frågan: Är det någon mer som tycker att jag gör fel som berättar??? Är folk i gemen sådana att de helst undviker att umgås med folk med handikapp? Hur ska jag kunna bli accepterad om jag INTE berättar om mina hörsel- och synproblem? De syns inte alls på mig, men de märks ju - om inte genast, så ganska snart - genom att jag kanske beter mig lite "märkligt". 

Kommentera gärna, för nu är det jag som behöver moraliskt stöd. 

.

Carpe Diem och sånt där...

Med begränsad syn och hörsel uppfattas man troligen av andra som disträ medan man själv hävdar att man är oerhört fokuserad. En sån som lever enligt "mindfulness"-läran och Carpe Diem och sånt där... Nej, det är inte alls medvetet, men väldigt härligt när det faktiskt sker!

Ett exempel jag kan nämna är en kollega som för ett par år sen berättade att hon sett mig komma gående i villakvarteret. Hon vevade ner sin bilruta och ropade på mig. Jag såg inget, hörde inget. "Och sen stannade du till, så jag trodde du sett eller hört mig. Men istället böjde du dig ner och luktade på en ros. Sen gick du bara lungt vidare." Jepp, that's me! =D Det är ofta jag stannar till och luktar på blommor som dyker upp i min väg. Dofter är förresten sånt som sitter väldigt djupt etsat i minnet.

Idag, augustis allra sista dag, gick jag och F längs Råå-å-dalen. Vi började vid Raus kyrka och gick mot Gantofta. När man kommer under E6:an finns det en laxtrappa där man aldrig ser någon fisk, men idag kom jag att tänka på den fantastiska TUR vi haft EN GÅNG tidigare när vi gick här. Vi stod och tittade och rätt som det var lyckades vi båda få syn på en jättestor lax som hoppade nån meter upp. Vilken fantastisk syn! Naturligtvis var det ingen av oss som fick denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på våra näthinnor.

När jag var på min senaste resa till lndien var jag och ett par brittiskor ute med en liten båt för att försöka få syn på delfiner. Jag satt beredd med kameran i evigheter, men när jag till sist stängt av den för att spara på batteriet, DÅ dök en delfin upp. Och inte bara det, den gjorde en sån där volt i luften som jag bara trodde de kan tränas till på cirkus. Inte fick någon av oss denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på näthinnan.

I somras var vi på Tropikariet. Där finns bland annat ett "nattrum" där man vänt på dygnet, så att man kan se hur djur som lever på natten har det. Dvs OM man kan se i mörker... (Inte jag, alltså.) Jag höll F i handen och vi stannade till vid ett räcke där jag efter en stunds letande (de har fejkat lite månljus där inne) lyckades urskilja en slags apa som åt mat. Medan vi stod där sa F: "Oj, här kommer det ett litet djur, här på grenen." "Var? Här?" frågade jag och stack ut ett pekfinger på måfå framför mig. Då känner jag att någon varelse, med små små små händer tar tag i mitt finger, kramar om fingret med båda händerna och försöker dra det till sig. Jag blir först lite rädd och drar tillbaka mitt finger. Sen sker detta två gånger till. Var gång jag tänker på denna händelse går det ett lyckorus genom kroppen!!! Det går inte att beskriva den där känslan man har när man får kontakt med ett vilt djur, men jag tror ni förstår, eller hur? Nu var det inget djur jag kunde vare sig se eller höra, men minnet är djupt etsat i mitt minne. På den GLADA sidan av minnet =) Det var förresten en flygpungekorre, fick jag veta, så jag har googlat. Den är jättesöt!

