Tillbaka till Vintertid

Natten mellan lördag och söndag hände det som jag inte vill ska hända. Vi vred runt våra klockor så att det nu är något ljusare på morgonen men också mörkare på kvällen. Om det där med mörker tycker jag INTE! 

Idag har jag haft en ledig dag och skulle ner på stan för att returnera ett påslakanset jag köpt lite förhastat. Det var öppet köp till och med idag, så det gick inte att skjuta på till en annan dag. Klockan hann bli halvfyra innan jag begav mig hemifrån. Jag genade genom parken och eftersom det varit mulet väder idag var det redan då så mörkt, att jag var tvungen att veckla ut min vita käpp. I andra handen höll jag kassen med påslakansetet. Det var för stort att få plats i min ryggsäck, så den hade jag lämnat hemma. 

Det låter kanske dumt, men det är faktiskt jobbigt för ryggen att hantera en käpp. Den väger förvisso inte så mycket, men hävstångseffekten och det faktum att den fastnar mellan stenar och lite varstans gör att den blir ganska tung att hantera ändå. Med en kasse i ena handen blev det en ännu värre snedbelastning. Jag provade att skifta hand och hålla käppen i vänster hand istället. Det är inte alldeles lätt för en högerhänt person, ska jag säga.

Jag var trött på grund av begynnande migrän och höll blicken ganska rakt framåt-neråt, orkade inte flacka så mycket hit och dit. Jag mötte inga ansikten. Orkade inte. Var för trött för att stanna och prata ifall jag nu fick syn på nån bekant. De som känner mig väl ger mig klapp på armen och hälsar ändå =) Andra personer på stan var nog lika trötta som jag. De klev kors och tvärs över gågatan och när de trasslat in sig i min käpp ursäktade de sig med ett generat "oj förlåt" när de insåg att de förvillat bort sig så i sina mobiltelefoner att de såg sämre än en "blind". Vid bokhandeln (jag var tvungen gå in där och reka lite inför Fars dag) var det en kvinna på väg ut som stannade och frågade om jag ville ha hjälp uppför trappsteget. "Tack, men det behövs inte."

Jag klev runt i butiken och kände på alla böcker. Det är inte så ofta jag läser böcker på vanligt vis numera och e-böcker är ju, som jag tidigare nämnt, praktiska att läsa på läsplattan. Vit text på svart bakgrund och kraftigt förstorat. Jag lånar på biblioteket, men maxkvoten är en bok i veckan och jag slukar böcker numera... Så jag måste köpa e-böcker på nätet. Att känna på dem på riktigt ger i alla fall en känsla som inte kan ersättas fullt ut med den elektroniska varianten. Jag känner på tyngden, på papperskvalitén, smygluktar lite på det, kollar in omslagsbilden, läser om boken på baksidan och läser om författaren på bakre pärmens insida. När jag hittat en intressant bok memorerar jag den så jag vet vad jag ska beställa när jag kommit hem.

Jag har förvisso en bok i läsplattan som jag håller på med, men jag gjorde ett misstag när jag laddade ner den. Jag valde fel format, så den är nedladdad som pdf-fil, vilket innebär att jag inte på ett smidigt sätt kan förstora texten som jag vill. Jojo, man lär sig av sina misstag =/

AdLibris gjorde om sin hemsida redan i somras och jag har numera jättesvårt att hitta där. Dessutom är texten svag och svårläst. Jag läser på deras facebook-sida om folk som klagar på den omgjorda hemsidan för allt möjligt strul och de svarar mest med "just nu har vi tekniska problem, men" alternativt "ja vi har tagit bort den funktionen, men om efterfrågan är stor ska vi förstås se över möjligheten att införa den igen", så det är ju inte bara jag som synskadad som har svårt att navigera på deras hemsida. Nån som kan tipsa om annan bra hemsida att köpa e-böcker på? Fast, jag konstaterade att när jag inverterat till gul text på svart var åtminstone inte texten svag längre =)

När jag klev ut ur bokhandeln med min vita käpp framför mig var det ett par personer som stannade för att släppa förbi mig och som tittade förvånat när de såg vad det var för butik jag just besökt. Jag satte tankar i deras huvuden: "Bokhandel - blind. Nej, det går bara inte ihop." Jag måste sluta med det, de tänkte säkert ingenting alls. Folk har så fullt upp med sig själva i alla fall ;-)

Men icke desto mindre, det ÄR intressant att se hur olika folk beter sig när jag kommer med min käpp. En del blir alldeles konfysa och vet inte vart de ska titta (ganska vanligt), en del stiger bara lite åt sidan och låter mig passera (det gör de flesta, och dessa personer tycker jag bäst om), en del tittar bort (samma kategori som inte vet vart de ska titta), en del tittar på mig uppifrån och ner (obehagligt, speciellt om det är en person jag är flyktigt bekant med), en del ser sämre än jag och går rakt på mig (vanligare än man tror i dessa "smarta" telefontider), en del ser mig men skiter i vilket och vägrar flytta sig en millimeter (de hade behövt få prova på en dag som synskadade själva), en del försöker komma förbi mig eller komma undan konfrontationen genom att ta stora kliv framför mig eller över käppen (de tycker jag är oförskämda), en del vill hjälpa till (frågar de är jag förvisso tacksam, men brukar vilja klara mig själv) och en del vill hjälpa till så mycket att de ibland handgripligen kan ta tag i mig och fösa mig åt ett håll dit jag kanske inte alls tänkt mig (den här kategorin tycker jag nästan sämst om). 


Jaja nog om det, nu ska jag vända tillbaka till e-böckernas värld. Önska mig lycka till! =)

Storm

Igår söndag var jag och pojkvännen F ute och njöt av ett underbart sommarväder. Det var sol, 18*C varmt och i rosenträdgården på Krapperups slott blommade rosorna som om någon hade betalt dem för det. 














Ryktena hade dock startat för några dagar sen och igår var det ett faktum: Stormen S:t Jude intog Storbritannien. Under dagen har stormen bytt namn till Simone och fortsatt in över Danmark på sin väg mot den svenska västkusten, där jag bor.
  

Vi har väl alla kikat lite på internet under dagen samt följt massmedias varningar. I Danmark stängde man både Lille Bält- och Store Bältsbron sedan ett antal lastbilar vält där. Öresundsbron är också stängd. Samtliga tåg i Skåne ställdes in i eftermiddags, så strax efter lunch sa vi hejdå till en pendlande kollega som var tvungen att försöka ta sig hem. Chefen beslöt att vi alla skulle packa ihop så snart vi stängt kontoret och skynda hem innan takpannorna började flyga.

Så det gjorde vi. Jag avbokade kvällens träningspass på Sats och tog sats emot vindarna hemåt istället. Krasch! (Ett fönster for upp i en lägenhet på femte våningen.) Wooiiiiooowwww! (Vindens vinande.) Krrrssscchhh krscchh kkrrrrrsccccchhh wappa woappa woppa flappa! (Plasten på byggnadsställningen i huset mittemot fladdrade oroväckande mycket.) Åtta-tio byggnadsarbetare i gröna självlysande västar och vita bygghjälmar stod och såg bekymrade ut. (Tänker de ta emot när den faller, eller?) Kschhhh, kschhhh, kschhhh! (Löven samlar sig i stora sjok tillsammans med plastpåsar och annat skräp runt mina fötter.) 

Jag kommer helskinnad hem och hoppas att det som finns på min balkong stannar där!!! Än så länge (Peppar peppar, ta i trä!) har jag ström kvar i hela lägenheten. Kollar på nätet där varenda bekant i geografisk närhet rapporterar sina stormobservationer. Jag tar av mina Höron* men det blir inte tyst för det. Det låter som om jag står under en motorväg. Eller, det låter som ett åskväder. Ett dovt mullrande med ett och annat bankande inslag, vilket snarare får mig att titta mig runt i lägenheten för att kolla att det inte är någon här. Nä, fy! Jag väljer att ta på Höronen* igen. Nu hör jag hur stormen tar i med all kraft där ute. Det viner och mullrar så det står härliga till. Det smäller och bankar och jag undrar om inte soptunnorna just for in i bilarna som står nere på parkeringen. Ljudet är kusligt att höra, men frågan är om det inte var värre när jag nästan inte hörde det alls... 