För ett par veckor sen var vi på utflykt i en park där det fanns både vackra insekter och vackra blommor. Där såg F trollsländor och till sist lyckades jag också få syn på en sådan. Men att försöka fånga en sån på bild är förenat med lika mycket tur som jag har på Lotto. Dvs nästintill obefintlig. Eller, tja, jag fick en bild som kanske kan motsvara en tjugofemkronorsvinst. Bilden måste förstoras jättemycket så kan man, om man har tur, se trollsländan strax under mitten av bilden. Som sagt, en tjugofemkronorsbild. ;-)

Lite senare satte vi oss på caféet i parken och F upptäckte en liten larv som kröp på hans arm. Han tog fram kameran och filmade den äcklig larven medan jag bara skrek: "Ta bort den! Ta bort den!" Sen råkade jag tyvärr se filmen med larven rejält uppförstorad på datorskärmen där hemma och DEN bilden önskar jag verkligen att jag slapp ha för evigt etsad på min näthinna! =/

.

Ledsagning på cykel

När pojkvännen F skickade sms förra veckan med frågan: "P och T undrar om vi vill följa med och cykla i Danmark på lördag?" svarade jag "JA!" fortare än jag hann tänka.

För den oinvigde kan jag berätta att danskarna är väldigt mycket för att just cykla, man har väl anpassade cykelvägar och man har framför allt en vana vid och respekt för cyklister i trafiken. Så upplever i varje fall jag det. Åker man över en helg till Danmark ser man många med multiväxlad cykel i full cykelmundering som far fram på vägarna i 30-40 km/h ;-) 

Sen kom jag att börja tänka lite... (Ja men stressa mig inte, jag är liksom inte så van vid att behöva tänka!) Min cykel har varit ute och luftat sig en - säger EN - gång i år. Jag har börjat bli lite rädd för att cykla, speciellt inne i stan där man förväntas hålla sig till cykelbanorna. Dessa används liksom inte bara av cyklister utan även av fotgängare, inlinesåkare, folk med rullatorer, barnvagnar, som parkeringsplatser för bilister som "ska bara" och inte orkar leta efter riktig parkeringsplats osv. När man ser som jag, typ fem grader centralt tunnelseende är kanske inte stadscykling det mest rekommenderade transportsättet... 

Jag kom på lösningen tämligen snabbt eftersom jag hade positiv erfarenhet från min och syrrans cykelutflykt på Hven där vi hyrde cyklar i början av sommaren: Phonak-mikrofonen! =) 

Det blev till att tvätta cykeln och pumpa däcken ordentligt, matsäck packades och sen hämtade pojkvännen upp mig på lördagsmorgonen. Vi tog naturligtvis de "små" båtarna, Sundsbussarna dit, att åka med Sundsbuss Pernille är mycket mysigare än de stora Scandinesfärjorna. Att ta med cykel är gratis och dessutom har man som sjukpensionär "pensioniststatus" då dessa går efter danska regler, så jag fick åka några tior billigare ;-) 

När vi efter knappa tjugo minuter kommit över sundet startade vi med viss "proviantering" som sig bör i Helsingör en lördag, vi hade sallad med oss i kylväskan och behövde uppdatera oss med några danska "förfriskningar" därtill ;-) Solen strålade från klarblå himmel, men vi bestämde oss trots det för att cykla Strandvejen söderut, mot Köpenhamn. Med "trots det" syftar jag på att vi då per automatik fick solen i ögonen, vilket jag normalt hade gjort allt för att undvika, men jag tog på min keps med extra stor skärm, och mina stora gula solglasögon, så det gick bra. OBS! Jag hade naturligtvis cykelhjälm på mig precis hela tiden, jag LOVAR! 

F cyklade främst med mikrofon om halsen och neonfärgad jacka, jag cyklade bakom honom (räckvidd 20 meter) med hörapparaten och CI:t på M/T-läge ** och efter oss cyklade P och T. Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn är en ganska smal väg - längs havet förstås - med ömsom underbara små pittoreska korsvirkeshus ömsom mindre slott på vardera sidorna. Vägen kantas av en slags kombinerad cykel/gångbana som emellanåt används just som parkeringsplats, denna fantastiska sommarlördag huvudsakligen av en massa badnjutare. 

** CI = Cochlea Implantat, hörapparaten som gör att jag hör trots att jag är döv. M/T-läge = Mikrofon/Telespole dvs jag kan höra både det som sägs runt mig men samtidigt det som hörs via slingan direkt in i hörapparaten från mikrofonen. 