Jag tar fram min mobiltelefon och skickar ett sms till min bror som bor ute på landet. Han svarar att han stormsäkrade vad han kunde under förmiddagen och att han befinner sig inomhus nu. Bra. Som den storasyster jag är, vill jag ha lite koll på att alla är i säkerhet. Jag har plockat fram ett par ficklampor för att vara beredd om nu strömmen skulle gå. Å andra sidan, är det någon som kan klara sig ypperligt utan ljus i lägenheten så är det ju faktiskt jag. Jag är van att känna mig runt längs väggarna och har memorerat hur min lägenhet ser ut, nästan i detalj. Och om lampan i kylen slocknar, så lovar jag att jag finner något ätbart i den ändå ;-)

Jag försöker kika ut genom fönsterna men jag har (lyckligtvis, säger jag just nu) mina fönster österut/norrut och vindarna kommer från havet, västerifrån. Jag konstaterar att jag hör betydligt mer än jag ser av ovädret. Kanske jag ska ta av Höronen* i alla fall och koka mig en kopp varmt te.

Precis som så mycket annat här i livet (DövBlindhet t.ex.) finns det hur som helst absolut ingenting jag kan göra åt det, annat än att "gilla läget" och rida ut stormen. Om jag surrat balkongmöblerna (accepterat den vita käppen) och stängt alla fönster ordentligt (lärt mig nya strategier) så har jag gjort mitt för att minska skadorna. Spillrorna får jag samla ihop imorgon.



*Höron är min benämning på kombinationen Hörapparat och CI 

Prestationsångest

En vän skrev just precis till mig; "Jag håller på att gå under av längtan efter ett nytt välskrivet blogginlägg från dig! " **Man skulle ju kunna tro att jag betalt vederbörande dyrt för att göra reklam för min blogg ;-)

Jaha... Just precis DÄR** och NYSS lyste allt igenom: Det som tyder på min känsla av att ibland vara otillräcklig och att inte duga som jag är. Sunda förnuftet förstår ingenting av detta medan Tina sitter med sin "Jantelag" och "Du ska inte tro att du är något"...

Ända sedan jag gjorde mitt senaste audiogram som visade på en tydlig försämring av min kvarvarande hörsel på mitt hörapparatöra har jag gått runt och varit lite ledsen. Jag sattes i ljudboxen med hörlurar. I ljudboxen får man höra ett tut eller ett pip och så fort man hör något ska man trycka på en liten knapp så att audionomen utanför den ljudisolerade boxen ska notera att man uppfattat signalen. Det kom inga ljud på evigheter och till slut hörde jag egna ljud (tinnitus) och eftersom jag försökte göra så bra ifrån mig som möjligt (min gamla invanda känsla av att jag alltid vill vara "bäst") så tryckte jag på knappen lite här och lite där. Jag blev såklart avslöjad av audionomen som inte ens hade lagt på något ljud just då...

Sen kom samma känsla när jag skulle lyssna på enstaviga ord med mitt CI. Jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt och lyssnade så hyperkoncentrerat att när jag första gången tappade bort ett ord som jag inte ens kunde skicka iväg en gissning på vad det skulle vara, fick panik. Det slog slint i skallen på mig och allt bara flimrade för ögonen medan den inspelade rösten fortsatte att rabbla ord i oförminskad hastighet. Jag ville skrika "Stoppa bandet NU!" men efter något som kändes som en evighet men som antagligen bara var tre-fyra ord, lyckades jag samla mig igen och fortsätta upprepa det ord jag tyckte mig ha hört. Resultatet blev att jag "bara hörde" 72% av orden med enbart CI, vilket måste anses förbannat bra för en döv person! Men, jag var förstås inte nöjd. Nöjd är jag bara när jag har 100% rätt. Vilket jag begriper att jag ALDRIG kommer att kunna uppnå när det gäller min hörsel. Det säger ju sig självt. Det är bara jag som inte begriper det.

När jag kom hem var jag chockad över mitt stora hörseltapp på "hörande" örat och tappade bort mig lite i koncentrationen den närmaste tiden därefter. Jag drabbades av det där barnsliga "otillräcklig" "duger inte" "värdelös" som kommer över mig ibland.

Glidmina = Koblaga

Därefter kom en period med ihållande migrän i flera veckor. Så snart detta var över skulle jag och pojkvännen ut och vandra. Då stukade jag foten... Vi hade alltså vandrat över trädrötter, stock och sten på Kullaberg. Vi hade med god marginal hoppat mellan och över "glidminor" (koblagor), vi hade sträckt oss ut över stup för att få fina bilder, vi hade klättrat över träräcken och hoppat över lerpölar. Vi hade fotograferat "farliga" djur (kor) och sträckt oss in bland björnbärstaggar för att komma åt de största bären. Allt hade gått finfint utan några allvarligare tillbud än en mindre bula i pannan (trädgren) och skrapat knä (halt gräs). De sista hundra meterna till bilen var vägen asfalterad. DÄR trampade jag förstås snett i ett hål som jag inte såg. Jag har gått en vecka nu och förbannat mig, för att detta skulle inte ha hänt om jag inte hade haft denna förbaskade Usher som gör att jag inte ser som man "ska". Ibland kommer såna ilskna tankar över mig.

Sen händer det saker som tyvärr tillhör livet, men som också tar stor plats i tankarna. Min "moster" gick bort för några veckor sen :'(  Och igår kunde jag konstatera att det var precis tio år sen en annan nära anhörig och bästa vän gick bort :'(  De tankarna gör att man får perspektiv på livet. 

Livet, som alltså går vidare. Igår innan vi öppnade bankkontoret drog jag med mina kollegor på en halvtimmes morgonpromenad där vi alla njöt av höstsol och höstfärger vilket slutade med att vi nu har en härlig tavla med vackra löv, bär och kottar på väggen i vårt fikarum. I morse var jag på spinning trots min stukade fot och jag kan nu gå nästan utan att halta. Audiogrammet som visar min dåliga hörsel kan jag inte göra något åt. Däremot kan jag sätta igång processen att kanske få ett CI på det andra örat också? Bloggen skriver inte sig själv. Det är jag som får göra det. Förra helgen fikade jag med min vän Tobbe och hans lilla dotter Alva som tecknade "Tina snäll" på teckenspråk. Dessutom fick jag en kram av henne när jag skulle åka hem. (Naaww, sånt gör mig lycklig!) Jag måste också intala mig att jag är inte så värdelös som jag själv inbillar mig från tid till annan. Det finns faktiskt folk som tycker om både mig och det jag kan åstadkomma. Ibland vågar jag till och med tro att jag själv gör det. <3

Förresten, när jag besökte Tobbe fick jag ett exemplar av hans egen bok "520 dagar". Jag är så privilegierad! Den lovar jag återkomma jag till i ett annat blogginlägg. 

Yellowstone, here we come!

Bilden har jag lånat från National Geographic

Jag och pojkvännen F planerar att åka till Yellowstone National Park nästa sommar. Ingen av oss har varit i USA och just Yellowstone har vi båda länge drömt om. Jag kanske mest för naturen och djurlivet, han mest för att där finns jordens mesta vulkaniska område. Sedermera har vi båda blivit smittade av varandras intresse, så det ska verkligen bli jätteintressant att få komma dit!


Vi blev tipsade av en gemensam vän, att en man vid namn Ingmar Skogar skulle hålla ett föredrag på Munka Folkhögskola utanför Ängelholm om just Yellowstone. Självklart ville vi dit! (Tack för tipset, Sandra!)

Jag ringde från mitt jobb (det är bara där jag har riktigt bra teknik till att tala i telefon) och hörde mig för om det fanns teleslinga i lokalen. Damen som svarat berättade att: Jo, visst fanns det teleslinga. Sen passade jag på att nämna min DövBlindhet och frågade om det möjligen kunde gå för sig att få boka plats ganska långt fram i föreläsningssalen, eftersom jag annars skulle få svårt att dels se fotona, men även att avläsa vad föreläsaren sa. Jodå, det lovade damen i telefonen att fixa. Tack, så otroligt glad jag blev för vänligt bemötande!

Jag bad F att vi skulle åka i god tid, så att jag hade tid att informera föreläsaren om min egen slinga (ifall den som fanns i lokalen inte fungerade - det händer nämligen väldigt ofta). När vi kom fram 45 minuter före utsatt tid, började salen fyllas av folk. Visserligen hade inte så många valt att sätta sig långt fram, så förutom att våra reserverade platser var lediga, var även raderna bredvid, bakom och framför fortfarande tomma.