Ingen ska förresten säga att män inte har simultankapacitet! Efter denna cykeltur har jag genast omvärderat mäns förmågor! F som alltså cyklade först höll koll på allt som hände, vilket han hela tiden upplyste mig om. "Här kommer några fotgängare med en hund, nu har du snart ett vägskylt till vänster, här står ett par bilar, här måste du svänga ut i vägbanan det är fritt NU, se upp för gupp här, titta till vänster vilket fint hus, oj titta här till höger här står det ett gäng Highland Cattles, där är glasskiosken där jag ätit glass några gånger" osv osv. Samtidigt lyckades han med konststycket att hantera sin lilla digitalkamera; det filmades och togs bilder på oss, på hus och på havet. Därtill såg han ut några trevliga rastplatser (det behövdes ett par chips- och ölpauser) och fann till sist en picknick- och badplats i Mikkelsborg. Sen kom vi inte längre, för det blev HETT! Tror det talades om danskt värmerekord just den dagen =D

Vi njöt av bad, sol, mat, avkoppling innan vi vände tillbaka mot Helsingör igen. Vilken underbar känsla att inte behöva stressa för att hålla några tider, utan kunna stanna där man känner för det, vilket vi gjorde i Nivå Hamn där det provades lokal öl innan sista backen ovanför Louisiana. Jag höll mig till läsk den här gången. Cykel och alkohol är nog inte att rekommendera för en med BÅDE syn- och hörselhandikapp. Fast vem vet, minus och minus blir plus, fick jag lära mig på matten i skolan ;-)

Fler sådana dagar önskas! Nu har vi testat Phonaklösningen på riktigt-riktigt, så vad sägs om en cykelsemester nästa sommar? ;-)



.

Kräftfiske i min barndom

Min farfar var född den 8 augusti 1907 och skulle alltså ha fyllt 105 år idag om han levt. 

Varje sommar till farfars födelsedag brukade pappa och hans syskon med familjer samlas hemma i Kallinge hos farfar och farmor. Jag minns alldeles särskilt att vi varje år var ute och fångade kräftor. Premiären skedde sent på kvällen den 7 augusti och då var vi ute i några vattendrag i Blekinge och satte ut burarna. Det var väl inte varje år jag fick följa med, för barn ska ju sova vid den tiden, men några gånger hände det.

Jag vet med mig att jag redan som barn hade mycket svårt att se i mörker, men jag kunde i alla fall se lite grand och eftersom jag var barn fick jag hålla någon i handen som hade ficklampa, så det gick bra. En gång fick jag en alldeles EGEN bur och det var speciellt roligt. Jag bevakade buren som en hök och fick också napp. Minns också att det var min yngste farbror som hjälpte mig med den.

Det var som sagt mörkt, man skulle vara tyst och försiktig. Dels för att inte skrämma kräftorna men också för att inte avslöja var de bästa kräftställena fanns för andra som var ute och ville fånga kräftor. Ungefär som dagens hemlighållande med kantarell- respektive blåbärsställen =)

Vi brukade få ihop en rejäl plåtspann eller två innan det var dags att bege oss hemåt igen.

På morgonen kröp svarta kräftor runt i köket, för många av dem försökte såklart rymma. Farmor samlade ihop dessa svarta kräftor och kokte dem med dill i en stor gryta. 

Kräftbilden har jag lånat från alltommat.se

På kvällen var det fest på de numera RÖDA kräftorna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte än idag, hur de plötsligt kunde byta färg sådär. Dock ser de betydligt aptitligare ut när de är röda för då ser de ut som mat, medan de svarta kräftorna ser ut som de djur de faktiskt är.

Åhhh vilka underbara minnen och så glad jag är över att ha fått uppleva något sådant. Detta var förstås innan kräftpesten slog till i Sverige och vi fick börja importera. Känslan och minnet av att jag faktiskt inte alltid har varit helt nattblind, det är också härligt att kunna tänka tillbaka på.

.