Jag fick fatt i föreläsaren samt i vaktmästaren som plockade fram teleslingan och testade den, och JODÅ, den fungerade!!! =D Vaktmästaren upplyste mig också om, att det var bara den här gången som de kunde reservera plats åt mig. Ville jag komma dit fler gånger, så gällde det att vara tidigt på plats. Misstänker att någon surnat till... "Att folk orkar hålla på att vara så missunnsamma!", var min första tanke, men när jag sen såg att folket som vällde in i lokalen hade en medelålder runt 85 blev min slutsats att hörseln och synen hos de flesta troligen var decimerad i olika grad. (Kul med pigga och intresserade pensionärer, förstås!) 

Tack vare teleslingan och en man med en fantastisk berättarröst, ett genuint kunnande samt underbara bilder blev föreläsningen en riktig höjdarupplevelse! 

Föreläsningen gav verkligen mersmak,  mycket mer sugen på Yellowstone än vad jag är nu kan jag väl knappast bli. Ska vi boka resan redan i helgen, F?

Internationell glädje!!!

Via sociala medier, såsom Facebook och liknande kan jag som DövBlind få kontakt med människor över hela världen utan att DövBlindheten behöver ställa till med några kommunikationsproblem. Det som kan ställa till det med internationella kontakter är förstås språkförbistringar ;-) vilket så klart är lika för alla. 

Syn- och hörselhandikappet syns inte på andra sidan, tack vare de olika hjälpmedel var och en har för att kunna kommunicera. Det kan vara förstoringsprogram, inverterade färger, punktskrift, talsyntes och annat. Fantastisk, va! 

På Facebook har jag bland annat kommit i kontakt med M i Melbourne, Australien. Vi är jämngamla och har liknande diagnos, så vi har diskuterat lite om förstoringsprogram till jobbdatorn, om olika datorskärmar, om hörapparater, om vårt förhållande till den vita käppen mm. Vi arbetar dessutom båda på kontor där skrivbords- och datorarbete kombineras med kundkontakter, så vi förstår varann på flera plan. Man har ofta väldigt mycket mer gemensamt än man tror, geografisk position till trots ;-) Förra året nämnde M att hon skulle resa till Europa på semester nu i höst och det ena ledde till det andra...

Hon planerade Europarutten via Helsingborg! =D =D =D Jag känner mig så hedrad! 

För några helger sen, en solig söndag, hämtade jag och pojkvännen F upp M och hennes pojkvän T på deras hotell i Köpenhamn. Vi bilade längs kusten på den danska sidan av Öresund. Åt smörrebröd med "pillede rejer" (skalade räkor) på Humblebaek Kro, pratade massor och besökte Kronborgs slott i Helsingör. 

Jag blev så distraherad av de olika språken vi talade, att jag bad kyparen om en "lille en" (en dansk snaps) när jag avsåg beställa en liten öl... Som tur var kom jag på det i tid. ;-)

M, jag och T. Det blåste ganska friskt vid Kronborgs slott. 

M och T hade bokat ett par nätter på hotell i Helsingborg och vi besökte några olika turistattraktioner samt beundrade den fina utsikten över sundet, sånt som hör Helsingborg till. 

Älgjakten började några dagar innan de kom och tro mig, jag letade efter älgstek överallt, men fann tyvärr ingen. Jag ville så gärna bjuda dem på typisk svensk middag, så det blev köttbullar med lingon och pressgurka istället med äpplekaka och vaniljsås till efterrätt. Potatisen blev överkokta, jag hade för lite salt i köttbullarna, tog för mycket socker i de rårörda lingonen och det var klumpar i vaniljsåsen. Jag hoppas de trodde att det skulle vara så! ;-) Otroligt trevligt hade vi i alla fall. 

M hade med sig jättefina typiska australiska presenter, bland annat ett förkläde i härligt mönster och glasunderlägg i jarrah, ett träslag som växer i Australien. Tack, söta rara M, så glad och överraskad jag blev! =D

Jag hade berättat för dem om Systembolaget och fick mig ett gott skratt när de hade köpt med sig en flaska Shiraz från sina hemtrakter, Barossa valley. De hade nämligen varit inne i "The bottle store" och funnit att det fanns ett enormt sortiment med viner "från hela världen", minsann!

(Ja, Systembolaget hoppas jag att vi aldrig gör oss av med! För det är så sant som det är sagt; det sortimentet, den kunskapen och den kvalitén som de har där, det kan vi nog aldrig få i en och samma butik någon annanstans.) 

Intressant var också att få en inblick i de olika system våra respektive länder har för hjälpmedel, ekonomiskt såväl som rent praktiska och tekniska syn- och hörselhjälpmedel. M var tvungen att köpa nya hörapparater förra året som hon fick bekosta själv och hade därmed inte riktigt råd att åka på semester det året. Å andra sidan har hon en så kallad "Blind pension" som är ganska generös. Det finns inget DövBlind-team såsom i Sverige, men hon får hjälp av en synskadeförening med ljussättning i hemmet, med käppteknik och annat. Därtill har hon rätt att gratis ta med sig ledsagare nästan överallt, får åka gratis på bussar och tåg, åker taxi till halva priset... 

Tyvärr gick de där två dagarna alldeles för fort, som det ju alltid gör när man har trevligt. Jag önskar att förstås att vi hade fått mer tid att prata, umgås och lära känna varandra bättre, men jag får spara det tills jag kommer till Australien. Någon gång ska resan gå dit! Under tiden fortsätter vi att hålla kontakt via e-mail och Facebook.

Poetisk hörsel - en metafor.

Ni vet, när ni var små... Då hade ni såna där pysselböcker, eller hur? En del pyssel bestod av en massa prickar och siffror. Man skulle rita ett streck från 1-2, från 2-3 osv, tills man kom till sista punkten. Det var så spännande att få se vad det blev för bild av det hela.

Med en god portion fantasi kunde man nästan se vad bilden skulle föreställa innan alla strecken var ifyllda, ja till och med innan man börjat rita något alls. =) Ju äldre man blev, desto erfarnare och bättre blev man på att gissa och se bilden innan man fyllt i strecken.

När bilden var färdigritad skulle bilden färgläggas för att den skulle bli komplett. Det enda som störde därefter var att prickarna och siffrorna var kvar, men man fick ändå en mycket god uppfattning om vad bilden föreställde. Den blev nästan verklig. 

Nu gör vi istället om detta till en metafor över min hörsel...

Utan hörapparater: Ett antal prickar och ungefär var tionde siffra syns på pappret. Det är något där, men VAD???

Med hörapparaten på höger öra: Vissa färgkluddar är utplacerade över det lilla fåtalet siffror med vattenfärg. Beroende på hur hög ljudvolymen är, kan färgen vara mer eller mindre intensiv, men det är icke desto mindre svårt att få en uppfattning om vad det föreställer. Den mest intensiva färgen gör faktiskt mest ont i ögonen, jag föredrar lite svagare och klarare färger om jag får önska. 

Med Cochlea Implantatet på mitt vänstra öra: Jag ser punkterna och de flesta siffrorna. Med början redan från siffra 5 kan jag utläsa nästan alla siffror, var femte siffra saknas förvisso, men med lite fantasi är det ganska enkelt att följa punkterna och när jag kommit till sista siffran kan jag nästan alltid fylla i de första fem som fattades också. Resultatet blir en ganska tydlig svartvit bild. Det tog lite tid att rita och det var först på slutet som jag kom på var de första fem punkterna fanns, men ändå.

Med CI + Hörapparat: Nu är det en nästan komplett kontur ackompanjerad med färgkluddar i vattenfärg som gör att jag får ihop en ganska fin bild. Det fattas fortfarande lite, eftersom några punkter har hamnat fel i min gissningsiver och vattenfärgen flyter ut på sina ställen. Siffrorna och punkterna har inte gått att sudda ut, så de stör förstås bilden. 

På sistone: Vattenfärgen har blandats ut med ännu mer vatten. Färgerna har bleknat och flyter ut ännu mer. Jag har försökt dra upp hörapparatsvolymen till max, men det räcker inte till. 