Baka lavendelskorpor en regnig semesterdag

Vädergudarna har inte riktigt varit på vår sida denna sommar - inte om vi önskat sol och stekande hetta i varje fall.

För att citera min spinninginstruktör: "Gå nu inte runt och vänta på solen, utan se till att det blir sommar ändå!"

Idag har jag lyssnat till dessa kloka ord genom att baka lavendelskorpor. Doften av lavendel är väl ändå i högsta grad SOMMAR! =D För att äta lavendelskorpor behövs varken god syn eller god hörsel och för att baka dem räcker det att du har lite lagom centralt seende som jag, så du kan läsa recept, sätta ugnen på rätt antal grader och vara försiktig med kniven när du hackar mandeln. Ingredienserna kan du förhoppningsvis smaka dig till, så det inte blir 1 tsk socker och 2 dl salt istället för tvärtom! ;-)


Receptet jag fann från Rosendals trädgårdscafé:

Lavendelskorpor

120 g grovhackad sötmandel
2 ägg
2 dl lavendelsocker (Strösocker blandas med lavendelblommor. Egentligen ska blandningen stå i en burk minst ett par veckor, men det går bra att använda färska lavendelblommor, eller som jag läste någonstans, mortla torkade blommor.)
1 tsk salt
5 dl vetemjöl (Inklusive till utbakning)
1 tsk bakpulver
(100 g grovhackad mörk choklad)
(1 äggvita till pensling)

Blanda mandel, ägg, socker och salt. Tillsätt 3 dl av vetemjölet blandat med bakpulvret (och ev den lätt mjölade chokladen). Blanda i resten av mjölet, lite i taget. Passa så att det inte blir för mycket.

Rulla ut längder på mjölat bakbord och lägg dessa på smord plåt eller bakplåtspapper. Jag rullade tre längder för att få ut många skorpor. Pensla dem ev med äggvita men det går lika bra utan.

Grädda i 180 grader 15-20 minuter. Skär längderna i skorpsnittar och torka dem därefter i 100 grader 30-40 minuter.

Hade jag bara begripit hur jag får till bilder med iPaden skulle jag fått snålvattnet att rinna på dig, men jag överlåter det åt din fantasi. Jag vill inte heller ha skulden för att din dator får kortslutning på grund av detta ;-)

Julimånad eller julmånad...

Det är då min dator väljer att ta paus, dö, lägga av, krascha eller vad du nu väljer att kalla det... Mutter, morrningar och svordomar! (Kanske är den fuktkänslig; här i Skåne regnar det nämligen rätt mycket både i juli och i jul...)


Jag har den tacksamma glädjen att få nyttja en dator som DövBlindteamet hjälpt mig med, så den är egentligen inte min. Jag lånar den. Som någon sa: "Men då är det ju inte ditt problem att fixa den heller..." Förvisso rätt uppfattat, men det är jag som blir utan dator =/


Och det är ju jättebra att "någon annan" kan fixa den! =D I mitt fall betyder det att jag har tillgång till helt underbara människor på ett företag som heter Anpassa. De hjälper mig att fixa datorn varje juli- och julmånad. Sist fick jag en helt ny hårddisk och vad som är fel på den den här gången, det förtäljer inte historien. Eller så får jag veta det efter nästa vecka, när snälle teknikern haft tillfälle att titta på den.


En tjej kommer förbi och hämtar datorn imorgon, så på köpet fick jag fort som attan ta fram dammsugaren som inte varit igång på ett tag... :-o Inget ont som inte för något gott med sig. Lite städat blev det ju =)


Under tiden jag inte har dator har jag istället något som kallas abstinens. Tack och lov har jag skaffat mig en begagnad iPad, så helt nätfråvarande är jag inte, och abstinensen är därmed inte heller så svår. MEN iPaden är ganska svår att se på. Jag trodde i min enfald att det bara var att dra med fingrarna över skärmen så skulle all text förstoras. ICKE! Inte mail, tex... Alla hemsidor går inte heller att förstora. Anne-Maj brukar skriva på sin blogg hur god nytta hon har av sin iPad och hon ser sämre än jag, så jag måste utforska mer vad det finns för bra "appar" till iPaden! Anne-majs blogg hittar du på www.annemaj.blogspot.com