I samband med treårskontroll av mitt CI förra veckan bad jag audionomen ta ett audiogram även på höger öra, där jag fortfarande hör med hörapparat. Det visade sig att jag tappat en hel del av min lilla kvarvarande bashörsel (snyft) :'( Jag har förvisso anat det länge, eftersom färgerna i metaforbilden varit så extremt bleka och utkletade, men att det verkligen var sant fattade jag inte riktigt förrän jag såg det på pränt. Nu har vi försökt justera hörapparaten till mitt senaste audiogram, men det är ändå inte tillräckligt. 

Förklaring till audiogrammet ovan. Översta strecket med cirklar i grön färg visar min hörsel för ett år sen på höger öra. Mellanstrecket, med cirklar i röd färg visar min hörsel i förra veckan. Understa strecket visar kvarvarande hörsel på mitt vänstra opererade CI-öra... Till vänster ser ni ljudstyrka i decibel (en logaritmisk skala), översta skalan avser ljudfrekvens - bas (mistlur) till vänster och diskant (gräshoppa) till höger. 

Jag VET att det är så här det är att leva med en progressiv diagnos, men hur många gånger jag än upplevt försämringar, kan jag aldrig förlika mig med dem när de ändå kommer. 

Jag är förbaskad, förtvivlad och gråter och svär i min ensamhet. Jag VET också att det kommer att gå bra för mig i alla fall, för jag kommer att hitta nya strategier! 

(Det är liksom bara det att när jag sen lärt mig leva efter de nya strategierna är det något annat som försämras - och så håller det på...) 

Nej, det är inte jag. Det är HON...

HON ser precis ut som jag. Hon har samma lockiga hår, samma hårfärg, samma gröna ögon, samma runda, solbrända kinder och till och med samma färg på tånaglarna. Hennes röst låter precis som min.

Men: HON är inte JAG. HON är någon slags varelse som kryper in i min kropp och tar över i vissa situationer när jag inte riktigt är på min vakt. Kanske är HON en alien, en cybervarelse? Jag menar, vem vet vad min inopererade CI-del har programmerats med? Den som sitter i huvudet, strax bakom örat...

F säger att HON beter sig upprört och stressat. HON glömmer att andas. HON använder ganska fula ord och är allmänt irriterad. Ibland är HON så ilsken att tårar stiger upp i ögonen på henne. När det händer blir även MINA ögon våta. Fastän HON inte är JAG!

Senast HON tog över, var igår förmiddag. Jag var på jobb, där jag bland annat har ansvar för att utföra viss daglig internkontroll. En av kollegorna hade inte hunnit sätta in föregående dags handlingar där de skulle vara och då tog HON över: "Men, de ska sitta i DEN HÄR pärmen och ingen annan stans!" Sen lämnade HON pärmen till den stackars stressade kollegan med orden: "Kom till mig med pärmen när du har fixat det." 

Det var inte jag som gjorde detta. Det var HON! Efteråt blev jag pinsamt medveten om hur bryskt HON hade uttryckt sig och jag skämdes. För kollegan såg ju inte att det var HON... Kollegan såg och hörde faktiskt bara mig... Jag borde förstås ha bett om ursäkt, men när jag kom på hur HON hade uttryckt sig, var det redan eftermiddag. =/ Varför det blev då såhär? Jo, om jag inte kan få undan vissa saker direkt på morgonen blir papperna liggande på mitt skrivbord hela dagen. Med min taskiga syn vill jag ha ett rent skrivbord med så lite störande saker som möjligt för att kunna ha överblick, annars blir jag sådär stressad och irriterad. Och då är risken att HON kommer...

Förra veckan tog HON också över. Mitt internet hade strulat och jag hade kopplat och fixat och trixat i många många timmar innan jag till slut kunde konstatera att det var antingen 1) modemet eller 2) uppkopplingen det var fel på. Ringa kundservice vågar jag mig inte på via hemtelefonen, för jag hör ju inget.

Så, jag packade ihop modem, sladdar mm och gick ner till Telias butik nere i stan. Klockan två, då är där nog inget folk. Trodde jag. Förutom smockat av folk, stod där slumpvis utplacerade pallar, såna jag snubblar över. Det var TV-apparater med rörliga bluddriga bilder överallt, solens bländande strålar spred sig i butiken. Nummerlappen hittade jag faktiskt. Nummer 86 stod det, nummer 74 höll på att expedieras. För jag kom till slut på, att numret visades som en liten, liten ruta uppe i ena hörnet på de bluddriga TV-skärmarna. Ljudnivån var som man kan vänta sig med så mycket folk. De flesta var i sällskap med en eller flera personer. Slumpvis utplacerat fanns även fem-sex expeditionsdiskar där de unga Teliaanställda tog hand om kunderna.

Jag ställde mig med ryggen mot en pelare och försökte fixera blicken på sifferrutan i en av TV-skärmarna, så jag inte skulle missa mitt nummer. "Pet, pet, pet." Någon petade mig på axeln och när jag vände mig åt det hållet stod där en äldre kvinna som sa: "Du hör dåligt, va?" "Jaaa..." sa jag. Håret var uppsatt, så hon hade förstås sett mina "Höron". (Nu tappade jag fokus på den lilla rutan i TV-skärmen och var rädd att jag skulle missa min tur i kön, så viss irritation uppstod inom mig.) "Jo, alltså, din väska stöter emot mig när du vänder dig om." "Eeehh, ursäkta, men jag är synskadad, så jag har inte ens sett att du stod där bredvid mig." svarade jag. (Jag (HON) tänkte: "Men! Flytta dig en decimeter åt sidan, då. Tönt!")

Vände mig tillbaka och fokuserade på siffran. När 86 kom upp, visade det sig att det var tjejen vid disken precis intill där jag redan stod som skulle expediera mig. "Jag börjar med att berätta att jag är gravt syn- och hörselskadad, så du vet det." Jag förklarade också att det obehagliga ljuset och allt ljudet i lokalen gjorde det ännu svårare för mig att höra/se, samt berättade om mitt internetbekymmer. Tjejen frågade efter mitt personnummer som jag försökte viska, eftersom det stod folk bara ett par decimeter från mig. När mitt namn kom upp på hennes skärm läste hon högt och ljudligt upp mitt fullständiga namn för att få mig att bekräfta att jag var jag. Sekretess, vad är det? "Jag har med mig modemet, kan ni inte hjälpa mig att kontrollera om det är det som är problemet?" Men se nej, det gick inte, för jag skulle ringa kundservice och... "Jag började ju precis med att berätta att jag är gravt hörselskadad. Jag KAN inte ringa till er kundservice. Det är därför jag är här, och därför har jag även modemet med mig. Det är hos er jag är kund, och till er jag kommer för att få hjälp." Fina förslag om att jag skulle be någon vän komma hem till mig för att ringa kundtjänst osv gjorde mig väldigt irriterad. Jag höll masken så gott det gick men den svaga, förtvivlade och nästan ledsna Tina kröp fram. Till sist sa tjejen: "Jag ska höra med någon kollega, vänta här." 

Medan jag väntade, klev "tanten" fram och knackade på min arm. "Om du är både syn- och hörselskadad, så vet jag vad du ska göra." "Vad? Ursäkta, men jag löser detta. (Här tar HON över:) STÖR MIG INTE! Jag försöker koncentrera mig på det här nu. Jag klarar bara av att fokusera på en person i taget!" "Ja, men alltså, jag försöker bara hjälpa dig här..." (HUR DÅ? Är du DövBlindtolk, eller???, tänkte jag (HON). Hade tanten varit det minsta insatt i hur det fungerar med DövBlindhet, hade hon INTE agerat som hon gjorde. Åh, vad jag avskyr när vissa ska lägga sig i och komma med "kloka ord". HON tycker inte heller om sådana typer.) 

Teliatjejen kom tillbaka med en rutinerad Teliakille som snabbt och enkelt löste alltihop på mindre än en minut: "Om du köper med dig ett nytt modem här, kan du enkelt kontrollera om det fungerar där hemma. Skulle det inte vara modemet är du välkommen att lämna tillbaka det igen så får vi gå vidare därifrån i så fall." "Men, kan jag lämna tillbaka modemet om jag brutit förpackningen?" "Ja, det är klart du kan. Spara bara kvittot." "TACK!" svarade jag med ett STORT leende! Av HON syntes härefter inte ett spår... 