Att skriva på iPaden är väldigt tålamodskrävande, bland annat ändrar "tangentbordet" utseende hela tiden, så detta blir ett ganska kort inlägg. Ber så hemskt mycket om ursäkt för märkliga stavningar, meningsbyggnader eller annat. Jag får liksom ingen helhetsbild, men jag har gjort mitt bästa för att korrekturläsa ;-) Det går inte heller att ändra textstorlek, så jag hoppas att du som läser inlägget har möjlighet att förstora på din dator, om du behöver.


.

Lige til pass

Ordet "lagom" sägs ju inte finnas på något annat språk än svenska. Jag frågade pojkvännen, som kan tala danska, om det finns någon motsvarighet på danska och då föreslog han "lige til pass", fast ska jag vara ärlig tror jag inte det tillnärmelsevis funkar lika bra som ordet lagom ;-)

Odet lagom är förvisso ett väldigt bra ord, men hur uppnår man LAGOM? Vems definition på "lagom" är lagom? Vi kan nog genast vara överens om att lagom är inte samma sak för mig som för dig eller för någon annan. 

Just nu har jag väldiga problem med att finna lagom ljusförhållande. När det är ljust och soligt, då är det för ljust. När det är mörkt är det för mörkt och när det är disigt är det för disigt och när man tänder en lampa är den antingen för stark, för svag eller felriktad. Jag fixar och trixar med keps och gula solglasögon, lampor, avskärmningar och kisande... 

Och sen dessa erbarmliga lågenergilampor! Längtan är stark efter de gamla hederliga lamporna med lagom varmt ljus som tändes direkt när man slog på strömbrytaren. Nu får man ett kallt ljus som uppnår hyfsad ljusstyrka först flera minuter efter att man slagit på strömbrytaren... Det nya nu är dessutom rörelsedetektorer. Du går in i en mörk hiss, en mörk korridor eller varför inte en beckmörk toalett och först när du hoppat och viftat med armarna i en halv minut börjar du ana ett ljusskimmer. Jag behöver ett lagom bra ljus innan jag går in i rummet, inte fem minuter senare. Ett annat hopplöst exempel är när strömbrytaren till lampan kan nås först efter att du gått flera meter in i ett rum. 

Offentliga toaletter är förresten ett kapitel för sig: De ser aldrig likadana ut. Jag brukar börjar med att famla och känna längs med alla väggar efter en strömbrytare, för att i vissa fall finna att det är en sån där rörelsedetektorgrej. Ibland finns det ingetdera, utan ljuset från det lilla lilla takfönstret är tänkt att räcka. Pappret kan vara till höger, till vänster, högt upp, långt bort, bestå av en rulle eller av små servietter. Toastolen kan stå var som helst, locket kan ligga på eller vara uppfällt. Det kan vara blött på sitsen och är det oftast på golvet - URK! Inget av detta ser jag utan jag måste känna mig fram för att få svaren. Hur många gånger har jag inte letat förtvivlat efter en krok att hänga väskan/jackan på innan jag till sist chansat på att hänga väskan på dörrhandtaget för att stunden senare höra en duns och inse att någon ryckt i dörrhandtaget så att väskan fallit ner på det kladdiga golvet :-o När jag väl gjort vad jag kom dit för har ögonen ofta hunnit vänja sig någotsånär vid ljuset och först DÅ upptäcker jag att det visst fanns en krok någonstans på en vägg. I bästa fall finner jag även vattenkran och tvål. Personligen brukar jag föredra hadikapptoaletten, som är lite större. Med större avstånd har jag en rimlig chans att få in något i synfältet. 

Röda prickar - ett skräckexempel för
många synskadade.  

Informationsskyltar är numera alltid elektroniska. Mer och mer övergår man till TV-skärmsliknande saker som jag finner det nästan omöjligt att se på. Att stirra in i ett bländande ljus, för att där försöka läsa ut något gör mig väldigt frustrerad. Det kan vara något så enkelt som könummer på apoteket, nummerskylten på bussen jag tänkt åka med, ljusskylten på tåget som anger nästa station, skylten utanför affären där det står butikens namn eller ljusreklamskyltar. Bland annat består busskurarnas väggar av bländande reklamljus. Ljus vill jag gärna ha - men då i ett ljus uppifrån - inte i ögonhöjd. I den här stan har man valt att sätta ut små lampor i knähöjd som ska visa på cykelbanor eller vad vet jag? Snacka om bländningsfaktor när man försöker se var man ska gå - eller var man rentav borde undvika att gå?! 

Det som däremot är alldeles lagom just nu är torrhetsgraden på tvätten som jag nu ska ner och hämta i tvättstugan. Därefter tänker jag sätta mig en stund med en kopp lagom starkt kaffe på min balkong där temperaturen just nu är precis lagom för det ändamålet - tjingeling! 

.

Morgonstund har guld i mund

Jag måste nog sluta med mina söndagssovmorgnar, för se här vad jag missat medan jag sovit:

Upp med tuppen söndag morgon. Nja inte tuppen kanske, upp med hönorna, då. Tror de får sova några minuter längre än Tuppeluppe. Eftersom jag inte kommer att ha tillfälle att träna på Sats de närmaste dagarna, valde jag att träna spinning idag söndag morgon, så jag inte hinner slöa till. ;-)

På vägen dit skulle jag korsa en cykelbana. Då hörde jag "Ohohoh!" och vände mig åt vänster en gång till. Där kom en urgullig gammal farbror på typ åttiofem plus cyklande som nog var lite rädd att jag skulle gå ut framför honom. Han gjorde som äldre män gör, han lyfte på kepsen och hälsade samtidigt som han skrattade med hela ansiktet. Urgullig! Jag log brett jag också samtidigt som jag tänkte: "Håll i styret med båda händerna, jag blir nervös!" =D 

Väl framme på Sats möttes jag av en skylt med deras aktuella slogan: "Jag tränar inte för att bli ung, jag tränar för att bli gammal." Helt rätt - så vill jag också tänka! 

På cykeln bredvid mig satt en lite äldre man (med "äldre" menar jag kanske sextio-nånting) och flåsade i otakt med mig. Härligt att se att det är fler än jag som vågar trotsa den fysiska åldern och istället bidrar till att höja medelåldern på träningen! ;-)

Efter spinningpasset fick jag syn på min nyligen pensionerade före detta chef och hans fru som svettades duktigt vid varsin träningsmaskin i gymmet. Pratade en stund med dem och vi konstaterade alla att livet får verkligen en extra kick när man kört ett rejält träningspass.

Det regnade och utanför Hemköp mötte jag en gammal dam med rollator som trätt en grön fryspåse över huvudet för att rädda den ondulerade frisyren undan vätan. På sidan ovanför örat stod det att läsa "Kravmärkt" uppochner. Herregud, vad söt hon var!!!

Jag klev in på Hemköp för att köpa lite frukostkesella och frysta bär. Det är mums efter ett träningspass! Av någon anledning var butiken just då invaderad av grånade pigga damer och herrar i åttiofemplus-åldern. Två kassor var öppna och en liten dam och hennes make hoppade lite mellan dem och när jag frågade vilken kö de hade valt så sa mannen: "Nej hon bara virrar lite" om sin söta lilla fru. Skyll på henne, du! ;-)

Tjejen i kassan var pigg som en mört och började ställa frågor om mina inköp. "Har du provat den kvargen innan, är den god? (Ja helt ok!) Tack för tips, då måste jag också köpa."

Vilken härlig morgon! Strunt i regnet - det finns som sagt inga dåliga väder! 

Sen, när jag blir gammal, då vill jag också
sitta under en korkek och lukta på blommorna! 