Inte av tanten heller. Tanten flydde väl hellre än illa fäktade när hon insåg att denna ronden skulle HON ha vunnit ;-)

Visst är det förfärligt irriterande att HON tar över min kropp ibland. Det händer när jag blir stressad och inte längre har kontroll över situationen. Vilket i sin tur händer när jag har extra svårt att höra eller se. För att mota bort henne måste jag undvika att försätta mig i dylika situationer, men då får jag låsa in min i min lägenhet, och det vill jag ju inte... Så, tills jag kommit på tillräckligt många bra strategier lär ni nog få träffa på HON då och då. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för henne redan nu i förväg, ifall ni skulle råka stöta på varelsen.

Det var förresten modemet som var trasigt. Tack Telia, för att ni anställt folk som kan improvisera och tänka utanför lådan också! =)

Naturens krafter må icke förringas!

Att jag och pojkvännen, F, brukar vara ute och promenera i naturen är väl inte obekant vid det här laget. Vi betar av en massa intressanta etapper på Skåneleden bland annat. Varje sträcka brukar dock bli dubbel, eftersom vi måste tillbaka till bilen ;-) Åt ena hållet går det ganska långsamt; näsan, ögonen, öronen ska upptäcka och memorera så mycket det går. Kameran ska försöka föreviga det hela. Fötterna ska helst undvika att snubbla på stenar och rötter och munnen ska ha sitt: Björnbären har börjat mogna nu. =)

Vägen tillbaka går mycket snabbare och rakare. Dels kan det bero på att vi redan har sett allt en gång, men det kan ju också bero på den hägrande kaffestunden vi brukar bjuda oss på efter en sån tur. Om vi inte har med oss egen fika, förstås.

I lördags var min syster med oss och vi körde till Rammsjö, som ligger söder om Båstad på Bjärehalvön. En väldigt gullig liten hamn mötte oss och sedan vandrade vi ut på fäladen, tillika naturskyddsområdet. Vi börjar alltid med att läsa på informationsskyltarna innan vi ger oss iväg. Man kan få en massa intressant bonusinfo på sådana. Till exempel kan man lära en massa om olika växter och djur som är unika för området, men även om gamla sten- eller bronsåldersgravar, Kung Dag och annat. 

Viss teknik underlättar också upplevelsen. Höron (hörapparat + CI) för att höra, mobiltelefon för kart-app, kamera för att föreviga, men som jag även använder som hjälp för att se saker och ting. Jag tar en bild och sedan förstorar jag till max för att se det jag inte kan se med blotta ögat. =)

I lördags hade vi kollat vädret extra noga. Inget regn i sikte enligt vare sig yr.no eller dmi.dk. Himlen var blå och fin när vi kom fram och solen värmde gott om kinderna. Vi bestämde oss för lätt packning och att ta doppet i havet när vi kom tillbaka efter vandringen. Därför hade vi också lämnat kvar saker i bilen som det visade sig att vi skulle ha haft nytta av senare... (Badlakan, plastfodral till elektroniken, extra kläder mm.)

En skarv breder ut och torkar sina vingar.

Fotograferna 

Vandringen gick längs med stranden. Vi fotograferade skarvarna som satt på stenar ute på havet och torkade sina vingar. Vi fotograferade Kullaberg som vi såg på andra sidan Skälderviken. Vi fotograferade hästar, kor, krabbor, stenar, växter, trätrappor, spångar, båtar, glittrande hav, regnmoln, åska och blixtar... Vänta nu! Regnmoln, åska och blixtar??? Var kom detta ifrån? Hela Kullahalvön doldes plötsligt i ett blåsvart mörker, hästarna började krypa ihop mot varandra, korna samlade sig i klungor, fåglarna betedde sig märkligt och flög i stora oroliga svärmar (se fenomenet svart sol = sort sol på danska). Djur har ofta ett sjätte sinne och förstod långt innan vi, vad som verkligen var på väg att ske.

Regnoväder över Kullaberg

Visst hade vi sett att det regnade några km bort, visst hade vi tänkt att det kanske kommer hitåt, visst hade vi fotograferat och förundrats över skådespelet långt där borta, men inte hade vi anat att det skulle bli så våldsamt och så långvarigt som det faktiskt blev!

Sista vackra fotot tog jag i Burensviks lilla
hamn minuten innan ovädret anföll  

Syrran var orolig för sin mobiltelefon när regndropparna blev allt större och jag tog av min hörapparat, som är långt mer fuktkänslig än CI:t som fick sitta kvar där under kepsen. Vi gömde vår elektronik i F:s "vattentäta" ryggsäck. Jag stoppade ner min systemkamera i min "vattentäta" ryggsäck. Min mobil låg i fickan på shortsen som ännu var torra. Vi sprang det snabbaste vi kunde mot en slags ruin som någotsånär skyddade mot vinden, men absolut icke mot vätan. Regnet slog som småspik mot kroppen och temperaturen sjönk genast från 25*C till 15*C, ungefär. Efter tio minuter insåg vi att regnet snarare tilltog än tvärtom och Rammsjö, där bilen var parkerad, låg två km bort. 

Vi stod kvar en stund till, men till slut klev vi ut i ovädret. Syrran först, jag tjugo meter efter och F tjugo meter efter mig. Med oro för mobilen i fickan sträckte jag ut mitt genomvåta linne så långt det gick, för att fungera som paraply. Med andra handen vred jag ur shortsen och linnet emellanåt, för att inte frysa så infernaliskt. Kepsen gjorde sitt för att skydda CI:t och glasögonen, men likväl såg jag inget i regnet. Efter ett tag var jag helt vilse och kände mig som en geting som lurats ner i en halvtom saftflaska. Ni vet, när den flyger och flyger mot glaset, men ramlar ner hela tiden... Vart jag än vände mig stod spöregnet som en svart vägg och spärrade min väg. Då kom F ifatt mig och tog mig i handen och ledde mig vidare mot vårt mål. Spångarna som vi nästan skrattat åt på ditvägen blev plötsligt som "broar över mörka vatten" och vi förstod helt klart deras syfte. Marken var så torr att den inte kunde ta emot vattnet och det kändes snarare som om vi sprang igenom en bäck än över en mossbevuxen fälad. Två kilometer kan plötsligt verka som en mil...

När blixten tog i så att himlen var som ett strålkastarljus och åskan small till i nästan samma sekund, då var jag faktiskt riktigt rädd! När blixten lyste upp hela himlen såg jag det utan problem, trots mitt tunnelseende. Det fanns absolut ingen del av himlen eller marken som inte var upplyst. Åskans muller hördes utan problem trots att hörapparaten låg nerpackad. Den frekvensen är jag definitivt inte döv på. Dessutom slog tryckvågen från åskknallen mig hårt mitt i solar plexus, så nej, det ovädret gick inte att komma undan på något sätt... 

Till sist kom vi alla fall fram till bilen och jag tackade min lyckliga stjärna för F:s "nödpackning" i bagaget. Det fanns filtar, badlakan, torra dynor och lite annat smått o gott. Ja, till och med lite myntskrammel som räckte till varsin kopp kaffe och chokladkaka i Rammsjös hamnkiosk. Det godaste kaffet på mycket, mycket länge! =)

På kvällen skrev en vän på Facebook om det mäktiga åskvädret som då rasade ute på Öresund och jag kunde inte låta bli att kommentera med tanke på hur liten man känner sig i en sådan stund: "Tänk känslan att springa i hällande ösregn, ja nästintill hagel, som slår emot dina bara armar och ben medan blixtarna lyser upp hela himlen och bländar dig samtidigt som åskan gör dig döv med sitt hemska muller. Hjärtat slår medan du i panik rusar längs med stranden och du inser att du är en levande måltavla för blixten vilken sekund som helst. Som tur är håller din käraste dig i handen och vederbörande lotsar dig igenom vattenpölarna där klafsandet runt fötterna kvittar, för det är ännu blötare inne i skorna. Det hände mig i eftermiddags och först nu, tio timmar senare, kan jag känna att hjärtrytmen börjat återgår till det normala. Mäktigt. Jo." 

Elektroniken då? Jo, det mesta klarade sig, förutom min systemkamera som dog. Den återfick dock livet efter en halvtimme intill min hårtork =) Höronen fick bo i sin speciella torklåda en stund och fungerar alldeles utmärkt.

En sak är saker: Aldrig mer att jag beger mig ut utan en eller ett par plastpåsar i packningen, hur fint vädret än verkar!!! Tekniken är alldeles för viktig och värdefull för det. 

Nej, folk förstår inte sånt.

Jag har känt mig tvungen att tacka nej till en födelsedagsfest. Inte för att jag inte vill gå, utan för att jag känner att jag inte kommer att orka. Inte orka på grund av den där Usher. Jag har räknat ut att festen kommer att hållas inomhus och att de flesta som är där är mer eller mindre okända för mig. Festen är på lördag kväll och om jag går dit kommer jag att behöva minst två-tre dagar på mig att samla ihop ork till att jobba på måndag. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop. Så tänkte jag inte alls för några år sen...

Några personer i taget. Jag vill förstås gärna gratulera födelsedagsbarnet och hoppas vi kan ses över en fika eller en bit mat vid ett senare tillfälle istället. 

Syrran sa till mig när jag berättade om min festångest: "Men du kan väl förklara varför du inte kan gå på festen, hon kommer ju att undra." "Nej, det kan jag inte. Folk förstår inte sånt." 

Fast, nu är det säkerligen JAG som är fördomsfull!

När jag läste Tobbes inlägg om Strategi och om Trötthet kände jag igen ganska mycket. Jag måste också alltid vara ett eller två steg före. På en fest, sammankomst, möte, tillställning vill jag alltid veta i detalj VAR, NÄR, HUR ser det ut osv i god tid så att jag vet vad som ska ske och hur jag kan vara förberedd på bästa möjliga sätt. Det handlar om var jag kan sitta, hur jag ska kunna se och höra så bra som möjligt. Hur är ljuset, var är fönsterna osv. För att finna vägen dit söker jag på kartor o dyl för att få en uppfattning och vara väl förberedd. Appar i mobilen som fungerar som kartor är också bra att ha! =)

Förr förstod jag ingenting om varför jag inte kände mig lika glad och pigg som alla andra på en tillställning. Nu vet jag att varje gång jag hamnar på tillställningar med nya personer är jag tvungen att anstränga mig till bristningsgränsen för att kunna uppfatta något av det som sägs eller sker. Dvs ännu mer än normalt. Till slut tar all energin slut och mer än en gång har jag gömt mig i ett kök eller på en toalett och försökt andas långsamt och försökt samla ork. Ibland har tårarna brutit fram av total utmattning. Numera väljer jag att antingen avstå helt eller - om jag trots allt valt att delta - bege mig hem så fort jag börjar ana den där paniskt ledsna och trötta känslan. 

Jag älskar egentligen tillställningar och att träffa folk men om jag får välja, vill jag att det ska vara utomhus i bra sommarljus. Både ljud och ljus fungerar bäst utomhus för mig. Helst vill jag också ha någon med mig som får mig att känna mig trygg. Någon som vet hur jag har det med syn och hörsel och som jag kan "hålla i hand" när jag känner att det blir för mycket. Pojkvännen, familjen och några nära "gamla" vänner är jättebra på detta. Tilläggas ska att då har jag alltid fantastiskt trevligt! =D

Personalsammankomster undviker jag helst numera. Vi var dock på Dyrehavsbakken tidigt i sommar och förra året var vi på Hven. Det fungerade toppen eftersom vi var utomhus och det var på ljus dagtid. Min pojkvän var med mig den ena gången och syrran vid andra tillfället. De jobbigaste grejerna under dessa tillfällen var faktiskt bufféluncherna inomhus, där vi satt vid långbord. Julfester eller mingelsammankomster tror jag däremot att jag skippar helt framöver...

Nu när jag skummar igenom min text här ovan känner jag mig som världens tråkigaste =( Jag hoppas verkligen att ingen tycker så, och att jag fortsatt får möjlighet att välja tillfällena efter hur min dagsform ser ut. 

Att jag ska våga tacka NEJ utan att bli dömd och att kunna tacka JA när jag har välfyllda energireserver. 

Doften av ett stilla sommarregn.

När man inte vare sig ser eller hör så himla bra, så blir dofter - såväl som illaluktande stank - något som blir än mer påtagligt.

Nu har vi haft strålande sol och högsommarvärme i några veckor med tillhörande torka. Gräset är inte längre grönt utan närmast gulbrunt. Dofterna har mest påmint om en semesterresa till Medelhavet under sensommaren. Igår var vi nere i Ålabodarna och rosorna i deras trädgårdar slokade tyvärr mest, dofterna från dem var knappt kännbara. 

Det kan man däremot inte säga om den smörstekta rödspättan vi avnjöt på Helgas Hamnkrog. Åhh, vad gott den både doftade och smakade! Efter lunchen tog jag en längre simtur i havet - Utan att få kramp, minsann! ;-) - och hade jag orkat, skulle jag mer än gärna simmat ända ut till Hven, den mysiga lilla ön som kan ses några kilometer ut i havet. I bakhuvudet hör jag Östen Warnerbring sjunga "Flickan från Backafall, briggen 'Tre bröder'...allt medan månen går vakt över Hven". Fast just nu är det solen som går vakt över oss allihop.

Senare på eftermiddagen går jag en sväng i villakvarteret där jag bor och enstaka fläderblommor, flertalet lindblommor och kaprifol mättar luften och jag kan nästan inte få nog av att fylla näsan med de underbara dofterna.

När jag kommer hem sitter jag en stund på min balkong och där är det inte riktigt lika kul. Längst ner i huset finns en pizzeria och deras vitlöksstank hade jag mer än gärna sluppit. Jag blir därmed automatiskt påmind om min fulla soppåse och går ner för att kasta den i en av soptunnorna som står i solgasset hela dagarna. Urk! Just då önskade jag mig meterlånga aparmar, för att slippa ha näsan alltför nära tunnorna.  

Grannarna omkring mig börjar tända sina grillar och jag känner hur det luktar tändvätska både här- och därifrån. Undrar om det är tillåtet i denna torka, men man får hoppas att de har vattendunkar till hands. Förra veckan brann en bil i gatan och det stank, kan jag lova! Det är märkligt hur man kan skilja på vad det är som brinner bara genom näsan. 

I morse vaknade jag med migrän och när jag kikade ut genom fönstret förstod jag genast varför. Det var regn i luften. Jag tog en dos Imigran (migränmedicin) och sedan var jag tvungen att ge mig iväg till mitt inbokade kiropraktorbesök. Samtidigt som jag klev ut genom dörren började det droppa från himlen. Intet är väl som de första dropparna sommarregn! Vilken gudomlig doft! 

Dessutom släppte migränen ganska snart därefter. =) 

Hur klantig får man vara? Jag bara frågar...

Förra veckan skulle målaren komma för att måla fönster. "Jag tar mig in med huvudnyckeln." "Eeehhh, du kommer INTE innan klockan halvnio, väl?!" Jag antog att målaren skulle ringa på dörrklockan och när han inte fick någon respons skulle han låsa upp och helt enkelt kliva in. Jag som inte hör någon dörrklocka ville inte riskera att han helt sonika skulle öppna och gå in i lägenheten medan jag stod i duschen endast iförd paradisdräkten. Jag har nämligen inte gått kurs i hjärt- lungräddning och hade inte lust att ta något ansvar för en avsvimmad målare. 

Kvällen innan fick jag brått att tömma fönsterkarmar från blommor, gardiner och persienner. Alla möbler som stod för nära fönsterna flyttades också in i rummen. För att hinna med allt tog jag ner de mörkläggande gardinerna i sovrummet redan kvällen innan och vaknade således av att solen gassade in i rummet klockan fyra på morgonen... =/ Inte kul alls! 

Målaren kom tillbaka dagen därpå och avslutade arbetet och jag kunde bära tillbaka möbler och växter till sin ursprungliga platser. På kvällen hade jag tvättid och passade förstås på att tvätta gardinerna. Det blev ganska sent innan jag tog upp dem ur torkskåpet och då jag redan vaknat av solgasset två morgnar klockan fyra beslöt jag mig för att genast hänga upp gardinerna. 