Höron-nytt

Sitter här i mitt vardagsrum utan min Höron** och lyssnar till ett svagt brummande. Fönsterna är öppna, solen skiner och det är tisdag. Eftersom det är tisdag måste det vara sopbilen jag hör. Det är inte så många ljud jag kan höra utan mina Höron men se SOPBILEN, den hör jag. Jippie! OBS! Ironi...

I natt var det en skördetröska som for runt i mitt sovrum. Fast när jag tänker efter, så kan det också ha varit min tinnitus? ;-)

Torsdag förra veckan, banken där jag jobbar var för tillfället närapå helt folktom. Många kollegor hade semester, några var på lunch och i lokalen befann sig jag, två kollegor och en kund. Jag såg inte kunden, eftersom jag sitter lite bakom en skärm, men eftersom allting annat var dödstyst, hörde jag kunden som talade med kassörskan. (OSB! Det är minst fem-sex meter bort till kassan.) "Ja, mitt personnummer är femtionio..."osv. Så snart kunden gått ut rusade jag bort till kollegan. Sa han att han var född  -59xxx" frågade jag och rabblade upp hela hans personnummer. "Ja" svarade hon. "Ooops! Jag kunde höra alltihop borta från min plats." Fast, det är klart, lokalen var vid tillfället knäpptyst. Normalt när jag talar i telefon på jobbet får jag jämt och ständigt be mina kollegor vara tysta och sluta slamra i plåtskåpet som tyvärr står intill min arbetsplats. Det är helt omöjligt att föra ett samtal med mina kunder när de slamrar där. Pinsamt, är vad det är...  

I fredags förra veckan var jag ledig och skulle bort till Sats och träna Body Pump på förmiddagen. När jag kom ut i trapphuset (MED Höronen på, alltså) hörde jag ett vinande, pipande ljud. Vad är detta? Låter som en borr eller som om någon försöker såga sig igenom metall? HJÄLP det är någon som försöker göra inbrott nere i källarförrådet! Jag smög mig så tyst jag kunde nerför trapporna och när jag öppnade porten hörde jag ljudet ännu tydligare. Det kom alltså utifrån... Märkligt ljud, vad ÄR det?

Här och var kring mig såg jag sedan en och annan studentmössa. DÅ slog det mig! Det har ju blivit på modet med visselpipor för studenter och nu var det så klart dags för champagnefrukost i parkerna. Visselpipor låter alltså som inbrott i ett källarförråd...

På eftermiddagen samma dag hade jag "glömt" att det var studenten och gick ner ett ärende på stan. Jag hamnade mitt ibland alla studentflaken som körde runt runt fulla med en massa fulla(?) studenter som blåste i sina VISSELPIPOR! Jag hade dock förmånen att slippa oljudet bra genom att stänga av CI:t. Hörapparaten kunde jag fortsätta ha påslagen för med det örat hör jag ändå inga diskanttoner. 

I lördags var jag på ett dop och i kyrkan hade prästen en mikrofon och jag kunde enkelt koppla om mina Höron till T-slinga så jag hörde allt hon sa direkt i Höronen. Jättebra! =) På hörapparaten finns en knapp för detta, men för att kunna göra det på mitt CI krävs en separat fjärrkontroll. Lite omständligt, men det går, det med. 

Highland cattles är enormt söta men när de kom
rusande mot mig i en flock på trettio-fyrtio stycken,
då var jag inte så kaxig längre, ska jag erkänna ;-)

Nästa dag var jag och pojkvännen ute på en strapatsrik promenad på Kullaberg. (Ösregn, anfallande Highland cattles och hala trädrötter - say no more ;-) ) När jag är ute i naturen brukar jag vilja öka ljudet till max, så jag kan få in så mycket djur- och naturläten som möjligt. Nu visade det sig tyvärr att jag glömt fjärrkontrollen i väskan jag haft under dopet, så det smög sig... En halvtimme senare stötte vi på ett par andra vandrare varav den ena visade sig vara min CI-läkare! Snacka om märklig slump! Visst är världen liten! Han frågade hur det gick med CI:t och jag berättade hur BRA det var, och samtidigt passade jag på tillfället att berätta om den glömda fjärrkontrollen. Kanske kan det hjälpa om läkarna också vet, så att tillverkarna tänker om inför nästa version av apparaten? En knapp för T-slinga samt för volymkontroll hade varit högst önskvärt! 