Jag tog fram min lilla stege och klättrade upp. Nu visade det sig att det stod en massa saker på golvet som gjorde att jag inte riktigt kunde nå och jag var för lat för att flytta dem igen. Sträckte mig så långt jag kunde, men... "Om jag sätter den ena foten i fönsterkarmen så kanske...?" Nej, det gick inte det heller. "Men om jag kliver upp och ställer mig med båda benen på fönsterkarmen, då?" Väl DÄR tappade jag balansen och eftersom jag inte riktigt kunde se var stegen stod missade jag första trappsteget. Jag föll neråt men fick fatt i en lampa och benet slank in mellan trappsteg ett och trappsteg två. Det gjorde ofantligt ont. Med den ena foten fast i fönsterkarmen, armarna kramandes om golvlampan och andra benet inkilat i stegen där jag höll på att glida allt längre ner hann jag tänka både en och två saker om min egen intelligens. Eller snarare, om avsaknaden av densamma. På något märkligt sätt lyckades jag till slut vrida runt benet som var inkilat i stegen så att jag låg på knä i stegen istället. Benet som var sträckt med foten i fönsterkarmen fick jag ner genom att ta tag med armarna mot fönsterkarmen i nån slags armhävning. Inte visste jag att jag var så vig! ;-) 

Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen och ett ENORMT blåmärke från knäet ner till foten på mitt högra ben. Som sagt; Jag är nog den störste konsumenten av Hirudiod-salva, som hjälper mot blåmärken. OCH det är inte alltid på grund av min synskada som jag får blåmärken. Ibland är det på grund av ren DUMHET. 

En annan grej jag lärt mig senaste veckan är att KOR inte alltid är så gulliga och snälla som jag trott. Vi var på Bjärehalvön och handlade lite kött och korv hos bönderna i Sinarp inför söndagens grillkväll. De föder bland annat upp den gammaldags bruna korasen "Rödkulla". Dessa tycker jag är SÅ GULLIGA! Bland annat finns det ett litet gäng bestående av en ko och sex ettårstjurar som betar på ett naturreservat i Grevie. Vi gick en vandringstur och hälsade på hos dem för några veckor sen och när vi sedan fikade i det gröna kom de allt närmre och började snusa på oss, nyfikna som de är. Vi tyckte de var lite väl närgångna men vi pratade snällt med dem som vi brukar och när vi gick därifrån började de springa efter oss till en början. Som väl var tröttnade de på oss. Så i lördags frågade F om jag inte ville gå in och hälsa på dem igen när vi var på väg hem från köttbutiken. "Jo, det är klart jag vill!" sa jag. F valde att sitta kvar i bilen men vevade ner rutan för att ta några kort på dem. 

Jag klev in genom grinden och vandrade sakta fram trettio-fyrtio meter till de utspridda djuren i hagen och snackade lite. "Hej på er, hur har ni det?" Kossan som stod under ett träd iakttog mig när jag fotograferade henne och en av kalvarna. Plötsligt började hon vandra fram mot mig. Inte sådär långsamt och nyfiket som de brukar utan ganska resolut. Jag blev lite vaksam och undrade vad som skulle hända. Hon stannade en knapp meter framför mig och gjorde en konstig rörelse som om hon tog sats och jag sa "Jag är rädd. Det känns inte alls bra det här!" 

Sen gjorde jag en 180 graders helomvändning och bara SPRANG! F som satt i bilen skrek "HÖGER" och jag hann tänka att "jag måste finta henne men varför säger han 'höger'? Grinden borde ju vara till vänster." Mitt synfält var mindre än någonsin och på något sätt fick jag syn på en trästolpe när jag tittade åt vänster och tänkte att "jag springer bakom den som skydd". Gjorde en 90 graders tvärgir åt vänster istället och upptäckte grinden någon meter bakom som jag snabbt som attan lyckades springa igenom. 

Med en puls på ungefär 220 bpm vände jag mig mot hagen och såg att kon och en av tjurkalvarna som tydligen hade galopperat efter kossan och mig (!) stod någon meter från staketet och stirrade ut mig med en bister min utan så mycket som en blinkning. F misstänkte att kon blivit sur för att jag fotograferade. Hon kanske uppfattade kameran som ett hot? För inte kunde hon väl känna doften av sina släktingars kött som jag hade i kylväskan i bilen?!

Jag har nog ALDRIG sprungit så fort i hela mitt liv och först när jag satte mig i bilen kände jag att jag hade bränt mina båda smalben på nässlor. Fem minuter senare släppte chocken hos F och han bröt ut i ett gapskratt så att tårarna sprutade på honom...

Nu är jag SUR! Både på F och på kossan... 
OCH på mig själv! ;-)

Köandets oskrivna regler

När jag var på Apoteket häromdagen insåg jag hur mycket jag avskyr att köa. Inte för att jag inte kan stå ut med att få vänta på min tur i några minuter, utan för den enorma stress jag känner av själva köandet.

Bilden har jag lånat från hd.se

Först ska jag leta efter nummerlapparna. Ibland hittar jag dem. Ibland händer det att jag inte hittar dem och tror att det inte finns kölappssystem. Först när jag väntat tills jag tror att NU är det min tur, hör jag en svag röst säga "femtiosju" och inser att man visst skulle ha tagit en nummerlapp och efter att jag frågat någon annan får jag reda på att dessa är gömda innanför dörren, ungefär en dm från där jag just letat. Bara att riva lapp och vänta en stund till. 

I vissa butiker hittar jag kölapparna men ingen nummertavla. Att det inte finns någon sådan inser inte jag förrän jag letat en bra stund. I andra butiker finns kölappar och förhoppnings vis hittar jag nummertavlan innan mitt nummer visats. Är det flera nummer före mig, gäller det att hålla koll på när det är nummer "72" och OM jag uppmärksammas på det i god tid, ska jag hitta vilken av kassorna som är nummer "5", och hinna fram till dem innan de tröttnar och trycker fram nästa turordningsnummer.

Det är väl sin sak om det fungerar såhär. Ibland är det kassor med långa köer som i matvaruhus. Då kan det hända att jag står i en kö där kassörskan plötsligt sätter upp en skylt med "Nästa kassa tack!" eftersom hon (eller han) strax ska gå på rast. Inte ser jag den förrän det är för sent. Sura kommentarer om att kassörskan faktiskt "SA att jag skulle stänga denna kassan" har jag väl fått. Bara att tiga och ställa sig sist i en annan kö.

I klädaffärer är det ofta klungbildning framför kassadisken som gäller. Där måste jag ha koll på VEM som ställde sig i klungan precis innan jag kom dit, för att veta när det är min tur... Jahapp, jo men lycka till! =/ Inte sällan dyker det upp en kollega till kassörskan och öppnar en kassa till vid disken. "Ni kan komma hit och betala också." viskar denne och halva klungan byter till klunga två. Jag står fortfarande kvar i klunga ett men har tappat bort "siste man i klungan" och därmed min plats i klungkön. Tappar man fokus i två sekunder kan man ge sig på att loppet är kört och att man får börja om från "scratch" igen. 

"Klungköer" är ett fenomen som ofta råder på en del dåligt upplysta cafér och restauranter. Där har det hänt mer än en gång att jag omedvetet råkat "tränga mig" och fått motta såväl hårda pekfingrar i ryggen som ilskna kommentarer.

Minns speciellt en incident en gång när jag och en kompis var på rea i en klädbutik. Jag hade hittat ett plagg och gick ner och ställde mig i kassakön. Det var kanske fem personer framför mig. Då knackade någon mig hårt i ryggen och sa något om "inte tränga dig". Min kompis som uppmärksammade det hela, berättade för mig att "DÄR är kön" och pekade åt en ungefär trettio personer lång kö. OJ! Den hade inte jag uppmärksammat. Troligen var det en lucka efter de första fem, som gjorde att jag trodde kön slutade där. När jag vände mig om uppmärksammades den som knackat mig i ryggen på att jag hade min vita käpp och sa: "Äsch, det gör inget. Bli du här." "Tack!" sa jag och stannade där jag var. ;-) (Ibland kan jag faktiskt utan dåligt samvete dra nytta av andras lite "dåliga samvete" - Hehe!)

På vissa ställen finns ingen köbildning alls, utan "vassast armbågar vinner". T.ex. är det den regeln som gäller på många ställen ute i Europa, Italien bland annat. Det är nog det värsta av allt. HUR ska jag ha en chans när jag varken hör eller ser som normalt folk? Tyvärr har detta så kallade kösystem spridit sig även till Sverige. Se bara hur det ser ut när man ska kliva på en buss eller ett tåg! 