Igår när jag gick hem från jobb fick jag som vanligt vänta ganska länge för att våga korsa sista stora gatan innan jag var hemma. En bil stannade till slut och släppte över mig. På andra sidan stod en karl med en hund. Jag tänkte inte så mycket på honom, men när jag gått över hörde jag honom mumla något. Trodde han pratade för sig själv (han såg ut som en "självmumlare") så jag bara fortsatte vidare. Ett par sekunder senare insåg jag att jag de facto hört vad han sagt: "Det fanns ett övergångsställe här innan, men det har de tagit bort." Fast då var jag redan för långt borta för att vända mig om och svara honom... 



**Höron = Hörapparat på det ena örat och CI (Cochlea Implantat) på det andra örat. 

Kameleontklänningen

Problem med färgmatchning? Grå starr kan ställa till det något alldeles ibland, har jag lärt mig...

Gick förbi en av mina favoritaffärer på stan för någon vecka sen, mest för att scanna av läget lite. Det visade sig att de hade 30%-dagar just då och jag råkade komma förbi på första dagen =)

Det slutade så klart med att jag impulsköpte en jättesnygg sommarklänning. I affären såg den ut av vara... Låt oss kalla den mullvadsbrun. Fin färg, passar till mycket, tänkte jag.

Vi var på tjugoårskalas på kvällen och pojkvännen sa att det var en snygg klänning jag hade. (Han är väldresserad och har lärt sig hur han "ska" säga ;-) )

I onsdags var det födelsekalas igen och klänningen åkte fram. Nu hade det blivit lite kallare ute, så jag fick för mig att jag skulle matcha den med ett par leggings. Plötsligt såg jag att klänningen hade bytt färg. Den var inte längre mullvadsbrun, den var ju grön. Ah, precis den färgen har jag ju i ett par leggings, tänkte jag och plockade fram dem. Det skar sig... Inte samma gröna nyans uppenbarligen. Snabblösningen blev således ett par bruna leggings istället. De skar sig i varje fall inte mot den numera gröna klänningen.

Väl på festen fick jag komplimanger från tjejkompisarna för den söta sommarklänningen. Jag berättade för dem om mitt färgmisstag; att jag först inte insett att den var grön. Också skrattade jag sådär generat: "Hahaha, så tokigt, va!" 

"Nej, men den klänningen är inte grön, Tina, den är grå. Fast det är en jättesnygg grå färg och du klär väldigt bra i den färgen!", förklarade kompisarna som alltså inte har något fel på synen.

På den här bilden tycker jag att
den ser ut att vara lila...

Hoppsan! Är klänningen GRÅ nu???

Idag var jag nere på stan för att köpa ett par matchande leggings till klänningen, som jag tänkte ha på ett barndop imorgon. Jag gick in i flera affärer men var inte säker på färgerna. Till slut, inne på Twilfit, hittade jag något som jag trodde var grått och när jag kollade på förpackningen stod det faktiskt "FÄRG DARK GREY". Ok, nu ska jag väl våga köpa? Fick löfte av tjejen i kassan om öppet köp ifall det skulle vara fel färg, eftersom jag dumt nog inte tagit med mig klänningen.

Väl hemma konstaterade jag att det var exakt samma färg på klänningen som på mina nyinköpta leggings.

Varför kan det inte stå färg på ALLA kläder man köper? På tvättråds/storlekslappen skulle lika gärna kunna stå vilken färg det är. Kanske kunde man använda sig av de där färgkoderna som jag sett nånstans: 808080 för en viss grå nyans. Så visste man liksom... 

Å andra sidan är det ju ganska trevligt att ha en klänning som är flera färger i en, som min brun-grön-grå... Nästa vecka kanske den har blivit lavendelblå??? ;-)

.