Vi var på en restaurang nyligen och när vi var klara skulle pojkvännen bara "pudra näsan" och bad mig be om notan så länge. Jag satt där och följde servitriserna från bord till bord men aldrig att de lyfte blicken en sekund mot mitt håll. De lyckades däremot flera gånger smita förbi mitt bord innan jag hann få syn på dem och när pojkvännen efter en längre stunds "näspudringsköande" var tillbaka hade jag fortfarande inte fått notan. Han gjorde processen kort och lyckades naturligtvis betydligt bättre än jag. Hade jag däremot valt "springnota" är jag inte lika säker på att de fortsatt att nonchalera mig...

Förresten; på teckenspråk är tecknet för "kö" och "Ullared" likadant ;-) 

Bombina bombina

För ett tag sen skrev jag att det var dags att söka upp Bombina bombina i naturen. Nu har vi hittat dem och besökt dem ett flertal gånger. Bombina bombina är det latinska namnet på klockgrodor. Förstår inte hur den tänkte, som gav dem det latinska namnet. När jag hör "bombina" får jag något helt annat i tankarna. Men, visst, när klockgrodan blåser upp sig ser det ut som om den har två små "bomber" under hakan, en på var sida...  

För ett par år sen vandrade vi på naturreservatet vid Lerhamn och hörde plötsligt ett märkligt ljud från vassen. Vi hade ingen aning om vad det kunde vara, men någonstans i bakhuvudet steg ordet "klockgroda" fram och efter lite sökande på internet fann jag att det var just precis sådana vi hade hört. Klockgrodorna dog ut i Sverige på sextiotalet, men återinplanterades senare och finns nu på ett par ställen i Skåne, varav Mölle fälad är ett.

Kamouflagefärgad men likväl avslöjad klockgroda.

Först gången i år var jag och pojkvännen ute på en lång vandringstur på Mölle fälad (strax söder om Mölle) och när vi väl hittade dem stod vi fastfrusna med en löjligt leende på läpparna i säkert en timme. Vi lyckades dock inte få syn på någon groda. Om sanningen ska fram, så var det jag som inte såg någon. Pojkvännen upptäckte nämligen en riktig modig liten en, som faktiskt klev rakt över min fot, men den missade förstås jag =(

Nästa gång tog vi med oss ett par vänner och en fikakorg och njöt av en halvdagstur. Först skulade vi för regnet i ett skyddsvärn (Finns inga dåliga väder...), något jag aldrig vågat mig på förr, de ser så kusliga ut. Detta var dock inrett med både filtar och gardiner ;-) och fungerade säkert som några barns mysiga koja. Vid de stora kärren/dammarna fanns det massor av grodor och deras läten hördes i kanon långa stunder, ackompanjerade av skräniga - ännu ej identifierade - fåglar. (Förresten, äter inte stora fåglar grodor?!)

När solen började dala vandrade vi tillbaka mot bilen, men kunde inte slita oss från den sista dammen. Solen värmde fortfarande, vinden hade mojnat och det var riktig försommarkänsla. Ljudet av grodorna som "sjunger i kanon" är otroligt rogivande och nästan lite vemodigt och vid denna dammen hade vi dessutom lyckats få syn på två av grodorna som låg i vattenbrynet och blåste upp sig. Så söta! 

Vi har därefter passerat dammarna ett par gånger till och i söndags tog vi med mina föräldrar på kombinerad natur- och fikautflykt. Trots att de båda passerat 70 år, hade ingen av dem någonsin hört några klockgrodor. Även i deras ansikten framträdde dessa stora fåniga leenden. Det är så otroligt roligt att jag - som faktiskt är döv - har fått den här möjligheten att höra på nytt med mitt CI, och att det nu är jag som upptäcker nya ljud och kan visa mina föräldrar och andra ljud som inte ens de har hört tidigare! =) 

Utfärden avslutades med kaffe och varsin smaskig tårtbit på Krapperup och därefter en rundvandring i deras fina park. Ett gott utflyktstips om du befinner dig i nordvästra Skåne! Passa då på att åka ner till Lerhamn, en liten fiskeby strax söder om slottet. Gå ut på naturreservatet alldeles söder om hamnen och du finner genast en damm med klockgrodor. 

Kliv försiktigt, där är fullt av nygjorda koblagor! ;-)

Men OJ vad jag är DÖV utan mitt CI!

Förra veckan klev jag iväg för att delta i en danskväll i en lokal på andra sidan stan. Det var en solig kväll, så solglasögon och keps var ett måste. I lilla fickan hade jag stoppat ner ett par tjugor och mitt busskort. På säkert ställe ;-) hade jag fäst min lägenhetsnyckel med fästenål (= säkerhetsnål - för ickeskåningar). När jag ger mig ut och dansar vill jag ha så lite som möjligt att hålla reda på. 

Så fort jag kom fram möttes jag av goda vänner med varma kramar och glada tillrop. Första dansen jag fick var en salsa och jag bara njöt av de glada kubanska rytmerna tills...: "Pip pip pip!" "Pip pip pip!" "Pip pip pip!" i vänster öra. Det betyder att batterierna i mitt CI* tar slut om trettio sekunder! NEJ!!! Jo. Det var precis vad som hände. Eftersom jag tänkt minimalistiskt när jag gav mig iväg hemifrån fanns inte minsta extra pinal nedpackad i fickorna. Inte ens de nödvändiga reservbatterierna =( 

Från denna stund och tre timmar framåt fick jag nöja mig med bastonerna i musiken. "Duns duns duns." Från mina vänner hördes ingenting. Så länge det var ljust ute klarade jag mig hjälpligt medelst läppavläsning alternativt att jag vände mitt hörapparatöra mot dem och bad dem prata en centimeter från örat. 

Nu insåg jag att jag är ju helt döv utan mitt CI och att jag har OTROLIG nytta av mitt CI. HUR skulle jag över huvud taget kunna klara mig utan mitt CI? 

Snart mörknade det allt mer och allt blev ännu svårare. Vilken otrolig tur att jag befann mig bland vänner varav väldigt många VET hur det står till med mig. Under kvällen spelades det ytterligare en salsalåt och jag som vid det här laget alltmer övergått till att känna rytmen mot möblerna for upp med orden: "Någon som dansar salsa?" Så pekade man mot en lång kille jag aldrig träffat och jag gick fram till honom. "Dansar du salsa?" Det gjorde han och vi gick ner på dansgolvet. Väl där böjde han sig ner mot mig och sa något. "Ehhh, jag är nästan döv och halvt blind just nu. Bara dansa!" sa jag. Så han skrattade bara och gav järnet på dansgolvet. Vid något tillfälle snurrade han runt mig och när jag snurrat färdigt - om det var ett och ett halvt eller tre varv vet jag inte - fann jag inte killen framför mig längre. Jag höll ut mina händer i förhoppningen att min danskavaljer skulle ta fatt i dem, men icke. Så jag började vända mig runt och leta. "Var är du? Jag ser ingenting." Till sist förstod han nog att jag inte skojade. Vi dansade färdigt och efter dansen presenterade jag mig och förklarade min situation lite mer. 

Visst känns det löljigt ibland, när jag inte uppfattar vad som sägs och jag får förklara att jag är hörselskadad. "Jaha!" får jag till svar. Någon minut senare i ett samtal händer något, tex att jag snubblar eller annat och jag måste förklara: "Alltså, jag är synskadad." Då brukar minen på den jag pratar med bli lite förvirrad: "Sa du inte nyss att du var HÖRSELskadad?" "Jo, det är jag också." 

Mina kompisar säger att det är ju inte konstigt att folk som inte känner mig blir lite konfunderade när jag ibland tex famlar efter en vägg för att förflytta mig i lokalen och de frågar om jag är yr eller mår dåligt. "Men herregud, det begriper du väl Tina. Ingen förväntar sig att en som är DövBlind ska befinna sig i en mörk danslokal, heller! Det är väl inte precis dit DövBlinda tar sig i första hand?"

Nej, det kanske de inte gör? Eller också gör de det, men ingen har märkt eller förstått att de är DövBlinda? Ibland (när det är lagom ljust och mitt CI fungerar som det ska) är det ingen som har en aning om att jag har DövBlindhet heller.

Det ska jag bara säga: Att det ska mycket mer till än såhär för att jag helt ska sluta dansa! Hädanefter kommer jag dock alltid att se till att packa ner extra batterier. =D


* CI - Cochlea Implantat = Avancerad variant av hörapparat